Jag är inte helt ensam om att använda begreppet ”barnism”. Den brittiske barnlittera-turforskaren Peter Hunt skrev 1984 ett par artiklar i tidskriften Signal (nr. 43 + 45) om ”childist criticism”, som ett sätt för barnbokskritiker och forskare att i så hög grad som möjligt försöka förstå hur barn "läser", använder och reagerar på böckerna samt tolka och värdera barnböcker från barns synvinkel.
I Hunts fall var det emellertid fråga om en teoretisk och ”praktiskt” tolkande position utifrån vilken forskaren/kritikern söker inta ett läsande/tolkande individuellt barns troliga perspektiv avseende en specifik bok. Den vuxne skulle närma sig boken ifråga så som ett specifikt barn i en specifik kontext skulle tänkas göra, när kritikern eller forskaren uttalade sig om att ”barn gillar”, ”torde gilla”, ”kommer att gilla” den aktuella boken – alternativt ogilla.
Han menade alltså att barns individuella reaktioner på barnböcker skulle lyftas fram och att barnlitteraturkritik och barnlitteraturforskning skulle vara mer barncentrerade. Det håller jag givetvis med om, men det räcker inte. Hunt förhöll sig enbart snävt till kulturprodukter, inte till något vidare samhällspolitiskt deltagande.
Den amerikanske religionsfilosofen John Wall har likaså i ett antal artiklar och böcker (2008-2014) propagerat för sin ”childism”, med vilket han menar ”the examination of how the experiences of children should transform fundamental social norms” och likt feminism, ekologism, humanism utveckla vuxnas moraiska tänkande. Det är […] ”a methodology for social change”…; ”for the researcher to ask if (s)he is considering the challenge of childhood” (2012:136-137, mitt framhävande).
Walls ansvarsetik tycks mig i grunden vara detsamma som ett etiskt och empatiskt perspektivtagande som inte bara borde gälla forskare utan alla vuxna, då den vidgar det egna självcentrerade vuxna reflekterandet och även torde öka hänsynstagandet till barns läge och ”annorlundahet” – utgöra en förpliktelse att agera i enlighet med detta. Walls ”should” i citatet ovan innebär med andra ord en uppmaning till den vuxne att överge dagens fokus på sin egen upplevda eller önskade annanhet och istället bry sig om urtypen för den Andre, d.v.s marginaliserade och diskriminerade barn.
John Walls tankar påminner en hel del om Michail Bachtins (Bakhtin 1990; 1993) idé om ”answerability”, ungefär detsamma som ”responsivitet”. Hans typ av an-svarande ”respons” avser ett ansvarstagande för det från barn hörda, som bottnar i en ”med-kännande samupplevelse” (sympathetic co-experiencing) som syftar till att skänka mening och värde åt andra. Detta ansvarstagande är ett etiskt ställningstagande med faktiska konsekvenser, inte bara att ”vara” ansvarig, utan att också an-svara genom att ansvarstagande ta sitt ansvar efter att ha lyssnat till barnens röster.
Den tredje som förvirrande nog också använt termen ”childism” är psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl i boken Childism. Confronting Prejudice Against Children (2012) om vuxnas barnmisshandel, försummelser av och fördomar mot barn (av somliga ibland benämnt ”barnrasism”). Med andra ord diametralt motsatt min och Walls innebörd… Young-Bruehl använde således termen analogt med rasism och sexism, istället för det hon egentligen tycks avse: adultism/ålderism, med innebörden vuxnas vanföreställning att (medel)hög ålder "självklart" skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som förment överlägsen mycket hög ålder) och villfarelsen att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar): fördomsfullt, våldsamt, vårdslöst.
Låt oss därför bena upp det hela: förtryck, diskriminering eller negativa stereotyper av någon p.g.a. vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; förtryck etc p.g.a. någons ras/etniska tillhörighet utifrån missuppfattningen att ens egen ras/etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av postkolonial rasteori; dito förtryck etc p.g.a. någons låga klasstillhörighet utifrån vantron att ens egen medel- eller överklasstill-hörighet är överlägsen kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism; förtryck etc mot någon p.g.a. dennas låga ålder byggande på missuppfattningen att medelåldern skulle vara överlägsen benämns alltså adultism och motarbetas av barnism; förtryck etc p.g.a. någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräk-ningen beträffande andra diskriminerade grupper.
Precis som John Wall (2013) framhåller, avser barnism, feminism, socialism, postkolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från psykoanalytikern Young-Bruehls användning av ordet ”barnism”) inte det som gör att någon blir offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt. Eller ännu tydligare uttryckt:
Förtryckets ”överlägsna” ideologi Motideologi
sexism feminism
rasism postkolonial rasteori
klassism socialism
heterosexism queerteori/-politik
adultism/ålderism/barnrasism childism/barnism
Wall kallar sitt etiska perspektiv för "religiöst", men det har förstås ingenting med religion att göra, utan är allmängiltigt. Det gör barn inte bara ”delaktiga”, utan till reella deltagare. Att vara delaktig är inte att vara fullvärdig deltagare, lika lite som gulaktigt är riktigt gult. Ett etiskt perspektiv av barnismtyp ger barn likavärde.
Referenser
Bakhtin, Mikhail: Art and Answerability: Early Philosophical Essays, Austin: University of Texas Press 1990
Bakhtin, Mikhail: Toward a Philosophy of the Act, Austin: University of Texas Press 1993
Wall, John: Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68-84 i: Anna Mae Duane (red): The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities, Athens: University of Georgia Press 2013
Wall, John: Imagining childism: how childhood should transform religious ethics, sid.135–151 i: Marcia J Bunge (red): Children, Adults and Shared Responsibilities: Jewish, Cristian and Muslim Perspectives, Cambridge: Cambridge University Press 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar