tisdag 15 september 2015

Begreppet barnism

I min bok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) myntar jag utifrån ett barnperspektiv, analogt med beteckningen ”feministisk” kulturför-ståelse och kritik, termen ”barnistisk” (sid. 7+30) och introducerar jag tio ”embryon till en barn-istisk kulturförståelse” (sid. 32-47). I boken ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006) tar jag (sid.47-48) upp skillnaderna mellan barnism, barnperspektiv och barns perspektiv och i boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) förtydligar jag åtskillnaden ytterligare (sid.16-18 och 113-116). 

Barnism – bildat analogt med feminism – är en metodologi, teori och politisk ideologi om barndom och barns syn på relationen barn-vuxna som öppet syftar till samhällsförändring. Barnisten bygger vidare på generella mönster funna i tidigare likartade studier av barn, eller på så oredigerade citat från ett flertal barn som möjligt, som belägg för forskarens påståenden om barns reaktion på – i mitt fall – kulturprodukter för barn eller på barns status i samhället i stort (barnuttalanden som forskaren såväl som läsaren av forskarens framställning givetvis ändå alltid tolkar). 

Ett barnistiskt perspektiv är som sagt skapat i analogi med ett feministiskt perspektiv, där en viktig hypotes ju är den om könsmaktsordningen: att kvinnor på grund av sitt kön är underordnade män och att även kulturprodukter, t.ex. filmers narrativa strukturer och stil, är utformade utifrån maskulinistiska normer. Detta vill man på­­ta­la, för att få till stånd en förändring. Ett feministiskt perspektiv är dock inte det­samma som ett kvinnoperspektiv, utan avser relationen mellan män och kvin­nor. Ett barnistiskt dito handlar om maktrelationer mellan vuxna och barn, som även återspeglas i – men även kan bekämpas i – kulturprodukter. 

Ett barnperspektiv handlar inte om individuella barn. Ett barnistiskt perspektiv är ändå inte helt identiskt med ett barnperspektiv, inte bara tänkt att förklara t.ex. barnkultur som barns motreaktion mot deras upplevelse av den ojämlika relationen mellan barn och vuxna (inte minst mellan barn och kvinnor, forskare inkluderade) i termer av en genera­tionsmakts­ordning och diskriminering. Vi vuxna måste därtill handla i enlighet med denna insikt. 

Även böcker och filmer gjorda för barn, såväl som bok- och filmrecen­sio­ner, är för det mesta utformade adultonormativt. Barns underordning är ofta, men kulturellt långtifrån alltid, motiverad. Deras maktunderläge betyder för den skull inte att de ska förvägras en röst och inflytande. Just detta underläge motiverar inflytande både vad gäller kulturprodukter och samhällsliv. 

Att enbart förstå barns underläge räcker alltså inte, utan vi vuxna är moraliskt skyldiga att göra något åt detta faktum. Om feminism innebär att se orättvisor och underordning utifrån ett genus- och makt­perspektiv, SAMT en önskan att förändra denna obalans mellan kvinnor och män som grupp, blir barnism på motsvarande sätt detsamma som att betrak­ta de orättvisor som barn som grupp utsätts för utifrån ett ålders- och maktper­spek­tiv, SAMT en strä­van att förändra det orättfärdiga, d.v.s. söka motverka barns omotiverade under­­­ord­ning under vuxenväldet med hjälp av nya tankar och handlingar, baserade på barns åsikter och synsätt. 

Barn kan dock till skillnad från t.ex. kvinnor inte förväntas själva föra sin politiska kamp. Som med allt annat i barns liv (förutom deras egen kamratkultur) är barnism ett vuxet perspektiv på barns liv, men med hörande av deras synpunkter OCH HÄNSYNS-TAGANDE TILL deras åsikter och olikhet som grupp visavi oss vuxna som grupp. Det är numera inne i alla sammanhang att betona olikheterna bland barn inbördes (för att inte tala om bland vuxna). Det stämmer givetvis, men jag betraktar detta fokus som ett sätt att dölja viktigare skillnader på gruppnivå och ojämlikheter mellan stora samhällsgrupper. 

Ett barnperspektiv kan vara resultatet av ett kognitivt, spatialt, visuellt/perceptuellt eller affektivt tagande av ett barns eller barngruppers perspektiv. Man kan fråga sig Hur tänker de? Hur ser hen på världen? Hurudana är barns specifika villkor på den platsen? Vad slags känslomässiga upplevelser har han just nu? Sådant perspektivtagande används förstås i pedagogiska sammanhang, men då för att ”utveckla” barnet eller barnen i enlighet med vad VI (eller läroplaner] anser vara bäst: för att bli en mer fulländad variant av oss… Inte för att föra sann dialog med subjekt, hur vackert än sådana ord och det myckna talet om samspel än låter.

Barnism rör sig i grunden om ett försök till inte bara kognitivt och empatiskt perspektivtagande. Vi måste även diskutera oss fram till det inkännande svaret på frågan Vad gynnar barn såväl som samhället och jordklotet bäst på längre sikt? Hur når vi ditåt svaret pekar? Detta etiska perspektivtagande OCH vilja att göra något åt våra insikter är troligen det närmaste vi kan komma barns och vuxnas gemensamma kreativitet. 

Jag menar att en barnist inte minst kan förekomma i två viktiga varianter: som aktionsforskare respektive aktionsjournalist/ public journalist (se min bok Från Barnjournalen…, 2010). Till detta ska jag inom kort återkomma, i ett inlägg om en ny bok av en mångårig radiojournalist. 

På samma sätt som en man mycket väl kan vara feminist, kan en vuxen vara barnist och söka möjliggöra att barn bättre kan främja sina intressen och ta till vara sina rättigheter. (Om detta har jag skrivit en hel bok, Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, 2014.) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar