Som jag skrev i blogginlägget i måndags (Del I, 26/2-18) har barn samma rätt som vuxna att rösta – i till sist äntligen allomfattande allmänna val. Jag tog där upp två vanligt förekommande invändningar mot denna deras rättighet och ska i dagens inlägg ta upp ytterligare fyra typiska emot, för att avsluta argumenteringen på måndag (5/3). De bägge första, enligt min mening ovidkommande, motskälen var:
1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?
2. Barn är väl själviska?
3. Men barn saknar ju erfarenhet?
Naturligtvis har vuxna mer livserfarenhet, allt annat vore ologiskt. Men erfarenheter kan vara på både gott och ont, inte nödvändigtvis detsamma som mognad eller klokare beslut. Vissa upprepade, men alltför likartade och befästa, erfarenheter riskerar att med åren göra oss alltmer rigida. Många äldre håller fast vid synsätt som är grund-lagda i en helt annorlunda värld än dagens verklighet. Barn har dessutom erfarenheter som många vuxna aldrig haft, eller som de vuxna glömt, förträngt eller omöjligen kan ha. Exempelvis av hur det är att vara barn idag.
Livserfarenhet kan alltså röra sig om en eftersläpning av föråldrade föreställningar och cementerad känsla av grupptillhörighet. Partiets förslag i sakfrågor tycker man sig inte längre behöva sätta sig in i utan man har, sedan kanske 50 år tillbaka, ett vanemässigt ”förtroende” eller en nostalgisk känsla för ett visst parti. Valet av valsedel är alltså inte alltid så värst genomreflekterat eller byggt på sakliga grunder och rationellt omdöme.
4. Fast barn är så lättpåverkade?
Demagoger kan lätt lura barn, lyder nästa påstående. Eller barn röstar utifrån partiledarens personlighet, snarare än på partiets politik. Det stämmer att de yngsta har en tendens till att tro politiker om gott, men redan i 10-årsåldern är den tilliten som bortblåst. Kanske är det snarare politikerna som behöver ändra sig här? Inte heller vuxna är förstås helt och hållet opåverkade av politikers karisma.
Visst är barn generellt mer lättpåverkade än vuxna, konstigt vore annars. De har mindre att jämföra med. Men alla människor låter sig ständigt påverkas och vore inte vuxna påverkbara, fanns väl inga skäl till att alls ha valkampanjer. Det åligger därför dem som kampanjar att leva upp till de vuxnas påstådda ansvarsfullhet. Blir vuxna demagoger, kan det inte sägas vara barns fel. Fast barn möter ju intryck och åsikter från många fler än bara valarbetare: från föräldrarna, skolan, kamrater, media.
Manipulativa politikers lögner och falska löften skulle säkert bli emotsagda av människor i barnens närhet som de litar mer på. Men, tänker ni då, föräldrarna kommer att påverka barnen. Barnen röstar helt enkelt som föräldrarna. Visst är det möjligt, men föräldrars partipreferenser har länge inverkat på deras vuxna barns röstande också, även om detta mönster numera har luckrats upp.
5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?
Visst kan barn vara ombytliga. Detsamma gäller många vuxna, som av opinionsundersökningar att döma tycks ändra åsikt från månad till månad. Många väljare minns inte ens vilket parti de röstade på för fyra år sedan. Hur ansvarsfullt lär det valet ha varit? Inte heller här tycks generationerna alltså skilja sig åt så värst mycket. Barn till alkoholister, psykiskt sjuka, eller med föräldrar som dött i AIDS har visat att redan 7-åringar kan ta ansvar för sig själva, för sina yngre syskon, eller rent av för föräldrarna. Om de behöver och får.
Vilket slags ansvar tar för övrigt vi vuxna, som tänker kortsiktigt och struntar i att vi svenskar idag konsumerar tre jordklot, trots att det faktiskt bara finns ett enda: 1,0? Barn ärver tyvärr sina föräldrars och far- och morföräldrars för länge sedan sådda framtid. ”De vuxna är framtiden”, inte barnen som det alltid hävdas i vackra tal. Och vi ser resultatet: dagens och gårdagens vuxna tar föga ansvar för miljöförstöring, växthuseffekt, kärnkraftsavfall, resursplundring, utrotningen av allt fler djurarter, avverkningen av urskog, överfiskning etc, osv. Vi röstar tvärtom för detta… Bara skatten inte sänks!
Rösträtt torde i sig öka barns och ungas ansvarskänsla, då man lättare bryr sig om sådant som man fått vara med om att bestämma. Ansvar är en följd av rättigheter, inte tvärtom. Fast hur kan den som inte får ta något ansvar avkrävas ansvar?!
6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter?
Det är en vanlig föreställning att rättigheter, som den att rösta, måste balanseras mot ansvar och plikter, d v s skulle vara något slags belöning för individens samtidiga skyldigheter. Underförstått: barn har/tar inte det ansvaret, har inga sådana skyldigheter och barn bör då inte heller ha rättigheten att rösta. Denna tanke om ömsesidighet är både en utbredd missuppfattning och möjlig att tillbakavisa vad gäller barns påstådda avsaknad av skyldigheter.
Vilka plikter har då barn? Vi tänker genast på skolplikt för 7-15-åringar utan att de för den skull har någon rösträtt. Straffpliktiga blir unga i Sverige vid 15 års ålder, men de får vänta ytterligare tre år på att få rösta. Det vill säga: barn tros kunna ta ansvar för sina felaktiga handlingar, men inte för sin klokskap eller sina genomtänkta åsikter. Med andra ord: ha skyldigheter, men inte jämförbara rättigheter. Inte heller yngre barn än 15-åringar får för övrigt bryta mot lagen.
Fast kravet på ömsesidighet mellan rättigheter och skyldigheter är inte relevant här. Att rösta är en mänsklig rättighet och mänskliga rättigheter är sådana som vi får för att vi är människor – inte under förutsättning att vi förmår prestera något visst.
Snarare handlar vissa mänskliga rättigheter om att andra inte får göra något oönskat mot en, inte hindra rättighetsinnehavaren, utan tvärtom bör hjälpa vederbörande att göra bruk av sin rätt, när hon eller han är svagare.
De fyra sista punkterna ska jag ta upp och tillbakavisa på måndag (5/3-18).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar