Följande utskrivna ljudinspelning av två femåringars lek i förskolan är uppenbarligen influerad av den danska tecknade tv-serien Trællene/Trälarna (Jannik Hastrup, 1978-1980), byggd på Sven Wernströms ungdomsboksserie med samma namn. Berättelsen handlar om underklassens situation i Sverige från vikingatiden och fram till 1860. Den visades i TV2 mellan 1980 och 1982 och SVT valde klokt nog att censurera flera scener i serien, bland annat den där trälen Halte offras under brutala former.
Hallåmannen betonade innan detta det första avsnittet att det var läskigt och rekommende-rade vuxna att sitta ned tillsammans med små barn. Tv-serien visades även på biograf med censurgränsen ”7 år”. Idag torde vuxenvärlden ha sett annorlunda på ålderslämpligheten. Sex minuter av avsnittet om Halte går att se på Youtube.
Svensk filmdatabas beskriver avsnitt 1 på detta vis:
Den unge trälen Halte lever på 1000-talet i Sverige, där han bl a arbetar med att vakta svin. En dag blir han biten i benet av en galt och blir halt. Därav hans namn. När Haltes mor insjuknar dödas hon av bonden, eftersom den som inte arbetar heller inte får leva. Halte grips av hat mot bonden och slänger onda ögon. När han blir äldre får han vara med på en offerfest, där hövdingen får sin potens prövad offentligt. När han misslyckas väljs en ny ledare, medan den gamle tar livet av sig. Det är Haltes bonde som blir den nye hövdingen, och för att fira erbjuder han sig att offra Halte. Trälar är inte så mycket värda längre - det har blivit svårt att sälja dem, så det är ett bekvämt sätt för bonden att bli av med en hätsk träl. Halte dräps och hängs upp i ett träd.
Jag kom att dra mig till minnes femåringarnas lek när jag följde årets julkalender i svt om delvis samma period och undrade om Tusen år till julafton också den kommer att ge upphov till några lekar. Min gissning blev ”troligen inte”, men det får framtiden utvisa och andra redogöra för. Möjligen kommer dock den känslostarka demonstrationen av häxbränningen att lekas ut, ungefär som barn för 150 år sedan lekte Jesu korsfästelse. Inte bara svt hoppas att barnen i så fall inte har tillgång till tändstickor eller gaständare.
Det har i åtskilliga decennier hävdats att tv-tittande barn slaviskt imiterar tv-förlagan, är passiva och att deras fantasi hämmas. Att barnen i sin lek inte alls bara serveras färdiga historier, menar jag att denna lek är ett av otaliga exempel på. De lyfter ut vissa detaljer, men lägger till mycket eget som kan vara hämtat från alla möjliga håll inklusive från andra tv-serier.
Maria 5 år, leker gärna med jämnårige Pelle och hävdar att hon ”ska gifta sig med Pelle”. Hon är självsäker, gladlynt och verbal. Pelle är något tystare av sig och ibland lite skrajsen, men accepteras ändå utan problem av de andra barnen. Vanligtvis gör han allt som Maria säger till honom att göra, men idag är han ovanligt motsträvig:
-Ska vi leka att vi är fattiga barn?, frågar Maria.
-Nej, vi leker att vi är hungriga fångar, kontrar Pelle.
-Jag vet! Vi leker Trälar istället!, utbrister Maria.
-Slavar, menar du?, undrar Pelle lite osäkert.
-Dom är slavar fast det heter egentligen trälar, för det var länge-länge sen, för det har jag sett på tv, svarar Maria. Dom får bara vatten och bröd. Eller ibland bara vatten. Eller ibland ingenting alls. Vi får inte ens sova.
-Varför då?, frågar Pelle nyfiket. Han vill själv nämligen aldrig sova på ”vilan”.
-Dom måste jobba dag och natt. Annars piskar ägarna dom med käppar. Vi leker att vi måste gräva diken… barnen också… annars slår dom oss. Gräv då! Vi låtsas att soffan var vårt dike. Gräv! Fortare! Fortare!, instruerar Maria som låtsasgräver. Bort med stenarna!
-Aldrig att jag jobbar dag och natt! Hellre rymmer jag!, protesterar Pelle. Vi är ju inte inlåsta, heller. Man kan ju inte gräva diken inne i fängelset! Rymmer du med mig?, frågar Pelle.
-Det går inte, för då blir vi skjutna, svarar Maria.
-Det fanns väl inga gevär på stenåldern heller!, fnyser Pelle.
-Dom hade skjutborstar, så det så!, fastslår Maria. För det såg jag på tv!
-Vi äter och sen sticker vi, säger Pelle.
-Vi måste gräva efter rötter för vi hade ingen annan mat, säger Maria. Gräv, gräv, gräv, pust, pust, pust, illustrerar hon. Eller kottar… Barnen ”gräver” och ”gräver” – med plastspadar.
-Jag ser ett vikingaskepp. Vi är räddade! Kom så sticker vi!, ropar Pelle.
-Tänk om dom ser oss, då dör vi, invänder Maria.
-Hellre det än å äta kottar, kontrar Pelle.
-Vi springer till havet, ropar Maria. De springer runt, runt i rummet.
-Jag är snabbare än du, säger Pelle.
-Varför då?, fnyser Maria.
-För jag har springskor!, triumferar Pelle.
-Fattiga trälar har inga skor! Av med dom!, beordrar Maria.
-Vatten, ge mig vatten, flåsar Pelle.
-Inget vatten om du inte arbetar, skrattar Maria.
Barnen sjunker efter ett tag utpumpade och törstiga ihop på golvet och går sedan och dricker vatten. I mängder.
Nya kombinationer uppstår
Pelle har tydligen inte själv sett tv-serien Trälarna och är därför i okunnigt underläge och troligen av den anledningen mer motsträvig än vanligt. Han vet uppenbarligen inte hur man ska leka Trälar. Insikten att fångenskap inte nödvändigtvis behöver betyda inom lås och bom, får han dock. Sitter man i fängelse har man förmodligen gjort något olagligt och kanske till och med våldsamt. Men en träl har inget ont gjort som förtjänar den behandling, som han eller hon utsätts för. Arbeta dag och natt… utan mat! Inte ens vanliga fångar behöver det.
Genom kombinationen av två till synes likartade lekar, dessutom med inslag av den mycket populära leken Fattiga barn, ges ett nytt perspektiv på alla tre. Nya tankar föds alltså med hjälp av uppslagen förmedlade av media. Bägge lekarna omskapas en aning.
Det leks här visserligen inte helt rättvist med jämlikt turtagande, utan Maria är den som är experten på träleri. Hon ”delar upp sig” i både ordergivande trälvakt och hårt slitande träl och växlar mellan lekens regi- och aktörsplan. Barnen använder sig av förlagorna enbart som ett skelett för mer komplex och egenstyrd lek. Min erfarenhet är att detta gäller för de flesta medielekar.
Källa
Inspelningen är gjord i mars 1981 på den förskola i Uppsala som jag använde för mina observationer främst av en helt annan tv-serie, Fem myror är fler än fyra elefanter (se mina blogginlägg nedan från 9/11-13/11-15). Leken finns återgiven i min bok TV-tittande som dialog, Uppsala 1996 (sid. 422-424).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar