Inte sällan framlyfts i kulturråds-”barnkulturen” FN:s barnrättighetskonventions artikel 31.
Artikel 31: RÄTT TILL LEK, VILA, FRITID OCH KULTUR
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritids-verksamhet.
Artikel 31 liksom hela konventionen har, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Det sistnämnda inte minst i att den enbart framhåller individuella barns rättigheter. Dess kulturbegrepp är också ytterst konservativt och syftar bara på det förment högtstående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i kultur – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”.
Denna konventionstext tolkas dessutom högst selektivt och adultonormativt: ”rätt till vila och fritid” tas det inte så allvarligt på, utan barnen ska arbeta även då, inklusive ”med vuxnas hjälp” optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Annat än barnet själv och dessa kamrater?
Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga barnfilmer, snarare än obegripliga barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern. Och varför dominerar idag glidningen från ”till fullo delta” till att barn bara ska vara ”delaktiga”? I bästa fall ska man tolka detta positivt, som att det sistnämnda är mindre tidsödande för barnen.
Alla vi vuxna bör onekligen ta barns rätt till självvald och vuxenfri lek och kultur på allvar, så länge nu barn tvingas kompensera sin brist på medinflytande i den övriga vardagen medels lek och annan jämnårigkultur. Låt barns fritid vara en fredad zon, fri från vuxnas påprackade kulturutbud och konst!
Min uppmaning torde förstås klinga för döva öron.
Ingen bryr sig längre om barnkultur – bara om arbetstillfällen
När jag 1978 började föreläsa om Barnkultur vid Stockholms universitet var ”barns egen kultur” framträdande. Idag har samma ämne, trots att namnet är detsamma knapp kvar någon barnkultur alls i sig. Vart har ”kultur AV barn” numera tagit vägen? Och hur kan pedago-gerna, konsulenterna och kulturbyråkraterna ostört ha fått lägga beslag på barnkultur-begreppet?
Hur många seminarier och konferenser har inte också du varit på, där olika kulturarbetar-kategorier med barn som sin helt nödvändiga publik talat i egen sak – fast förstås med ”barns intressen”, ”barnets bästa/behov/rätt” och ”på barns premisser” som sina argument. Lägg istället pengarna på fler fritidsgårdar eller mer personal på förskolor och fritids!
Motverka de professionella krafternas negativa verkningar! Avslöja de pedagogiska barnkulturkaparna! Återställ fokus på barnens perspektiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar