När jag googlar med sökord av typen ”Barn & estetik” eller ”Barns estetiska upplevelser” kommer nästan bara länkar upp som handlar om hur vuxna, främst pedagoger, ska inympa sin estetik i de okunniga små. Således dominerar artiklar om ”barns estetiska lär(o)processer”, skrivna av forskare inom pedagogik. Också filmpedagoger och filmskapare som Suzanne Osten "tycker att det är viktigt att barn kommer i kontakt med estetik redan när de är unga, för att kunna lära sig och utvecklas” (svt.se 29/11-16).
Allting som rör barn betraktas visserligen i grund och botten ur vuxnas perspektiv. Ämnet ”barn & estetik” är dock ännu mer vuxnocentriskt än andra aspekter av ”barnkultur” – ”självfallet” nästan alltid definierad ur vuxen synvinkel, det vill säga tolkad som vuxnas produkter/aktiviteter för de yngsta. Barn sägs vara egocentrerade, men snacka om självcentrering när ordet ”estetisk” används av vuxna!
Några exempel: ”Can children do aesthetics?” – i meningen lära sig estetik à la det akademiska ämnet. Jag baxnar! Eller så fokuseras barns ”estetiska utveckling”, som tydligen är otillräckligt snabb utan vuxen stimulans, tycks inte bara Osten mena. Fast barn om några är ju ”i kontakt med estetik” hela dagarna, både helkroppsligen i sin fysiska lek och finmotoriskt i användningen av exempelvis leksaker, såväl som i sina upplevelser av mediernas fiktionsberättelser och efteråt lek utifrån medieuppslag.
De färskaste forskningsartiklarna om ”barn & estetik” är dessutom huvudsakligen från början av 90-talet… Vad säger inte detta om den akademiska världens ”utveckling”?!
”Esteti(s)k” innebär ett upplevelse- och mottagarperspektiv
Men vad menas egentligen med ”estetik” och ”estetisk”? Vanligtvis brukar adjektivet ”estetisk” syfta antingen på olika objekts eller naturfenomens formegenskaper, eller så på betraktarens (framför allt omedvetna eller oreflekterade) sinnliga upplevelser av föremål, handlingar, berättelser, naturfenomen etc. De som studerar introduktions-kursen i ämnet Barnkultur har som kurslitteratur några inledande sidor ur Kjersti Bales Estetik – en introduktion (2010). Bale skriver exempelvis beträffande John Deweys och Hans Georg Gadamers synsätt att
”det konstnärliga är knutet till produktion och det estetiska till reception […] För att vara genuint konstnärligt måste ett verk vara riktat mot receptiv perception”, som i allmänhet kräver övning (Dewey) respektive kunskap (Gadamer). Verket ska således vara riktat av konstnären mot en specifik mottagare, som är varse handlingens konsekvenser (a a:21).
Ordet ”estetisk” vittnar således om ett receptionsperspektiv, det vill säga ett mottagarperspektiv; ”konstnärlig” däremot om ett produktionsperspektiv med fokus på kreatörens avsikter och formval. Det ”estetiska” kräver alltså till skillnad från ”det konstnärliga” ingen övning från mottagarens sida, utan sker mer eller mindre automatiskt. Citatets ”receptiv” betyder i konstnärlighetsfallet ungefär att tavlan, filmen, musikstycket etc ska uppmana till uppmärksam och initierad mottaglighet. Det anses barn ej besitta och således ej heller kunna förstå sig på konst. De kanske inte ens vill. ”Handlingens konsekvenser” låter onekligen oroväckande…
”Esteti(s)k” används dock av Bale (2010:17) om sinneskunskap, analys av konstverk såväl som om teori. I andra sammanhang brukar det talas om estetiska upplevelser kontra konstförståelse/konsterfarande. Den sistnämnda typen anses djupare och finare, eftersom den inbegriper en tolkning uppnådd genom kontemplation på distans, medan estetiska upplevelser anses nära och uppslukande.
Det existerar således inga konstupplevelser, utan på sin höjd ”estetiska upplevelser” som eventuellt – av riktiga konnässörer – efteråt kan ge upphov till konsterfarande eller konstinsikt. Små barn kontemplerar sannerligen inte på avstånd! Däri brukar deras ”charm” bestå… Fast egentligen är sammanställningen ”estetisk upplevelse” för sinnliga intryck tårta på tårta. Alla upplevelser äger ju rum med hjälp av våra sinnen och perceptioner, via syn, hörsel, känsel, lukt etc.
Barn bryr sig om estetiskt värde, pedagoger: estetisk kvalitet
Jag har i ett tidigare inlägg (18/5-16) skilt mellan estetisk kvalitet (hos produkten/pro-duktionen) och estetiskt värde (för den som upplever t.ex. filmen) och menat att dessa bör åtskiljas åtminstone i fallet med de produkter och aktiviteter som är betydelsefulla för barn. Jag skiljer alltså mellan barnupplevelsens värde och vuxenpåståenden om produktens i fråga kvalitet.
Barnupplevelsen är bland annat avhängig av barnens perception och möjligheterna att känna filmen rent kroppsligen, samt av dess lekpotential. Det enda intressanta för barn är produktens bidrag till estetiskt värde, inte dess vuxenbestämda kvalitet: är den härligt att uppleva, går det att leka kring den efteråt?
I sin lek och sång kan barn emellertid vara både skapare och samtidigt förnimmare av den sinnliga upplevelsen. Inte bara ”konstverk” och andra prylar utan även vardagliga handlingar, naturen och sinnesintryck såsom de från en fotbollsmatch kan tas in och upplevas estetiskt, oavsett ålder.
Leken är barns främsta (förreflexiva) estetiska – det vill säga kroppsliga, rytmiska, ljudliga, sinnliga, skapande – uttrycksform, där lekens ”verk” utgörs av lekhandlingarna och lekutförandet, som inte följer några medvetna regler, men ofta lånar inslag från barns estetiska intryck och då särskilt från filmer och tv-program som barnen stuvar om och förändrar.
Så tidigt som i rackarungefilmen Anderssonskans Kalle (1934, Sigurd Wallén) går det att hitta filmiska ”belägg” för att barngäng lekt lekar utifrån filminnehåll, vilka i sin tur ofta hämtat sina uppslag från barns urgamla lekar. Där leker barnen ”filmning” (d.v.s. att de spelar in en film) av typen indianöverfall, med en föga införstådd ”käring” i rollen som offer. Också delvis nya lekar kan födas utifrån filmers story. Inte minst Astrid Lindgrens filmberättelser om barn som leker olika lekar har bildat underlag till flera barngenerationers egen lek (Rönnberg 1987).
Vissa ”estetiska upplevelser” sägs dock vara unika, i sig ha ett särskilt berikande värde. Denna sinnliga upplevelse påstås speciellt så kallade estetiska objekt framkalla. Inte heller detta bygger på barns uppfattningar. Hur ett föremål kan vara sinnligt begriper jag visserligen inte. Har en tavla exempelvis luktsinne?
Barn klarar tydligen själva bara av en femtedel av ”estetiken”
Nationalencyklopedien listar fem olika användningar av ordet ”estetik”: förnimmelse-kunskap, läran om det sköna, konstfilosofi, undersökningar av faktorer som påverkar skönhetsupplevelser, samt uppfattningar rörande utseenden och uttryck. Sin mening om vad som är ett sött utseende, en fin färg, äcklig bild eller ett otäckt ljud ger redan förskolebarn dagligen uttryck åt. Så de klarar i vart fall av en femtedel av estetiktestet.
Vilken är då relationen mellan en films form och dess ”innehåll”? Ingenting kan ju ha ett innehåll utan att ha givits en form och en form utan innehåll är rätt så meningslös. Betraktarens upplevelser lär dels hänga samman med filmens formegenskaper som främst talar till sinnena, dels också med vad berättelsen handlar om, samt hur dessa bägge sidor interagerar.
Om vi grovt kallar filmens innehåll för temat och bildernas utseende, berättelsens ljud, musik, redigering etc för form så påverkar dessa självfallet varandra. Ibland samverkar de, ibland kan de upplevas kollidera. Vissa filmregissörer anses rent av ha en egen unik filmestetik, en stil. Uppskattar barn i åldern 3-9 år det? I varje fall inte av biograf-statistiken att döma.
Det görs visserligen en del förment ”konstnärlig barnfilm”, ”verk” som för sitt mottagande alltså ”kräver övning och kunskap och av konstnären är riktade till en specifik barnmottagare”. Jag betvivlar dock starkt att barn är varse eller redo för mottagarhandlingens ”konsekvenser”, typ kraven på distanserad reflektion, såvida nu inte filmen visas under lektionstid. De filmer som i den svenska barnfilmsdebatten lyfts fram som särskilt värdefulla och värda att rekommenderas är emellertid en handfull konstnärliga ”allåldersfilmer”, så kallade familjefilmer som sägs passa för både barn och vuxna. Således inte är ”specifikt riktade” till en barnmottagare och estetiskt avpassade därefter…
Detta att vara ”riktat till en specifik mottagare” kallas även filmens ”tilltal”, som förutom en estetisk sida (form, stil, långsamt berättande utan tillbaka- eller framåtblickar, inga obegripliga symboler, etc) har en tematisk halva: det som filmen ”handlar om” bör i barnfallet också vara lättfattligt, det vill säga någotsånär bekant eller ungefärligen upplevt i barnets eget liv.
De flesta filmskapare torde ha lättare att klara av barnfilmens tema-krav, än att hitta den bästa lösningen av den estetiska uppgiften, i vart fall om vederbörande tror sig ha ett konstnärlighetskrav på sig. Det anses dessutom enligt recensenterna förmätet nog vara ett tecken på ”konstnärlighet” att inte ställa sig frågan ”Vad vill barnen se?”! Inte undra ”Vad kan barnen ta till sig?”. Nej, en riktig konstnär ska fråga sig ”Vad vill JAG göra?”; ”Vad vill JAG få ur mig?”. Men varför i fridens namn skulle barn behöva vara kaniner i konstnärers formmässiga experiment och känslomässiga självuttryck?
”Barnfilmsträskets estetik” – ser ut hur, enligt de kritiska?
Även en konstnär borde rimligen vilja kommunicera med sin publik på mest effektiva sätt. Om inte, får väl konstnären ”uttrycka sig” bäst hen vill hemma i ateljén. Kreatören ska inte rikta sig ”inåt” om målet är att estetiskt nå någon annan. Även konstnärlighet kräver konstnärens ”övning och kunskaper” om barn.
Vad kännetecknar egentligen de filmer som barn gärna ser, förutom vad de handlar om och att filmens upphovsmänniskor faktiskt vill rikta sig till en ung publik, men nu inte längre kallas ”filmskapare” utan ”filmmakare”? Frågan ”Vad vill barnen se?” rymmer ju även en formaspekt: hur länge bryr barnen sig om att sitta kvar och ta del av det obegripliga? Varför ska de ens göra det?
Mellanrubriken är hämtad från antologin Mot barnfilmsträsket och vidare! Åtta film-skapares tankar om barnfilmens möjligheter och begränsningar (red: Malena Janson 2013), som inte bara andas förakt mot en viss typ av barnfilm, utan även mot barnhör-skådarna. Det poängteras att populära barnfilmer är föga nyskapande: föga experi-mentella, föga utmanande, ”vi har sett det mesta förr”, lyder kritiken bland annat. Men vilka ”vi” får bedöma det? Har barn något inneboende behov av det ”nyskapande”, innan de fått ta del av det gammalskapade? Hur kan vuxna vara så självupptagna, att de inte frågar sig om även barnen verkligen ”sett detta förr”?
Det som rent formmässigt vanligtvis brukar kritiseras är överdrivet agerande, ”alltför snabbt” tempo, snabba klipp istället för långa tagningar, skrikiga färger istället för dova, murriga, mycket dialog istället för att ”låta bilderna tala”.
Det har debatterats huruvida det verkligen finns någon specifik ”feministisk” estetik och det kan säkert också ifrågasättas när jag nu skissar en specifik ”barnkulturell” estetik. Jag tänker ändå ange några sidor av det ”estetiska tilltal” som jag hävdar känneteck-nar de filmer som allra mest skänker barn angenäma såväl som spännande estetiska upplevelser, av deras preferenser att döma. Delvis utifrån argumentet att dessas attraktion, till skillnad från en ”feministisk estetik”, är mer eller mindre biologiskt betingad – ”medfödd”!
Barn måste kunna se barnfilmer flytande, för att njuta av dem
Rolf Reber, professor i psykologi i Oslo, är känd för sin inflytelserika flytteori om estetisk njutning. Hans ”fluency” ska inte sammanblandas med det i Sverige mer bekanta begreppet ”flow/flyt” hos aktiviteter som är ”exakt lagom utmanande”. Rebers ”flytande perception” är av vikt för upplevelsen av det estetiskt tilltalande. Det jag ovan kallat estetiskt värde, benämner han ”estetisk njutning/pleasure”. Reber och hans kolleger (Reber m.fl. 2004) betonar egenskaperna hos det upplevda objektet (”stimulus”) såväl som betraktarens kognitiva och affektiva bearbetningsprocesser:
”We propose that aesthetic pleasure is a function of the perceiver's processing dynamics: The more fluently perceivers can process an object, the more positive their aesthetic response. We review variables known to influence aesthetic judgments, such as figural goodness, figure–ground contrast, stimulus repetition, symmetry, and prototypicality, and trace their effects to changes in processing fluency.
Other variables that influence processing fluency, like visual or semantic priming, similarly increase judgments of aesthetic pleasure. Our proposal provides an integrative framework for the study of aesthetic pleasure and sheds light on the interplay between early preferences versus cultural influences on taste” (Reber m.fl. 2004: abstract).
Rebers teori går alltså ut på att de perceptuella stimuli som är lättast att processa, också är dem som personen ifråga föredrar och tycker är ”fina”/vackra. Hur lätt vederbörande med stigande ålder har att bearbeta intrycken ifråga är givetvis beroende av iakttagarens individuella erfarenheter, men den flytande perceptionen har ursprungligen en kollektiv, universell neurobiologisk bas. Jag anser alltså att denna teori är särskilt intressant i fallet med barn.
Jag är visserligen osäker hur jag ska översätta Rebers ”fluent/fluency” i de engelska forskningsartiklar som han (med)författat. ”Automatiskt” låter lite väl robotartat. Bättre är nog istället att föra tankarna till ”hon talar engelska flytande” eller ”han kan inte läsa flytande än”. Vilka ”stimuli” kan då barn bearbeta flytande eller obehindrat? Självfallet skiljer detta sig åt mellan samhällsnykomlingar och vuxna betraktare som har mage att göra sig själva till facit, men som kanske redan sett/hört X hundra gånger eller ännu fler.
På väg mot en barnkulturell estetikförståelse
Överfört på barn, skulle flytteorin alltså komma fram till att kontrasten mellan figur och bakgrund, upprepning, symmetri, prototypiska eller ”genomsnittliga” former, ”lagom” hastighet och visuell tydlighet är särskilt viktiga de allra första levnadsåren. Det lär för de yngsta krävas skarpare färger, fotorealism, särskilt glänsande glans och glittrande guld för att sticka ut och vara tydligt och enkelt att processa, men det ”automatiska” underlättas efterhand genom att barnet redan sett ett antal liknande ting. Repetition är ju i mediesammanhang ett vuxet skällsord, till skillnad från dito i skolsammanhang.
Att barn gillar tecknade serier och animerade filmer och bokillustrationer med konturer runt karaktärerna gör förstås också figurerna enklare att urskilja från bakgrunden. Likaså föredrar exempelvis 5-åringar oftast färgfoton framför svartvita när de väl blivit mer förtrogna med stillbilder och filmer, medan spädbarn däremot hellre tittar på bilder i svartvitt med större kontraster. Att barn gillar klara pastellfärger, men även (enligt vuxna tröttande ”skrikiga”) högröda nyanser, lär heller inte överraska någon. Det klara står ut tydligare. Kanske även barns välkända intresse för att fastna i detaljer snarare se än helheter kan komma in här. Spädbarn världen över gillar samma slags musik, men ju äldre de blir desto mer avsätter den specifika kulturen (och klasstillhörigheten) sina spår, framhåller Reber och hans kolleger (a a).
Med andra ord: estetiska preferenser hänger på hur ”flytande” upplevelsen av dem är, vilket i sin tur är beroende av såväl biologi som kulturell tillhörighet. Barn har alltså medfödda universella estetiska värden, som under uppväxten kan tränas kulturellt till att bli estetisk ”smak”, för den som (eller den vars föräldrar) värdesätter sådan. Men ju fler som har ”smak”, desto mer behöver den kontinuerligt förfinas ytterligare. Träningen blir aldrig färdig.…
Barn har en annan tidsuppfattning och tempokänslighet
Ordet ”estetik” kommer från ett grekiskt ord för ”varseblivning/perception/förnim-melse”. Barn behöver givetvis inte ”lära sig att förnimma”, såvida de inte är blinda eller döva. Information från deras sinnen, allt de ser, hör och känner förs vidare till hjärnan för tolkning. Vad mer förutom den visuella formen värderar och uppskattar barn under 10 år särskilt på exempelvis filmens område? Jo, 4-åringar skiljer sig onekligen från 8-åringar, men här ska det tas grova tag.
Barn har exempelvis länge en annan tidsuppfattning än vuxna. Det existerar ingen abstrakt, enhetlig eller ”rent tid”, utan bara ”händelsetid/innehållstid”, påpekar umeå-forskaren Helen Forman (2015). Den ”tomma” tiden måste fyllas ut med aktiviteter, handlingar, rutiner för att av barnet upplevas som kort eller lång.
Denna tanke lånar jag och överför den också på barns upplevelser av tempot i en film. Om det inte händer så mycket fullt synligt i filmen, utan den domineras av långa intetsägande passager som tydligen är tänkta att användas av hörskådaren till att reflektera, känns filmer lååång och tråkig, eftersom barnen inte vet vad de är menade att fylla i tomrummet med.
Detta med tempot gäller inte bara för upplevelsen av själva berättandet, utan även för hur musik torde upplevas av barn. Det vill säga, kunna förklara varför de allra flesta småbarn med hela kroppen mycket starkare upplever musik som kan sägas vara särskilt ”rytmisk”, jämfört med den ofta klassiska musik som beledsagar så kallad kvalitetsfilm och grovt uttryckt kan påstås vara mer ”melodisk”. All musik har förstås rytm, men jag skriver som synes ”särskilt”.
Detta med tempot gäller inte bara för upplevelsen av själva berättandet, utan även för hur musik torde upplevas av barn. Det vill säga, kunna förklara varför de allra flesta småbarn med hela kroppen mycket starkare upplever musik som kan sägas vara särskilt ”rytmisk”, jämfört med den ofta klassiska musik som beledsagar så kallad kvalitetsfilm och grovt uttryckt kan påstås vara mer ”melodisk”. All musik har förstås rytm, men jag skriver som synes ”särskilt”.
Här är det förstått fritt för läsaren att lägga in egna exempel och sin egen konklusion. Själv finner jag det självklart att barn har rätt till sin egen estetik, utan att behöva renas eller förädlas i något konstpedagogiskt bad.
Min konklusion
De barn som sätts i konstträning torde förmodligen lära sig att uppskatta allt mer komplexa perceptuella stimuli ”flytande” och rent av föredra konstfilm (eller konstmusik) framför upplevelsefilm (eller rapmusik). De mer högvärderade ”verken” blir också de på så sätt mer lättsmälta, njutningen således mindre, varför träningen gradvis lär behöva stegras ad infinitum… Möjligen kan det minskande estetiska värdet dock kompenseras av tillfredsställelsen i att äga expertstatus?
Fast ju mer utbredd konstförståelsen torde bli, i och med undervisningens ”estetiska lär(o)processer”, desto mer urvattnad blir väl statusen?
Nästa vecka ska jag ställa den första svenska barnfilmen mot en betydligt mer känd, ty enligt vuxenexpertisen ”konstnärligare”, ”allåldersfilm”.
Referenser
Bale, Kjersti: Estetik – en introduktion, Göteborg: Daidalos 2010
Forman, Helen: Events and children’s sense of time: a perspective on the origins of everyday time-keeping, Frontiers in Psychology 2015;6:259
Janson, Malena (red): Mot barnfilmsträsket och vidare!: Åtta filmskapares tankar om barnfilmens möjligheter och begränsningar, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2013
Reber, Rolf, Schwarz, Norbert & Winkielman, Piotr: Processing fluency and aesthetic pleasure. Is beauty in the perceiver's processing experience?, Personality and Social Psychology Review 8 (2004):4, s.364–382
Rönnberg, Margareta: En lek för ögat. 28 filmer av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar