I dessa pris- och diplomutdelningstider har vuxna inom kultursektorn redan fått sina plaketter. Den senaste utmärkelsen är väl Svenska Barnboksakademins ”Eldsjälspris”, i form av ett diplom och en skulptur gjorda av tidigare ledamöter av akademin, samt 10 000 kronor. Dessa överräcktes för tre veckor sedan till bilderbokskritikern och bilderboksforskaren Ulla Rhedin, med motiveringen:
”Ulla Rhedins blick är alltid i barnets ögonhöjd. Hon är en outtröttlig och entusiastisk föreläsare som öppnat ögonen på tusentals förskollärare och andra pedagoger som arbetar med barn och barns läsning. Hon är en skarp, kunnig och kärleksfull kritiker som gett många egensinniga nordiska bilderboksskapare, debutanter såväl som rutinerade, mod och lust att arbeta vidare. Hon är en unik forskare som analyserat och beskrivit bilderbokens innersta väsen. Utan Ulla Rhedin hade inte bilderboken, och dess läsare, befunnit sig på den höga konstnärliga nivå som de gör idag. Därför får hon Svenska barnboksakademins Eldsjälspris 2017” ( https://www.barnboksakademin.com )
Till skillnad från i sportens värld är denna akademi inte någon plantskola för nya unga talanger med förhoppningar om en proffskarriär, utan Barnboksakademins ledamöter är etablerade. De flesta av de mest framstående skaparna av barn- och ungdomsböcker sitter eller har suttit på de aderton stolarna. Inte heller är akademin någon högre undervisnings-anstalt, utan ett samfund för främjande av barnbokskonsten som man själv tycker sig representera:
”Svenska Barnboksakademins syfte är att främja god barn- och ungdomslitteratur och verka opinionsbildande. Akademin arbetar på en rad olika områden. Bland annat uppvaktar den makthavare, anordnar seminarier för bibliotekarier och lärare och delar ut ett årligt "Eldsjälspris". I Svenska barnboksakademin sitter arton författare och illustratörer, som arbetar med barn- och ungdomsböcker.”
Ej heller har fler än två-tre stycken av de hittills 28 eldsjälspriserna gått till barnboksskapare, utan de delas oftast ut till bibliotekarier eller andra läsfrämjare i tidningar, tidskrifter eller radio till exempel. Varför ska då de som bara gör sitt jobb, om än väl, förutom sin lön även få sådana här utmärkelser? Det finns förstås många tänkbara skäl, ädla såväl som mindre osjälviska.
Eventuellt omedvetna baktankar?
Den misstänksamme skulle kanske framhålla att minst hälften av de 18 ledamöterna i Svenska Barnboksakademin själva är illustratörer av bilderböcker och på detta sätt kanske har baktanken att bilderbokskritikern Rhedin i fortsättningen ska bli mindre skarp och mer positivt inställd till deras alster. Kontentan i prismotiveringen – ”Utan Ulla Rhedin hade inte bilderboken, och dess läsare, befunnit sig på den höga konstnärliga nivå som de gör idag” – får mig emellertid att haja till och undra. Inte kan den väl vara ironiskt menad?!
Ulla Rhedin har ju varit ytterst kritisk till merparten av svenska bilderböcker och menat att det många gånger är svårt för recensenter att ens hitta någon bok värd att skriva om. Inte minst har hon i åratal kritiserat de vuxna läsarna av bilderböcker och i många sammanhang talat om deras okunskap vad gäller bildtolkning. Och då inte bara syftat på föräldrar, utan även på lärare och till och med på barnbokskritiker.
”Bilderboksbilden kan användas för större och äldre målgrupper än nu. Att så inte sker beror på vuxnas okunskap och bristande medvetenhet, och att till exempel lärarna inte kan bild, säger Ulla Rhedin. […] hon talar naturligtvis inte om bildlärare, utan om de andra lärar-grupper som av tradition i första hand ser texten eller delar vissa förlags syn att bilderböcker är för barn under sex år” (Rhedin citerad i intervju av Ulla Sundin Beck i en bildlärartidning, http://tidningenuttryck.net/moderna-bilderbocker-kraver-lasare-med-oppna-ogon/ 12/5-09).
Texten i prismotiveringen tycks rent av gå stick i stäv med påståenden som Rhedin gjorde i samband med den enligt henne försenade kritiken mot Stina Wirséns svarta, förment rasistiska, figur Lilla Hjärtat om ”senfärdigheten bland kritikerna” och att bilderböckers bilder ”hamnar på undantag, också bland professionella”:
”det råder en utbredd blindhet när det gäller just bilder och bilderboksberättande för barn [...] och att flertalet kritiker på barn- och bilderbokssidan helt saknar utbildning i bild-förståelse” (Rhedin i intervju av Enbohm i december 2012:11).
Denna avsaknad av bilderbokskompetens sägs enligt Ulla Rhedin även gälla ”de olika prisjuryer som är satta att bedöma också bilderböcker” (a a). Rhedin torde härvidlag vara insatt, eftersom hon själv vid denna tid (och fram till 2014) under 12 år var just medlem av juryn för ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Sammantaget tycks denna blindhet och obildning enligt forskaren bidra till en osäker och osjälvständig kritikerkår, som verkar behöva en ögonöppnare, men i fallet med Lilla Hjärtat sent om sider agerar unisont. Eller som hon uttrycker saken: ”Det är som med Kejsarens nya kläder. [...] Någon höjer en varningsflagg – och plötsligt blir det uppenbart för alla på en och samma gång” (a a).
Inflation i utmärkelser
Men det finns förstås många andra priser som är mer inriktade på att lyfta fram vad man anser vara speciellt goda kulturprodukter avsedda för barn och/eller belöna deras skapare. Det senaste decenniet har dock särskilt barnboksvärlden översvämmats av nya priser. Finns det snart någon svensk barnboksförfattare eller -illustratör som ännu inte fått ett pris? De mest prisade har fått minst fyra-fem utmärkelser…
Utan att behöva leta tänker jag förstås på ”Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne”/ ALMA, Rabén & Sjögrens ”Astrid Lindgren-pris”, ”Augustpriset” i kategorin barn & ung-dom, ”Elsa Beskow-plaketten”, ”Gulliverpriset”, ”Kulla-Gulla-priset”, ”Maria Gripe-priset”, ”Nils Holgersson-plaketten” och Expressens ”Heffaklumpen”. Därtill Sveriges författar-förbunds debutantpris ”Slangbellan”, ”Barnradions bokpris”, ”Snöbollen” för årets bilder-bok, Smålands Akademis ”Emil-pris” och Norra Skånes ”Kulturpalett”. Förmodligen finns också priser med fokus på böcker i kategorin ”identitetspolitisk mångfald”, även om jag på rak arm inte kan komma på något. Du får själv sammanställa hela listan!
Många mottagare av pris(er) tycks också själva ha suttit i någon prisjury och utdelat utmärkelser. En utomstående kan få intrycket att det finns något slags rullande system bakom hur man inom ett rätt slutet kotteri belönar varandra. Pristagarna verkar ibland ha gått från jury till jury – till pris. Eller i motsatt riktning, från pris till jury. Ulla Rhedin har själv förutom suttit i ALMA-juryn varit medlem av en jury i Kulturrådet, juryn för ”Snöbollen” och möjligen gjort någon ytterligare jurytjänst. Således verkligen gjort sig förtjänt även av detta Eldsjälspris.
Men också aktiva inom till exempel barnteater- och barnfilmsvärlden kan förstås få priser såsom Junibackens pris ”Junipriset”, Allmänna Barnhusets ”Stora pris” eller ”Alfons-Bokalen”, därtill miniguldbaggen ”Gullspira”. Därutöver Nordiska Rådets barnkulturpris, som visserligen inte är reserverat för svenskar – vilket kanske inte heller alla kommuners barnkulturpriser är: ”Årets författare i X-stad/Y region/Z län”? Junipriset har förvisso också det gått till en barnboksskapare som Lennart Hellsing, som väl tilldelats alla svenska barn-bokspriser som någonsin funnits? Flertalet utmärkelser verkar onekligen gå till pappers-mediet trots att, eller därför att, det inte är det som barn mest tilltalas av.
Varför så många priser – och varför just nu?
Att det tycks ha gått inflation i prisutdelandet de senaste tio åren kan ha att göra med att många aktiva i gemet själva klagar över överutgivningen av barnböcker, som med auto-matik dels tycks innebära många böcker av usel kvalitet, dels att de goda då sägs drunkna och därför behöver lyftas upp till ytan. Inte bara konkurrensen inom det egna bokmediet, utan även kampen om konsumenterna som hellre tycks dras till ”nya” medier, lär spela in. En tredje bidragande orsak torde auktoritetskrisen inom kultursektorn vara: allt färre bryr sig idag om vad som anses vara ”god kultur”: ”Min smak är lika god som din!” Och då bör väl alla också få sin utmärkelse?!
Inte bara författare och deras böcker har svårt att få uppmärksamhet, utan även kultur-institutioner och bokförlag verkar behöva denna relativt billiga PR. Ska man se det som bestickning, när barnbibliotekarier får pris? Bakom utmärkelser står även institut, kultur-förvaltningar, museer, bibliotek, litteratur- och filmfestivaler, kulturföreningar etc. Men när så ofta bara de mest säljande författarna om och om igen belönas, lyfts inte precis nya förmågor fram. De som troligen mest skulle behöva prissumman, för att kunna fortsätta med sitt skapande.
Prisnomineringar och prisutdelningar blir marknadsföringstillfällen för prisutdelaren… Allt fler verkar tänka att ”utdelar vi ett pris, får vi samtidigt PR för vår speciella dag/vecka” på mässan, biblioteket, högskolan, institutet etc. Och då kan vi i samband med att priset ska överräckas även ta upp annat som vi brinner för. Åtminstone syns vi, finns vi till, motiverar vi vårt existensberättigande, eftersom medierna skriver om vi får hit Ulf Stark eller någon annan ”barnkulturell” superstjärna.
För de utvalda till prisjuryn såväl som det egna kulturfältet är det också viktigt att ge sken av att fortsatt besitta särskilt kulturellt kapital och med sina förfinade smaklökar kunna avgöra vad som är bäst. Förlagsredaktörer behöver priserna för att kunna motivera sina smala val och bokförlag och bokhandlare värderar kulturell framgång i termer av intäkter. Bibliotekens inköpare och föräldrar är ute efter vägledning.
Alltför många priser?
Priserna är nog tänkta att sprida strålglans främst över prisutdelaren. Men finns det alltför många priser, upplevs ju vart och ett som mindre värt för mottagarna. Färre priser skulle betyda mer för både prisade upphovsmänniskor, förlag, läsare och inte minst för jurymed-lemmarnas status. Som det nu är i och med inflationen i utmärkelser, tror ju ingen längre på att något alster verkligen kan vara så unikt eller egentligen ”bäst”. Win-win för alla kan i själva verket bli lose-lose för alla inblandade…
Varför jag inte fått något pris?! Jag har förstås inte varit bra nog, inte värd något pris! Inte heller har jag varit medlem av något nätverk för konstdyrkare, eller ingått i någon jury (frånsett som fakultetsopponent för avhandling…). Min blick i allt jag skrivit har dessutom alltid varit i den vuxnes ögonhöjd och mer kritiskt ifrågasättande än smakfostrande.
Jag vill inte vara med i något ”community” bestående av likasinnade, utan försöker med andra argument än de vanliga nå olikasinnade. Vad är det för mening med att tala inom samfund som redan delar ens åsikter?
Jag vill inte vara med i något ”community” bestående av likasinnade, utan försöker med andra argument än de vanliga nå olikasinnade. Vad är det för mening med att tala inom samfund som redan delar ens åsikter?
Jag föredrar alltså oavhängighet framför utmärkelser och skulle aldrig ta emot något pris. Så om nu någon prisutdelare eventuellt har ont om pengar: utse mig, varpå jag tackar nej med någon kritiskt formulerad motivering! Då får ni både behålla pengarna och en uppmärksam-hetsskapande ”skandal”…
När det kommer till kritan tilldelar prisutdelarna sig själva priset, som bevis på att de är betydelsefulla och märkvärdiga nog att vara i stånd till att utdela priser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar