Suzanne Osten är ingen barnfilmsambassadör!

Suzanne Osten är med rätta legendarisk som scenkonstnär och en framstående vuxen-filmsregissör, men har aldrig gjort någon barnfilm. Osten har visserligen regisserat Bengbulan, som hon på sin ambassadörblogg kallar för en barnfilm och enligt henne är lämplig för barn över 7 år. Den gavs 1996 av filmcensuren först 15-årsgräns, men efter överklagande fick filmen 11-årsgräns. Det är dock viktigt att kunna skilja mellan barnfilm och barnskildring (se mitt föregående inlägg). Nästan ingen i den svenska filmbranschen tycks emellertid göra det. Tydligen inte heller Osten.

Bengbulan är dock ingen barnfilm även om den uppvisar en barntrio, utan på sin höjd en barnskildring för vuxna, eller snarare en konstfilm avpassad för ytterst få vuxna. Den är alldeles för skrämmande för 7-åringar, därtill obegriplig. I sitt första blogginlägg (11/3-15) som ambassadör, ”Konst ska oroa”, skriver Osten emellertid:

"Bengbulan är en barnfilm jag gjorde 1996 för en ung publik, sju år uppåt. Det blev en hel del bråk om den filmen, liksom en del bråk om pjäser för barn jag gjort tidigare. Den är för hemsk för barn, säger vuxna. Och filmcensuren satte 15-årsgräns. (Steven Spielbergs ”Jurassic Park” var samtidigt barntillåten) Skälet var att filmen var ”svensk och därför oroande”. Men filmen visades på tv under dygnets alla tider." 

https://barnfilmsambassadoren.wordpress.com 

Här förekommer minst tre fel: Statens Biografbyrå gav alltså filmen 11-årsgräns och anledningen till den först föreslagna 15-årsgränsen var inte att filmen var ”svensk”, utan ”på svenska” – därmed helt korrekt upplevd som närmre den svenska publiken. Och Jurassic Park var inte barntillåten, utan hade även den 11-årsgräns. Att Bengbulan visades på tv stämmer, fast på kabelkanalen Canal+ som inte nåddes av vem som helst, utan var en betal-kanal (där innehavaren anses ta ansvaret för tittarskaran i tv-soffan) och inte löd under filmcensuren. När filmen senare visades i SVT, skedde det efter klockan halv elva på kvällen – då 7-10-åringar anses (böra) ligga till sängs. 

Osten menade på sin webbsida dock att filmen ”borde vara tillåten för yngre barn då den tar upp viktiga teman och berättar hur verkligheten kan se ut för många barn”. Min fråga till henne blir då: Tar just likartat drabbade barns föräldrar dem till denna eller detta slags film? Ifall filmen istället vänder sig till barn med lyckligare verklighetsbetingelser: vad kan dessa barn i så fall GÖRA åt sina mobbade eller misshandlade kamraters situation? 

Hjälper filmen verkligen barnåskådare, genom att påminna dem om verklighetens hemsk-heter – bara för att stå ut med det oroande? Barn saknar ju möjligheter att påverka, har ingen talan precis. Blir inte det enbart bedövande? Jämför med hur avtrubbade de flesta vuxna hunnit bli inför många barns situation i verkligheten! 

Så VARFÖR, Suzanne Osten, ska barn ”lära sig att stå ut med det oroande”??! Bör de inte hellre få leva i föraktad ”oskuldsfullhet”, tills de erkänns verkligt inflytande i hemmet, skolan, närmiljön och även har rösträtt i alla val och de facto kan påverka vuxen-världen?

Jag tycker att tumregeln bör vara, att det som man själv helt apropå och på ett inlevelsefullt, skrämmande, realistiskt sätt gärna berättar för sitt eget barn, också lämpar sig att berätta på film för barn. Så skulle Osten själv muntligen och med verklig inlevelse ha berättat denna eller motsvarande story för sin 7-åriga dotter? Och då rekommenderat filmens ”problem-lösning”? Varför ska just filmberättelser vara mer oroande än föräldrars egna berättelser? De senare kan ju – till skillnad från biografvaktmästare – dessutom se hur barnet reagerar och reagera därefter.

Suzanne Osten skriver i samma blogginlägg (11/3-15) att Bengbulan 19 år efter premiären nyligen setts av en ung publik:

"Det är med spänning jag går till en skolbiovisning för 9-10-åringar 2015, för att tala med dem. Fem barn vågar inte ens stanna inne i biomörkret. Så jag möter dem i foajén.
– Bengbulan är läskig.
– Ja, men barnen kommer hämnas, informerar jag.
– Jaha! Två killar rusar in igen.
Flickorna vill veta varför han är så barnslig och farlig. De springer in och ut, ställer nya smarta frågor till mig. Så in igen och ut till mig.
– Musiken var värst när det inte var någon.
– Harry Potter-musiken talar om hur man ska känna.
– Hur lever Bengbulan nu?
Hela klassen och jag pratar i en timme efteråt. Ja, kära filmcensur. Filmkonst för barn oroar. Vem kan hjälpa dem att stå ut med det oroande? Jag ringer före detta filmcensuren idag och frågar om de minns censurfallet.
– En barnpsykolog tyckte den var olämplig.

Barnpsykologer är olika. Som barn och filmare."

Här är några av mina invändningar 

Dessa elever är väl vårterminen i fjärde klass, snarare än 9 år, närmare censurgränsens 11 år och blir onekligen ändå oroade av Bengbulan. Detta fastän filmvisningen föregicks av ett samtal för att förebygga rädsla. Trots det var fem av dem tydligen så skärrade, att de lämnade salongen i Filmhuset. Hade 7-åringar gjort det på en vanlig biograf också, eller som här: sprungit in och ut, ifall Suzanne Ostens önskan om 7-årsgräns beviljats? Jurassic Park-musiken mildrar onekligen precis som den i Harry Potter-filmerna, till skillnad från (eller p.g.a. avsaknaden av) musiken i Bengbulan, visar barnens reaktioner. 

Alltså Suzanne Osten: varför i allsin dar ska barnen behöva stå ut med något oroande, som de inte kan relatera till, begripa eller göra något åt – just på bio? OM någon av dem kan känna igen sig: varför behöver hen än en gång genomlida detta? Förklaring, tack!

Osten sa i SVT:s Gomorron-soffa (20/11-14) inför den kommande utnämningen till Svenska Filminstitutets ambassadörspost att hon med filmers hjälp vill ”öka livslusten hos barn”. På vilket sätt ökar Bengbulan barns livslust??! Genom att antyda att barnens hämnd mot en ung man som uppenbarligen är utvecklingsstörd, eller en likaså störd 12-årig tjejs förföriska användning av sin sexualitet, skulle vara någon hållbar lösning? Jag tror ju inte det, varken för filmens barnkaraktärers del eller generellt för åskådarna. 

Det egentliga svaret på frågan varför barnen ska behöva uthärda skrämmande obegriplig-heter är tydligen att Osten vill bringa konst till barnen. I sitt andra blogginlägg (24/3-15) skriver hon mycket riktigt att hon vill ”höja filmens status för barn och för alla konstnärer som sysslar med barnfilm”. Personligen vill jag hellre höja barns status och även barnfilmens status. Hennes uppdrag har förvisso getts skiftande beskrivningar och var t.ex. enligt Svenska Filminstitutets offentliggörande på dess hemsida (20/11-14):

”I dag presenteras Sveriges första filmambassadör i Filmhuset i Stockholm. Med sin gedigna bakgrund som film- och teaterregissör och mångåriga erfarenhet av pionjärarbete inom barnkulturen kommer Suzanne Osten nu ta sig an uppdraget att som filmambassadör höja barnfilmens status i Sverige.

Svenska Filminstitutet arbetar för att främja filmens mångfald och när det gäller film för barn särskilt den slags film som får barnen att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare. Inspirationen till filmambassadören har delvis hämtats från Kulturrådet som sedan några år arbetar framgångsrikt med en läsambassadör för läsfrämjande.”

Men varför kallas nu inte läsambassadörens motsvarighet se-ambassadör? Kulturrådets läsambassadör har dessutom som viktig målgrupp både barn och vuxna… Detta att ”höja barnfilmens status i Sverige” borde väl rimligen rikta sig till vuxna, eftersom barnfilm redan har ytterst hög status bland barn? Konstfilm har visserligen inte det, men varför skulle den? Uppenbarligen inspireras barn däremot just av sina favoritfilmer, som alla är barnfilmer. 

Finns det då några filmhandledningar gjorda av Svenska Filminstitutets ”Film i skolan”-verksamma som är riktade till föräldrar och lärare, som kan få vuxna att ”utvecklas och växa som individer”, t.ex. vad gäller förmågan att analysera barnfilm och bidra till förståelsen av barns preferenser och reella barnfilmers värden? Inte vad jag har sett.

Svaret beträffande skillnaden i beteckning mellan läs- respektive filmambassadör är dock kanske att man på filmsidan är ärligare och medger att ambassadören i grunden är tänkt att främja filmkonstnärerna, producenterna och den svenska filmbranschen? Inte främst de filmseende barnen.

Konstfilmsambassadören Osten

Så är Suzanne Osten filmambassadör, barnfilmsambassadör eller konstfilmsambassadör? Skillnaden är inte oviktig. I SVT:s Gomorron-soffa (20/11-14) menade hon själv uppen-barligen att svaret är: konstfilmsambassadör. Ty som hon sade i tv: ”barn måste få möta brinnande konstnärer för att komma längre” än de gör i de egna filmer som hon sett barn själva göra. 

Men med vilka konstnärer kom dagens vuxna konstnärer i kontakt med, när de själva var små? Då fanns ju inga mediepedagoger, inga konstprojekt för skolan, inga pilotprojekt för Skapande (för)skola. Ändå kommer tydligen dessa konstnärer idag som vuxna ”längre” (än vad/vilka, sägs visserligen inte), utan att de själva som barn ha haft några vuxna förebilder eller något vuxet påskyndande. Varför måste ”vi” då idag skynda på barn på alla tänkbara områden, inklusive fritidens? De vuxna är givetvis mer erfarna, men varför kan inte också dagens barn få skapa sina egna erfarenheter, precis som konstnärerna som barn en gång själva fick?

Ambassadören ska enligt Svenska Filminstitutets senare beskrivning på dess nyhetssida (12/3-15) – något motsägelsefullt – bl.a. arbeta för:

• att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
• att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn. 

Fast alla barn ser ju redan film. I mängder dessutom. Och om barn redan är estetiska konnässörer, behöver de väl inte ha lektioner om filmkonst i klassrummet? Då torde barnen väl dessutom även ha upptäckt tilltalande drag i de filmer som de uppenbarligen fängslas av, men som de vuxna ej kan se? Kan vuxna avgöra styrkegraden hos barns upplevelser? Kan någon på Filminstitutet för mig dessutom förklara vad en ”svag kulturupplevelse” är för något?

Filmen Till vildingarnas land är en barnskildring

Jag har bara en enda gång hört eller läst Suzanne Osten uttala sig om någon barnfilmtitel (på sin blogg 13/4-15 om Linda Hambäcks & Marika Heidebäcks animerade Tänk om… för den allra yngsta publiken). Tillfrågad i Gomorron-programmet om vad som enligt henne är bra barnfilm, framhöll hon animerade svenska filmer (utan  att nämna några titlar) och Till vildingarnas land ”som är väldigt personligt gjord av en filmare”, ”ett konstverk” –  av ”en inspirationsförebild”, ”en engagerad filmare som gör filmer som alla kan se, men den ska också uppfattas av barn”. (Ingår alltså inte barn i ”alla”?) 

Visserligen har Till vildingarnas land (2009) i Sverige getts åldersgränsen ”Från 7 år”. Det betyder för den skull inte att detta är någon barnfilm enligt min definition (film för barn 2-12 år, snarare än Barnrättighetskonventionens barndefinition: upp till 18 år). Ty det är den inte, utan en barnskildring för vuxna. Filmcensurens åldersgränser uttalade sig inte om filmers lämplighet för barn, utan bara om vad censorerna trodde kunde vara skadligt. Den som skrivit Svenska Filminstitutets filmhandledning till filmen ifråga tycks också inse detta och rekommenderar vildingarna först för åk 3-5… 

Också det är enligt min mening alltför tidigt. Detta rör sig snarare om en tonårsfilm vad gäller begriplighet, fast i den åldern har man ju så många andra intressanta halvvuxna medietexter och sysselsättningar – frågeställningar som för stunden upplevs som viktigare.

Så vilka barn menar Suzanne Osten kan uppfatta vad i (halv)vuxenfilmen Till vildingarnas land? Och vilka svenska filmer, ”konstnärliga” eller inte, kan filmambassadören rekom-mendera för barn mellan 5 och 10 år, d.v.s. utöver de animerade för de allra yngsta? Vilka utländska? Motiverat hur? Det vore svar som Vuxensverige torde förvänta sig av en barn-filmsambassadör. 

Förhoppningsvis får vi inom kort veta detta på Ostens blogg

https://barnfilmsambassadoren.wordpress.com

Barn är onekligen olika, fast betydligt mer lika varandra än de liknar barnpsykologer och filmare…