Adultonormativitet #6: Ingen mening med bio- eller teaterbesök för 0-3-åringar

Det senaste decenniet har det varit inne med kulturinstitutionsbesök ”för” de allra yngsta. Dessa besök görs dock mer till förmån för branschens folk och föräldrarna, än för barnen. Det gäller inte minst bio- och teaterbesök för 0,5-3-åringar. Åtminstone bebisbio och babydramer är givetvis helt onödiga.

Att filmupplevelser på biograf påstås ha ett större värde än hemmatittande på film har representanter för branschen länge hävdat, men speciellt i fallet med små barn är slagordet ”film är bäst på bio” särskilt tveksamt. Den stora duken möjliggör onekligen ett mer komplext bildberät­tande, medan tv-rutan (antikt ord för visningsfönster som var litet, tills ännu mindre rutor blev inne) sagts bidra till torftiga bilder och tv-mediet därför beskyllts för att vara alltför verbalt eller rent av pratigt. Men åtminstone små­barns­film är nog allra bäst hemmavid – inte minst på video/DVD/andra hemleveranssätt. 

Visst säger även småbarn på väg ut från biografen att upplevelsen var toppen (ersätt med aktuellt superlativ). De fick ju popcorn och godis. Biografmörkret och andra barn tar dock sin beskärda del av uppmärksamheten. Dessutom var man tvungen att hålla för öronen p.g.a. det bombastiska ljudet. Då är det svårt att äta av popcornen. (Biografansvariga borde inse att barn ännu ej förlorat hörseln.) Och att föräldern eller pedagogen tystat ned en, eller sagt åt en att sitta still, var förstås inte så kul. Inte sällan ber barnet på utvägen att få filmen hem till sin tv-apparat. I tv-rummet behöver man inte sitta snällt eller vara tyst. Med andra ord: inte som på bio och teater hålla sig till vuxennormerat kultiverat uppförande.

Den som iakttagit barn som i hemmet ser en konserverad film eller ett tv-program kan inte ha undgått att lägga märke till deras kommentarer och rörelser i rum­met – ungefär som det var i filmens barndom i olika filmvisningslokaler, innan den fina biografen tillkom och tystade ned barnen. Videon, DVD-spelaren och andra ännu nyare distributionstekniker har gett barnen rösten åter, auditivt såväl som metaforiskt. Barnen tillåts inte bara prata under tiden, utan har därmed också större möjlighet att både verbalt och genom visat ointresse (när de t.ex. hellre leker en stund) till föräldrarna kommunicera vad de gillar. För att inte tala om chans att begripa filmberättelsen, mycket tack vare förnyat tittande på detaljer.

Nya upp­spel­ningstek­niker har möjlig­gjort inte bara ett upprepat seende, utan att vissa särskilt intressanta passa­ger kan spelas fram eller tillbaka till, ses om och om igen och bli så välkända att de utgör uppslag till krea­tiv lek. Barns filmupp­levelse blir därmed också en helt annan än den vuxnes väldis­ci­pli­nerade helhetstittande och totalbild. På biografen ser barn vanligtvis filmen en enda gång och hinner därmed inte ta in berättelsen annat än fragmen­ta­riskt. ”Originella” filmer blir därmed ännu svårbegripligare, så också av det skälet bör biofilmer vara enkla(re) och mindre ”konstnärliga”. 

Omtittandet

Förskole­barn vill ofta se om en ny ­film på direkten, gärna fem gånger i sträck, för att på så sätt vid varje genomtitt­ning fokusera nya ting och gradvis begripa mer och mer. Och sedan bli ”färdig” med berättelsen, åtminstone för ett bra tag framöver. Detta möjliggjordes i och med VCR, VHS, DVD, playtjänster och nyare specialleverantörer.

Även några få forskare har uppmärksammat detta, exempelvis Marie-Louise Mares (1998) beträffande aningen äldre barn än 3-åringar. Dessa (eller deras föräldrar) tillfrågades om hur ofta barnet sett om en viss Disneyfilm, spolat fram respektive tillbaka filmen, samt varför. Ett huvudskäl till att ha spolat fram var att ”get through all the boring stuff, or talking parts […] to get to my favorite parts”, ett annat “to get through the scary parts” (a a:127). 

Svaren angående att spola tillbaka var vanligtvis att man missat en del av filmen p.g.a. olika störande inslag i rummet. Många av barnen svarade nu också “because they wanted to see the parts that were happy and gave them a good feeling” (a a:128). Begrep barnen inte vad som hände, brukade de spola tillbaka tills de förstod.

Marie-Louise Mares: Children's use of VCRs, Annals of the American Academy of Political and Social Science, no. 557 (1998), s.120-131

Dagstidningarnas film­recensenter tar sällan upp detta omtittande, utan uttalar sig i bästa fall bara om barnets (förmodade) biografupplevel­se. Detta är märk­ligt med tanke på att skribenterna väl utgör en del av filmens – inte bara biografernas – mark­nadsföringsstrategi? Skälet är förstås att recensionen ska utgöra en delåterbetalning till annonsköparna biograf­kedjorna, medan videobranschen inte annonserar i de stora dagstidningarna i samma omfattning. 

Kanske borde dagens recensioner av filmer tänkta för barn med andra ord hellre ersättas av utförliga videorecensioner. Och recensenterna då betänka att det ”dubbla till­tal” som ansetts vara populära ”familje­filmers” förutsättning, d.v.s. att filmen riktar sig både till barn och vuxna, enbart är bio­graffilmens grundsten. Ett sådant föräldragillande behövs ju inte på samma sätt för barnets tittande hemma i tv-soffan. Föräldrarna kan hemmavid också lättare tåla att de själva är övermogna för filmen, eftersom mötet med filmen i vart fall inte kostar lika mycket som ett biobesök för både barn och vuxna gör. Dessutom är det inte fråga om engångsbiljetter.

Den konstförespråkande vuxne skulle rent av kunna betrakta barns upprepade, selektiva, ”oordnade” tittande på sina favorit­filmer på skärmen hemma, samt den efter­­föl­jande kreativa leken, som barnens eget ”konstbetraktande” och ”konst­­­ska­­pan­de” – som deras konstkritik respektive konsthappening. Här levs FN-artikeln nr 31 om att barnet ”till fullo ska kunna delta i konstnärlig verksamhet” och skapa äntligen ut. 

Barnfilm är bäst i hemmiljö

Slutsats? Barnfilm är bäst i hemmiljö. Uppenbarligen även vuxenfilm, då idag bara 2 procent av all film ses på bio och många numera har egna ”biolokaler” i f.d. gillestugan. Och bebisbio är ju enbart till för föräldrarna.

Ännu mindre lämpade är förstås teaterbesök för barn under 4 år, med tanke på att barn i denna ålder inte gått någon preparandkurs innan, så som barn som tittat på rörliga bilder hemma på tv åtminstone har gjort. Lek på museum och konsthall kan kanske gå an, för där får man i alla fall röra på sig. 

Småbarn och teater tar jag upp i ett separat inlägg i morgon.