iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!

Skärmabsolutisten Hugo Lagercrantz har det senaste decenniet varit den som personifierat motståndet mot ”skärmtid” för barn under 2-3 år. Han har i 15 års tid gjort om samma misstag som masskommunikationsforskarna gjorde för 50 (ja, ännu för 30) år sedan: inte brytt sig om VAD barnen tittat på.

De första åren efter millennieskiftet lät DN-debatt tre gånger Barnläkarföreningen anförd av Lagercrantz varna för småbarns tv-tittande. På BVC delade (delar kanske fortfarande?) personalen likaså ut små broschyrer till nyblivna föräldrar med åsikter om barns tv-tittande, torgförda av just densamme – vars forskar- och läkartitel givetvis väger tungt. Auktoriserat av vem?, lyder min fråga. Socialstyrelsen? 

I våras upprepades inte bara i Dagens Nyheter utan de flesta svenska medier samma argument från Lagercrantz, nu om ”paddorna”, men fortsatt i form av spekulationer utifrån (väl valda) forskningsresultat om barns tv- och dvd/videotittande. Jag var då upptagen av att skriva färdig min bok om (bland annat barn i) svenska sportfilmer, men har nu tid att kommentera denna debatt.

Råden från BVC (enligt Sveriges Radio 31/3-15) sägs vara lika över hela landet: små barn ska inte ”titta på” surfplattor. Föräldrarna ska prioritera att umgås med barnen och BVC förespråkar istället aktiviteter som sagoläsning och sång under de första tre åren, för att utveckla språket och den sociala förmågan. Föräldrarna och barnen ska alltså all barnens vakna tid sjunga och läsa sagor och leka tillsammans?! Inte mig emot, men 8-10 timmar om dagen... hur realistiskt är det? 

Utifrån vilken forskning, och med vilken rätt, ger man dessa rekommendationer? Det finns nästan inga studier, med tanke på att mediet surfplattor är så nytt. I Piteå, varifrån jag kommer, sägs föräldrarna klokt nog oroa sig mindre än de i stockholmstrakten. Kommer BVC också att följa upp och kontrollera ifall stockholmsföräldrarna verkligen sjunger och läser sagor rekommenderat antal timmar?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6130764 [20/9-15]

Vad har skärmmotståndarna då på fötterna? Det är ungefär jämförbart med sjukhusens blå plastskydd i norrländsk vinterkyla. Ingen av de svenska läkarna hade/har själv forskat i ämnet, utan stödde/stöder sig helt på den amerikanska Barnläkarakademins rekommenda-tioner: först att barn under 3 år inte skulle titta på tv överhuvudtaget. Några år senare ändrade amerikanarna sig visserligen – utan motivering – till ”barn under 2 år”. Ingen av American Academy of Pediatrics (AAP) läkare hade/har heller de studerat tv-tittandet eller ”skärmtittandet” bland barn under 2-3 år!! 

Över hela världen spreds dock 2004 en artikel av Christakis, Zimmerman, DiGuiseppe & McCarty som påstod, att efter sedvanlig statistisk kontroll kunde mängden tv-tittande före 3 års ålder förutsäga ifall barnen skulle ha uppmärksamhetsproblem när de var 7 år. Kanske t.o.m. ”fått” ADHD… Vad som ANTOGS vara orsaken var just mängden tv-tittande, inte vad slags tv-program. Några alternativa förklaringar prövades inte heller, t.ex. sambandets s.k. riktning (ifall just barn med uppmärksamhetsbrister drogs till/”sattes framför” tv:n (fastkedjade?) av sina föräldrar, därför att barnen då var ovanligt uppmärksamma). 

AAP har alltså 1999 och 2011 kommit med uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som hävdat att barn under 2 år inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklum-pade) och detta således utan att ha studerat några användare av sådana. Vad man istället gjort är, att man extrapolerat bakåt från undersökningar av äldre barn, men då utgått från forskning som antagit att t.ex. tv-tittande har negativa undanträngningseffekter. Till exempel antagit att de som inte tittat på tv i annat fall skulle vara ute och leka ”i friska luften” eller föräldrarna sysselsätta sig med barnen motsvarande tid. Ett högst tveksamt antagande, givetvis, särskilt beträffande 1-2-åringar. 

”Ny forskning visar: Att äta kan vara farligt för barn under 2 år!”

S.k. masskommunikationsforskare mätte likaså länge, precis som vissa av dagens pediatriker nu gör, faror i termer av tid: antal minuter tv-tittande per dag. Som om barn satt och tittade på en tom tv-ruta! Kanske var tv:n rent av avslagen? Man struntade precis som dagens svenska barnläkareförening helt i VAD barnen såg/ser för program eller vad de väljer att göra med sin surfplatta eller föräldrarnas pekskärmsmobil… SAMT vad som kännetecknar de valda programmen eller apparna. 

Jag kan som jämförelse föregripa en skrämselartikel i Dagens Nyheter med ovan rubrik, som handlar om att amerikanska forskare i ”ny forskning” funnit, att äter en liten människa mer än 0,4 kg mat per dag, riskerar hon att bli fet och dö före 30 års ålder. (OBS! Bara ett tankeexperiment!)

Mitt debattinlägg i DN kommer då förhoppningsvis att refuseras, eftersom jag varken är nutritionsforskare eller expert inom barnhälsovård. Med mitt exempel försöker jag emellertid understryka, att det faktiskt spelar roll vad slags mat man äter: om det rör sig om 0,4 kilo wienerbröd eller 0,4 kilo broccoli. (Det senare kanske heller inte direkt är att rekommendera, men ni förstår jämförelsen…) Så vad slags aktivitet rör det sig om på skärmen? Vad slags program eller spel är det? Gör barnet ballongdjur, är det en pekbok, en Teletubbies-app, ska man hitta clownens borttappade näsa, panga ballonger, duscha katter och hundar, eller är det fråga om en vuxenfilm?

Lagercrantz har, utan belägg, påstått att barn under 2 år tydligen ser tv-program innehållande snabba klipp. Har han någonsin sett t.ex. Teletubbies?! Det är ofta inte ens ett klipp i minuten… Det är hastigare ”klipp” när man vänder en boksida. Jag har studerat 1,5-åriga barn i djup koncentration (nej, inte uppslukade!) under tv-avsnitt, alltsedan 1997 gjorda specifikt för deras ålder (se antologin Blöjbarnsteve, 2008). Hugo Lagercrantz har också, likaså utan att basera sig på empiriska belägg, ansett att upp till fem års ålder bör tv-tittandet begränsas till maximalt en timme per dygn.

I så fall är i stort sett samtliga västerländska vuxna under 50 år, inklusive svenska och amerikanska barnläkare, ”skadade” av att i sin barndom ha tittat på tv i 1,5-2 timmar per dag (uppmätt alltsedan 60-talet). I det svenska fallet såg de dessutom en hel del (snabba) vuxenprogram, eftersom barnutbudet länge var så magert. Kan Lagercrantz verkligen tro att vuxna med sådana hjärnor idag skulle ransonera sina barns tv-tittande?

(En utvikning: 1958 sa tyska barnexperter att barn under 8 år inte skulle titta på tv alls, vilket också public servicekanalen ARD fogligt rättade sig efter vid sina programval…)

I själva verket är forskningen om småbarn och ”skärmmedier” såsom pekskärmar ännu nästan obefintlig. Därför har man korrekt kunnat hävda att ingen visat att t.ex. iPads är bra för barn – eftersom ingen forskning visat just någonting överhuvudtaget. Således inte heller att pekskärmar är skadliga. Skärmvarnarna säger sig ha gått efter ”försiktighetsprincipen” och använt tidtagarur, istället för att ta sig en titt på vad som visas på skärmarna.

Känd amerikansk skärmvarnare har svängt om barn & iPads!

Trots att det vore rätt enkelt att t.ex. med ”ögonrörelsekameror” och MRI-teknik (eller fMRI-teknik) studera småbarns hjärnaktivitet när de betraktar bilder på pekskärmar, har detta tydligen ej skett. Däremot har sådan teknik använts i 50 år om barns ögonrörelser över en bok. Inte heller har det undersökts exakt vilka rörliga bilder som lockar de yngsta. Är det verkligen sådant som kännetecknas av ljud- och bildbombardemang? (Nej, är mitt svar, visserligen baserat enbart på slumpvisa iakttagelser.) Ingen av tv- & paddvarnarna har brytt sig.

Den mest frekvent förekommande ”auktoriteten”, den amerikanske barnläkaren Dimitri Christakis, beryktad som ”anti-tv-mannen”, har istället tillsammans med kolleger (Scientific Reports, juli 2012) låtit tio dagar gamla möss 6 timmar/kväll bombarderas av ljud från tecknade serier ackompanjerat av blinkade ljus. Detta experiment med möss anses mer etiskt än dito med småbarn. De på detta sätt överstimulerade babymössen blev, till skillnad från sina mödrar, mycket riktigt hyperaktiva, tog fler risker och fick inlärningsproblem. 

Christakis och hans kolleger i Seattle har även studerat hur utbytet av ord mellan föräldrar och barn i åldern 2 månader till 4 år minskar drastiskt när tv:n är på. (Hade de vuxna istället visat sig prata med de barn som samtidigt själva såg ett program, hade detta förmodligen tolkats som att barnen blev distraherade, okoncentrerade, överstimulerade…) Jag har i DN förgäves letat efter braskande rubriker om att vuxna inte ska titta på tv när småbarnen är i närheten.

Christakis var just en av dem som 2011 formulerade AAP:s rekommendationer, som den svenska Barnläkarföreningen ”köpt” rakt av. Han är därtill en av dem som Hugo Lagercrantz brukar referera till. Anti-tv-mannen har emellertid 2014 en helt annan syn på användningen av pekskärmar, som han anser vara mer aktiverande än tv-/videotittande, som fortfarande tros vara ”passivt”. Nu bryr sig denne barnläkare äntligen också om innehållet och dess formegenskaper. Det återstår att se om han får med sig AAP vid nästa ”uppdatering”, men de båda tidigare riktlinjerna var som sagt inte heller de baserade på empiriska forskningsresultat från studier av de berörda åldrarna.

Året innan Lagercrantz senaste deltagande i debatten om ”skärmexplosionen” typ ”paddor” (mars-april 2015) publicerade denne Dimitri Christakis hur som helst i den amerikanska medicintidskriften JAMA Pediatrics (maj 2014, nr 5) artikeln "Interactive Media Use at Younger Than the Age of 2 Years: Time to Rethink the American Academy of Pediatrics Guideline?”. Där konkluderar nu denne Christakis, den tidigare alltså mest framträdande förespråkaren för sträng mediediet, att ”I believe that judicious use of interactive media is acceptable for children younger than the age of 2 years”. 

Hur mycket anser han då vara ”judicious”, det vill säga ”omdömesgillt och förståndigt bruk” av iPads? Jo, upp till en timmes daglig ”skärmtid” för barn under 2 år: ”My answer is half an hour to 1 hour and here is how I arrived at what is, admittedly, an arbitrary number. First, children that age are only awake for about 8 to 12 hours per day. […] Second, children that age typically engage with other, traditional toys for about half an hour to 1 hour per day on average, and it seems prudent [= välbetänkt] that these devices be used an equivalent amount (compulsion concerns).” Möjligen syftar barnläkaren med ”compulsion” på småbarns ”tvångshandlingar” med nallebjörnar.

Både-och istället för bipolärt 

Christakis nya rekommendation är visserligen baserad på en ”föraning” om kommande forskningsresultat. Kanske rör det sig om underhandsresultat. Läser Lagercrantz, redaktör för den svenska barnläkarföreningens tidskrift Acta Pædiatrica, inte konkurrerande medicin-tidskrifter och den tidigare så ofta citerade Christakis? 

Tydligen inte. I en debattreplik i Svenska Dagbladet (16/4-15) jämför Hugo Lagercrantz 10 månader senare återigen (selektivt) barns användning av pekskärmar med resultat för tv-tittande, snarare än med exempelvis inget medium alls, eller med tysta föräldrar som sysslar med sin mobil, eller som utpumpade själva tittar på tv. Lagercrantz skriver:

"Jag har aldrig påstått att jag forskat på media, frånsett vissa studier om barns språkut-veckling. Däremot anser jag mig vara kompetent att referera barnmedicinska artiklar och den amerikanska barnläkarakademins rekommendationer. Det finns inga vetenskapliga belägg för att barns skärmtittande före två års ålder gör dem smartare, men vissa rapporter visar att språkutvecklingen kan försenas särskilt om de utsätts för mycket passivt tv-tittande. Det är bättre att föräldrarna berättar sagor, läser högt…” (SvD 16/4-15).

Till kompetens hör att ta in motsatta rön och värdera dessa. Kanske är det just det som Lagercrantz gjort, men då kunde han ju ventilera sina tvivel och komma med motiverade invändningar mot Christakis.

Fast måste man verkligen inta en så bipolär hållning? Det är väl ingen som förordat antingen skärmtittande eller interaktion med föräldrarna? Förekommer inte alltid både-och? Barnets vakna dag rymmer ju bäggedera. Frågan är väl snarare om föräldrarnas tid räcker till bilder-boksläsning och ifall de verkligen kommer ihåg några sagor, med tanke på hur mycket de själva såg på tv i sin barndom. (Det existerar för övrigt också andra rapporter med motsatt slutsats vad tv-tittande och språkinlärning anbelangar.)

Dessutom: finns det någon belagd koppling mellan sen språkutveckling i 2-årsåldern och skolproblem, eller varför är det så bråttom? Vad avses för övrigt med ”passivt tv-tittande”? Tänker inte barn också när de ser tv-program? Är tänkande passivt? Hur lätt brukar det annars vara för föräldrar att förmå sina småbarn att vara ”passiva”, hur mycket föräldrarna än försöker? Frågorna är som synes många och ännu obesvarade. 

Klart är dock att barn som vanligt visar fin fingertoppskänsla och redan runt 1-årsdagen mycket medvetet börjar använda enbart pekfingret på pekskärmen (Hourcade 2015). Således inte längre hela handen eller bägge händerna, inte heller bara biter på eller kysser paddan. Kan detta medvetna bläddrande verkligen vara fråga om passivitet? Jämför exempelvis med vad 1-åringar oftast gör med boksidor! Förhoppningsvis inte med biblioteksböckernas…

Pitebor påstås ibland vara självgoda… Det kanske inte är så dumt att av och till vara lite skeptisk till en del av det som experterna och ”stockholmarna” säger?