Jag har länge lekt med tanken att inleda en serie om ”barnböcker” som jag tycker väldigt illa om – och reda ut varför. Särskilt då bilderböcker, förment för de yngsta. För en dryg månad sedan väcktes idén ånyo av en artikel om Svenska barnboksinstitutets senaste årliga så kallade bokprovning. Vid den offentliggör man statistik och annan information om det föregående årets barnboksutgivning, nya teman till exempel: ”Skog och starka tjejer bland fjolårets trender”, löd en ingress på Sveriges radios nyhetssajt.
Enligt en kulturkrönika av Matilda Källén fyra dagar senare ("Skogens rötter i svensk barnlitteratur", Sveriges radio 25/3-18) handlar 2017 års barnböcker nämligen inte sällan om ”skogsavverkning” eller har skogen som huvudperson:
”Det är en påminnelse som återkommer, om att vi faktiskt inte är mer än gäster bland träden. I dagens skildringar har skogen liksom blivit mer hotfull, men inte utan sina skäl. […] om skogen vaknar till liv, blir det ju de som lever närmast som får möta och tämja dess vrede, även om ansvaret för intrånget ligger någon helt annanstans.”
Naturens hämnd är i och för sig ingen nyhet i fiktionsbranschen, men jag kom att tänka på talesättet om att ”inte se skogen för alla träd”. Med andra ord: att vara så absorberad av detaljerna hos något, att man inte ser helheten. I vanlig ordning ska jag idag vara lite tvärtom och fokusera hur vi också kan missa de enskilda träden för all skog…
Nu med fokus på ett särskilt träd och en alldeles specifik ”avverkning” av detta träd. Trädet ifråga är dock inte alls hotfullt utan välmenande och såå ”lyckligt” så, trots att det ägnar sig åt självskadebeteende och även är skadligt för andra. Flera andra trädtolkningar står emellertid och skymmer detta för betraktaren.
Trög start…
I Shel Silversteins så kallade barnboksklassiker Och trädet var lyckligt (1986)/The Giving Tree (1964) har forskare, kritiker, lärare och läsare tolkat in flera vitt skilda ”budskap”… Att individer gör detta är givetvis inget nytt, däremot att offentliga tolkningsgrupperingar har uppstått. Tolkningsskogen är så tät, att ingen riktigt klarat av att med säkerhet artbestämma trädet, trots ett flertal studier. Det viktigaste för en barnbok, hur barn uppfattar den till synes enkla berättelsen, har i någon mån också undersökts.
När jag första gången läste bilderboken ifråga, för över tre decennier sedan, blev jag vansinnigt arg över den sensmoral som jag tyckte mig finna i den och att berättelsen betecknades som en bok för förskolebarn. Jag har då och då snubblat över den igen och över forskningsprojekt som åtminstone delvis haft barns upplevelse av boken som sin forskningsfråga. Nu är det alltså hög tid att låta irritationen till slut pysa ut… Och försöka förklara.
Först några publikationsfakta: berättelsen skrevs och illustrerades (med svart-vita minimalistiska bläckstreck) redan 1960 av amerikanen Silverstein, som bland annat skrivit en mängd låttexter (mest känd är väl Johnny Cash’ ”A Boy Named Sue”), dikter, reseberättelser med egna karikatyrteckningar för Playboy Magazine med mera… samt två ”barnböcker”. Det tog dock fyra år innan något förlag var villigt att ge ut boken, eftersom berättelsen ansågs falla mellan barn- och vuxenstolarna: alltför svår och sorglig för barn, alltför enkel för vuxna (enligt författarens egen hemsida (http://www.shelsilverstein.com/about/ [28/3-18]).
Trots att boken i USA vid det här laget sålts i över 10 miljoner exemplar och översatts till 30-talet språk, dröjde det ända till 1987 innan boken gavs ut i Storbritannien, efter att 17 förlag där hade tackat nej (Blaich 1987). Även i Tyskland kom boken ut 1987. Sverige hann till och med före, i och med utgivningen 1986 med Beppe Wolgers som översättare.
Ute Blaich: Die Zeit, no.42, 9/10-87
Det är oklart hur bra den svenska versionen ursprungligen sålde, men kanske bidrog några göteborgsforskares stora intresse för den komplexa texten (dokumenterat i en licentiatuppsats (Carlsson 1993), en avhandling (Carlsson 1998), en bok (Pramling m.fl. 1993) och flera engelskspråkiga artiklar) till att försäljningen i förskolepedagogiska kretsar senare tagit fart.
Boken har använts i förskollärarutbildningar och studentuppsatser har även på senare tid skrivits om barns reaktioner på berättelsen (t.ex. Andersson & Axén 2006). Så sent som i februari i år har en förskollärarstudent i Uppsala tillsammans med barn i förskoleklass lagt ut en i Imovie animerad film utifrån barnens teckningar till berättelsen (Martinez 2018; filmen kan ses på YouTube-länken nedan). Till denna forskning med barn ska jag återkomma mot slutet av inlägget.
https://www.youtube.com/watch?v=EAHg3bPgzr0 3/2-18 [4/5-18]
Fyra tolkningsförslag
Och trädet var lyckligt utkom hos oss senast 2016, nu på Karnevals förlag. Boken är även utgiven inbunden 2017 av Norstedts. Enligt internetbokhandeln Adlibris är läsåldern 3-6 år och amerikanska Scholastic anger lämplig ålder till 3-7 år. Sexåringar är också den åldersgrupp som de svenska didaktikforskarna främst inriktat sig på. Detta är som jag ser det alldeles för tidigt, om man nu vill att barnen ska begripa något. Eller kunna ”lära sig något” av sagan, förstå ”budskapet”, som göteborgpeda-gogernas önskan lyder.
”The Giving Tree” har en egen artikel i Wikipedia, där den presenteras just som en av de barnböcker om vilka meningarna är allra mest splittrade. Kontroversen gäller tolkningen av relationen mellan huvudkaraktärerna, ett ”kvinnligt” äppelträd, det vill säga på engelska omtalat såsom ”hon”, respektive en åldrande ”pojke” som läsaren möter alltifrån att han är i förskoleåldern till dess att han blivit trött gamling.
Är det fråga om osjälvisk, självuppoffrande moderskärlek eller tvärtom två personers sjukliga relation? Eller något helt annat? Wikipedia-artikeln anger också tre andra vanligt förekommande tolkningar av texten, vilka jag snart granskande tänker gå in närmre på: 1) en religiös parabel; 2) en miljöetisk allegori; 3) en vänskapsrelation; 4) en moralitet om förhållandet mellan mor/förälder och barn.
Hela boken kan ses och höras uppläst på engelska på YouTube (i flera versioner) och där finns även en 10 minuter lång kortfilm (från 1973) med Shel Silverstein själv som härjad berättare (och munspelare). Filmen är dock betydligt mer ”barntillvänd” än bilderboksversionen, då de rörliga illustrationerna i vart fall ger lite mer än de föga generösa bilderna i boken. Dessa kan dock med fördel beskådas på den första länken nedan.
Översättningssvårigheter
En av förklaringarna till så skilda tolkningsförslag från världens alla hörn torde vara att träd på tyska, franska, spanska och italienska är fråga om maskulina ord, medan originalet talar om trädet som ”hon/she”. Detta lär ha betydelse för tolkningen både i termer av trädet som Moder Jord och som en självuppoffrande mors relation till sitt barn. Pronomenet ”han” torde även göra det svårare att se trädet som den givmilda Naturen. På finska är träd dock genusneutralt: Antelias puu ≈”Det generösa trädet” (1999) och på svenska kallas trädet ”det”. (Boken finns i LIBRIS även på ”persiska”, Dirakht-i bakh’shandah, 1984, ett språk jag ej behärskar och således ej heller vet trädets genus på farsi, eller om titeln ens är korrekt transkriberad.)
Tydligt är att översättare också haft svårigheter med bokens titel. Den tyska versionen 1987 löd Der freigebige Baum, ungefär ”Det frikostiga trädet”, men i nyöversättningen 2010 Der Baum, der sich nicht lumpen ließ – som jag tyvärr inte riktigt klarar av att översätta. Kanske något i stil med ”Trädet som inte snålade, utan bjöd på sig själv”? Både det och ”freigebig” låter dock som om trädet bjöd laget runt på en omgång öl… Den finska översättningen har alltså ”generös”, likaså den franska L'Arbre Genereux (1995).
”Givarträdet” (som i ”blodgivare”) hade förmodligen upplevts som konstigt på svenska. Beppe Wolgers valde tyvärr i stället det i berättelsen fem gånger upprepade omkvädet ”och trädet var lyckligt”. Det är olyckligt, eftersom den svenska rubriken sätter fokus på – eller rent av cementerar – den förmenta lyckan. ”Det givmilda trädet” hade kanske uppfattats som träaktigt men givaren är onekligen (alltför) mild, så det hade varit bättre, om än möjligen mindre säljande. Nu sålde boken av allt att döma ändå rätt dåligt de första åren.
Träd används inte sällan som en symbol för livet… Träd och andra växter innebär liv, även eftersom vi inte skulle kunna andas utan dem. Äppelträd finns i Edens lustgård i Bibeln, Shakespeare förknippas med mullbärsträd och det mytiska ”livets träd” återfinns exempelvis på många smycken. Träd kan även berätta om döden, vanligtvis naturens död fast i symbolisk form även människors.
Men låt oss först undersöka de övriga tolkningsförslagen och börja med den religiösa, som framkastats av såväl kristna som judar (Shel Silverstein var själv jude). Med andra ord det som min latin- och religionslektor till präst lärde oss handlar om ”caritas” eller (på grekiska) ”agape”. Det står vanligtvis för Guds villkorslösa kärlek till människorna, men även känslorna i motsatt riktning, såväl som människor emellan.
Innan dess dock en resume av bokens handling, så som denna framställs verbalt. Att även referera till illustrationerna skulle bli plottrigt, men se som sagt gärna dessa på YouTube.
En resume av texten
Berättelsen inleds på sagors vis med texten
”Det var en gång ett träd och det älskade en liten pojke. Och varje dag brukade pojken komma och han brukade samla ihop trädets blad och fläta ihop dem till en krona och leka ’Kungen av Skogen’. Han brukade klättra uppför trädets stam och gunga i trädets grenar och äta äpplen. Och de brukade leka kurragömma. Och när han blev trött brukade han sova i trädets skugga. Och pojken älskade trädet mycket, mycket. Och trädet var lyckligt.
Men tiden gick. Och pojken blev äldre. Och trädet var ensamt.”
Åren går men så en dag kommer en yngling, som trädet fortfarande (och sedan hela berättelsen igenom) kallar ”pojken min” (på engelska dock bara ”Boy”). Denne säger sig nu vara för stor för att klättra och leka. Han vill köpa grejer och ha kul och ber därför trädet om pengar. Trädet har inga, men däremot äpplen som grabben kan sälja och få pengar för. Detta gör trädet lyckligt.
Helt i enlighet med sagans tretal upprepas tiggeriet med många års mellanrum. Den unge mannen ber nästa gång om ett hus för att kunna skaffa familj, men trädet har bara sina grenar att ge honom till att bygga ett. Som mogen och sorgsen man ber han om en båt, som kan ta honom långt bort (för att undfly sin familj?). Trädet ger honom nu sin stam, men är inte längre riktigt lika lyckligt… Den åldrade mannen kommer en sista gång. Hans tänder duger nu ej till att äta äpplen, han orkar inte längre gunga i grenar och han är alltför trött för att klättra – och trädet har ju heller inte längre någon stam. Slutmeningarna lyder:
”’Jag är ledsen’, suckade trädet. ’Om jag ändå hade någonting jag kunde ge dig… men jag har ingenting kvar. Jag är bara en gammal stubbe. Förlåt…’
’Jag behöver inte så mycket nu’, sade pojken, ’bara få sitta och vila i lugn och ro. Jag är så trött.’ ’Men’, sade trädet och rätade upp sig så mycket det kunde, ’men en gammal stubbe är faktiskt mycket bra att sitta och vila sig på. Kom, pojken min, sätt dig ned. Sitt ned och vila.’ Och pojken gjorde det. Och trädet var lyckligt. Slut.”
Religiös parabel om villkorlös kärlek?
Bokens enorma försäljningsframgångar än idag lär åtminstone delvis kunna förklaras av att den köps eller används av troende för olika missionerande syften, i förskolor, skolor, söndagsskolor såväl som på religiösa sommarläger för unga amerikaner i nedre tonåren. Vad slags träd rör sig då detta självdestruktiva ”väsen” om? Något slags korsning mellan det mänskliga och det gudomliga?
I denna tolkningstradition ses trädets osjälviska givande och självuppoffring ibland som ett uttryck för Guds osjälviska kärlek till människorna (även om Gud inte offrade sig själv, utan sin son – som han hur som helst visste skulle uppstå): ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Johannesevangeliet 3:16). Sagans träd fick dock inget evigt liv. Fast de som uthärdar till slutet, når kanske frälsning? När stubben väl förmultnat?
Berättelsen uppfattas andra gånger som att handla om en relation mellan människor, den osjälviska kärleken till nästan, oberoende av om denna nästan är en vän, ens eget barn eller kanske rent av en ovän. Boken har även tolkats som att handla om religiösa ideal generellt, snarare än om kärlek: ”Det är saligare att giva än att taga”, som Jesus sa. Belönas de som ger utan tanke på att få någonting tillbaka? Åt dem som ber om något, skall varda givet? Gränslöst?
Här efterfrågas – och ges – dock främst materiella gåvor… ”Pojken” blir mycket riktigt inte lyckligare för det. Den vuxne mannen tycks för den skull inget ångra och inte heller gottgör han givaren för de gåvor han velat ha och genast fått. Trädet får inte ens ett tack för sin uppoffring och sitt martyrskap. Självmant ”korsfäster” trädet sig själv, genom gradvis amputation. Det verkar även vara möjligt att i Och trädet var lyckligt tolka in en (ironisk?) blandning mellan religions- och naturtema: ”Tag allt av mig, detta är min lekamen, som varder utgiven för eder”…
Miljöetisk allegori/Varningssaga om resursplundringen?
Bibeln är, förutom Gudscentrerad, antropocentrisk. I Första Moseboken (1:26) säger Gud (oklart till vem, kanske till fiskarna och fåglarna…) inför skapandet av människorna bland annat ”må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden”. I Bibeln talas det visserligen även om människans förvaltaruppdrag att vårda Guds skapelse, men därmed framgår också människans förmenta överhöghet över naturen, som idag, som vi alla vet, lett till vår ekologiska kris.
Denna kristna människocentrering möjliggör således även människans exploatering av naturen: den har helt enkelt ansetts vara till för oss. Det finns ingen deklaration om exempelvis Växternas rättigheter, som människorna borde respektera. Ej heller något fördrag om Djurens djuraktiga rättigheter, för den delen…
Människor har alltså länge obekymrat våldfört sig på naturen, men i åtminstone 50 år (för min del alltsedan Rachel Carsons Silent Spring/Tyst vår, 1962) har vi förstått att människans inverkan på allt annat liv inte är hållbart i längden. Att den lille förskolepoj-ken tror sig i fantasin vara Skogens konung är förstås förlåtligt, men den vuxne mannens skövling vill/kan möjligen denna bok varna för. Inte för att förskolebarn förstår det… Som materiellt föremål skulle trädet förvisso kunna symbolisera naturens gåvor, så länge våra begär inte är orimliga. Trädet säger mycket riktigt ”skogen är mitt hus”, vilket skulle kunna antyda en symbolisk tolkning i termer av trädet = naturen, men detta är enda gången som författarens penna slinter.
Inbäddat i detta tema är förstås konsumtionskritik och den moderna människans stadigt stegrande habegär. Pojken ber om pengar till att köpa saker och ha kul, fastän han tio år tidigare utan pengar hade kul med trädet. Sedan vill han ha ett hus, därefter en båt. Aldrig under hela berättelsen sägs ett ord om att pojken blir ett dugg lyckligare av det. Av allt att döma snarare tvärtom. På ålderns höst inser han visserligen vad han behöver, istället för vad han velat ha…
”Pojken”/människan konsumerar sorglöst trädet, utan att skapa någonting av varaktigt värde (ett hus, en båt), medan naturen reduceras till en stubbe som aldrig mer kommer att så frön, bära frukt eller omvandla koldioxid till syre. Och trädet var lyckligt har i vissa amerikanska skolor mycket riktigt gömts undan, eftersom boken sagts kriminalisera skogsavverkningsindustrin… Om berättelsen verkligen uppfattas som en varningssaga som säger ”Se vad som händer när vi våldför oss på naturen, bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka!”, lär de flesta givetvis gilla den. ”Vi är faktiskt inte mer än gäster bland träden…”, som Matilda Källén så väl uttryckte saken. Men hur många gör denna tolkning?
Naturens egen skuld?!
Storyn berättas genomgående ur ett träds perspektiv, som förutom i sagor inte brukar ha talets gåva. Försvaras inte naturen av människor, kan den givetvis skövlas. Försvarade naturen gjorde onekligen Rachel Carson 1962. Man ska dock inte förledas tro att Silverstein var inspirerad av hennes stort uppmärksammade miljöklassiker Tyst vår, som utkom först två år efter att Silverstein skrivit The Giving Tree, om än före bilderbokens utgivning.
Tolkningen som läser in ett miljötema håller dessutom bara som varningssaga fram till dess att trädet erbjuder sig att bli halshuggen (jag menar: ”stamhuggen”), det vill säga självmant offrar sin lekamen: ”’Hugg ned min stam och gör en båt’, sade trädet.” ”Pojken” gjorde så ”och seglade iväg. Och trädet var lyckligt… fast egentligen inte.”
Nej, det kan man verkligen förstå… Det vore dock enligt min mening orimligt att uppfatta trädet som medskyldigt till sin egen avrättning, eller naturen själv som skyldig till sakernas tillstånd, bara på grund av att den är inbjudande. Hela tiden är det här emellertid trädet självt som ”av egen fri vilja” föreslår gåvorna som recept för pojkens ”lycka”! Det är alltid trädet som tror att pojken ska bli lycklig av de föreslagna gåvorna. Äpplen och även några grenar kan trädet förstås avvara, men stammen? Saknar naturen alltså självinsikt?!? Skulle skövlingen vara naturens eget fel?!
Hur är det då med vänskapstolkningen? Är den rimligare? Vänner emellan förekommer väl inte självförnekelse? Eller självstympning? Är budskapet att vänskap är viktigare än materiella ägodelar? Självklart är det så, men i så fall finns här en konstig definition av vänskap… Enligt min mening förekommer i berättelsen bara en enda vän och pojken är sannerligen ingen trädkramare.
Är trädet i den allra sista meningen kanske lyckligt för att både det och ”pojken min”/ gamlingen slutligen ska få vara tillsammans, bägge ”bli mull tillbaka”? En vänskap ända in i döden? Ska det alltså föreställa ett lyckligt slut att de förenas i döendet? Eller vara en illustration av att ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Johannesevangeliet 15:13)?
Vänskapstema? Möjligen om frånvaron av reell vänskap?
Den vanligaste tolkningen i ett par 90-talsstudier av barns och mödrars uppfattningar om Och trädet var lyckligt sades vara att berättelsen enligt 43 procent av 193 svenska mödrar handlar om vänskap (främst mellan vuxna, om jag förstår resultatet rätt), medan bara 2 procent av de japanska mammorna upptäckte temat vänskap. Japanska barn och deras mödrar tydde istället berättelsen som att den handlar om en mor-barn-relation (framhävt av 48 procent av 344 japanska mödrar, mot enbart 9 procent av de svenska mammorna) (Samuelsson m.fl. 1998). (Till barnens reaktioner ska jag återkomma mot slutet.)
Trädet sägs uttryckligen känna sig ensamt och ledset, men rent av skaka av glädje, när pojken med åratals mellanrum tre gånger dyker upp igen. Det uppskattar just gemenskapen och det gör den lille förskolepojken uppenbarligen också. Han har till och med ristat in ett hjärta som tecken på sin kärlek till trädet: ”Trädet + Jag”. Senare tillkommer ynglingens nya hjärta med en flickas initialer.
Som halvvuxen och vuxen struntar mannen dock i trädet, förutom när han vill be det om att få något. I vart fall verbaliseras inte längre hans kärlek till det. Inget sägs över huvud taget uttalat om pojkens känslor (förutom mot slutet: gamlingen är ledsen och trött). Indirekt framgår dock att han är besviken på sitt familjeliv, eftersom han tydligen vill segla bort därifrån. Ifall familjen vore besviken på honom, vore emellertid lätt att förstå…
Ty pojkmannen begriper uppenbarligen inte vad vänskap och gemenskap är. Vänskap är definitionsmässigt ömsesidig. Vad gör han någonsin för trädet? Vattnar det? Beskär det? Samtalar han med det? Efter barndomen: ingenting. Ändå sägs boken enligt många vuxna handla om vänskap! Rent av visa hur sann vänskap kan vara, såväl som inte är. Trädet är minst sagt osjälviskt, pojkmannen totalt självisk. Om detta ska föreställa vänskap, torde man nästan föredra ovänner. Om den ena av parterna bara dyker upp när vederbörande vill ha något, borde den klokare parten reagera på ett verkligen kärleksfullt och inte minst vuxenlivsförberedande sätt. Det misslyckas trädet uppenbarligen med.
Inte alltid saligare att giva än att taga…
Bortser vi från att livslång vänskap mellan två individer, så olika i ålder som det här ska föreställa, är ovanligt men förstås kan förekomma över generationsgränserna, hör det alltså till den äldres vänskap att få den yngre att inse vad vänskap faktiskt innebär. Men även själv begripa att det inte är detsamma som självutplåning. Lyckas den betydligt äldre inte med det, kan man undra om relationen verkligen handlar om verkliga vänner.
Ty det är inte alltid ”saligare att giva än att taga”, om det ger upphov till en människa som är oförmögen att betrakta relationen ur den andres perspektiv. Den gyllene regeln, "gör mot andra som du själv vill bli behandlad” respektive "gör inte mot andra så som du själv inte vill bli behandlad”, är för pojken/mannen uppenbarligen obekant. Tydligen även för trädet. Bägge är själviska.
Det hör dock till den vuxnes – inte minst en förälders – ”givande” att kunna förklara detta för den yngre/sitt barn. Inte ens en mor bör tjäna sitt barn hela livet. Ändå är den vanligaste – gillande! – tolkningen att berättelsen handlar om en självuppoffrande mor och hennes barn, men mer om det snart. Det säger kanske mer om uttolkaren än om texten. Till uttolkare som inget begriper, kan emellertid även författaren själv höra.
Som D.H. Lawrence skrev i inledningen till sin Studies in Classic American Literature (1923): ”Lita aldrig på konstnären, lita på texten. En kritikers egentliga uppgift är att rädda berättelsen från den konstnär som skapat den.” Jag tvivlar på att Shel Silverstein förstod vad han faktiskt gjort. Berättelsen pekar i vart fall i en, enligt min mening, oönskad riktning. Men är det inte fråga om ironi?! Ironin skulle i så fall framgå av spänningen mellan den ytterst enkla tonen i teckningarna och brutaliteten i den gradvisa stympningen av trädet, såväl som i slutmeningen, efter att gamlingen satt sig även bokstavligen på det, ”Och trädet var lyckligt.”.
Ironiskt menat?
Det skulle förstås vara möjligt att tolka skildringen som ironi, om det funnes en tillstymmelse till vink därom. Men varför skulle trädet i så fall sucka över att till sist inte ha något mer att ge pojken och till och med säga ”förlåt”? Och varför räta upp sig? Fast kanske får trädet här sin hämnd och säger nu för första gången inte heller att ”pojken” ska bli lycklig av denna gåva, detta sittande… Den lyckligaste vid livets rand vinner? Nej, varken suckandet eller ledsamheten tyder på någon sådan cynism:
”Jag är ledsen’, suckade trädet. ’Om jag ändå hade någonting jag kunde ge dig… men jag har ingenting kvar. Jag är bara en gammal stubbe. Förlåt…’
’Jag behöver inte så mycket nu’, sade pojken, ’bara få sitta och vila i lugn och ro. Jag är så trött.’ ’Men’, sade trädet och rätade upp sig så mycket det kunde, ’men en gammal stubbe är faktiskt mycket bra att sitta och vila sig på.”
Slutmeningen ”Och trädet var lyckligt” har inte föregåtts av några som helst signaler om en syrlig attityd eller någon cynisk inställning. Hade de fyra slutorden åtminstone åtföljts av tre punkter, som författarens antydan om tvivel eller uppmaning av typen ”eller vad tror du själv?”, kunde jag ha börjat tvivla och tro på att andra läsare också gör det. Tidigare stod ju, när själva trädmordet just hade ägt rum, ”Och trädet var lyckligt… fast egentligen inte”. Det hade förmodligen ansetts övertydligt ifall berättelsen hade avslutats med denna mening, men då hade den i vart fall varit en barnbok.
Nej, detta träd är inte alls pojkens vän, vad Shel Silverstein än inbillar sig! Han har genom att introducera trädet före pojken, på varje bild ha trädet i fokus, framställa skeendena ur trädets perspektiv, genom illustrationer som framhäver trädet med pojken delvis skymd bakom stammen eller av blad, med trädet som böjer sig ned mot pojken – samt genom att ge berättelsen en titel som betonar det patologiska givandet, snarare än det lika sjukliga tagandet – skildrat en martyr till mor. En relation som manschauvinisten dessutom framställer som ett ideal… Inte undra på att jag blivit och blir arg!
Ingen barnbok ur barns perspektiv
Silverstein kunde väl hellre ha skrivit berättelsen om ”The Taking Boy”, ifall han nu velat säga något moraliserande till förskolebarn? Han hade förstås ingen hum om hur barn tänker, med tanke på att denne vagabond själv struntade i sina bägge barn. Han upplevde relationer som föga kreativa (Rogak 2007; The famous people Biography) och orörliga familjeträd, fastvuxna i marken, var förstås inget för den kringflackande konstnärens oroliga själ. Att idealisera evigt väntande mödrar, blev då den samvets-befria(n)de lösningen…
Själv bortförklarade Silverstein sin oförmåga att vända sig till barn med att han ogillade den nedlåtenhet som han tyckte sig finna i såväl klassisk som ny barnlitteratur (Rogak, 2007:65-66). Enligt författaren själv, i Lisa Rogaks biografi över honom, handlar boken helt sonika ”om en pojke och ett träd”. Han har fel, ty det gör den inte alls, utan det är en berättelse ”om ett träd och en pojke”. Författaren fokuserar genom sin framställning helt klart läsarens uppmärksamhet främst mot trädet.
Silverstein förstår inte ens berättelsens andemening, sitt eget ”budskap” till sig själv, pojkmannen, om att inte ha dåligt samvete. Författaren sade sig (i en intervju/monolog med New York Times) inte ens ha haft något speciellt budskap med sin berättelse, utan bara skrivit om ”en relation mellan två människor: en som ger och en annan som tar” (ibid:73). (”It’s just a relationship between two people; one gives and the other takes.”) Hade författaren inte sagt ”människor”, hade jag kanske kunnat förlåta honom…
Ordet ”människor” är alltså en ledtråd som utesluter en miljötolkning, fast strunta i det, skulle D.H. Lawrence alltså säga. Detta tolkningsförslag ska förstås också det testas – och visa sig vara det av de fyra som är lättast för mig – och japanskorna – att argumentera för. Ty vilka två människor kan detta rimligen vara fråga om, annat än just en mor och ett barn? Hur hela 43 procent av svenskorna i berättelsen lyckas upptäcka en vänskapsrelation mellan två vuxna människor är för mig obegripligt (Samuelsson m.fl. 1993:499).
Relationen mor–barn? Myten om ”den lyckliga slaven”?
Som jag redan nämnt ovan, sade sig japanska mödrar betydligt oftare än svenska mammor i Silversteins berättelse upptäcka en relation mellan en förälder och ett barn (48 mot enbart 9 procent av de svenska). De svenska betonar dessutom föräldraskap, de japanska moderskap. Detta förklaras med kulturella skillnader: japanskorna ser en hierarkisk relation därför att deras barnuppfostran är hierarkisk, medan svenskorna ser en mer ömsesidig relation/vänskap – uppenbarligen för att vi i Sverige skulle vara mer av jämlikar (a a:500). Kanske inbillade sig svenska mödrar på 90-talet även vara vän med sitt barn?
En alternativ tolkning vore att japanskorna är mer klarsynta, eftersom berättelsen faktiskt uppvisar en hierarkisk relation mellan en äldre och en yngre individ. Trädmodern ger pojkbarnet allt när det är litet: mat, skugga, vila, lek, sömn, kärlek. I tonåren behöver han henne inte längre för dessa ting, längtar förstås på ungdomars vis efter oberoende men är fortsatt ekonomiskt beroende – även som fullvuxen. Fast ”morsan” är inte bara passiv och utnyttjad. Det är till exempel alltid trädet som kommer med ”lösningsförslagen” och föreslår att ”pojken” ska bli lycklig, efter att ha fått dess gåvor. Pojken har aldrig några invändningar, gör lydigt som mamma säger…
Här skildras en osund relation byggd på utnyttjande, samtidigt som berättelsen sentimentaliserar det sjuka givandet. Läsaren får ta del av myten om den självut-plånande modern, som existerar enbart för att kunna ge sitt barn allt. Hennes enda tänkbara livsuppgift är att vara ”behövd”. Hon väntar tålmodigt decennium efter decennium på att ”pojken” ska komma hem och hälsa på. Han förväntar sig samtidigt att hon just då ska finnas där, väntande på honom. Hon har ju rötter, sitter fast och kan inte ta sig ut ur skogen… Han skulle dessutom när som helst vilja titta förbi och göra henne ”lycklig” och då måste hon förstås vara på plats. En älsklingsfantasi för vagabonder, men även för vanliga bortskämda vuxna barn.
Bart Simpson hade rätt: Trädet ÄR en dumskalle!
Denna mor till masochist är sannerligen sannerligen inget föredöme, utan fostrar en människa som lär sig sätta sina egna önskningar före andras. Det tycks mycket riktigt inte gå så vidare värst bra för pojkmannen i vuxenlivet. Han är heller aldrig glad efter ungdomsåren.
Eller är det bara jag som hör en kvinnas röst i det avslutande stycket med ”Jag är ledsen’, suckade trädet. ’Om jag ändå hade någonting jag kunde ge dig… men jag har ingenting…” – eftersom jag gjorde det många gånger i min barndom och ungdom på 50- och 60-talet? Har suckandet kanske försvunnit, i och med förvärvsarbetande mödrar och barnomsorgens utbyggnad? Jag hoppas förstås det, fast osvuret är bäst.
Man behöver inte vara feminist för att ta starkt avstånd från denna modersbild, fast det underlättar förstås. Modern är enbart en materiell resurs för pojken, men en moders-kärlek evigt öst över någon som totalt struntar i en är väl inte direkt att rekommen-dera? Mara Ilyse Amster (2002:414) har till och med kallat berättelsen en uppsnofsad chauvinistisk variant av myten om ”den lyckliga slaven”. Det ligger, som jag ser det, en hel del i den beteckningen.
Bart Simpson hade rätt, och hans lärarinna således fel, när busgrabben 2002 som sedvanligt straff för något hyss på svarta tavlan upprepade gånger tvingas skriva “The Giving Tree is not a chump” i förtexterna till det elfte avsnittet av Simpsons (säsong 13), som kan ses på YouTube på
Ty trädet är visst en dumskalle!
Här intresserar jag mig huvudsakligen för barnresponserna, men även 537 mammor (dock inga pappor…) har studerats. Flera mödrar – såväl som en del antropomorfiskt tolkande barn – säger sig ha gråtit vid berättelsens slut. Barnen tycker synd om trädet, som slutar som stubbe och dör. Förskoleklassen i Uppsala har dock, som sin films lyckliga slut, ”trädets glädjetårar” (Martinez 2018).
Mammorna läser oftare in temat ”växandets oundvikliga förfall”, fast trädet åldras ju inte naturligt, utan halshuggs. Således gråter de förmodligen över sitt eget förestående åldrande – inte över pojkmannens behandling av henne eller över hennes dumhet. Det tycker jag är dumt.
Barns reaktioner grundligt utforskade i svensklett projekt
Medan författaren Shel Silverstein påstår sig inte ha haft något budskap alls i sin bok, har ett flertal forskare ändå velat undersöka huruvida olika slags läsare förstår ”budskapet”. Inte minst har barn i olika åldrar fokuserats, eftersom boken lanseras som en bilderbok för de yngsta och i sin skenbara enkelhet även ter sig som en sådan. Närmare 500 barn av skiftande åldrar och nationaliteter verkar ha utsatts för detta av göteborgsforskare ledda internationella experiment.
Ytterst få barn tycks ha begripit annat än enskildheter, men gjort sitt bästa för att försöka spinna ett förslag runt denna detalj. Lättats verkar det ha varit att finna ”konsumtionskritik” i pojkens omättliga habegär, liksom att tycka synd om trädet som det till sist bara återstår en stubbe av. Hur är det då med min föredragna mor/far-barn-tolkning? Säger berättelsen verkligen, också enligt barn, att ”den som älskar dig blir lycklig av att ge dig allt du vill ha, utan att ifrågasätta eller ställa några krav på dig”?
Ytterst få barn tycks ha begripit annat än enskildheter, men gjort sitt bästa för att försöka spinna ett förslag runt denna detalj. Lättats verkar det ha varit att finna ”konsumtionskritik” i pojkens omättliga habegär, liksom att tycka synd om trädet som det till sist bara återstår en stubbe av. Hur är det då med min föredragna mor/far-barn-tolkning? Säger berättelsen verkligen, också enligt barn, att ”den som älskar dig blir lycklig av att ge dig allt du vill ha, utan att ifrågasätta eller ställa några krav på dig”?
Åtminstone verkar vissa av de yngsta uppenbarligen läsa in en mor–barn-relation. Enligt Keiko Moriya (1989) som jämförde svenska och japanska barn, som fick höra berättelsen uppläst på ljudband till stora projicerade bilder av originalet, uppfattade de japanska barnen närmast uteslutande att berättelsen skildrar en relation mellan mor och barn, medan svenska barns tolkning i den undersökningen skiftade mer (refererat efter Carlsson 1993:56). Även studerade 4-åringar upptäckte i samspelet mellan träd och ”pojke” en självklar mor–barnrelation: modern ger och barnet får eller tar, precis som det "bör" vara (Carlsson 2001:37).
Också flera didaktikforskare och förskolepedagoger (även de ofta mödrar, förstås) har i boken sett en vänskaps- eller rent av kärleksfull relation, passande för en lektion i att sätta den andres behov i främsta rummet. Förskolebarnet tar givetvis mammas uppoffringar för självklara, vilket barnet med stigande ålder bör fås att läras av med och åtminstone inse att det bör tacka henne… Den insikten kan Och trädet var lyckligt kanske bistå barnen med?
Detta förutsätter emellertid att barnen verkligen tolkar berättelsens karaktärer som ingående i en mor–barn-relation. Uppfattar svenska förskolebarn ens att trädet är en hon, ”she” som det står på engelska, när det i översättningen står ”det”? Det visar sig i själva verket nästan inget barn under 8 år, bokens föreslagna adressater, göra. Många barn kallar tvärtom trädet för ”han” (Pramling m.fl. 1993:79; 82; 87; 88), i vart fall när de ombeds återberätta handlingen eller minns episoder eller fragment därav. Av alla citerade 6-åriga barn i Lära av sagan (a a) återger för övrigt bara en fjärdedel av dem sagan som någonting sammanhållet helt (a a:39).
Åtminstone förskolebarn brukar tolka berättelser bokstavligt snarare än symboliskt, och gör uppenbarligen så även i detta fall. De är även självcentrerade, utgår från sig själva eller fokuserar karaktärer i sin egen ålder och om möjligt även av samma kön. Så unga barn inriktar sig dessutom i första hand på konkreta handlingar och här tycks de mycket riktigt tolka den rörlige pojkmannen som den (inte bara fysiskt) aktive och därmed som huvudpersonen. Pojkar har ju helst kamrater av samma kön – alltså är är trädet också en "han"?
De allra flesta säger att boken handlar om pojken eller åtminstone främst om denne. Nästan hälften av barnen återger de ting som ”pojken” ville ha eller fick av trädet. Trädet gör ju inget, pratar bara… Endast fem av 93 barn (a a:41–42), varav fyra flickor, fokuserar trädets perspektiv. (Barnen fick dock tyvärr inte veta bokens titel, vilket kanske inverkat, inte heller se Silversteins illustrationer vilket helt säkert inverkat…) Även hälften av 8–9-åringar fokuserar pojken (Carlsson 1993:68).
Förstår barnen eventuellt att bokens ”pojke” åldras, fast ändå fortfarande är en otacksam, bortskämd och krävande människa som utnyttjar sin gamla vän/90-åriga mor? Att den självcentrerade vuxne mannen i praktiken infantiliseras genom vännens/moderns ständiga uppoffringar? Han tillåts ju aldrig bli vuxen.
Njae, så få som nio av de 93 nämner över huvud taget pojkens åldrande på vägen mot den tandlöse ”gubben” i slutet (Pramling m.fl.:43) De flesta barn verkar alltså inte uppfatta att nästan ett helt liv skildras på dessa få sidor (a a:83). Ännu färre tycks inse att även trädet åldras. Inte ens många 8-åringar begriper att/hur pojken åldras eller att han gör det så fort (Carlsson 1993). Uppsnappas inte åldrandet är det svårt att begripa berättelsen, oavsett vilken tolkning som än väljs.
Njae, så få som nio av de 93 nämner över huvud taget pojkens åldrande på vägen mot den tandlöse ”gubben” i slutet (Pramling m.fl.:43) De flesta barn verkar alltså inte uppfatta att nästan ett helt liv skildras på dessa få sidor (a a:83). Ännu färre tycks inse att även trädet åldras. Inte ens många 8-åringar begriper att/hur pojken åldras eller att han gör det så fort (Carlsson 1993). Uppsnappas inte åldrandet är det svårt att begripa berättelsen, oavsett vilken tolkning som än väljs.
Är ”trädet” lycklig/ledsen för egen eller för ”pojkens” del?
Ytterst intressanta är 6-åringarnas svar på forskarnas fråga om trädets känslor. Av framställningen framgår visserligen inte exakt hur intervjufrågan formulerades, vilket förvisso kan ha varit utslagsgivande. Eventuellt har (tyvärr) en fråga ställts med lydelsen ”Varför var trädet ledset?”, följt av ännu en ”Varför var trädet lyckligt?” (Pramling m.fl.:78–79). Förhoppningsvis även i omvänd ordningsföljd... Barnen kommer med exempel på bådadera.
Jag är dock inte ens säker på att trädet i realiteten var så ledset (=”sad”) som den svenska översättningen antyder. ”I’m sorry, but I have no money” blir i Beppe Wolgers översättning obefogat ”Tyvärr, jag är mycket ledsen…” ”Tyvärr” skulle här ha räckt… Likaså överdrivet är "I am sorry," sighed the tree.[…] I am just an old stump. I am sorry….”, översatt till ”Jag är ledsen, suckade trädet […] Jag är bara en gammal stubbe. Förlåt…” Bättre än ”förlåt” vore återigen "tyvärr" eller ”jag beklagar”.
I min tolkning är trädet självt lyckligt för egen del bara när det är tillsammans med barnet. Det vill säga alldeles i början med förskolebarnet samt, närmast symbiotiskt, i slutet med gubben på stubben. Alla andra gånger är det lyckligt när det tror sig ha tillfredsställt pojkmannens önskningar. Ledset för egen del (”sad”) är trädet bara en gång, när det känner sig övergivet en lång tid, men dessutom lätt begripligt ”inte lyckligt” när dess stam huggits ned…
Lära av sagan = betyder?
Barn har även i flera av studierna fått frågan ”Vad kan man lära sig av sagan?”, som forskarna tycks jämställa med ”förstå innebörden av berättelsen” (Pramling m.fl.1993: 76–77) eller ”förstå (det moraliska) budskapet/helheten” (a a:74). Det verkar på sin höjd en fjärdedel av de svenska 6-åringarna göra. (Själv skulle jag bedöma det som betydligt färre.) Barnen tolkar istället frågan om att ”lära sig av sagan” på sitt eget vis: som att lära sig memorera berättelsen, lära sig vad en saga är, lära sig läsa – eller sälja äpplen. Således om sagors form eller sagor som lästräning med mera.
Japanska 6-åringar tyckte sig inte heller kunna lära någonting alls av Och trädet var lyckligt. Kinesiska jämnåriga var däremot de som av de tre ländernas 6-åringar kunde vaska fram ett budskap eller en allmän regel. De hade rent av en ”anti-tolkning” och såg i berättelsen en moralisk lärdom eller varning. Somliga av dem tolkade boken symboliskt som att också trädet är en människa: att läsaren kan lära sig att vara ett schysst barn, i meningen hjälpa de gamla och inte bara tänka på sig själv. Några såg till och med ett budskap om hur mänskligheten bör behandla naturen bättre (Carlsson m.fl. 1996:24).
Pramling med kolleger (1993) tillfrågade även 21 blivande förskollärare om vad de uppfattade att barn kan lära sig av denna saga. Nästan hälften av dem betonade ”ömsesidigheten” i trädets och pojkens relation. En tredjedel ansåg trädet vara ett föredöme, medan några få (likt mig) såg detta träd som ett ”varnande exempel” på någon som låter sig utnyttjas. "Pojken" varnas det dock i betydligt högre grad för, enligt 17 procent av dessa framtida, det vill säga nu samtida (?) förskolepedagoger (a a:94).
Forskarna menade att de blivande förskollärarna inte alls problematiserade eller funderade över vad förskolebarn har för möjligheter att förstå en så komplex historia som denna: ”De tar på något vis för givet, att barn lär sig det som de som vuxna uppfattar som budskapet. Men i verkligheten är detta osynligt för de flesta förskole-barnen” (a a:96).
Det påpekandet äger förhoppningsvis ingen riktighet idag. Eller i vart fall inte i morgon?! Ty Och trädet var lyckligt är, som jag här sökt visa, en berättelse med tveksam moral och definitivt obegriplig för våra yngsta åhörare och läsare.
Håller du inte med mig, kan du väl höra av dig?
Håller du inte med mig, kan du väl höra av dig?
Referenser
Amster, Mara Ilyse: Shel Silverstein, s.413-414 i Anita Silvey (red.): The Essential Guide to Children’s Books and Their Creators, Boston, MA: Houghton Mifflin 2002
Andersson, Linda & Axén, Johanna: Sagan som grund för lärandet – en jämförande fallstudie av två förskolors arbete med barnlitteratur och effekten av användandet, Göteborg: Göteborgs universitet 30/5-06
Carlsson, Maj Asplund: Vilka läsare vill vi ha? Textkompetens som en fråga om genus, klass och etnicitet, sid. 31–41 i Tekstkompetence: rapport fra Forskningskonference i Nordisk netværk for tekst- og litteraturpædagogik, TemaNord 2001:576, Köpenhamn: Nordisk Ministerråd 2001
Carlsson, Maj Asplund: Vilka läsare vill vi ha? Textkompetens som en fråga om genus, klass och etnicitet, sid. 31–41 i Tekstkompetence: rapport fra Forskningskonference i Nordisk netværk for tekst- og litteraturpædagogik, TemaNord 2001:576, Köpenhamn: Nordisk Ministerråd 2001
Carlsson, Maj Asplund: The Doorkeeper and the Beast. The Experience of Literary Narratives in Educational Contexts, Skrift nr. 33, Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet (avhandling) 1998
Carlsson, Maj Asplund: The Giving Tree. Children's Experience of a Tale, Gothenburg: Department of Literature, University of Gothenburg 1993
Carlsson, Maj Asplund, Pramling, Ingrid, Wen, Quifeng & Izumi, Chise: Understanding a tale in Sweden, Japan and China, Early Child Development and Care 120 (1996):1, s.17–28
Lawrence, D.H.: Studies in Classic American Literature, New York: Seltzer 1923
Martinez, Elisabet: Förskoleklassen skapar film av berättelsen Och trädet blev lyckligt av Shel Silverstein, Uppsala Universitet. VFU4, YouTube 3/2-18 [4/5-18]
Pramling, Ingrid, Carlsson, Maj Asplund & Klerfelt, Anna: Lära av sagan, Lund: Studentlitteratur 1993
Rogak, Lisa: A Boy named Shel: The Life & Times of Shel Silverstein, New York, NY: Thomas Dunne Books 2007
Samuelsson, Ingrid Pramling, Mauritzson, Ulla, Carlsson, Maj Asplund & Ueda, Miyoko: A mother and a friend: Differences in Japanese and Swedish mothers' understanding of a tale, Childhood 5 (1998):4, s.493–506.
Silverstein, Shel: Och trädet var lyckligt, Stockholm: Karneval 2016
Silverstein, Shel: Och trädet var lyckligt, Stockholm: Fabel 1986
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar