måndag 19 februari 2018

Bilden av forskare och icke-binära robotar i julkalendern JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN och andra barnteveprogram


Som jag väntade sistlidna december! Alltså på att den traditionella ”folkstormen” (läs: max 10 pers) skulle komma, den som skulle larma mot SVT:s julkalender… Under mina 40 år som barnkulturforskare kan jag inte minnas en enda adventskalender eller (”sekulariserad”) julkalender som inte åtminstone någon företrädare för något kommit med en stort uppslagen debattartikel om. ”Äntligen!”, tänkte jag. Men aldrig får man vara riktigt glad… 

Ty den kom, i Dagens Nyheter förstås, om än först den 20 december 2017. Den dagen kunde jag läsa bland annat nedan början ur debattartikeln, och under läsningen omedelbart reagera likt jag här (precis som med alla andra debattartiklar inom mitt ämnesområde) gör – opponerande i kursiv inom [klammer]: 

”Virrig, excentrisk professor – vad är det för en förebild?


Julkalendern i år, Jakten på tidskristallen, ska vara ett spännande sci-fi-äventyr om att rädda världen. Tanken är god, men årets kalender gör mer skada än den roar [Hur vet de det? Belägg? Har barns uppfattningar alltså studerats?].

Men det är bra att SVT i årets kalender har valt en kvinnlig professor, professor Styregaard, samt även låtit fler flickor ta plats jämfört med i Selmas saga, förra årets kalender. Däremot är det inte bra att det, oberoende av kön, är samma stereotypa bild av en professor som förmedlas till våra barn och ungdomar [Det är väl jäm-ställt, att även kvinnor tillåts vara lite virriga?].

Julkalendern är ett tydligt exempel på att medier allt oftare [Belägg, tack!] förmedlar en nidbild av forskare, vilket ger [!!?] barn och allmänhet en negativ inställning [TROR trion verkligen på mediepåverkan av typen injektions-spruteteorin?!] till de för Sveriges framtid fundamentala kunskapsområden som matematik, programmering, naturvetenskap och teknik. Bilden som förmedlas är att dessa områden är tråkiga, svåra, nördiga och de som råkar vara intresserade är töntar och asociala [”Asociala!?!” ASOCIAL= samhällsfientlig, samhällsoduglig, osocial, missanpassad, avvikande, kriminell, utanför samhällets normer] indivi-der, alltifrån barn till professorer.


Hur ser då en forskare ut?

I en studie [Gjord när? Ej publicerad i vart fall…] av Rådbo, riktad till [”Till?!”] mellanstadieelever för att undersöka deras bild av en forskare, fick de rita och skriva. I undantagsfall skymtar det fram en nyanserad bild av en forskare ”som kan se ut som en vanlig människa, och dessutom klä sig som vanliga människor” [Menar de med ”bild av” detsamma som utseendet?!?]. Men alla teckningar, ja alla, visar något helt annat, nämligen den schablonmässiga och negativa bilden. Och alla teckningar visar män! 

När det är dags att rita tycks det vara ofrånkomligt att det ändå blir en variant på ”professor Balthazar”, till och med av dem som beskrev en forskare som en vanlig människa [Det är väl inte så konstigt om barnen dels ej sett någon forskare i verkliga livet, dels ombeds TECKNA och då i sedvanlig ordning – oavsett motiv – efterliknar andra tecknade, eller schabloner av de animerade figurer som de mött?].

Föreningen Vetenskap & Allmänhet har även gjort en liknande studie [Vilken refereras det till? Den från 2008? 2017?], och resultatet är identiskt; samma seglivade och negativa bild [I den från 2008 var då INTE alla teckningar av män…] Och det trots att vi [Inkluderas alltså inte barn i forskartrions ”vi”?] i samhället på senare år allmänt fått en mer nyanserad bild av en forskare, vilket blir så iögonenfallande i dessa Nobelpristider, framför allt med SVT:s utmärkta Vetenskapens Värld. Däremot har forskarna i mångas ögon [Vilkas? Barns?!?] konkurrens av damernas klänningar på själva Nobelbanketten.

Vilken bild förmedlar då årets adventskalender av professor Styregaard? Jo, en virrig, excentrisk person, dessutom med rufsigt hår och märklig klädsel, bland annat en stor gryta hängande i bältet [Tas nog av barnen som just en fantasisignal] … Knappast någon av tittarna [Exakt! Således tar barnen INTE detta som någon dokumentär…] kan väl tänka sig denna beskrivning som kännetecken på ”en vanlig människa, dessutom klädd som en vanlig människa”. 

Handlingen i korthet är att professorn tillsammans med några barn [Har också ni BARN som forskarassistenter? Det tycker barn säkert är toppen!] måste hitta universums mittpunkt senast den 23 december, annars stannar tiden. Vi vill understryka att vi inte är generellt kritiska till science fiction, även om just denna historia är vetenskapligt oförsvarbar vilket kräver en annan debatt, men det är som sagt bilden av forskaren [detta är ju just en sci-fi-gestaltning!] som kalendern förmedlar vi nu vänder oss emot.

”Forskning är en aktiv, planmässig och metodisk undersökning som bedrivs av forskare för att få nya kunskaper och öka vetandet”. Och det gäller inom alla discipliner, ändå är det uppenbart att forskare i medier vanligen förknippas med naturvetenskap.

Det leder oss till ytterligare ett problem med kalendern: den bild av naturvetenskap och teknik som den förmedlar. När professor Styregaard ska resa till universums mittpunkt lägger barnen händerna på varandras axlar, och vips, sker det spektaku-lära saker [Hur skulle då ni själva resa – eller åtminstone illustrera – en sådan resa?].

Men nej, naturvetenskap, lika lite som teknik, handlar om magi [Sic!/Jasså!]. Naturvetenskap är ett sätt att betrakta världen, vilken utgår från att världen är begriplig, alltså tvärt emot magi. Forskning strävar således efter att förstå vår värld allt bättre.

Och barn är naturligt intresserade av naturvetenskap, även om vi vuxna vanligen inte tänker på barnets utveckling i sådana termer. Varje barn är således som forskaren, nyfiken och undersöker världen genom att testa och åter testa. Nyfikenheten vet inga gränser, men ganska snart lär de sig ett annat beteende, att dela in världen i olika fack: fysik, kemi, biologi, musik, litteratur, religion med mera. [Är väl inte tv:s, utan snarare skolans, fel…] När barnen väl lärt sig dessa gränsdragningar, då dröjer det heller inte länge förrän vissa attityder smyger sig på [Var visat orsakssamband?]. Vad som är tråkigt respektive roligt, vad som är svårt, vad som är manligt respektive kvinnligt och mycket annat. Och allt detta tycks ske innan 12 års ålder.

Många vuxna har en attityd till naturvetenskap som något abstrakt och svårt, opersonligt och kyligt, och något som enbart kan förstås av en elit. Och det tycks vara dessa attityder i samhället som påverkar våra barn och ungdomar. I Rådbos studie skrev också flera av ungdomarna [=Mellanstadiets 10-12-åringar…] att forskare aldrig har roligt [Verklighetens eller fiktionens? Har eleverna mött några livs levande?]. Just det, aldrig har roligt! Så vem vill bli forskare, synonymt med att ägna sig åt naturvetenskap? Detta tankesätt förstärks av julkalenderns bild av Limas föräldrar som är programmerare [Är programmering naturvetenskap?] utan humor och vänner.

Det är inte bara professorn som framställs negativt. Ett av barnen är ”tekniknörd” som gillar att bygga maskiner. Mycket bra ide, men vad har hon tillverkat då? Jo en bajsplockarmaskin som inte fungerar. [Lär vara tänkt – och uppfattat – som en overklighetsmarkör, passande i humoristisk sci-fi…] Kunde man inte hittat på någon lite mera hjältemodig apparat? Så hon som är så duktig och smart, kunde få bli en förebild för våra barn” (DN 20/12-17, fetstil i original, men alltså med mina kursiverade tillägg inom klammer). 


Debattartikeln fortsätter, men ovan utdrag räcker mer än väl som underlag för mina kritiska funderingar här. Jag håller givetvis med om behovet av fler kvinnor inom naturvetenskap och teknik, men ifrågasätter att det som sägs i debattartikeln verkligen skulle kunna bidra till det. Ty vilken märklig syn på barn – och vilken gammaldags tro på direktverkan från media – andas inte detta debattinlägg. Dessutom en önskan om barn-tv som något slags förlängning av skolan. 



Barnperspektiv och barns perspektiv saknas helt


Jag hade strax före jul annat för mig än att skriva något om detta, men visste i vart fall hur fascinerad av serien som mitt ena barnbarn här i Visby var. För första gången var 9-åringen intresserad av att följa en julkalender. Ja, så intresserad att hon såg de flesta avsnitten TRE gånger! På vägen hem från fritids brukade hon be mig om att genast vi kommit innanför dörren få se morgonens avsnitt igen. Sedan ännu en gång på kvällen! Sjuårige lillebror ville däremot inte alls se serien efter de första avsnitten, därför att han fann den alltför skrämmande. 

Detta är helt klart en julkalender huvudsakligen riktad till 7-13-åringar och kanske borde Barnkanalen tydligare ha klargjort det. Då hade man möjligen sluppit föräldrar-nas nostalgiska önskningar om en mysig återupplevelse av den egna barndomen, liksom klagomål om att serien inget var för 4-åringarna. Det går förstås inte att med en enda serie tillfredsställa alla riktningar och åldrar. Ändå dyker detta krav på tv-utbudet upp en, men bara en, gång om året… ”Varför just i samband med julkalendern?”, kan (och borde) man fråga sig. 

Selmas saga var nog inte precis något ”magiskt juläventyr” för 10-12-åringarna: ”En 8-åring – och nu tre forskare! – som tror på tomten, ha!” Fast de vuxna, med i vart fall basala matematikkunskaper, som mätte fördelningen av talartid mellan könen i före-gående års kalender förment om Selma (då män och pojkar hördes 72,4 procent av tiden…) borde åtminstone vara nöjdare detta år.


Barn-tv som förlängning av skolan är nog ingen framgångsväg


Debattartikeln kunde bemötas ur många olika angreppsvinklar. För det ytterst smala urvalet av program, till exempel. Trion känner kanske inte till alla de serier i vilka ett vetenskapsintresserat barn är hjälte eller åtminstone protagonist. Alltifrån dem för de allra yngsta med animerade förskoleflickor som Doktor McStuffins och Dora i Dora utforskaren, med kunskaper i naturvetenskap, matte, teknik. 

Vidare över animerade serier som dem om Kim Possible, Jimmy Neutron, Dexters laboratorium och smarta Lisa Simpson i The Simpsons. För dem högre upp i åldrarna exempelvis alla forskare i favoriter som CSI-versionerna, Jurassic Park-filmerna, Batman-filmer, Iron Man-dito som redan unga i nedre tonåren följt, till ännu ”vuxnare” sci-fi-preferenser typ Star Trek, inklusive de med kvinnor som Sigourney Weavers karaktärer i Alien och Avatar.

Eller ta debattörernas tro att en enskild ”förebild” skulle vara avgörande, snarare än de myriader av iakttagelser och sammanhang som tillsammans leder en in på en yrkes-bana. Inte minst föräldrarnas föreställningar om naturvetenskapens ”rötter i generna” och förväntningarna på barnet verkar spela in (Jacobs m.fl. 2005; Gniewosz m.fl. 2015)… Hur ofta blir för övrigt en person i realiteten det yrke som vederbörande som barn sade sig vilja bli? Två-tre procent? Och hur skulle barn kunna ha något hum om hur en yrkesroll i verkligheten är beskaffad, annat än möjligen läraryrket, om de aldrig fått möta några faktiska utövare? Och hur bra är egentligen metoden att teckna forskare eller sitt framtida yrkesjag? Osv, etc.

Så avskräcks verkligen barn från vetenskapsbanan främst av professorerna Styre-gaard, Balthazar och Kalkyl i Tintin-albumen. Eller av uppfinnare som Skalman i Bamse eller Disneys Oppfinnar-Jocke? Jag kan inte hitta några forskningsbelägg för det. Visst påminner professor Styregaard om Harpo Marx (ännu mer om Nils Poppe), är en sedvanlig excentrisk men dock framför allt smart vetenskapare. En naturvetar-professor, om än clown, som behöver smarta barn för att rädda världen kan rimligen inte upplevas framställa naturvetenskap som någonting negativt. Annat vore det möjli-gen ifall Eva Rydberg gestaltat en annan stereotyp, den galne, onde vetenskaps-mannen, med tanke på hur direktpåverkade barn enligt debattskribenterna påstås bli.


Forskningsmetoden är avgörande 


Forskare kan aldrig, så som debattörerna dock gör, uttala sig om huruvida en pro-gramserie ”gör skada” eller ”ger barn en viss inställning”, utan att först ha undersökt detta med input från barnen själva. Att enbart bygga på en analys av programmet duger inte. Även om vuxna tycker att en viss ”bild av forskare” förmedlas, är det långt ifrån säkert att också barn tar emot denna på samma sätt som de vuxna. Vad barn förmedlar till verklighetens forskare avgörs dessutom i högsta grad av den metod som forskaren väljer.

Att använda barns teckningar som metod är ytterst vanskligt menar jag, då sådana i hög grad följer ett slags schablon: de teckningar som barn redan gör eller sett andra barn teckna, eller iakttagit i serietidningar och tecknade serier. Dessutom måste dessa teckningar tolkas av en vuxen, som visserligen ibland stödjer sig på det som barnet säger om sin teckning.

På 80-talet gjordes internationellt en mängd kvantitativa innehållsstudier av ”räkna-antal-huvuden-av-typen-X/Y/Z”-slag avseende tv-program och barnböcker. Vanligen var det studier av genusrepresentationen, men de utökades efterhand med andra kvantifierade ”identiteter”. Då kom även de första studierna med denna typ av ”rita-yrkesroll”-metod eller rita-dig-själv-i ditt-framtida-yrkesliv, utifrån tron på mediers stora inverkan. På 90-talet övergick man till att studera framställningen i skolböcker och nu har man gått varvet runt och är man tydligen tillbaka till tv-mediet igen. 

Personligen har jag sökt undvika att fråga/intervjua barn eller uttalat be dem om någonting alls och föredragit att ”tjuvlyssna” och ”smygtitta” på dem, direkt eller via videoinspelningar. Ska man som i de svenska (ytterst små) studier som debattörerna refererar till använda sig av teckningar, bör man dock kombinera detta med barnens faktiska reception av den specifika programserie som forskaren önskar uttala sig om. Det har mig veterligt inte skett i de svenska föga ”akademiska” teckningsstudierna (VA-rapporterna 2007, VA 2008). I andra länder har detta emellertid skett.


Annedroider minskar flickors genusklichéer om naturvetenskap


Här ska jag bara hänvisa till en studie av receptionen av den flerfaldigt Emmy-nominerade kanadensiska tv-serien Annedroider (fyra säsonger 2014-2017) om den 11-12-åriga uppfinnaren Anne: ”Anne är en flicka som håller till på ett skrotupplag där hon bygger roliga robotar som blir hennes vänner”, lyder svtplays presentation av denna serie, som så sent som i höstas sändes på Barnkanalen. Hur många vuxna, den debatterande forskartrion inbegripna, har satt sig ned med barn för att följa denna? Har någon journalist skrivit om serien – eller någon svensk ”intersektionell” forskare undersökt identitetsrepresentationen i den? 

Den kanadensiska serien cirklar alltså kring en tjej som uppfinner robotar och androi-der och i hemlighet genomför naturvetenskapliga experiment i den ensamstående pappans garage. Det rör sig om 22-minuter långa avsnitt med en blandning av live-action och datoranimerade robotar. Androiden PAL, som inte försetts med något genus, har också en framträdande roll. Julkalendern 2017 sägs vara fritt baserad på boktrilogin ”Speglarnas hemlighet” av Erika Vallin, men jag skulle tro att också  Annedroider i hög grad inspirerat Jakten på tidskristallen, vars slavrobot Gorby i serien också verkar sakna genus, även om utvecklarna på Spree benämner den ”han”.

Tillsammans med sina bägge jämnåriga kompisar (en överviktig tjej respektive en mörkhyad kille) utnyttjar Anne olika naturvetenskapliga eller tekniska fenomen och lär sig trion – och visar det sig: publiken – ett och annat om ämnet såväl som om genus och identitet. Serien bekämpar medvetet genusklichéer, ifrågasätter stereotyper och förmedlar upplevelseorienterade grundkunskaper och förhållningssätt till det som i USA förkortas STEM och i Tyskland MINT: naturvetenskap, matematik, dataveten-skap, teknik. ”Nat-mat-dat-tek” vore kanske en möjlig svensk benämning.

En receptionsstudie genomförd i Tyskland, USA och Kanada omfattande sammanlagt 488 barn i åldern 6-12 år (203 amerikanska, 187 tyska och 98 kanadensiska) som beträffande ett antal genus- och teknikrelaterade ämnen (inklusive deras tankar om sina framtida yrken) testades före och efter tv-visningen av två avsnitt av Annedroids, ger betydligt mer än vad vuxnas förutfattade meningar gör (Götz m.fl. 2016: Götz m.fl. 2017).


Tysk-amerikansk-kanadensisk receptionsstudie (6-12-åringar)


Det forskarna önskade ta reda på var, i vad mån en tv-serie som denna kan förändra flickors syn på ”Nat-mat-dat-tek”. Före tv-tittandet på de bägge avsnitten svarade bara 14 procent av de tyska flickorna att påståendet ”Flickor och robotar passar inte ihop” var totalt fel, medan däremot hela 53 procent av de amerikanska och kanaden-siska tog stark avstånd från påståendet (Götz m.fl. 2016). 

Figuren Anne togs väl emot och var den karaktär som flickorna gillade allra bäst (58%), ”för att hon var så bra på tekniska grejer”, kompetent, intelligent, uppfinningsrik och kreativ. Därefter kom androiden PAL (26%). Pojkarna hade som sin favoritkaraktär den mörkhyade pojken, vars hudfärg alls inte utgjorde något ”hinder” för de ljushyade pojkarna. Av pojkarna hade 30 procent PAL som sin favoritkaraktär, medan 4 procent av pojkarna valde Anne.

Serien befanns vidare utvidga de tv-tittande barnens STEM-kunskaper om laserljus, åskledare, hur ljud sprider sig. Inte minst förändrades dock barnens attityder till och intresse för tekniska ämnen. För flickornas del från 20 procent före visningen, till 53 procent efter (pojkarnas intresse ökade från 39 till 68%). Efter att ha sett två avsnitt steg också siffran från inledningsvis 14 procent av de tyska flickorna som tyckte att ”Flickor och datorer passar inte ihop” var helt fel, till att nu ogillas av 41 procent av dem. De nordamerikanska avståndstagande flickorna ökade också (till 70 procent), men de var redan från början avvisande.

Innan svarade bara 20 procent av flickorna JA på de bägge frågorna att ”Är det kul med teknik?” respektive ”Är teknik viktig för framtiden”, efteråt däremot hela 53 pro-cent på båda. Förmodligen kan detta förklaras med att flickorna först genom tv-serien såg hur teknik kunde ha ett vardagspraktiskt värde. Före tv-tittandet på Annedroider sa sig flickorna som vuxna vilja bli frisör, kosmetolog, ”stjärna”, men dessa yrkesmål minskade efteråt till förmån för hantverksyrken. Innan trodde sig bara 43 procent av flickorna kunna tänka sig att bygga och konstruera saker, efteråt steg denna siffra till 60 procent (Götz m.fl. 2017).

Något som emellertid förvånar mig stort med studien är, att de tyska flickorna uppvi-sade så mycket mer könsstereotypa åsikter och föreställningar än de nordamerikan-ska flickorna gjorde (Götz m.fl. 2017:59-60). Kanske har debatten om genus haft större genomslag i USA och Kanada. Intressant vore onekligen att upprepa studien i Sverige. (Gratis tips, alltså!). Serien gillades i alla tre länderna, men var populärare i Tyskland än i USA och Kanada. Kanske var detta just därför att ämnet var mindre ”nytt” i Nordamerika. 

Sammanlagt gillade alla utom 7 procent serien och de flesta mycket. Ogillandet motiverades med att den är för barnslig, tråkig, eller alltför lik skolan. Ett par pojkar tyckte det var alltför mycket ”tjejigt” och menade att det kunde ha varit två forskande barn i delade huvudroller: en tjej och en kille. Ingen hade dock något i sig emot att Annedroider har tjej i fokus, utan ”det är bra att visa att även tjejer gillar robotar” (Götz m.fl. 2018).


Den könsbefriade – men genusdubbla – androiden PAL...


Ännu en intressant studie har gjorts av Annedroider (Beck m.fl. 2017), i detta fall en liten pilotstudie med fokus på vad endast 21 stycken 8-10-åringar (varav bara 6 poj-kar) tänker om androidens genus: “PAL can Just be Themself”. Children in the US Respond to Annedroids’ Genderless TV Character. Den människoliknande silver-hyade, hårlösa androiden PAL med barnröst är nämligen av Anne programmerad så, att den själv kan ta egna beslut. Som att till exempel tillskriva sig en könsidentitet – som om androider nu behöver kön – och därmed välja ”passande” genus… Forskarna beskriver det hela så här:

”Viewers witness PAL’s explorations of what girlhood or boyhood would mean, culmi-nating in PAL’s series finale decision to eschew a binary gender identity and “just be me”. While some research has examined counter-stereotypical characters’ influence on children’s thinking, the impact of characters actively constructing gender identities is unknown. 

To address this gap, we showed twenty-one children (ages 8 to 10) in the US selected Annedroids segments highlighting PAL’s gender exploration. We identified themes in their reactions to PAL’s characterization and tracked their reactions to PAL’s decision, measuring the flexibility of their attitudes about gender before and after viewing. We found that children who believed PAL should choose a gender (as opposed to those comfortable with PAL remaining ungendered) showed increased flexibility in thinking about gender after viewing the selected clips” (Beck m.fl. 2017:225).

Forskarna ville, genom individuella 15-25 minuter långa intervjuer (s.k. dialogisk utfrågning) med barnen före och efter att ha sett fyra-fem disparata klipp ur serien (tillsammans omfattande enbart 3,5 minuter), undersöka hur en barnpublik skulle kunna tänkas reagera på PAL:s beslut: att förbli varken pojke eller flicka, eller möjligen både-och. Klippen visar PAL i situationer då androiden till exempel ska väl klänning eller kamouflagebyxor, eller lära sig hur man beter sig på skoldans. Det avlutande klippet ur serien (58 sekunder långt) var just berättelsens upplösning, när PAL förklarar “I do not want to be a boy or a girl. I just want to be me”. 

Påverkade seriens ovanliga genuskonstruktioner barnen?


Genom före- och eftertest av barnens mer eller mindre flexibla tänkande kring genus-konstruktion, drar de tre forskarna slutsatser om seriens inverkan. Barnen tillfrågades om PAL borde välja att vara pojke eller flicka och i så fall varför? (Alternativet ”Inget-dera” gavs inte, men det blev ändå majoritetens preferens.) Barnen visade att de förstod att genustillhörighet bestämmer vad som är socialt acceptabelt för vartdera könet. 

Hela 20 av de 21 barnen tyckte dock att PAL gjorde rätt val, vilket förvånade forskarna (av de resterande 10 svarade lika många ”välja bli flicka” som ”välja bli pojke”). Därefter ställdes dessa tre frågor:
  • “Do you think humans like me and you can also decide whether or not they want to be a girl or a boy?” (11 av 21 kunde tänka sig den möjligheten)
  • “Have you ever wanted to do something that you didn’t think you should because you are a boy/girl?”
  • “Do you think PAL has to worry about that? (De flesta svarade här nej)

Än en gång ges här exempel på hur kloka 8-10-åringar är, genom några av deras svar och motiveringar:

“We are born to be a boy or a girl...someone tells you, ‘you are a girl, and you have to stay a girl’. A doctor didn’t from the start say [to PAL] you have a set gender – [PAL] got to choose and he chose to be non-gender” – Lucy, 9 år

“It’s either an X or a Y. It’s XY it’ll be a boy, it’s XX, it’ll be a girl. We can’t decide which one it is.” – Joseph, 10 år

“We’re born into it, we don’t really get to pick... well you can change your gender, for like a million dollars. Like you can change your birth certificate.” – Etta, 10 år

“They have plastic surgery and stuff ...also, if you’re a girl....you can choose to act like a boy.” – Sophie, 10 år

“We don’t really get to decide our gender as babies, but we get to decide what we want to act like.” – Elizabeth, 9 år

“You can change your appearance so you can be a boy or a girl.” – Rose, 10 år 

“Boys can like what girls like, and girls can like what boys like.”- Alexandra, 8 år” (a a:230-231)

Mer om pilotstudien av Beck med flera (2017) kan läsas på


”If she can see it, she can be it”? Efter tjej-vetenskapsdagen?


Becks m.fl. (2017) undersökning är ingen regelrätt receptionsstudie, men de utforskar åtminstone i någon mån barns faktiska reaktioner på ett specifikt programinslag. Forskarna sammanblandar dock ibland uppenbarligen kön och genus. Detta trots att de själva talar om den vanliga sammanflätningen av biologiskt kön och genus: ”the common conflation of sex (biological) and gender (choice)" (a a:230). Det framstår som att de själva menar att detta att ha binära KÖN, det vill säga vara pojke eller flicka, av nödvändighet också innebär medföljande binära GENUS. Jag tänker då på när forskarna skriver om "PAL’s decision to eschew a binary gender identity and 'just be me'" och "decide whether or not to be a girl or a boy" – samtidigt som detta tycks bestämmas av klänning respektive cargobyxor…

Studien av Götz m.fl. (2016, 2017, 2018) anses visa att program av detta slag, för-utom ge kunskaper, inte minst bland flickor kan bidra till att minska genusstereotyper om teknik och naturvetenskap. Figuren Anne agerar sin unga ålder till trots på ett vetenskapligt sätt, då hon uppställer och prövar hypoteser och framhåller värdet också av att misslyckas. Att göra fel framställs här som viktigt för forskningsprocessen och ska ses som någonting positivt. (Jag har i andra sammanhang skrivit om hur flickor i sina traditionella lekar just aktar sig för att göra misstag, se mitt blogginlägg 11/5-16.)  Serien sägs även kunna inspirera tjejer till att inse att de kan bli vad de vill och även använda teknik för att förbättra världen. Några av flickorna sade sig efteråt kunna tänka sig att som vuxna bli forskare.

Som jag personligen ser det hela, lär det nog inte räcka med enstaka annorlunda serier för att förändra synsätt. Det behövs alltså många nya och nytänkande program, ännu fler än de amerikanska serier som jag ovan nämnde som exempel. Inte heller tror jag att en förändrad inställning efter att ha sett några genusovanliga klipp verkligen håller i sig nästa månad, än mindre året därpå. Massiv innötning torde krävas, via fiktionen men framför allt i vardagen. Skolbesök av intressanta kvinnliga forskare torde få ännu större inverkan, men det ena utesluter inte det andra.

På söndag (11/2) är det FN:s internationella dag för kvinnor och flickor inom vetenskap. Jag hoppas att forskartrion som skrev debattartikeln i Dagens Nyheter då presenterar ett synopsis till hur en bättre och mer realistisk, men ändå för barn rolig och lockande, julkalender om hur arbetet för ”vanliga” professorer skulle kunna te sig. Också att gå på sammanträden, författa ansökan om forskningsanslag, etc kan säkerligen framställas på ett komiskt sätt… 

Dessutom ett manusutkast med insikter om att företrädare för intersektionell teori är svåra att tillfredsställa: manusförfattarna måste – om de nu vill undvika ”tittarfolkstorm” – inte bara få med lika antal av bägge könen både vad hjältar och skurkar anbelangar, utan dessutom en mörkhyad, en asiat, en icke-binär, en gay, en överviktig, en funk-tionsutmanad, en rödhårig, samt gärna också någon annan minoritet i det svenska samhället. Skurkarna får dock inte tillhöra någon av dessa sistnämnda sex-sju grupper. 

Dessutom ska serien vara generationsöverskridande, men kan med fördel ge en mindre smickrande bild av föräldrar, av typen ”de fattar ingenting”, eller åtminstone uppvisa mångfasetterad föräldrarepresentation, samt uppgradera pensionärer… Ingen liten munsbit, med andra ord!




Referenser


Beck, Sara L, Hains, Rebecca & Russo Johnson, Colleen: “PAL can just be themself”: Children in the US respond to Annedroids’ genderless TV character, sid. 225–236 i: Dafna Lemish & Maya Götz (red): Beyond the Stereotypes? Images of Boys and Girls, and their Consequences, Göteborg: Nordicom 2017

Gniewosz, Burkhard, Eccles, Jacquelynne & Noack, Peter: Early adolescents' development of academic self-concept and intrinsic task value: The role of contextual feedback, Journal of Research on Adolescence 25 (2015):3, s.459–473

Götz, Maya, Nastasia, Diana Iulia & Johnson, J.J.: Girls building androids and robots. Equality in STEM with the media program Annedroids, s.35-63 i: Steven John Thompson (red): Androids, Cyborgs, and Robots in Contemporary Culture and Society, Hershey, PA: IGI Global 2018 

Götz, Maya, Pritscher, Sophia, Mendel, Caroline & Rodriguez, Ana Eckhardt: Annedroids im Rezeptionstest, KANN EINE KINDERSENDUNG DIE EINSTELLUNG ZU TECHNIK POSITIV VERÄNDERN UND GESCHLECHTERKLISCHEES AUFBRECHEN?, TelevIZIon 30 (2017):2, s.57–61

Götz, Maya, Mendel, Caroline, Pritscher, Sophia, & Rodriguez, Ana Eckhardt: Can a children’s TV show change clichés? A STUDY ON GIRLS AND STEM ISSUES BEFORE AND AFTER WATCHING ANNEDROIDS, TelevIZIon, 29 (2016): E), s.52–54

Jacobs, Janis, Davis-Kean, Pamela, Bleeker, Martha, Eccles, Jacquelynne, & Malanchuk, Oksana: “I can, but I don’t want to”. The impact of parents, interests, and activities on gender differences in math, sid.246–263 i: Ann M. Gallagher & James C. Kaufman (red): Gender Differences in Mathematics: An Integrative Psychological Approach, Cambridge: Cambridge University Press 2005

VA/Vetenskap & Allmänhet: MYSELF AS A RESEARCHER – AN ANALYSIS OF CHILDREN’S IMAGES OF SCIENTISTS, VA Report 2008:3, Stockholm 10 december 2008

VA/Vetenskap & Allmänhet: GALNA, VIRRIGA OCH ONDSINTA? – BILDER AV FORSKARE I MEDIER FÖR UNGA, VA-Rapport 2007:6, Stockholm 13 november 2007




onsdag 14 februari 2018

Dessa fantastiska småbarn: födda med samarbetsmoral och starkt rättvisepatos!


Jag hade för en månad sedan (8/1-18) ett blogginlägg om hur barn uppenbarligen föds med empati och rudimentär moralkänsla. Hur har då moral ursprungligen uppstått hos människan? Troende människor börjar kanske tala om Gud… Den amerikansk-tyske professorn Thomas Tomasello och hans doktorander och forskarkolleger förklarar istället uppkomsten av moral evolutionärt: med gruppens inflytande och samarbetets betydelse för överlevnad. 

Utvecklingspsykologen Tomasello, ursprungligen kognitiv lingvist, har studerat försko-lebarn i 20 år i sin roll som ledare för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig och är nu visserligen pensionär. Emeritusprofessorn arbetar dock fortfarande tillsammans med andra forskare och handleder ett tjugotal doktorander inom psykologi och biologi. I sina senaste böcker (2014 och 2015) hävdar Tomasello att människans unika kognitiva färdigheter uppstod tack vare miljöförändringar i Afrika av betydelse för de första människornas matförsörjning. Samarbete var en fördel, ja, förutsättning. De som samarbetade överlevde, fick barn som överlevde, och därefter gjort så i hundratusentals år. Gör så än idag.


Empatisk hjälpsamhet är medfödd hos högre däggdjur


Önskan att hjälpa är medfödd bland barn. Vissa högre apor hjälper också varandra och uppvisar ett slags empatisk moral, men endast människan kännetecknas enligt Tomasello av rättvisemoral: ett agerande som inte är strategiskt, inte styrt av något egenintresse, inte enbart inkännande. Redan små barn uppvisar tecken på detta.

Detta beteendemönster har Tomasello och hans kolleger observerat bland barn yngre än 3 år, det vill säga när de ännu inte hunnit influeras av samhällets normer eller av sin kulturs moralregler. (I mitt inlägg 8/-18 refererade jag till hur andra forskare iakttagit empatiskt agerande redan bland 1-åringar, såväl som bland schimpanser och andra högre apor förutom människan.) 

I ett flertal studier med 1-5-åringar har Tomasello och hans medarbetare visat att barn inte förrän i 4-årsåldern lutar sig mot normer eller regler, för att till exempel protestera eller läxa upp den som bryter mot dessa. Ändå samarbetar och hjälper 2-3-åringarna varandra. Tomasello är övertygad om att barnens instinktiva samarbetsvilja speglar mänsklighetens allra tidigaste kollektiva aktiviteter. 

Barnen hjälper varandra, inte för att de förväntar sig att därmed själva få fördelar, utan för att de verkligen bryr sig. Någon kanske invänder att 2-åringarna enbart är hjälp-samma för att få föräldrarnas eller experimentledarens beröm och inte därför att de verkligen empatiserar med den hjälpbehövande. För att avgöra detta skapade en av Tomasellos doktorander, Robert Hepach, ett fiffigt experiment.


Inte ögontjäneri eller socialt instruerat


Tvååringar fick sitta i sin mammas knä och se på när Hepach staplade burkar på varandra till ett torn. När den sista burken föll ned, kunde han inte nå den. Nästan alla studerade barn hämtade burken och gav den till honom. I en annan grupp var mödrarna ombedda att hålla kvar barnet i sitt knä, ifall barnet försökte komma loss och nå burken. I en tredje grupp kunde barnet inte heller hjälpa till, men fick titta på när en medhjälpare till Hepach hjälpte honom.

Under tiden noterade en dold kamera diametern på barnets pupiller, som anses mäta barnets grad av upphetsning: ju mer upprört eller affektbetonat barnet är, desto mer utvidgas pupillerna. En jämförelse av måtten efter att barnet kunnat respektive inte kunnat hjälpa visade att de som själva kunde hjälpa till var mindre ”upprörda” än i grupp två. Samma effekt uppvisade dock även barnen i den tredje gruppen, som såg att Hepach fick hjälp av en tredje person annan. De blev alltså lugnade av att se att han i alla fall fick hjälp (Hepach m.fl. 2013, Hepach 2017). 

Experimentet visar att barnen själva inte behövde kunna hjälpa till, utan att hjälpen i sig – även hjälp från någon som barnen inte kände – var det avgörande. Barnets hjälpsamhetssträvan sägs därmed inte bara vara en reaktion på förälderns förväntan, inte själviskhet, utan faktiskt fråga om en genuin önskan om andra människors välbefinnande. Barnen blir lika nöjda när någon annan är hjälpsam. Utifrån detta förmodar forskarna runt Tomasello att också de tidigaste människorna hade moral i form av rättvisekänsla och plikt gentemot andra, men ännu bara mot andra individer – inte på gruppnivå.


Gruppen är källan till ömsesidighetsmoral


Tomasellos hypotes om samberoende går ut på att de första människorna för si så där 500 000 år sedan hade ett gemensamt mål, samarbetade, litade på varandra och på att alla – inklusive de som bidrog mindre – skulle få en del av bytet. Till skillnad från apor, som letar föda individuellt och genast äter det som de får tag i, jagade männi-skorna tillsammans, återvände till ett ”hemmabo” och fördelade där bytet. Inte ens schimpanser samarbetar eller låter andra få smaka, annat än om de redan är mätta. Toamsellos grupp jämför hela tiden småbarnens agerande med dito av schimpanser från Leipzigs Zoo.

För ungefär cirka 150 000 år sedan började större grupper av människor dock utkon-kurrera smärre grupper, vilket gjorde att gruppens säkerhet hängde på gruppstorle-ken. Optimal gruppstorlek har ansetts ligga runt 150 stycken, eftersom fler medlem-mar än så är svåra att känna igen och hålla koll på. Här anses ett slags ”stammar” födas, med ett hundratal konforma individer med likartat beteende och liknande sätt att klä sig. 

Identitetspolitikens vagga har uppenbarligen sett dagen, tänker jag, när kulturell identitet blir en del av den individuella identiteten, med gruppinriktad moralpsykologi. Samarbete, sociala regler och belöningar börjar hänga samman.

En annan av Tomasellos doktorander, Katharina Hamann, har fokuserat hur barn i 3-årsåldern hjälper varandra när de måste samarbeta för att uppnå ett visst mål och få en belöning (Hamann m.fl. 2011, Hamann m.fl. 2012). Om en av 3-åringarna klarar av sin del av uppgiften slutar denna inte, utan hjälper oombedd den andra 3-åringen, visar det sig (Hamann m.fl. 2012). Barnet känner dock främst en plikt att hjälpa det jämnåriga barnet om uppgiften verkligen går ut på samarbete. För 3-åringar upphör samarbetet då först när bägge/alla uppnått sitt gemensamt överenskomna mål. 

Får ett av barnen däremot belöning slumpmässigt, som om den föll från skyarna, delar det inte med sig på samma sätt som efter samarbete. Högre djur såsom schimpanser som också de samarbetar sägs dock inte ha samma slags moral innebärande ömsesidig plikt: ingen pliktkänsla av typen vi bör agera så. Djur sägs därmed inte heller ha dåligt samvete, vad hundägare än tror.


Dåligt samvete och oro för dåligt rykte redan i 3-4-årsåldern


Dåligt samvete är enligt Tomasello och hans kolleger inte fråga om att man känner sig skyldig för att andra fördömer ens agerande, utan för att vi fördömer mig. Jag är en del av den grupp som borde straffa mig. Dåligt samvete är ett slags självbestraffning, en form av självkontroll och sätt att skydda sig själv från att göra om det dumma och på så vis undgå bestraffning. Med andra ord en anpassning till gruppen och oro för det egna ryktet, som barn tidigt lär sig, och ett erkännande av att man är medveten om gruppens samarbetsregler. 

Schimpanser bryr sig inte om sitt rykte, har medarbetaren Jan Engelmann kommit fram till, men det gör däremot förskolebarn. Denne har inriktat sig just mot att utforska barns sätt att råda över sitt rykte, jämfört med schimpansers agerande. Femåringar visar sig vara strategiker, ty de beter sig annorlunda om någon ser på. 

Engelmann hade tänkt ut ett test som ”uppmuntrade” 5-åringarna att stjäla. Fanns ingen i rummet som kunde se vad barnet gjorde, tog barnet oftare utan tillåtelse den grej som behövdes, än om ett annat barn också befann sig i rummet. I en variant av uppgiften fick barnen en extra pryl och sa att barnet mitt emot saknade en sådan. Samma resultat: såg någon barnets agerande, var det mer villigt att ge sin ”över-ranson” till det barn som saknade grejen. Särskilt strategiskt måna om sitt rykte var barnen inom sin egen grupp: de delade lättare med sig om det barn som såg på tillhörde den egna gruppen, som alltså uppenbarligen bedömdes som viktigare för framtida situationer (Engelmann m.fl. 2013).

Femåringar, men inte 3-åringar, ägnar sig också åt ”positivt skvaller”, i den meningen att de självmant ger kompisar värderande information om ett tredje barn, som för tillfället inte är närvarande, om vilket de till exempel berättar att vederbörande fuskar (Engelmann m.fl. 2016). De försöker få kompisen att istället jobba ihop med någon som samarbetar. Att 3-åringarna inte gör på samma sätt, tros bero på att de ännu har svårt att språkligt motivera sina preferenser.


Rättvis fördelning är viktig


Men vill inte själviska små barn ha allt godis och alla leksaker för sig själva? Är de inte anti-jämlika? Redan bebisar vill se jämlikhet vid fördelning av värdefulla ting mellan två iakttagna barn eller gosedjur. Handlar uppgiften om samarbete, vill 21-månadersbarn emellertid bara att de båda i ett iakttaget par ska få lika mycket under förutsättning att bägge bidragit och den ena inte bara lekt (Sloane m.fl. 2012). 

Treåringar som själva fördelar till andra ger också lika mycket till alla – det vill säga till dem i en duo som de själva inte är inblandade i. Själva klagar de däremot om de får mindre (LoBue m.fl. 2011). Djur ogillar förstås också att inte få lika mycket som andra och kan visa sig besvikna, till exempel genom att dra sig undan. Men 3-4-åringar offrar också i en social situation av sitt, för att jämnåriga ska få lika mycket, vilket Ulber m.fl (2017) framhåller att schimpanser inte gör.

Ända upp i 7-årsåldern är barn i en icke-social situation däremot till och med beredda att själva försaka, för att den andre inte ska få lika mycket som barnet själv (Sheskin m.fl. 2014). Sexåringar kan välja att själva hellre bli utan, än att den andre skulle få mer. Detta visar den avgörande roll som social jämförelse har i förskolebarns liv.

I 8-årsåldern tar barnen däremot hellre själva mindre, för att den andre ska få lika mycket. Det vill säga: om det bara handlar om att få lika många av något… Är vissa av belöningarna häftigare än andra, föredrar 8-åringen fortfarande det bästa sorten för sig själv (Sheskin m.fl. 2016). Först i 10-årsåldern agerar barnen rättvist både vad belö-ningens kvalitet och kvantitet anbelangar. Men även 6-8-åringar väger in kvalitets-aspekten i belöningar när de ska ge dem till andra än sig själva. De förstår alltså att rättvisa inbegriper både rättvisekvantitet och rättvisekvalitet… (Sheskin m.fl. 2016).


Rättvisa ger status!


Varför agerar 6-8-åringarna då inte därefter, även när det gäller dem själva? En hypo-tes är att det handlar om status: att barn i denna ålder är mer upptagna av att jämföra sig med andra och vara bättre än andra. Tioåringarna kanske är mer intresserade av att ses som en schysst tjej eller kille, eller så kan de möjligen vara bättre på att hålla tillbaka sin själviskhet. Fast rättvisepatos kan i högre åldrar också det ge status, det vill säga vara en mer positiv form av gruppjämförelse.

Peter Blake med kolleger (2015) har framhållit, att även detta att avvisa egna fördelar sänder positiva sociala signaler. I ett samhälle som berömmer rättvisa och jämlikhet, är det givetvis fördelaktigt att visa sig skriva under på dessa värden. Även när detta rent materiellt ger vissa (smärre) nackdelar. Du visar då att du är en värdefull samhällsmed-borgare som tror på jämlikhet. För tonåringen är det inte detta att ha mer som skänker status, utan att vara schysst inom gruppen. Än en gång således:

Leve gruppen!




Referenser


Blake, Peter, McAuliffe, Katherine, Corbit, J, Callaghan, T, Barry, A, Bowie, L, Kleutsch, L, Kramer, K, Ross, E, Vongsachang, H, Wrangham, R & Warneken, F: The ontogeny of fairness in seven societies, Nature 528 (December 2015), s.258–261 

Engelmann, Jan, Herrmann, Esther & Tomasello, Michael: Preschoolers affect others' reputations through prosocial gossip, Developmental Psychology 34 (2016):3, s.447–460

Engelmann, Jan, Over, Harriet, Herrmann, Esther & Tomasello, Michael: Young children care more about their reputation with ingroup members and possible reciprocators, Developmental Science 16 (2013):6, s.552–558

Hamann, Katharina, Warneken, Felix & Tomasello, Michael: Children’s developing commitments to joint goals, Childhood 83 (2012):1, s.137–145

Hamann, Katharina, Warneken, Felix, Greenberg, Julia & Tomasello, Michael: Collaboration encourages equal sharing in children but not chimpanzees, Nature 476 (2011), s.328–331

Hepach, Robert, Vaish, Amrisha & Tomasello, Michael: Children's intrinsic motivation to provide help themselves after accidentally harming others, Child Development 88 (2017):4, s.1251–1264

Hepach, Robert, Vaish, Amrisha & Tomasello, Michael: A new look at children’s prosocial motivation, Infancy 18 (2013):1, s.67–90

Hepach, Robert: Prosocial arousal in children, Child Development Perspectives 11 (2017):1, s.50–55

LoBue, Vanessa, Nishida, Tracy, Chiong, Cynthia, DeLoache, Judy & Haidt, Jonathan: When getting something good is bad: Even three-year-olds react to inequality, Social Development 20 (20011):1, s.154–170

Sheskin, Mark, Nadal, Amber, Croom, Adam, Mayer, Tanya, Nissel, Jenny & Bloom, Paul: Some equalities are more equal than others: Quality equality emerges later than numerical equality, Child Development 87 (2016):5, s.1521–1528 

Sheskin, Mark, Bloom, Paul & Wynn, Karen: Anti-equality: Social comparison in young children, Cognition 130 (2014), s.152–156 

Sloane, Stephanie, Baillargeon, Renée, & Premack, David: Do infants have a sense of fairness?, Psychological Science 23 (2012):2, s.196–204

Tomasello, Michael: A Natural History of Human Morality, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press Harvard University Press 2015

Tomasello, Michael: A Natural History of Human Thinking, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2014

Ulber, Julia, Hamann, Katharina & Tomasello, Michael: Young children, but not chimpanzees, are averse to disadvantageous and advantageous inequities, Journal of Experimental Child Psychology 155 (March 2017), s.48–66