Det talas ibland om ”allåldersböcker”. Sällan inbegrips då i detta ”alla” barn under 10 år, utan beteckningen klistras exempelvis på fantasy, eller på ungdomsskildringar och vuxenböcker av typen barndomsskildringar. Med ordet menas ibland även ”konstnärliga” bilderböcker, som är så knepiga att bara vuxna förstår sig på dem.
Idiot! och Lägret av Dorte Karrebæk och Oscar K. är väl de mest omtalade avskräckande exemplen när det kommer till bilderböcker: adultonormativa böcker som sannerligen faller in under vuxennormen. Om de verkligen är för barn i åldern 9-13 år, kan jag informera om att mellanstadiebarn finner bilderböcker barnsliga, ty ”för barn”… De vill i vart fall inte frivilligt ge sig in i dem.
Beträffande ungdomsböcker är det väl helt OK – och jag har aldrig begripit varför barnböcker och ungdomsböcker klumpas ihop. Varför inte istället ha ett forskningsämne kallat Ungdoms- och vuxenböcker? Att jag ständigt försöker komma ihåg att skriva ”vuxen-” framför det som alltid bara benämns t.ex. filmer (vuxenfilmsrecensioner exempelvis) är visserligen svårt. Det är ju så ”naturligt” att enbart skriva ”filmrecensioner”.
Att vuxna på detta sätt benämns eller åldersmärks av mig är dock i sig uttryck för ett barnperspektiv, eftersom att den som utgör normen annars aldrig behöver benämnas utan är ”självklar” (målgrupp t.ex.). Att åldersmärka dem signalerar att man inte nödvändigtvis utgår från deras vuxna perspektiv.
Varför skulle inte också böcker omfattas av ”åldersgränser” när nästan allt annat i livet i övrigt gör det? Särskilt, men förvisso inte bara, för barn. Dock rör det sig oftast om helt olika gränser för barn och vuxna, i det närmaste omöjliga att ta sig över åtminstone från barnsidan. Alla är vi onekligen på väg bort från något vi lämnat och på väg mot något annat, men detta förflutna och kommande är väldigt åldersrelaterat. Ingen gemensam mötesplats! Fråga barn!
Inga böcker ”ska” givetvis läsas vid en viss ålder, men böcker brukar skildra upplevelser och problem som är högst åldersspecifika. Den författare som i andanom inte skriver för en viss läsare, eftersom hen vill kommunicera och förmedla något, är enbart självupptagen.
Exempelvis ALMA-pristagaren 2004 Lygia Bojungas Min vän målaren är en bok ”om konsten, kärleken och döden” och behöver tydligen vuxenassistans av en litteraturprofessors läsnyckel. Den är onekligen skriven ur ett 10-årigt barns perspektiv, men inte ur något barnperspektiv.
Visst har en del äldre vuxenlitteratur efterhand tydligen ”sjunkit” ned till läsare i åldern 7-13 år, men jag har aldrig hört/läst någon recensent av vad som klassats som en vuxenbok hävda att den ”egentligen är en bok för alla åldrar” – ned till förskolan? Ge mig gärna något exempel från de senaste 20 åren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar