Många barn menar att vuxna är tråkiga, eller har det tråkigt och jobbigt. För att ge det uppväxande släktet framtidshopp och insikter om att man inte alls behöver slita så värst när man blir vuxen, borde förslagsvis Svenska filminstitutets filmpedagogiska avdelning verka för att en förtalad del av det svenska kulturarvet visas i skolan.
Denna SFI-avdelning har ju tagit fram pedagogiskt material till den sentimentala Chaplins pojke (1921), en film helt och hållet betraktad ur mannens perspektiv. Förhoppningsvis ställs i klassrummen även frågor om vad pojkens mamma tyckte och tänkte under tiden… Men varför inte hellre – eller också – i dessa dagar av förordad ”normkritik” visa en tidig och mer ovanlig svensk normbrytare i form av Åsa-Nisse-filmer? Visserligen också han en man, men intersektionalitet är ju inne: kön + klass + ålder kan här problematiseras!
Chaplins pojke om ”socialt ansvar” påstås passa alltifrån förskoleklass, men är ju inte alls av det slapstick-slag som vissa andra Chaplin-filmer, som onekligen gillas i denna ålder. Jag har dock aldrig sett ett barn som inte skrattat åt Åsa-Nisse. Skrattnivå är förstås inte avgörande för deras värde, men filmerna ger även insikter om klasskillnader och åldersnoja. Åsa-Nisse lever verkligen inte upp till den gängse bilden av ”mannen som norm”, utan är rätt ”omanlig”. Ändå framgångsrik och respekterad.
Det påstås ibland att 60-talsfeminismen medförde att män fick upp ögonen för hur fiktiva och begränsande gängse idéer om vinnande manlighet var. Av allt att döma hade Åsa-Nisse långt dessförinnan den insikten – och var således en tidig feminist? Kanske inte, men figuren överskred onekligen ett flertal normerande gränser. Han har också mer gemensamt med barn än vad Chaplins figur eller ”dennes” pojke har. Det rackarpojksaktiga inte minst.
Åsa-Nisse var den svenska 1900-talsfilmens mest publikdragande figur och roade och roar fortfarande även barn. Det måste finnas en anledning, med andra ord antingen vara avhängigt av karaktärens egenskaper eller av publikens egenart, fast mest troligt fråga om bäggedera.
”Publiktillströmningen var enorm. Åtminstone fyra av Åsa-Nissefilmerna (däribland de tre första) och möjligen ytterligare någon eller några sågs av mer än en miljon människor”, skrev professorn i filmvetenskap Leif Furhammar år 1979 (a a:56). Det efterföljande dussinet filmer uppskattades av dem i produktionen själva inblandade initialt ha setts av mellan 300 000 och 400 000, oräknat alla dem på matinébiograferna i decennier därefter (Olsson 1971).
Efter att televisionens förment röda kanal TV2 köpt rättigheterna till filmerna och hösten 1971 inledde med att visa den första Åsa-Nisse (1949), sågs denna enligt Sveriges Radios publikundersökningar av 3,84 miljoner tv-tittare. Flera av de andra filmerna nådde likaså över 40 procent av landets tv-publik. Sammantaget har filmfiguren uppskattningsvis beskådats av minst 20 miljoner ögonpar. Fast inte av merparten av dagens barn…
Till glädje för miljoner efterblivna?
Spekulationerna om filmernas publiker var ofta nedvärderande, för att inte säga föraktfulla, när de kom från representanter för samhällets kulturbärande elit. Med andra ord: ungefär som många barnfilmsrecensioner idag är…
Stockholms-Tidningens recensent och filmfostrare Bengt Idestam-Almquist (med Robin Hood som högst missvisande pseudonym) hävdade i sin filmkrönika ”Filmskott” (26/11-50) att testningar visat ”att en icke obetydlig del av svenska folket (och av alla folk) intellektuellt står kvar på 10-12-åringars nivå” och att man borde tänka på att inte ge denna publik starkare andlig kost än den orkar med: ”Varför inte unna dessa efterblivna element ett oskyldigt nöje också på bio? De är ju tillgodosedda både i radion [..] och i pressen (serierna).”
Om Åsa-Nisse ordnar allt (1955) kunde recensenter uttrycka sig på detta vis: ”Alla med barnasinne eller nedsatt intelligensnivå (stryk det som icke önskas!) roar sig hellre än retar sig” (”Filmson” i Aftonbladet 3/1-56). Morgon-Tidningens ännu 19-årige men senare vice statsminister, folkpartisten Per Ahlmark skrev (6/5-58) om stockholmspremiären för Åsa-Nisse i full fart (1957) följande:
Tänk er en orgie i plumpheter och en ocean av dumhet! Komprimera detta på några tusen meter celluloid – och ni har ändå inte Åsa-Nisse. För dessa filmer måste upplevas i en fullsatt salong. Och man måste lyssna till vrålskratten när Åsa-Nisse gör sina grimaser åt ’käringen’ – som naturligtvis är spattig, gnatig, lomhörd och halvt imbecill. Då först inser man det verkligt beklämmande med denna filmsort. Den demonstrerar inte endast upphovsmännens tarvlighet – den förmår också frigöra vulgariteten hos sin publik.
Recensenternas reaktioner kan sägas ha en sak gemensam: de begrep för sitt liv inte hur publiken kunde skratta eller ens småle åt den visserligen ”snälle” antihjälten. Var alltså också de ”efterblivna”? Njae, det är fullt förståeligt, eftersom kritikernas och publikernas erfarenheter var och är så totalt väsensskilda. Recensenterna kände sig uppenbarligen utstötta ur gemen-skapen, trots att nästan alla av dem likt Nesse var män.
Jag jag tror inte att jag ens behöver ytterligare förklara karaktärens enorma publika popula-ritet även bland barn, efter att jag tecknat ett porträtt av figuren.
Lurifaxen Åsa-Nisse
Vårt original Åsa-Nisse är aningen svår att beskriva: både dum och smart, både pojke och gubbe, både lantlig och streetsmart, en man som då och då är utklädd till kvinna. Han är på en och samma gång såväl vinnare som förlorare, finurligt mäktig och samtidigt till synes maktlös. Kanske skulle man i honom kunna se en lurifax, en mer vardagsbetonad och mindre aggressiv motsvarighet till mytens trickster, klok nog att agera dumhuvud när det gagnar hans syfte. Men han är i grunden hjärtegod, hjälpsam och barnvän.
Lurifaxar har vi också i alla animerade serier som barn älskar: Jerry i Tom & Jerry, Hjulben i Gråben och Hjulben, Bugs Bunny/Snurre Skutt i relation till olika tröga antagonister (se Rönnberg 1983). Vi måste förstås fråga oss ”varför?”. Fast vi vet förstås redan svaret, om vi tänker efter.
Nisse är en lätt asocial regelbrytare, i ännu fjäderlättare anarkistiska berättelser. I det egna hemmet är det emellertid inte han som sitter inne med makten. Den enda Åsa-Nisse fruktar är hustrun Eulalia. För Klabbarparn bekänner Åsa-Nisse i Åsa-Nisse ordnar allt (1955), skraj likt ett barn, att han är rädd för Eulalia (spelad av Helga Brofeldt som var 21 år äldre än John Elfström), men detta märktes tydligt redan i filmen från 1950. Klabbarparn är om möjligt ännu räddare för sin Kristin.
Precis som pojkar i nedre tonåren håller de bägge förvuxna buskillarna sig helst borta från hemmet och ”morsan”. Redan om den första Åsa-Nisse skriver recensenten Sven Jan Hanson (”Filmson” i Aftonbladet 29/11-49) att huvudfiguren har ”sin illpariga tjuvpojkshumor”. Idag vet kanske någon fortfarande att det betyder ”illmarig” och även vad det betecknar. Den fiktiva ”Smålandsbygdens tidnings” motsägelsefulla formulering, i den självmedvetna femte filmen Åsa-Nisse på hal is från 1954, om ”Herr Nilsson” som ett barn, är onekligen träffande. Åsa-Nisse beter sig mycket riktigt ofta just som ett barn.
Genomgående kännetecken i dessa folklustspel är det som länge kallades för bondkomik eller buskis, med av och till kroppsligare eller mer fartfyllda farsinslag. Bondkomik har alltid slagit uppåt mot de mäktiga, när den lille mannen knäpper den store på näsan. Här är det landsbygdens folk som ger igen mot stadens, även om Nisse snabbt tar till sig alla nymodigheter, som för att visa att lantisarna inte alls är så efterblivna som påstås. Överlag övertrumfar ”Nesse” förment mer smarta stadsbor, inte minst genom sina hypermoderna uppfinningar.
Fina titlar som direktör, disponent eller domare är inget som skrämmer eller imponerar på Nisse, utan han säger t.ex. ”Lugn, bara lugn, herr domherre!” till ordföranden vid Rådhusrätten. De förmenta tjuvskyttarna Åsa-Nisse och Klabbarparn bistår också ofta landsfiskal Klöverhage i diverse privata uppdrag. Deras välmenta insatser resulterar här precis som i andra sammanhang visserligen inte sällan i raka motsatsen. Som i fallet med buspojkar som Emil i angränsande Lönneberga, är de missöden som parhästarna förorsakar förstås ”inte meningen”…
De båda i realiteten laglydiga kompisarna svär och super inte heller på annars sedvanligt buskismanér. Det skulle ha stött bort delar av barnpubliken. Precis som i animerade filmer av det slag som ovan nämndes, är behållningen (inte bara för den unga) publiken de många jakterna – särskilt i form av olika motortävlingar och andra sportevenemang som Nisse alltid vinner.
Fråga: Vad månde bliva av ”barnet herr Nilsson”?
Åsa-Nisse vinner ett antal fartfyllda motortävlingar på land såväl som på vatten. Ibland är Nesses vinster visserligen resultatet av prestationshöjande preparat både i bränsletanken och egna tanken, men utan att han själv eller någon annan medvetet är skyldig till regelbrottet.
I Åsa-Nisse ordnar allt får Åsa-Nisse av misstag av doktorn mot sitt ryggonda en felexpedierad vätska avsedd för veterinärexperiment på hästar, som gör Nisse superstark och super-snabb – och gnäggande. Hästkuren leder till att 53-åringen vinner en löptävling långt före en grupp unga löpare som imponerade gratulerar farbrorn, som springer vidare mot kulringen och hivar iväg kulan 30-35 meter. Funktionären som upplyser om då gällande världsrekord i kula på 18,55 meter, svimmar när han inser vad han just bevittnat.
I Åsa-Nisse på hal is vinner originalet från Åsen både en motocrosstävling och en tävling för bilar. Dagen före bilracet är Nisse & Klabbarparn åskådare till en tävling för motorcyklar och hejar fram berättelsernas obligatoriska unga kärlekspars manliga halva, som deltar med sin hoj i tävlingen. Nisse blir påkörd av en förare och när han ska hjälpa denne resa upp motorcykeln, håller han i gasreglaget och ”råkar” sedan följa med hojen, som han hoppar upp på och kör vidare.
Motorknutten Åsa-Nisse ses i superfart passera ett flertal konkurrenter och till sist vinna tävlingen. Nästa dag kommer gratulerande bybor fram till honom och Klabbarparn med lokaltidningen, som har rubriken ”Ny stjärna i Växjö motorcross”. Klabbarparn läser högt för Nisse ur tidningen:
Nilsson från Åsen visade en förmåga som inte stod eliten efter. Han visade ingen rädsla ens i de besvärligaste situationerna. [..] herr Nilsson sysslar med en revolutionerande uppfinning för ny förgasare för bilmotorer. Med denna nya uppfinning ämnar herr Nilsson starta i junitävlingarna i Växjö. [..] Vad månde bliva av detta barn?
Åsa-Nisse undrar då: ”Står det, det? Va, står det barn?” Klabbarparn svarar jakande. ”Jaha!”, blir Nisses enda reaktion. Kanhända upplevdes Nisse redan från första början som en pojk-man. Och kände sig även så?
Svaret: Det blev en normbrytare av Nesse på Åsen!
Åsa-Nisse sätter dock inte bara fisförnäma överklassare på plats, utan även ungdomar. I Åsa-Nisse slår till (1965) organiserar fritidsledaren Nisse bygdens ungdom. Ungdomarna önskar sig en ishockeyrink och Nisse lyckas engagera en rik direktör från Stockholm (Håkan Wes-tergren), som säger sig vara hockeyfrälst, att stödja dem ekonomiskt. I filmens finalmatch får 62-åringen visa både stockholmaren och ortens unga hockeyspelare hur riktig ishockey ska spelas.
Nisse känner sig tvingad hoppa in när endast 10 minuter återstår av matchen mellan Ylen och Viken och ställningen är 1-6. Inledningsvis åker Nisse på ganska vingliga ben, men lyckas sedan på kort tid göra fem mål och laget nå oavgjort. Åsa-Nisse vänder således uppochned även på folklustspelens ungdomliga framåtanda respektive åldriga bakåtsträ-vande.
Kritikerna har som sagt föreställt sig att enbart ”efterblivna” rimligen skulle kunna ha behållning av Åsa-Nisse-filmerna: de med ”nedsatt intelligensnivå”, vuxna svenskar ”intellektuellt kvar på 10-12-åringars nivå”. Nej, ingen recensent omnämnde ens barnen, men kanske även barn i åldern 7-12 kunde, och kan, befinna sig på 10-12-åringars nivå?
Kort sagt: människor i underläge och av bedömarna ansedda som underlägsna. Själva har dock varken recensenter, forskare eller den förmodat ”snabbtänkta Stockholmspubliken” varit förmögna att begripa Uppfinnar-Nisses attraktionskraft. Begriper gjorde och gör däremot barn, som själva bemöts med samma överlägsenhet och svarar med samma normbrott.
Rackargubbegenren – en ”mognare” rackarungevariant
Samtliga Sveriges sex första barnfilmer mellan 1922-1929 var rackarungefilmer (se blogg-inlägget 27/3-17). En betydligt mognare version av busungarna är karaktärerna i det som jag döpt till ”rackargubbegenren”, här av den skälmska Åsa-Nisse-sorten. John Elfström, som mellan 1949-1968 förkroppsligade Åsa-Nisse i 19 filmer, var – trots att han var yngst av filmernas fem centrala aktörer – under inspelningstiden i åldern 47-66 år. Ändå upplevdes han redan i mitten av 50-talet ha barnlika egenskaper. De manliga överklassrecensenterna såg därför ned på denne normbrytare.
Åsa-Nisse är en uppsluppen kanalje och filur, men ingen inom filmens berättelseuniversum gör honom till åtlöje utan alla betraktar honom tvärtom med respekt och som en hjälpare i nöden. Han står för den lille och låge som pekar näsa åt alla höga och mäktiga. Han talar ogenerat och utan överdriven respekt med förmenta auktoriteter, visar inga som helst tecken på utanförskap eller underdånighet.
Exakt vad gör då ”dissidenten” och nonkonformisten Åsa-Nisse? Vilka idéer, värden och värderingar sätter den oliktänkande sig upp emot? Rebellen ”Nesse” agerar mer i det lilla och nära, när han sätter överheten representerad av en alltid lika misstänksam landsfiskal eller fjärdingsman på plats, såväl som direktörer, stadspoliser, hånfulla tjuvar, ungdomar och ”stockholmare” i största allmänhet på pottan: de är alla underlägsna i olika slags tävlingar, beträffande tekniskt kunnande och brottsbekämpning. Nisse bryr sig aldrig om hur man ”ska” vara eller göra, utan han bara är och gör – och det bra – trots att han är en fattig, outbildad 50-60-åring.
Ännu mer potentiellt samhällsomstörtande är Åsa-Nisses arbetsovillighet och fantasifulla mentala frihet. Att streta dag efter dag i ett dike eller på en stenig åker är inget för honom. Han vill ha frihet och ha kul, vilket annars verkar vara förbehållet unga. Han tycks framför allt indirekt visa hur de stressade stadsborna frivilligt lurar sig själva, när de verkar tro att man måste ha ett slitsamt, instängt och ofritt lönearbete.
”Den manliga normen” i dess prydno? Knappast!
Den komiske protagonisten kan ses som en attack mot olika ”identitetsnormer”, inte bara mot mansideal, utan även mot klass- och åldersnormer. Inte kan Nesse i vart fall sägas leva upp till något manlighetsideal. Här överskrids alla upplevda riktlinjer för genus, men även för ”åldersadekvat” agerande och samhällsklass. Redan namnet kan tolkas som en blandning av kvinno- och mansnamn, även om förledet egentligen härstammar från boplatsen Åsen. Man kan givetvis även i Åsa-Nisse-fallet tala om ”mannen som norm”, i den meningen att filmerna cirklar kring en manlig protagonist, som åtminstone kritikerna drev med. Femi-nister framför dock sällan krav på mer jämlik representation av driftkuckun. Åtminstone jag har ej hört röster höjas för fler korkade kvinnor på film.
Trots att pensionären Nesse inte är någon traditionell sportutövare, har han inga som helst problem att prestera på sportens område. Åsa-Nisse går sin egen väg, studerar inga hand-böcker, utan tillverkar egna ritningar. Hans pokaler kommer oftare tack vare motion av huvudet, än genom kroppsansträngningar, d.v.s. med hjälp av överlägsna motoruppfin-ningar eller annat suveränt sportmaterial. Filmerna har potentialen att avslöja det fabricerade i ålders- och mansroller, då Åsa-Nisse trots att han vinner alla möjliga sporttävlingar svår-ligen kan sägas utgöra ett manlighetsideal eller bidra särskilt mycket till manlig överhöghet. Han driver närmast med sportens hegemoniska ideologi och ingår rimligen inte i dess maskulina disciplineringsprojekt.
Det är inte omöjligt att komedier som de om Åsa-Nisse understrukit det som egentligen alla vetat: män är sällan det de förväntas vara. Männen lyckas inte ofta leva upp till genusnormerna, men det spelar ingen roll eftersom normerna i sig egentligen är komiska. Samtliga sportkomedier verkar säga att ett flertal normer måste skärskådas på nytt, betraktas som otillfredsställande eller rent av dåraktiga.
Manlighetsideal är lika konstgjorda som kvinnoideal och att försöka leva upp till dem är meningslöst. Man klarar sig hyggligt ändå, visar inte minst Åsa-Nisse. Fast självklart är Nisse ingen feminist, även om han sätter ifråga diverse mansnormer, samtidigt som lurifaxen skriver under på andra. Likt mytens tricksters är han en varelse i utkanten, en blandning av både subversiva och bekräftande livsstrategier. En lurifax erbjuder på detta vis publiken att betrakta vederbörande från flera perspektiv, utan att behöva ta klar ställning för något antingen-eller.
När sociala konventioner inte längre är lika statusbemängda eller förknippade med samhäl-lets elitskikt, när det ”gemensamma” delas upp i allt fler undergrupper och människor söker mer finstilta sociala gemenskaper börjar anpassningen ifrågasättas. Inte bara traditionell femininitet blir skrattretande utan även dito maskulinitet. Åsa-Nisse, Stig-Helmer & Co är givetvis inga försvagade, omogna, feminina män som misslyckas med att vara auktoritativt manliga. Den som hävdar det, tycks tro att det verkligen finns en idealisk maskulinitet. Det finns av filmerna att döma uppenbarligen många vinnande maskuliniteter.
Figurernas implicerade, men ifrågasatta, ”omanlighet” är alltså inte medfödd. Den har också att göra med klasstrukturer och inte minst karikatyrer av män innehåller samhällskritik. Den som föreställer sig i figurerna se avvikelser från en idealisk maskulinitet, verkar dock mena att män ska vara på motsatt sätt. Judith Butler anser att vi bör le åt förstenade genusuttryck, alternativt överdriva det genusmärkta agerandet enormt och då helst låta det vara utfört av ”felaktigt” kön, för att på så sätt bryta ned det. I filmerna med sport både överdrivs och underdrivs i vart fall maskulinitet, om än bara av män.
Underklasserfarenheter – en vuxenvariant av barnerfarenheter
Slutsats? Genus är komiska och att träna och tävla i sport har länge utgjort ett viktigt led i konstruktionen av supermaskulint genus. Fast sportande är – med tanke på den automatism och upprepning som repetitivt intränas och utageras – redan i sig komiskt. Och sportande män därmed dubbelt komiska? Inte om vinnaren som i komedierna är i 60-årsåldern, eller en på annat sätt otypisk sportman.
Vad den underordnade klasstillhörigheten anbelangar, är den enligt min mening jämförbar med underordnade barnerfarenheter. Detta är åtminstone en av förklaringarna till att barn alltid gillat Åsa-Nisse-filmer.
Not
Texten är ett kompilat av utsnitt ur Margareta Rönnberg: Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Filmförlaget 2015.
Referenser
Furhammar, Leif: Folklighetsfabriken. Porträtt av ett svenskt filmbolag, Stockholm: Pan/Norstedts 1979
Olsson, Gits: Folkets kärlek vår belöning, Se nr. 45/1971
Rönnberg, Margareta: Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Filmförlaget 2015
Rönnberg, Margareta: Råttans lek med katten. En studie i 200 tecknade kortfilmer, Filmhäftet nr 42-44 (1983), s.65-89
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar