Barnkulturbegreppet

Med barnkultur menas på denna blogg och i alla mina böcker och artiklar en delkultur i form av en speciell införståddhet eller erfarenhetsstruktur: de synsätt, idéer och handlingar som barngruppers medlemmar delar, med utgångspunkt i deras i stora drag gemensamma erfarenheter, tolkningar, praktiker, preferenser och oftast även delade värderingar av (egna eller vuxenproducerade) symboliska (t.ex. lekar, urgamla sagor och filmberättelser) eller materiella produkter (t.ex. leksaker, men även vuxnas ägodelar såsom bilar) och aktiviteter (t.ex. lek, datorspelsspelande, sport, skolaktiviteter, fostran), som bidrar till att de stärker sin kollektiva identitet. Och som därmed indirekt även bygger upp deltagarnas individuella identitet. 

Mer lättläst utan exemplifieringar handlar barnkultur alltså om: 

 de synsätt, idéer och handlingar som barngruppers medlemmar delar, med utgångspunkt i deras i stora drag gemensamma erfarenheter, tolkningar, praktiker, preferenser och oftast även delade värderingar av symboliska eller materiella produkter och aktiviteter, som bidrar till att de stärker sin kollektiva identitet. I huvudsak rör det sig om barnens reaktion på den underordning och marginalisering som de utsätts för. 

Tecken på detta kan även en vuxen iaktta om hen anstränger sig bara en smula. Barngrupper är alltså de enda existerande barnkulturproducenterna. Barnen är skapare av sin barnkultur, om än inte autonoma skapare: barnkultur är barnens eget verk, men de hämtar förstås uppslag från (och bidrar i sin tur till) det övriga samhället, ty exakt samma barn ingår också i andra kulturella sammanhang. Dessa sammanhang är då enligt min mening inte att betrakta som barnkultur, utan som enhetskultur eller bildningskultur, alternativt fråga om enskilda barns konstnärliga uttryck (teckningar t.ex.). 

 Mindre komplicerat uttryckt: barnkultur som praktikgemenskap är alltid uttryck för ett inifrånperspektiv och den användning och mening som barn gemensamt skapar av allt möjligt omkring sig genom interaktion med jämnåriga, med följd att de stärker självkänslan och hävdar den egna kollektiva identiteten som en motkraft till ovanifrån bestämd, fostrande eller pedagogisk föräldra- och skolkultur (vars ”texter” tyvärr också förvirrande nog brukar benämnas ”barnkultur” av de vuxna producenterna, pedagogerna, konsulenterna och instituten runt dessa produkter och aktiviteter). 

 Barnkultur är m.a.o. barns meningsskapande utifrån delade upplevelser och lustfyllda expressiva aktiviteter, som exempelvis kan röra sig om deras: 

- gemensamma fantasivärldar (t.ex. låtsaslek/rollek) 
- kollektiva, icke-organiserade lekar, spelande (inklusive dator-/tv-spelsspelande) och sportliknande aktiviteter typ bollspel eller olika slags brädåkning 
- delade lore (d v s barns folklore eller muntliga traditioner av typen gåtor, retramsor, fräckisar, skämtmönster, parodier, se-/spel-lore med anknytning till tv-program/filmer/datorspel som man sett eller säger sig ha sett, etc) 
- samlande och bytande av olika typer av kort, småprylar eller märken inbördes sociala relationer på fritiden av mer svårdefinierbar art (bara ”hänga”) delade kroppsliga eller gestiska uttryck deras kollektiva användning och tolkning av vuxenproducerade, mer eller mindre kommersiella, favoritprodukter av typen tv-program, filmer, böcker, spel, leksaker, serier etc.   

Fast barnkultur har även vissa negativa, gränssättande inslag: 
- mobbning och annat våld på (eller över) gränsen till fysiska våldsamheter 
- nedvärdering av yngre barns val, eller motsatta könets preferenser  

En barnkultur uppstår när barn delar grundläggande värderingar och moral och upplever en känsla av gemenskap. Det rör sig helt enkelt om ”sånt som vi barn kan, men inte vuxna”, ”sånt som vi barn gör/gillar, till skillnad från dom” eller om ”sånt som vi tjejer gör, till skillnad från vad pojkarna gör”, men är oftast könsöverskridande åtminstone vad gäller kunskaperna om företeelsen ifråga även om bara ettdera könet praktiserar den. Användning och tolkning av vissa produkter skapar kulturell samhörighet mellan de insatta. 

 Huruvida barnkultur rör sig om en del-, sub- eller motkultur (dvs en mer jämbördig del av, underställd, eller i motsatsställning till de övriga delkulturer som tillsammans utgör den antropologiska ”hel-” eller centralkulturen i samhället i fråga) råder det visserligen delade meningar om, då det kan skilja sig från barngrupp till barngrupp och även skifta över tid. Idag, med en mer tolerant föräldraattityd till barn, lutar barnkultur enligt min mening vanligen åt en delkultur. Traditionella maktrelationer och vuxnas överordning kvarstår dock givetvis fortfarande. 

 Inte desto mindre har denna delkultur ofta oppositionella inslag och utspelar sig inte bara i frizoner som är undandragna vuxnas direkta insyn (vuxnas ande svävar givetvis ändå alltid över barnen). Även enligt vuxna oförargliga barnprogram på tv upplevs av barnen ofta som något som vuxna inte förstår eller inte intresserar sig för, varför också dessa kan fungera identitetsskapande. 
Barnkultur har dock sina egna utestängningsmekanismer, ska således separera vuxna och barn, ja, har ofta detta som sin livsluft. 

Barnkultur, inklusive barns val och specifika an­vänd­ning av vissa av de vuxenproducerade kulturprodukterna, ses som deras peppande motstånds­handling gent­emot vuxna. Barnkultur blir med detta synsätt ett autono­mi­projekt. Barnkultur handlar aldrig enbart om olika produkter eller om dessas av vuxna ”inkodade budskap” – i exempelvis Barbiedockor, filmer eller datorspel – utan om hur produkterna används som material i barnkulturer och vad de betyder för den specifika barngruppen ifråga. Barns värderingslogik (=deras kollektivt subjektiva tolkningar rörande viktiga delar av sin fritid) är faktiskt annorlunda än vuxnas – om än inte enhetlig. 

Denna delkultur kan i sin tur ibland delas upp ytterligare, utifrån exempelvis olika barnåldrars, flickors respektive pojkars, arbetarbarns respektive mellanskiktsbarns, etnosvenskars respektive förment ”omärkta” ”infödingars” ibland något olikartade val och tolkningar – men framför allt med hänsyn till deras delvis skiftande värderingar av företeelsen eller produkten ifråga. 

Barnkultur rymmer således även mindre undergrupper, t.ex. könskulturer (flick- och pojkkultur(-er)), eller mikrokulturer som kan uppdelas i något varierande ålders-, klass- och etniska versioner. Här uttrycker och bearbetar barnen snarare sina inbördes barnrelationer och snabbt föränderliga identiteter, än sina relationer till vuxenvärlden, men dessa underkulturer brukar inte ta fart förrän i 10-12-årsåldern, när vuxna hunnit utöva sitt koloniserande inflytande och smittat barnen med sina olika typer av särskiljanden.  

Längst i vår vuxna förståelse kommer vi kanske, om vi betraktar barnkultur (inte minst leken) som barns alldeles egen kollektiva kreativitet, som bidrar till deras emotionella överlevnad under en pressande tid. 

 Men vad spelar det för roll om beteckningen tillåts även omfatta vuxnas produkter och aktiviteter för/med barn? Jo, de vuxna tar då över fältet, ställer sig i vägen för barnen, skymmer deras intressen och preferenser och vuxna kvalitetsnormer blir normerande i stället för barnens upplevelsevärden och emotionella överlevnad.