måndag 5 oktober 2015

Adultonormativitet #4: Upphovsmannacentrerade framför användarcentrerade kulturprodukter för barn

Vuxnas kulturprodukter riktade till barn har i över 100 år debatterats i termer av ”kvalitet”/”konst” respektive ”skräp”/”smuts”. Mer upplysande vore att istället för dessa subjektiva bedömningar gjorda utifrån vuxnas tolkningsföreträde om produkter som inte är avsedda för dem – och ofta tydligen inte heller begripna av dem – tala om upphovsman-nacenterade respektive användarcentrerade bedömningar.

Kvalitetsrekommenderarna ställer sig i praktiken på konstnärens, författarens, filmskaparens, teaterregissörens etc eller förmedlarens sida. Smakdomarens jobb är här inte städarens eller renhållningsarbetarens, som i fallet med det förmenta skräpet. Nej, kvalitetsförespråkarens uppgift tycks vara att förklara t.ex. filmkonstnärens vision, avsikter, djupsinnighet och uttryck från konstnärens synvinkel. Borde inte en konstnär värd namnet själv klara av att vara begriplig?

”Skräp-” eller barnkulturuttydaren ser istället det hela från användarnas sida, söker begripa, förklara och försvara attraktionskraften hos och fascinationen i de intryck som uppstår hos dem som gillar produkten, oavsett upphovsmänniskans eventuella avsikter.

Kompromisslös respektive kompromissvillig upphovsmänniska är en annan skiljelinje, som anses ge upphov till en ”sann” respektive ”förljugen” produkt – som om ting ägde moral! (I alla andra sammanhang anses kompromissvilja dessutom vara något positivt…) Denna motsats är nära förbunden med kulturrådsstödd respektive ”kommersiell” finan-siering, d.v.s. köparstödd i det senare fallet. Det är betydligt lättare att vara ”sann mot sig själv” och ”trogen sin vision” med offentliga medel såsom stipendier, projektstöd och produktionsstöd. Man slipper då ta mottagarens perspektiv och anpassa sig. Anpassa sig ska nu istället barnen göra! Och vem bryr sig väl om barnens Sanningar…

Det hela kunde även kallas för självupptagna respektive barncentrerade upphovs-människors produkter. Konstnärer använder dagligen pronomenet ”jag” minst tio gånger oftare än vad förmenta skräphantverkare gör. Men varför skulle det ”personliga” och snävt subjektiva vara överlägset det gemensamma och traditionellt delade och historiska?

Sedan har vi motsatsen kravkultur respektive påstådd bekvämlighetskultur ansträngning vs lättja. Återigen skiner här sändarsidans inbillade företräde igenom (hen anser sig ha rätt att ”ställa krav”), medan mottagarsidan påstås vara slö och sakna rätten att göra detsamma, eller ta igen sig ett tag. Skaparna och förespråkarna med s.k. god smak avskyr ”enkla effekter” och tar avstånd från allt som (enligt och för dem själva, vill säga) är ”lättläst” eller ”lättlyssnat”. De som tillverkar bekvämlighetsprodukterna sägs bara plagiera, imitera, apa efter – orkar inte anstränga sig och vara nyskapande utan är ”fördummande” och ytliga. Själv anser man sig vara djup. Så djup att ingen barnpublik i vart fall når ned till en.

”Kulturbruk” ses (av dem som inte behöver anstränga sig lika hårt resten av dagen) helst som disciplinerat och värt stor ansträngning: hjärncellsbuilding. Men det som är lätt för vuxna är ju inte nödvändigtvis lätt för barn. Snarare tvärtom. Riktiga konstnärer anses ändå ha rätt att ställa sina höga krav på barnen. Barnens krav på konstnären, bryr sig däremot ytterst få om. 

En annan möjlig karakterisering vore melodramkultur kontra farskultur. Melodramen är en reflekterande genre där åskådaren åser andra utifrån, även kallad snyftare. I stort sett samtliga barnskildringar är olika typer av melodramer! Farsen är en ”gå-upp-i-” eller ”leva med i-”genre där publiken får genomleva något och skratta. Den som snyftar ofta nog i vardagen, kan ju behöva få skratta lite. 

Reflektion på behörigt avstånd tycker de som tror sig veta dock alltid är att föredra framför nära uppgående i något (på ett undantag när: barns uppslukande lek). Fars är nu, melodram eller i förlängningen, om publiken ej drar lärdom: snyftande någon gång i framtiden. Om framtiden har särskilt förskolebarn föga hum eller ens något stort intresse för.


Vuxna mellanled mellan produkten och barnen, såsom föräldrar, lärare, ”kulturförmedlare”, är i själva verket den reella målgruppen för ”kvalitetsprodukter” förment för barn. Dessa produkter är således precis lika ”mottagaranpassade” (i negativ mening) som de produkter som riktar sig direkt till barn sägs vara, fast i detta fall anpassade till de vuxna som för egen del är ointresserade av filmerna, böckerna, pjäserna, leksakerna etc.


En mycket värre anpassning, om man frågar mig. Fast varför skulle man göra det?!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar