Att vara fattig kan också ha sina fördelar… Till exempel att man som barn slipper konfronteras med påstådda ”barnboksklassiker” som dem om Pelle Kanin. I min barndom fanns hemma bara två barnböcker (Min skattkammare Del I och Alla vi barn i Bullerbyn). Först när jag tänkte läsa Beatrix Potters Sagan om Pelle Kanin för min dotter, blev jag varse vad den handlade om och hur pekpinneaktig och hemsk boken i själva verket är. Det tycker jag fortfarande.
Jo, jag vet att alla är lyriska över de oerhört realistiskt målade kaninerna… Och visst är de fina, men hur kan Potters teknik och akvarellstil tillåtas helt överskugga böckernas hemska barnsyn? I och för sig inte unik för sin tid, men grymma och olämpliga att idag föra vidare. För mig är det obegripligt hur långa hyllande artiklar kan skrivas om Sagan om Pelle Kanin (1902) och Sagan om Benjamin Kanin (1904), utan att ens omnämna den barnuppfostranspraktik som berättelsen ger uttryck för.
Boken från 1902
I bokens inledning förmanar mamman, som av någon anledning sägs vara gammal (kan kaninpensionärer fortfarande föröka sig?), sina fyra barn att närma sig Karlssons trädgård. Denne fångade en gång deras far, som fru Karlsson sedan gjorde paj av, kan mamma berätta för sina små. Modern ser för övrigt ut som Rödluvan där hon går genom skogen md sin korg på väg till bagaren… Kanske är det i själva verket rent av fråga om Vargen i förklädnad?
De tre systrarna – som alla är snälla och vältämjda – har tagit av sig sina rosa jackor, när de ses plocka björnbär. Men stygge Pelle i blå jacka har slunkit in i gamle Karlssons trädgård och försett sig av det goda där: lite sallat, några bönor och två morötter. Så mycket att han påstås börja bli illamående. Vem blir illamående – än mindre tjock – av grönsaker? Hur som helst jagas den av skräck skakande och gråtande pojken resen av boken av gamle Karlsson, blir av med sin jacka och sina träskor och bestraffas av gamla mamman när han till sist lyckas återvända hem. Pelle får gå till sängs, utan att som de präktiga systrarna få smaskig kvällsmat bestående av bröd, mjölk och björnbär…
Som barnbok sedd, är Sagan om Pelle Kanin inget mästerverk. Berättelsens språk är alltför svårbegripligt och många ord var det nog även för de yngsta när den ursprung-ligen utkom. Fåglarnas rekommendation till Pelle om att skärpa sig, till exempel. En pojke som gråter var för hundra år sedan ännu mera olycksbådande än idag och tecken på verkligen hopplöst läge. Rent traumatiskt var också – och är nog för för-skolebarn än idag – att det stapplas nya faror på varandra: så fort en fälla precis undkommits, råkar Pelle ut för nästa.
Vissa storyinslag är föga originella, vilket ju annars avkrävs ”barnböcker för vuxna” som denna. Bilderna är ibland därtill förvirrande: dels verkar Pelle ändra storlek, sett i förhållande till tingen runt omkring honom. Han har kanske ätit av Alice i Underlandets svampar? Dels finns en bild som måste sätta myror i huvudet på åtminstone barn: går från att på flera sidor visa Pelle utan de kläder som Karlsson gör fågelskrämma av, till att plötsligt i nästa bild ha någon i blå jacka som barn tolkar som Pelle, men ska föreställa Pelles tanke i bild för (sitt icke-existerande) ”inre öga” av kusinen Benjamin (som i nästa bok två år senare, har brun jacka).
Full av sterotyper
Boken uppvisar dessutom samtliga av samtidens stereotyper. Inte bara idag omoderna pojk- och mansstereotyper, utan dessutom en stereotyp framställning av dem med hög ålder (Mr McGregor/Karlsson såväl som mamman). Alltså fråga om könsdiskriminering, åldersdiskriminering och fat-shaming? Dessutom förekommer här endast vita kaniner från medelklassen. Boken bör såldes rensas ut från dagens barnbibliotek? Möjligen förekomma på de dokumenterande naturhyllorna, med tanke på de verklighetslika kaninerna.
Ännu värre är att Pelle inte tillåts ha en enda egen replik, inte heller syrrorna. Allt i berättelsen sägs både öppet och underförstått av och genom en vuxen. Från första början värderas pojkens karaktär som undermålig. Vilket boken sedan berättelsen igenom ska bevisa: QED, som vi fick skriva i slutet av varje uträknat tal i matteboken för Quod erat demonstrandum.
Skådespelaren Emma Thompson skrev till 110-årsjubileet en ny berättelse, The Further Tale of Peter Rabbit (2012), illustrerad av Eleanor Taylor. Boken är förstås inte översatt eller inköpt till svenska bibliotek, men däremot översatt till danska: Peter Kanin og Kæmperadisen. Den sägs vara ”inspirerad av Beatrix Potter”, men egentligen menas ”irriterad över Potter”. (Thompson & Taylor kom året därpå även ut med en uppföljare, The Christmas Tale of Peter Rabbit (2013).)
I Emma Thompsons version får Peter till skillnad från i originalet själv tala, vilket leder till en maktförskjutning från modern till barnet och från bestraffning till belöning i form av härligt äventyr för kaninpojken. Här är det inte längre någon otäck moraliserande skräckis för förskolebarn, ingen berättelse om en mor som till barnen ger detaljerna om pappans hemska död, utan en äventyrsberättelse med en aktiv och talför pojke.
De sparsmakade klassikerexperterna ogillar förstås den myckna dialogen 2012, berättelsens längd och att vår samtida Pelle tillåts vara lite olydig (det ordet förstår nog ej barn idag, men jag skriver ju här ej för dem). Dessa vuxna efterlyser en bestraffning av pojken, ty Beatrix Potters djurgestalter fick alltid ta konsekvenserna av sina handlingar.
Filmen från 2018
Idag har filmen om Pelle Kanin, Peter Rabbit (2018, Will Gluck), premiär. Berättelsen har redan filmats ett par gånger och gjorts animerade tv-serier, teater och dansföre-ställningar av. Ingen har, mig veterligt, då stormat. Men när trailern till den nya filmen, en hybrid av live-action-djur och datoranimering, kom i september förra året möttes den av starka fördömanden: filmen antas vara ”alltför modern” (för dagens barn?) och en ”förolämpning mot Potter”. Jag som trodde att författaren var död sedan 75 år tillbaka… Filmens trailers kan beskådas på
https://www.youtube.com/watch?v=32via095BPk 7/11-17 =1
Pelle, denne olydige men skrajsne bokfigur har förstås i filmen nu blivit alltför tuff och självsäker för de nostalgiska (= glömska?) vuxna kritikerna. Nu sägs Pelle/Peter i en av filmens trailers skaka – inte av rädsla utan – alltför sexuellt suggestivt på rumpan, tycker barnen – nej, förlåt, ska stå: de kritiska männen. Särskilt The Guardians film-kritiker Stuart Heritage (”James Corden's Peter Rabbit: another kids' classic wrecked forever”, 25/9-17).
Det ser ut som om Pelle kastar en bunt salladsblad upp i luften ungefär som en bankir gör på en stripp, menar Heritage. Och det är ju säkert just de associationer som barn under 10 år också får… Denna vuxna oförmåga att betrakta saker och ting ur barns perspektiv upphör aldrig att förvåna mig.
Kritikers sedvanliga vuxnocentrism
Den ursprungliga versionen av Pelle, som representerar Det Olydiga Barnet Som Ska Bestraffas i Potters klassiska barntämjare som skrämt generationer av barn, försvaras nu av vuxna fans som påstår sig älska denna påstått ”klassiska” ”barnbok för vuxna”. Film-Pelle är dock inte längre infantiliserad, utan juvenaliserad till en riktig partysugen yngling. Han har till och med egna repliker. De manliga kritikerna förstår dock inte vad kaninungdomars beryktade reproduktionsförmåga tycks ta vägen i filmen, som de tydligen tror är en dokumentär… Här äter ändå inte rävar kaniner…
Filmkritiker Heritage (med för sammanhanget lämpat efternamn) invänder också mot de omkastade maktrelationerna och mot barnpublikens förmodade partitagande för den före detta skurken. Mr McGregor/Karlsson är inte längre en stereotypt ilsken gammal gubbe, utan en sympatisk ung man.
”Just look at Mr McGregor. In all previous versions he’s been a villain – his primary objective has always been to cook Peter Rabbit in a pie – but in this trailer he’s the only sympathetic figure. He’s the guy who comes home to find his house trashed by Peter Rabbit, and his despair is palpable. ’Not again,’ he’d say if he hadn’t been so utterly numbed by trauma. That’s how much of a dick this Peter Rabbit is. He actually makes you side for the baddie. For shame” (Stuart Heritage, The Guardian 25/9-17).
Skönt för dagens barn att Beatrix Potters copyright inte längre är i kraft, nu efter att 115 år förflutit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar