tisdag 15 december 2015

Julkalendern 2015: tveksam historieförmedling till barn i Tusen år till julafton

Omdömena om årets julkalender gavs på Facebook och i dagspressen i sedvanlig ordning redan efter ett enda avsnitt. Det gäller ju för de kritiska att vara först med att ”rasa”: för lite julkänsla, för tråkigt och skollektionsaktigt… Inom en vecka var tydligen allt sagt. Nu när serien avverkat två tredjedelar av tidsresan och ingen längre bryr sig om gårdagens ”folk-storm”, är det kanske dags för analys, reflektion och ett mer välgrundat utlåtande.

Ett problem för julkalendrar generellt i dagens mångmedielandskap är oklarheten kring vilken åldersgrupp som man egentligen vänder sig till, eller når. På 60-80-talet sträckte sig barnpubliken över ett betydligt bredare åldersspann. Kalendrar har av hävd ovanligt många vuxna kontrollanter, till skillnad från andra barnprogram. Premiäravsnittet sågs i år av hela 2,7 miljoner tittare, d.v.s. ungefär som det brukar vara. Många av dessa var föräldrar till förskolebarn och serien verkar ju i år onekligen inte rikta sig till så unga tv-tittare. Därav förmodligen kritiken mot att kalendern skulle vara för lite ”underhållande” och för "skol-aktig". 

Mig tycks det som att målgruppen i år är 9-11-åringar. Hur lyckas programmakarna då med sitt uttalade syfte: att berätta barnens historia? Estetiskt är det hela onekligen påkostat, genomarbetat och väl gestaltat. Det rent informativa då?

Fakta om det förflutna kan bidra till att öka barns intresse för gångna tider, men även leda till avståndstagande och en uppdelning i ”vi kloka nu” och ”dom dumma då”… Särskilt stor lär risken för det sistnämnda vara, om ett helt århundrade som i Tusen år till julafton ska hinnas med på en kvart eller halvtimme. Det blir lätt bara lösryckta egendomligheter, som de tv-tittande barnen förbryllade eller rent av äcklade distanserar sig från. Matvanorna till exem-pel.


Barnens historia?


I förhandsintervjuer har det talats om att barns och kvinnors historia för en gångs skull ska lyftas fram. Här är det ändå mannen som breder ut sig och står i centrum, även om han med sin självupptagenhet gör en rätt löjlig figur – åtminstone så som en vuxen ser det. Det humoristiska är väl tänkt att motverka historielektionens påstådda tråkighet.

Barnens historia är i själva verket ytterst perifer. Vi får inte förledas av att runt dussinet av dagens barns röster onekligen finns med i de många videoblogginklippen. De historiska barnen lyser i stort sett med sin frånvaro. Relativt autentisk, men oavsiktligt så, torde visserligen ordergivningen till barnen från den nutida mannens dåtida fäder vara. Husfadern beordrar ständigt barnen att gå dit och göra si eller så och kritiserar deras svårigheter att t.ex. röra sig behagfullt. Vi får inte se barnen ta några egna initiativ och ytterst sällan leka. När de ska pröva på att arbeta, behöver de inte precis ta i. Att spotta ut mat och dryck förekom nog ej på vikingatiden.

Barnen används i de fiktiva scenerna närmast som dekorationer, snarare än som skådespelare eller i lekroller, och sägs på förhand inte ens vara informerade om vad de ska göra. Det är ett förhållningssätt som jag personligen finner oetiskt. Forskare får i vart fall inte bete sig på det sättet. Mannen i huset ger som sagt order och tycks reta sig på att barnen inte genast är med på noterna, eller så skrattar han åt deras tafatta första försök. Barnen agerar trots allt i egen-skap av sig själva och med sina egna namn. 

I och med det tydligt uttalade i att det rör sig om att nutida livs levande barn bara för en dag ska agera i en annan tid eller samhällsklass, minskar de agerande barnens fiktiva roll också ned. Någon likhet med att leka vikingatid eller medeltid finns heller inte. Det hade varit intressant att se vad barnen själva hade gjort av detta, ifall de efter att först ha fått grundlig information om den aktuella tidsepoken fått skapa en lek kring det hela. (Se morgondagens blogginlägg om en trällek på en förskola utifrån televiseringen av Sven Wernströms Trälarna!)

Bäst, och samtidigt sämst, med serien är de insprängda videokommentarerna från barnen. Deras egna reflektioner kring vad de varit med om är intressanta, men sämre är vad de haft möjlighet att reflektera kring. Serien fokuserar nämligen alldeles för mycket på skillnaderna mellan då och nu, alltför lite på likheter. Skälen till olikheterna blir heller inte tillräckligt förklarade. Journalisterna i förhandsintervjuerna med barnen såväl som programmakarna tycks bara ha ställt frågor av typen ”Vilken tid var värst?” och ”Vilken mat vill du inte äta igen?”. Sådana frågor främjar inte precis historieintresset, än mindre barns historiemed-vetenhet. Några av svaren i pressen:

Tjej: Det var nog inte roligt att vara ett fattigt barn och jobba i gruvan i Falun, det var tufft och maten var äcklig.
Kille: 1700-talet. Man fick inte leka med de andra barnen, bara för att man skulle vara kung.
Kille: 1500-talet, de hade så knäppa saker. Att man inte fick välja vem man skulle gifta sig med och konstig mat där så mycket var dekoration.
Tjej: När vi var fattiga på 1700-talet och levde i ett barnhus med 300 barn. Vi behövde jobba fyra timmar varje dag innan frukost. Och sen fick man bara ett torrt bröd med smör på. Den som hade jobbat bäst fick två.
Kille: Jag vet inte. Ingen tid har varit speciellt bra för barnen.



Aldrig ”Vad var bättre förr?”…


Tydligen ställdes inga frågor om vilken tid som var bäst, eller ifall något förr kan tänkas ha varit bättre än idag 2015. Uppenbarligen delar de intervjuande journalisterna seriens och barnens utgångspunkt att allt var sämre förr. Programmakarna tycks inte inse att de i någon mån misslyckats med att förklara vad livegenskap är (troligen inte bara) för 3-åringen, när en kommentar enligt en förhandspuff kan lyda ”En av de små barnens stora intryck av att leva som träl en dag var inte livegenskapen, utan getbajset som hon fick täta hål i väggen med” (SvD 23/11-15).

Jo, en pojke har verkligen tillfrågats om vad som var bäst med tidsresan:
”När Gustav Vasa, min pappa alltså, kom in och gjorde mig till kung – det var den roligaste upplevelsen. Det hade jag inte väntat mig!”

Och visst, barnarbete i gruvan verkar ha varit häftigt… En tjej: ”Det är rätt spännande att vara här nere. Och man hittar en massa gångar och sånt.” Annan tjej: ”Först var det ju bara ett berg och nu har dom hackat sig in. Det är väldigt coolt att man har gjort det här i flera 100 år. Hackat, hackat, hackat och hackat gångar.”

Andra barnkommentarer i de sju första programmens videosnuttar om de äldsta tiderna lyfter till exempel fram detta, om vi bortser från bedömningen av den mestadels enligt nutids-barnen oätliga maten:

AVSNITT 1: En tjej klagar över att det var så mycket rök i vikingatidens stuga utan skor-sten, så att det sved i ögonen. En annan tjej: ”Tydligen kunde föräldrar på vikingatiden vara borta jättelänge. Mina föräldrar har bara varit borta en vecka. Tänk om de skulle vara borta i 3,5 år!” 

AVSNITT 2 om trälfamilj år 1015: Tjej: ”Det är ju ganska knäppt att nån äger oss. En bonde, typ.” Kille: ”Att storbonden fick annan mat, är ju konstigt, för alla människor är lika mycket värda” […] ”Det här med att hon pratar om att vi skulle säljas.. man ba’ ”VA?!”. Lilla 3-åringen: ”Man får inte sälja människor, man får bara sälja grejer” […] ”Jag vill bo kvar med min mamma och pappa och mina syskon.” En tredje tjej: ”Det kändes liksom typ.. att vi var husdjur och hon skulle sälja oss!” […] ”Om jag blev splittrad i en familj skulle det väl kännas svår för man är ju barn, man klarar sig inte själv ju, men på vikingatiden fick man klara sig själv när man var ganska liten.”

AVSNITT 3 på 1300-talets riddarborg: Barnen får rulla en tung tunna med sand fram och tillbaka för att rengöra järnbrynjan i tunnan från rost. En tjej säger att det är ”så himla jobbigt.” En kille säger sig känna sig ”som en korsning mellan smurf och Stålmannen, plus tomteluva”. Tjejen säger att hon visste inte att det fanns så färggranna kläder så tidigt i historien. Hon tycker även att det var coolt att lära sig fäktas med svärd. 

AVSNITT 4 i bondefamilj under 1300-talets digerdödshot: Tjej: ”Om jag levde då skulle jag va asrädd för att få digerdöden.” Kille: ”Jag tror inte att man såg döden på samma sätt på 1300-talet. Jag tror inte man blev lika chockad som man blir idag.” Treåringen: ”Digerdöden är jätteläskig, fast döden är ännu läskigare.” Kläderna har kliat.

AVSNITT 5 om barnarbete i Falu koppargruva på 1400-talet: Tjej: ”Det är blött, kallt och väldigt geggigt i gruvan.” Tjej: ”Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att barnen jobbar. Men det känns ändå rätt bra. Jag är inte så trött än.” 
Tjej: ”Kläderna var jättejättestickiga. Till dom som älskar designer: det här är inte rätta vägen!”

AVSNITT 6 om hovliv på 1500-talet: Tjej: ”Jag tycker att det var orättvist att just den äldsta sonen ska bli kung… Det kan väl vara nån annan som har nån annan talang…” 
De 8- respektive 10-åriga barnen skrattar stort åt tavlor föreställande tänkbara medelålders utländska prinsar och prinsessor att giftas bort med när de blir 18 år… Tjejen säger ”NEJ! Jag ska inte ska gifta mig och inte heller få barn!”. 
Lotta: ”Du har inget val i den här frågan.” 
Erik: ”Man kan säga att det är ditt jobb faktiskt som prinsessa, att gifta dig.” Tjejen i videobloggen: ”Jag tycker att det var konstigt att man skulle välja vem man skulle gifta sig med när man var så ung och att man inte får hitta nån själv! Killen: ”Ja, det är ju det som är själva grejen: att man gifter sig med någon man vill!”

AVSNITT 7 om häxbränning: Kille: ”Man verkar ha varit väldigt vidskeplig på 1600-talet. Det här med häxorna, det är bara för att man vill skylla problemen på nån. Det finns inget annat som man har att lägga skulden på.”
Tjej: ”Vi hittade pinnar och löv i sängen och då sa Erik och Lotta att det var ett häxbevis, men i vanliga världen skulle man tänka ’aha, här ligger lite pinnar och löv, det har jag säkert dragit med från när jag var i skogen igår’ […] Om jag hade levt på den här tiden tror jag att jag skulle ha trott på häxor, för man lyssnar ju och hör vad dom vuxna säger och härmar ju! […] Det finns säkert nåt som vi tror på i nutid som dom kommer att skratta åt om så där 400 år eller längre fram.”
3-åringen: ”Jag tror inte på häxor, därför att jag aldrig har sett häxor.”

Killen utsedd till ”visgosse” säger att han kände sig taskig när han pekade ut häxan: ”Man kan gå med på mycket när man får uppmärksamhet. Hon bara tog mig till sidan och sa att jag var speciell, visgosse… Och då tackar man ju ja… eftersom man vill vara lite speciell. Det vill väl alla!?” […] Det var ju coolt att se nu, men det var ju hemskt att man gjorde så förr. [..] Det var ganska spännande att gå på häxjakt, för det var lite annorlunda än de andra tiderna.”


All förändring behöver inte betyda framsteg...


Just genom seriens utgångsperspektiv i nuet och att de medverkande barnen i videoblog-garna fåtts att uttala sig om vad som var annorlunda jämfört med idag, lyfts främst konstig-heter och nackdelar fram. Det hade lätt gått att i avsnitten istället betona det äventyrliga, gåtfulla och alla spännande fördelar med ”förr i världen”, så som barn ser det. Inte bara bågskytte var nog kul. Årets julkalender riskerar att distansera dagens barn från människorna i det förflutna och troligen även minska de tv-tittande barnens historieintresse. 

Forskning har nämligen visat att barn under 12 år:

- förstår det förflutna via dagens värden och värderingar och utifrån sina egna kunskaper och utgångspunkter
- lätt tror av människor ”förr i värden” var dumma i huvudet, eftersom de agerade så annor-lunda jämfört med hur vi nu gör
har generaliserande stereotyper och tror att alla individer med en viss bakgrund tyckte och agerade likadant
- tror att förändring är detsamma som framsteg
- tror att en ny idé innebär omedelbar förändring

Programmakarna hade med förändrat fokus kunnat leda både de medverkande och tv-tittande barnen in i delvis andra tankebanor och gett dem nya perspektiv. Exempelvis betonat det mysiga i alla sov i samma rum, arbetade, lekte och lyssnade på sagor tillsammans, att barnen spelade många av de spel som än idag är populära, slapp dagens läxor, hade massor av husdjur, och trötta men inte stressade föräldrar. Det går faktiskt också uppmuntra barn att reflektera och se från olika håll.

Man borde i vart fall tydligare ha förklarat orättvisor och varför barn måste arbeta i gruvan, liksom varför trälarna inte bara stack därifrån. Någon känsla av att barnarbetet i gruvan skulle vara livsfarligt förmedlas inte. Istället för att ha ett separat avsnitt om fattiga, ett annat om rika vid samma tid, hade skillnaderna bättre framgått med hjälp av en inflätning av de skilda klassbaserade villkoren i ett och samma avsnitt. Synd är också den skeva balansen mellan antalet avsnitt om de första 900 åren och de många om 1900-talet.

Bra är dock seriens ambition att erbjuda historisk vardagslivskunskap, vilket är just det som barn främst vill veta såväl som lättast begriper: om mat, kläder, bostad, barnuppfostran, arbete, fritidssysselsättningar. Hur barn för länge sedan lekte, hade verkligen varit ett önskvärt inslag att lyfta fram mer. Det var nämligen i grunden inte så värst olika dagens barns fritid, om vi drar ur sladdarna. Många lekar lever kvar än idag.

Motverkar inte tron på nuets överlägsenhet


Programmakarna uppger sig redan innan kalendern börjat sändas ha kontaktats av flera lärare som tänkt använda avsnitten i undervisningssyfte. Som aptitretare och relevanshöjare kan detta säkert vara OK, men lärarna är då förmodligen uppmärksamma på att eleverna är nutidsfokuserade, har svårt att stiga ur sitt eget samtida perspektiv och sin tro på ”nuets överlägsenhet”. Lärarna lär dock få jobba rätt hårt för att bidra till historiemedvetande, d.v.s. insikter om sambandet mellan det förgångna, nuet och framtiden.


Ett program som säger sig syfta till historieförståelse ska inte behöva förklaras av de tv-tittande barnens förädlar, utan vara klargörande i sig. Det finns förvisso ingen perfekt tid och heller ingen perfekt julkalender, men det går att sträva mot att minska snarare än öka historiska avstånd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar