Barnkulturens nallebjörnar – tror 3-åringar att gosedjuren tänker och känner?

Jag skrev i blogginlägget 8 november (2017) om otrygga Trump-väljares nya gosedjur Trumpy Bear och om hur en ansenlig skara vuxna (brittiska och amerikanska) män uppger sig sova med barndomens mjukdjur, som till och med tas med på affärsresor. Idag ska jag ta upp ett förstås ännu mer utbrett fenomen: barn och gosedjur och då specifikt nallebjörnar.

Man behöver knappt tänka till, utan exemplen forsar fram av sig självt: Kiplings Baloo i Djungelboken, A A Milnes Nalle Puh, Berenstainbjörnarna, Bamse, Bumbibjörnarna och den nu åter aktuelle, alltid lika artige migranten Paddington i uppföljarfilmen Paddington 2 (2017, Paul King). I dessa fall går knappt mjukdjur och fiktiv karaktär att åtskilja. De är nästan alltid snälla och gosiga, även om det på sistone dykt upp ett fåtal björnskurkar också, mer dumma (=korkade) än dumma.

Barnkulturen vimlar alltså av (mjuk)djur i form av mer eller mindre naturtrogna björnar, troligen bara överträffade av husdjur som katter och hundar. Vanligare än farliga naturbjörnar är dock i barnböcker och barnfilmer snälla kulturbjörnar. Baloo kan tyckas vara naturbjörn, men agerar som en husbjörn. Eva Söderberg (2009) har skrivit om möten mellan björnar och barn, i barnvisor och barnböcker alltifrån Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle” (från 1890-talet) till 2000-talet. Hon framhåller bland annat att barn i berättelserna tydligen inte kan tänka ont om denna vilda varelse, utan till exempel brukar ta björnen för en snäll hund (a a:7). Tidigare har tre uppsalaforskare också ägnat sig åt björnar och nallar i barns lekar och böcker (Werkmäster m.fl. 1987).

Vad är det då som gör dessa djur så omtyckta? Hur tänker de yngsta om sina älsklingsmjukdjur, som de oftast får redan innan de bekantat sig med några fiktionsberättelser? Ser spädbarnet och tultbarnet i leksaken en kompis eller ett levande djur, som ersättning för föräldern i olika ”separationssituationer”? Utan mjukdjuret vill barnet hur som helst aldrig vara. Föräldrar vittnar inte sällan om hur de får smygtvätta gosedjuret under natten, helst utan tvättmedel så att det inte luktar fel nästa dag. Inget annat föremål tycks kunna slå nallen som barnets anknytningsobjekt. Två tredjedelar av åtminstone alla barn under 4 år i USA och UK tycks ha ett sådant övergångsobjekt i form av gosedjur eller snuttefilt (Litt 1986). Som starkast sägs anknytningen vara i 3-årsåldern, men håller alltså ofta i sig långt upp i vuxen ålder.

Olika psykologiska teorier har framlagt olika förklaringar till hur fenomenet underlättar barnets utveckling vad separationen från föräldrarna anbelangar, eller hur det hjälper barnets utveckling av minnet, förmågan att symbolisera, dess fantasi och kreativitet med mera (a a).

Barn antropomorfiserar väl allt?

Många föräldrar liksom förskolepersonal kan vittna om hur barn tillskriver allt möjligt mänskliga egenskaper, inte bara djur. Barn säger till exempel ofta att månen eller molnen följer efter dem eller att det gör ont på stolen om man sätter sig på den, men riktigt så urskiljningslösa tycks inte barn vara. Den välkände utvecklingspsykologen Jean Piaget berörde väl redan 1930 detta fenomen? Piaget skilde emellertid inte mellan animism (månen, molnen) och antropomorfism (stolen):

animism = tillskriva livlösa ting liv

antropomorfism = tillskriva icke-mänskliga entities mänskliga/människolika egenskaper

Till skillnad från vad Piaget (1930) hävdade, att förskolebarn tillskriver dockor mentalt liv, antyder senare forskning att så inte är fallet, för det mesta inte ens i deras fantasi-lek, framhåller Gjersoe m.fl. (2015:29). Dock behandlar många 3-4-åringar i sin lek leksaker såsom dockor och nallar, med ansikten, ögon, dessutom ofta egennamn, som om dessa kunde tänka och känna. Ett flertal studier visar emellertid att barnen för den skull inte har några svårigheter vad gäller att skilja mellan dockor, stenar respek-tive människors eventuella förmåga att tänka. Nästan alla 3-4-åringar (och många 2-åringar) kan skilja mellan psykologiska egenskaper hos levande varelser och enbart ”fysiska” egenskaper hos icke-levande ting. 

Slutsatsen blir att redan så små barn som 2-åringar inte tycks ge uttryck för antropo-morfism, det vill säga inte tro att dockor eller nallar kan tänka och känna till exempel. 

Fast älskade övergångsobjekt utgör kanske undantag?

I sin egen undersökning (Gjersoe m.fl. 2015) studerade forskarna 60 stycken 2-3-åringar. De ville undersöka om barnen reagerade annorlunda i fallet med oumbärliga anknytningsobjekt. En tredjedel av barnen var valda därför att de hade ett (enda) specifikt älskat anknytningsobjekt i form av ett namngivet gosedjur med ögon (t.ex. nalle). Kriteriet var att dessa barn krävde mjukdjuret som lugnande tröst när de gick till sängs, blev upprörda om det ej fanns till hands och dessutom hade ägt djuret/dockan i minst en tredjedel av sitt liv (minst ett år alltså). 

En andra tredjedel barn hade anknytningsobjekt i form av snuttefilt och den sista tredjedelen barn hade också med sig namngivna favoritleksaker med ansikten (som i 87 procent av fallen var gosedjur, resterande 13 procent docka) som dock enligt föräldrarna inte användes som något speciellt anknytningsobjekt, således inte var så omtyckt att det användes särskilt intensivt. Sina anknytningsobjekt respektive favoritleksaker hade alla 60 barnen sedan med sig till undersökningstillfället. 

Forskarna visade då barnen bilder på dels levande djur (foto av kanin t.ex.), dels bild på för barnet ”nytt” gosedjur (gosedjurskanin t.ex.) samtidigt som de vuxna berättade historier i vilka det levande djuret reagerade med en känsla, medan mjukdjuret däremot reagerade ”fysiskt”. Därefter blev barnen tillfrågade om hur barnets eget gosedjur eller leksak skulle reagera: som djuret i berättelsen, eller som mjukdjuret? 

Frågorna kunde lyda ”om vi ger den här (pekande på foto av levande djur) en knuff, vaknar den” vs (pekande på foto av gosedjur) "flyttas den”; ”om den här får ligga i solen länge, blir den glad” vs ”ändrar den färg”; ”om vi kramar den här, känner den sig älskad” vs ”blir den hoptryckt”; ”om vi lämnar den här i en låda länge, känner den sig ensam” vs ”blir den dammig”. Svaret ska alltså representera barnets tro på ett av alternativen ”mentala egenskaper” respektive ”fysiska egenskaper”.

De barn som hade snuttefilt eller inte hade något eget anknytningsobjekt alls svarade lika ofta ”som gosedjuret”, men de med snuttefilt gav denna fler mentala egenskaper. De barn som däremot hade ett eget specifikt älskat anknytningsobjekt i form av till exempel nalle svarade ”som det levande djuret”. Detta tolkar forskarna som att barn med känslomässiga band till sitt anknytningsobjekt med ansikte oftare visar tecken på antropomorfism. När barn däremot inte har någon starkare känslomässig anknytning till föremålet, är barnen mindre benägna att tillskriva det mentala tillstånd. 

Till skillnad från vad Piaget hävdade om barns uttalanden om solens och månens rörelser, tillskriver barn inte urskiljningslöst sina favoritleksaker tankar och känslor. Forskarna är förvånade över att så få i sin fantasilek verkar göra det, trots att favorit-leksaken har mänskliga drag med ansikten och givits egennamn. Det är dock omöjligt att säga ifall barnen i en fantasisituation verkligen tror att anknytningsdjuret skulle svara med tankar och känslor, eller bara menar som om det hade tankar och känslor.

Huruvida äldre barn växer ifrån sin antropomorfism tack vare kognitiv mognad och fler erfarenheter eller omgivningens undervisning – eller om antropmorfism och mer vetenskapliga modeller kan leva sida vid sida – vet man inte heller. Vissa studier tyder dock på att avsaknad av nära sociala relationer skulle kunna förklara vuxnas band till sina gosedjur (a a:38). Det säger väl en hel del om dagens samhälle…

Referenser 

Gjersoe, Nathalia, Hall, Emily & Hood, Bruce: Children attribute mental lives to toys when they are emotionally attached to them, Cognitive Development 34 (2015), s.28-38 

Litt, Carole: Theories of Transitional Object Attachment: An Overview, International Journal of Behavioral Development 9 (1986):3

Piaget, Jean: The Child’s Conception of Physical Causality, London: Routledge & Kegan Paul 1930

Söderberg, Eva: Olle + björn = sant. Om barn, björnar och barndomens diskurser, Tidskrift för litteraturvetenskap 39 (2009):1, s.5-17

Werkmäster, Barbro, Bengtsson, Eva-Lena & Peterson, Per: Nallebjörnen. En bok om björnar och nallar i våra lekar och våra hjärtan, Stockholm: Författarförlaget 1987