tisdag 15 september 2015

Ytterligare tre barnister

Jag är inte helt ensam om att använda begreppet ”barnism”. Den brittiske barnlittera-turforskaren Peter Hunt skrev 1984 ett par artiklar i tidskriften Signal (nr. 43 + 45) om ”childist criticism”, som ett sätt för barnbokskritiker och forskare att i så hög grad som möjligt försöka förstå hur barn använder och reagerar på böckerna och tolka och värdera barnböcker från barns synvinkel.

Den amerikanske religionsfilosofen John Wall har på sistone i ett antal artiklar och böcker (2008-2014) propagerat för sin ”childism”, med vilket han menar ”the examination of how the experiences of children should transform fundamental social norms” och likt feminism, ekologism, humanism utveckla vuxnas moraliska tänkande. Det är […] ”a methodology for social change”…; ”for the researcher to ask if (s)he is considering the challenge of childhood” (2012, sid. 136-137). 

John Wall i Children, Adults and Shared Responsibilities: Jewish, Cristian and Muslim Perspectives (red. Marcia J Bunge), 2012.

Walls ansvarsetik tycks mig i grunden vara detsamma som ett etiskt och empatiskt perspektivtagande som inte bara borde gälla forskare utan alla vuxna, då den vidgar det egna självcentrerade vuxna reflekterandet och även torde öka hänsynstagandet till barns läge och ”annorlundahet” – utgöra en förpliktelse att agera i enlighet med detta. Walls ”should” i citatet ovan innebär med andra ord en uppmaning till den vuxne att överge dagens fokus på sin egen upplevda eller önskade annanhet och istället bry sig om urtypen för den Andre, d.v.s marginaliserade och diskriminerade barn.

Den tredje som förvirrande nog också använt termen ”childism” är psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl i boken Childism. Confronting Prejudice Against Children (2012) om vuxnas barnmisshandel, försummelser av och fördomar mot barn (av somliga ibland benämnt ”barnrasism”). Med andra ord diametralt motsatt min och Walls innebörd… Young-Bruehl använde således termen analogt med rasism och sexism, istället för det hon egentligen tycks avse: adultism/ålderism, med innebörden vuxnas vantro att (medel)hög ålder skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som överlägsen mycket hög ålder) och att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar).

Låt oss därför bena upp det hela: förtryck och diskriminering utifrån negativa stereotyper av någon p g a vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; dito p g a någons ras/etnicitet i vantron att en annan ras/etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av postkolonial rasteori; dito p g a låg klasstillhörighet kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism, dito p g a någons låga ålder benämns alltså adultism och motarbetas av barnism, dito p g a någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräkningen om andra diskriminerade grupper.

Precis som John Wall (2013) framhåller, betonar barnism, feminism, socialism, postkolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från Young-Bruehls användning av ordet ”barnism”) inte det som gör att någon blir offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt

Ett etiskt perspektiv gör inte bara barn ”delaktiga”, utan till reella deltagare. Att vara delaktig är inte att vara fullvärdig deltagare, lika lite som gulaktigt är riktigt gult. Ett etiskt perspektiv av barnismtyp ger barn likavärde.


John Walls kapitel Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68-84 i: The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities (2013), red: Anna Mae Duane.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar