onsdag 21 oktober 2015

Filmtolkning med barnaögon respektive vuxenoptik


Åldersrelaterade receptions- och tolkningsskillnader. Exemplet  Herr Bohm och sillen


Herr Bohm och Sillen (1988) av Peter Cohen och Olof Landström är en svensk kortfilm som upplevs och tolkas olika av vuxna och barn såväl som olika av barn i skilda åldrar, men som många vuxna tror begrips i dess ”avsedda” mening – den vuxna, alltså – redan i 4-årsåldern. Föräldrar tycker sig upptäcka likheter med den typ av frågor som förskolebarn ofta ställer. Låt oss därför studera filmen och receptioner av den mer i detalj.

Det rör sig om en 12 minuter lång tecknad film med manus fritt efter en bok av fransmannen Alphonse Allais. Tempot är ytterst lugnt, färgerna dova, huvudsakligen i dämpat grönt, grått och blått. Man hör fiskmåsskrän, knarrandet från en emaljhink, men enbart sporadiskt ett slags ”promenadmusik” i form av en dragspelsslinga som varieras något. Vi ser herr Bohm omväxlande i hans lägenhet, omväxlande på promenad på stan. Filmens enda ord kommer från berättarrösten tillhörig Gösta Ekman:

Herr Bohm [sittande på en pall i sin kammare], som är allt annat än en dum karl, brukar ju inte sällan fundera över livets mysterier. Vid dessa tillfällen lägger han pannan i djupa veck och låter sig inte störas av någonting [gökur t.ex.]. Varför, kan han fråga sig, har fågeln vingar [vi ser ingen fågel] och kan flyga fritt omkring? Medan andra får nöja sig med att ta sig fram på marken [vi och B betraktar en spindel].

Utomhusscen: Hur kommer det sig att människan bär kläder, medan andra varelser är helt nakna? [B betraktar hundkiss vid träd, sedan en mot lyktstolpe pinkande hund.] Just den sortens problem finner herr Bohm det angeläget att fundera över. Människorna i den lilla staden där han bor kan se honom företa sig de mest obegripliga saker [B klappar lyktstolpen och säger ”hum, hum”.] Sådan är han, herr Bohm: ingenting är för smått för att intressera honom. [B går till fiskmarknaden, iakttar där sillar, betraktar på hemvägen akvariefiskar i ett skyltfönster, ser pojkar meta på en bro med fångsten, tre sillar, i en hink, går hem.]

Hur kommer det sig, tänker herr Bohm, att fiskar inte kan leva på land? Kan det vara så att fiskar lever i vattnet mest av gammal vana? Om man bara försiktigt vande fisken vid det, tänker herr Bohm, kanske den mycket väl skulle kunna leva på land? Herr Bohm blir allt mer övertygad om att fisken, bara den fick lämplig träning, alldeles säkert skulle kunna lära sig att leva på land. [B håvar upp en sill och går hemåt med den i en hink, där den simmar runt. Väl hemma igen, läggs den i akvariet. Fisken studsar mot glasväggen.]

Dagarna går. Herr Bohm tar sina promenader och snart är det dags för honom att fortsätta sitt experiment. [Vi ser honom suga upp vatten ur akvariet med en slang, almanacksblad rivas, mer vatten sugas ut, almanacksblad rivas. Nu är det mycket lite vatten kvar och fisken hoppar halvt om halvt ”på land”. Almanacksblad rivs åter, snart är det nästan snustorrt i akvariet och fisken bevattnas nu med vattenkanna. B tar upp den, säger ”hum”, lägger den och sig själv ned på golvet.]

Allt väl så långt, tänker herr Bohm. Nu gäller det bara att få den att förstå. [B lägger sig på mage och visar med armarna hur man kan ta sig fram. Fisken gör sina försök och uppmunt-ras av en nickande B, men faller platt ned igen. B går ut och går. Hemma igen: B ligger på golvet bredvid fisken som tar tre-fyra ”armtag” och slår med stjärten, sporras av B, men faller ånyo ihop. B går ut genom dörren och när han denna gång återvänder hoppar fisken fram emot honom en fyra-fem ”steg”. B tar ut fisken i koppel på promenad.

Restaurangscen: B har beställt korv och potatismos och vips hoppar fisken upp på tallriken. Hemma igen: B läser tidningen, med fisken på sin axel. Den rör huvudet, som om också den läste. Promenad igen: fisken AKTAR SIG nu och går RUNT en vattenpöl. De går över de metandes bro, vi ser att en bräda fattas, fisken tycks rädd och bromsar, hoppar över hålet, fast faller mellan två andra bräder och ur halsbandet till kopplet – och ned i vattnet. B blir först utom sig, sticker ned huvudet mellan spjälorna där brädan saknas och spanar ned  i vattnet men ser ingen fisk, väntar länge, men nej… B går till sist hem och funderar:]

Kan en sill drunkna?, tänker herr Bohm. Eller kom den ihåg att den var en sill när den hamnade i det kalla vattnet och simmade iväg? Hemma på sin kammare lägger her Bohm pannan i djupa veck: Om en sill lever i vattnet från början, men så vänjer den sig av med det, kan den då simma igen… när? Om..? Eller om en sill..? Har man lärt en sill…?” [Dragspelsmusik hörs, panorering upp mot skyn, månen, stjärnorna. Det blir mörkt och eftertexterna rullar.]


Principen eller enskilda fallet?


Eftersom jag, som alltid, var intresserad av att förstås hur en film som denna uppfattas i olika åldrar har jag, vid sex olika tillfällen, visat Herr Bohm och sillen för 5-6-åriga förskolebarn, en förstaklass bestående av 11 pojkar och en flicka, en andraklass med åtta flickor och en pojke, för två 13-åriga tjejer, ett tiotal ungdomar (mest killar) och för en grupp vuxna. Reaktionerna är hela tiden olika. (Kommentarerna från 5-8-åringarna samt 13-åringarna spelades in med ljudbandspelare, de övrigas antecknades.)

De flesta vuxna menar att filmen är en utmärkt barnfilm och just vuxnenjurys har också belönat filmen med flera priser, exempelvis det prestigefyllda tv-priset Prix de Jeunesse 1988. Vuxna finner det ”underfundigt” eller ”finurligt”, när herr Bohm vill ifrågasätta tingens ordning och omkullkastande ställa allt på huvudet, istället för att bara ta tillvaron för givetn. Precis så tror man också att små barn gör, fastän de studerade barnen själva menar att den gamle mannens agerande är heltokigt – fast kul!

De vuxna menade dock att herr Bohm ”bevarat barnasinnet” och ”barns nyfikenhet” och anses därför utgöra en – i så fall väl egentligen onödig eller överflödig? – ”positiv förebild” för barn (eller tros de redan ha förlorat barnasinnet?). De vuxna uppskattar den ifråga-sättande, öppna attityden, själva PRINCIPEN, mer än det specifika experimentet i sig, som de kan ha överseende med eftersom omöjligt, fastän ”charmigt” och ”klurigt”. Möjligt är emellertid också att dessa vuxna, som alla var föräldrar, omedvetet kände igen sig själva och sin egen fostran av sina barn i herr Bohm.

Sådant som betecknas som underfundigt, brukar inte sällan ha en undermening. Både vid fiskdressyren och barnuppfostran gäller det att ändra på ett medfött eller instinktivt agerande, där föräldern (precis som herr Bohm) alltid är den som självklart påtar sig den experimenterande rollen. Här: att göra våld på fiskens natur. I bägge fallen försöker en mäktig förmå en svagare att göra som denne själv: gå på torran land, förstå avsikterna och påhitten hos den i överläge och utveckla ett beroende eller ”trofasthet”. Varken barnen eller fisken får så att säga fisken utan benen. 

De åskådande barnen blev påtagligt förtjusta vid tanken på ”tvärtom”, det vill säga att fisken istället finge vara den som ”bestämde” och försökte ändra på herr Bohms vanor, som det att leva på land. Barnen (5-8 år) koncentrerade sig vidare på just detta KONKRETA EXEMPEL, på det enskilda fallet – inte på ”principen” – och tyckte lite till mans att herr Bohm var småknäpp. 

Förstaklassaren Maria hävdade exempelvis att ”det var jättetokigt av honom att försöka lära en fisk gå på land – det skulle då aldrig jag försöka!”. Andraklasstjejerna förde en lång och djupsinnig diskussion om huruvida herr Bohm var klok eller ej. Till slut tycktes de enas om att han faktiskt var klok, trots att också de var ense om att det var tokigt av honom att försöka lära sillen leva på land. Det skulle de själva aldrig pröva, därtill ansåg de sig vara alltför kloka, ”för det går ju bara inte!”.

Anledningen till att herr Bohm till sist trots allt betraktades som klok, var att ”det gick ju där!” – i filmen alltså – att lära fisken att undvara vatten. Inom de overkliga, filmiska ramarna tycktes nämligen alldeles egna lagar och en speciell sorts logik råda, som satte vanliga, ”verkliga” naturlagar och omdömen ur spel. Fast enbart i detta universum. Flickorna förde en dialog med herr Bohm på filmens egna premisser. Dessa 8-åriga flickor (som helt tystade ned den ende pojken i klassen) menade likaså på min undran om en fisk kan lära sig att läsa, att ”den gjorde det i filmen! Det kan vara på riktigt i fantasin!”, som en av dem uttryckte saken.


Komplicerad speakertext


Också förskolebarnen fann tanken att fisken skulle klara av att leva på land otrolig, men ändå fascinerande. De hade emellertid större svårigheter att begripa filmens bärande idé och förstå speakertexten, trots att Gösta Ekman talar tydlig rikssvenska. Texten är komplicerad med komplexa inskjutna satser, svåra abstrakta ord eller på annat sätt svårförståeliga vänd-ningar. Mimiken och gesterna kan tyvärr inte heller kompensera för dessa brister eftersom de inte är tillräckligt uttrycksfulla, med undantag för när herr Bohm liggande på golvet demon-strerar för fisken hur en landvarelse tar sig fram.  

Inledningsfrasen misstolkas exempelvis lätt av barn ända upp i 6-årsåldern: Herr Bohm, som är allt annat än en dum karl, brukar ju inte sällan fundera över livets mysterier.”  Några av barnen begrep uppenbarligen inte uttrycket ”allt annat än” och trodde istället att mannen var en dum karl, speciellt som han ser dum ut, med gapande mun och lustig uppnäsa, som mest liknar en snabel när han går framåtlutad och tänker. Kanske hade ett klyftigare utseende varit att föredra.

Möjligt är också att barnen blev förvirrade av orden ”brukar ju inte sällan”. För de yngsta är negationer mycket mer svårbegripliga än enkla, raka, ”torftigare” påståenden. Hade berättaren istället sagt ”herr Bohm, som är en klok karl, brukar ofta fundera över saker och ting” hade dock vuxna förmodligen inte funnit filmen lika ”underfundig”. Frågan är om den skulle varit många sillar värd, med en speakertext begriplig för förskolebarn?

De flesta av barnen trodde dessutom att ”dum” är motsatsen till ”snäll”, en vanligare barn-användning av ordet. Inget barn beskrev självmant herr Bohm som klok, när jag bad dem karakterisera honom, utan som ”gammal, snäll, tokig, rolig, nyfiken” och andraklassarna dessutom som ”ensam”. På min ledande följdfråga vad det betyder att han är ”allt annat än en dum karl” kunde bara en flicka i andra klass svara: ”Inte dum på det viset, utan motsatsen till klok! Han var klok, men han tänkte på ett annat sätt!”


Svårtolkat


Berättarrösten fortsätter sedan med en mycket komplicerad inskjuten frågesats med försvå-rande ordföljd: ”Varför, kan han fråga sig, har fågeln vingar och kan flyga fritt omkring…?” Några av de yngsta barnen tolkade uppenbarligen detta som ”varför kan han fråga sig varför fågeln har vingar? Dumt, va?!”. De undrade också var den specifika fågeln var nånstans, medan andemeningen ju är ”fåglar generellt”.

Berättarrösten säger vidare att mannen ”lägger pannan i djupa veck”, men de yngsta barnen förstår inte vilken panna detta rör sig om. Skolbarnen visste att uttrycket betyder att ”han tänker”. Andra för förskolebarn svåra ord är t.ex. varelser, angeläget, företa sig, övertygad om, men filmen står ju inte och faller med dem. Till och med andraklassarna undrar vad ”livets mysterier” avser, men en av tjejerna säger ”sånt som är oförklarligt” och även en flicka i ettan föreslår ”konstigheter”. Varken ettorna eller tvåorna vill dock hålla med om att djur är helt nakna.

Överlag tycks barnen ha slutit sig till figurernas egenskaper utifrån det konkret iakttagbara: Bohm anses gammal, för att ”han gick så sakta”, han är ”tokig” för han ”ser så tokig ut” och ”gör tokiga saker”. Förskolebarnen menar att fisken är ledsen för att den ”ser så ledsen ut på munnen och ögonen”.

Mest svårbegripligt och samtidigt centralt är dock filmens grundidé, uttryckt i abstrakta termer som ”av gammal vana”, ”vänja sig vid”, ”vänja sig av med” (speciellt i imperfektum: ”vande”). De yngsta kunde inte komma på att de själva eller föräldrarna hade någon gammal vana, eller att de hade vant sig av med något. Första- och andraklassarna hade däremot reflektionsförmåga nog, att säga att de vant sig av med att suga på tummen eller håret.

Sju- och åttaåringarna fnös åt tanken att det bara skulle vara av ”gammal vana” som fiskar lever i vatten. De angav kalla fakta! Martin, 7 år, fastslog utan vidare: ”Nej, dom är skapade så. Vi har lungor, dom har gälar!” En annan: ”Nej, dom föds ju i vatten. Dessutom kan dom inte andas i luften!” Det ansågs helt uteslutet att kunna lära fiskar att andas luft. Sedan jag förklarat innebörden av ordet vänja sig och motsatsen, svarade även en sexårig tjej på min fråga om fisken drunknade: ”Ja, det beror på om han vant sig av med att simma. Hade han det, då drunknade han… Men hade han inte vant sig av, då kunde han simma…”


Vänja sig eller vänja sig av med?


Efter viss diskussion tycks barnen mena att fisken vänjer sig vid att leva på land, medan de vuxna (och filmen) däremot verkar anse att sillen vänjer sig av med att leva i vattnet! Ty som barnen ser det, tar detta att vänja sig vid något lång tid – mycket längre än att vänja sig av med något, hävdar de. De exemplifierar med att de själva länge sugit på tummen eller napp och sedan snabbt vant sig av med det, eller att en förälder i åratal rökt cigaretter och sen bara plötsligt slutat. Och de ser av filmens många återkommande avrivna kalenderblad (som även 5-6-åringarna rätt tolkar) att lång tid förflyter. Barnen tycker dessutom att filmen p.g.a. lågt tempo känns lång, längre än 12 minuter, medan de vuxna tycker att filmen känns kort (kortare än 12 minuter).

Därför är det, som barnen ser det, snabbt gjort av fisken att vänja sig av med att leva på land och åter ”leva fiskliv”, d.v.s. simma iväg när den ramlat mellan bräderna, speciellt som den redan ”varit fisk”. Barnen ser också hellre likheter mellan sig själva och sillen, än mellan sig och herr Bohm. Åtminstone förskolebarnen och två pojkar i ettan skulle hellre ”vilja vara” sillen än Bohm: kunna simma under vattnet till exempel. 

De övriga i ettan och tvåan skulle inte vilja vara någondera och finner tanken att vara fisk enbart komisk. Den ”gamle mannen” är heller ingen lockande förebild, möjligen för att han verkar lite väck, möjligen för att han enligt barnen verkar vara så ensam. Kanske hade det varit bättre ifall Bohm varit en gladlynt 10-årig kille med många kamrater, sett cool och smart ut, men ändå haft glasögon som ju är animerade filmers stenografi för intelligens? Samt pysslat med aningen mindre osannolika experiment?


Kan en fisk drunkna?


Anledningen till att fisken verkar rädd att ramla ned i vattnet är för första- och andraklassar-na inte rädslan för att drunkna, utan att bli ensam och gå miste om gemenskapen med herr Bohm! Fisken vill helt enkelt, med en förstaklassares ord, ”stanna hos gubben”, eller i en andraklassares mun: ”vara kvar hos Bohm”. Den enda i första klass som tycker synd om sillen är en flicka, p.g.a. att ”det var för trångt, den måste göra illa sig när den far genom springorna. Det hade varit bättre om fisken fallit genom det tomma brädhålet”. Med samma slags logik tolkar barnen det faktum att sillen aktar sig för att gå i vattenpölen: ”Den ville inte smutsa ner sig!” Och där är det onekligen alltför grunt för att drunkna…


Dras med eller reflektera?


Sättet att ta till sig filmen skiljer sig också markant åt mellan första- och andraklassarna. I första klass dominerade de 11 pojkarna helt samtalet och tittarsituationen, förutom vissa kloka och inlevelsefulla repliker då och då från den enda flickan. Så fort jag avslutat första visningen hördes unisont talkören ”En gång till, en gång till!”, varför jag lät dem se om filmen på direkten. Så snart den andra visningen var slut, ropade de än en gång ”En gång till!” Nu avstyrde jag dock detta med att säga at jag önskade att vi skulle hinna prata om filmen och rita lite också.

Pojkarna tyckets med andra ord föredra att leva sig in i filmen, dras med i själva handlingen, trots att den inte har så värst mycket ”action”, men däremot inte att reflektera över den så gärna. De visade ingen direkt inlevelse i mannen, men skrattade hjärtligt åt konkreta, fysiska handlingar och tycket att det var roligt när fisken på golvet halkar på fenorna, går i koppel, läser tidningen, m.m. De kommenterade även glatt ljudet från herr Bohms skor: ”klafs, klaffs!” Pojkarna tycktes heller inte oroa sig för sillens öde och här tror jag inte att något ”grupptryck” spelade in.

I andra klass verkade de åtta flickorna minst ett par år äldre än pojkarna i första klass. Redan efter någon minut av filmvisningen började de ljudligt tycka synd om sillen, vilket sedan fortgick visningen igenom. Många av dem tycktes i det närmaste lida sig igenom resten av Herr Bohm och sillen. Efter att filmen var slut, satte de genast igång med att inbördes diskutera den stackars sillen: ”Det var så synd om fisken – först tyckte man det var synd om han när han kom upp på land och sen tyckte man att det var synd om han när han kom ner i vattnet!”, sa en flicka. En annan: ”När dom låg där på golvet, fisken och gubben, så tyckte jag så synd om fisken, för den liksom gnällde.” Om detta var uttryck för genuin empati eller grupptryck p.g.a. något inlärt ”kvinnligt” agerande, vågar jag inte uttala mig om.

Dessa flickor ville alltså inte se om filmen, skrattade inte heller åt handlingarna, utan småmyste snarare åt orimligheter och reflekterade redan under själva filmvisningen. De diskuterade sedan huruvida herr Bohm verkligen var snäll, när han aldrig ses ge fisken någon mat. Eftersom de tidigare bestämt sig för att den gamle mannen trots allt är snäll (p.g.a. det var synd om honom eftersom ensam?) tvingas logiken antingen bli att mannen inte visste vad han skulle ge sillen för mat, nu när den blivit en landvarelse, eller så fick den mat när vi inte såg det!

Flickorna var inte heller så säkra på att sillen gillar att vara på land, men enades till sist om att ”fisken var glad sen, inte i början, var den lite lessen i hinken och förvånad när den blev instängd i akvariet”. Förvånansvärt lite (jämfört med tonåringarna) stördes de dock av att fisken var så ofri. Än så länge är deras eget beroende och deras ofrihet kanske inget större bekymmer, utan snarast en trygghetsfaktor.

De 13-åriga flickorna hyste likaledes sympatier för sillen och tyckte den såg instängd och ledsen ut i början. ”Sen blev den fäst vid mannen och trofast – ungefär som en hund ju.” En av dem sa att hon aldrig oroat sig över att fisken skulle drunkna, för det kan den ju bara inte: ”Hela idén är ologisk! Även om man tänker sig att en fisk kunde lära sig leva på land, så behöver den ju för den skull inte drunkna så fort den ramlar i vattnet! Människor lever på land, men kan ändå simma till exempel… Sen är det tekniskt omöjligt att fisken skulle kunna fara igenom springan, eftersom den var två-tre gånger smalare än sillen…”

Flickorna tycktes betrakta Herr Bohm och sillen (och mig) med milt överseende och verkade inte riktigt ta visningen på allvar. Kanske var det pinsamt att titta på småbarnsfilm? Ty också en av 13-åringarna satt till en början och oroade sig för en tecknad sill, fastän hon efteråt fann sitt agerande som närmast löjligt. På samma sätt led hon över hur en tecknad fotlik-nande figur i Vem satte dit Roger Rabbit? (1988, Robert Zemeckis) sänks ned och utplånas i syra, till barnsligt, gulligt ”lidandeljud”. Hon menade att ”dom hellre hade fått göra det med en människa!”. Beträffande sillen sa hon att hon ”var så rädd i början att den skulle torka ut och dö, när den inte fick nåt vatten”.

Tonårskillarna, som var på kurs för att fortbilda sig som filmvisare för bland annat barn, distanserade sig däremot helt från hela filmupplevelsen och talade enbart om den så som deras tänkta barnpublik skulle kunna tänkas uppleva den: som alltför långsam, fula teck-ningar, fula färger och som djurplågeri. Dessutom som förvirrande för barnens verklighets-sinne alternativt skrämmande. De kunde inte tänka sig att själva visa filmen.

Barnen själva tycks dock varken ha blivit rädda eller förvirrade. Ändå föredrog såväl första- som andraklassarna Tom & Jerry framför denna film, men en av flickorna i tvåan tillade: ”fast Herr Bohm och sillen är rolig på ett annat sätt. Här är det mer verkligt, fast overkligt!” De övriga instämmer. Tänk om alla vuxna hade ett lika nyanserat verklighetsbegrepp!

Men denna studie genomförde jag redan 1989 och detta är en förkortad version av ett kapitel i min bok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) (sid. 224-236). Huruvida barn idag skulle rea-gera på samma sätt vet jag inte, men det går ju att undersöka! Eller så kan man genomföra en liknande studie, men med en annan kortfilm. Och eventuellt med andra publikåldrar. 


Poängen har här varit att antyda att få filmer torde vara optimala för särskilt breda ålders-spann. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar