När vuxna gör anspråk på, eller helt sonika norpar åt sig, barnkulturbegreppet såväl som tolkningsföreträdet och värderingen vad gäller kulturprodukter för barn är det fråga om adultonormativitet. Vuxna inom teatern, litteraturen, filmen etc skapar aldrig barnkultur. Nu hörs genast invändningen att ”även vuxna kan väl få skapa sig sin egen mening ur t.ex. en bilderbok?”.
Visst, men boken läses då inte i dess egenskap av barnbok. De vuxna tar på samma gång över fältet, ställer sig i vägen för barnen, skymmer sikten för deras intressen, tolkningar och preferenser och vuxna kvalitetsnormer blir normerande – i stället för barnens upplevelsevärden och emotionella överlevnad, med hjälp av valda produkter och aktiviteter.
Ett exempel på vuxenhetsnormen är värderingen av kvaliteter hos bilderböckerna om Alfons Åberg. Hur barnläsare av tre bilderböcker om Alfons skiljer sig i sin bedömning från vuxna förmenta experter har jag studerat och redogör jag för i nästa post (texten refuserades av Opsis Barnkultur i juli 2014).
Så vems böcker är egentligen de om Alfons? Barnens eller de vuxnas? Det bara alltför vanliga svaret – ”bäggederas” – blir enligt min mening oundvikligen adultonormativt… Det måste vara de tilltänkta läsarna/hörskådarna som avgör både vad historierna handlar om och hur lyckade böckerna är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar