Flickors lek med Barbie har mycket att lära kvinnor

Jag förvånas fortfarande över hur utseendefixerade kvinnor är, ja, numera även många män. Här på min blogg inskränker jag mig förstås till att beröra hur detta tar sig uttryck i samband med kulturprodukter för barn och t.ex. leksakers funktion inom barnkulturer. Med andra ord: vad barnen GÖR med produkterna. Till skillnad från vad vuxna gör.

Till och med politiskt medvetna och aktiva feminister stirrar sig blinda på leksakers färger och övriga utseende. Även på universitetskurser med fokus på barn och genus förekommer denna ytliga färgterapi. Ska det vara så svårt att borra lite djupare och reflektera över varför och hur leksakerna faktiskt ANVÄNDS?!?? Det är ju bara att ta sig tid och se och lyssna på de lekande barnen! Samt försöka tänka lite utanför ramarna, eller som det numera heter på svengelska: ”utanför boxen”. Hästboxen eller skidboxen?

Gör man det, inser man snabbt att Barbiedockor är mer fantasistimulerande än byggklossar och leksaksbilar. Dessutom på ett ur genussynpunkt positivt sätt och betydligt bättre än babydockor som långt färre har vänt sig emot. Barbie har länge utgjort ett dilemma för feministiska forskare, som själva medgivit att också de som flickor älskade dockan, liksom för dagens unga genusmedvetna mödrar. Tonårsdockan eller den unga kvinnan Barbie har tolkats som omöjligt ideal såväl som en förebildlig yrkeskvinna. Bland annat.

Det är just på grund av att Barbie betraktats som en representation av ”kvinnan” som dockan blivit så ansatt av många feminister. Kritikerna har dock bara betraktat ytan, snarare än upp-fattat dockan som rekvisita i framför allt flickors lek. Man har givetvis inte kunnat undgå att se att 5-12-åriga flickor under några år (precis som kritikern själv) i över 55 års tid älskat att leka med dockan, men ändå dragit automatiska, vuxencentrerade konklusioner beträffande lekens följder för flickornas genus, jagidentitet och möjligheter att föreställa sig själva. Ja, inte dockans inverkan på en själv, förstås...

I själva verket gör Barbie det möjligt för barn att utforska identiteten utan några förbestämda regler beträffande identitetskonstruktion och leka med sina föreställningar om vilka de kan vara. Detta står i stark kontrast till hur vuxna kvinnor (och män) förhåller sig till kulturens bilder av könen, till exempel i reklam och tv-serier, som inte utgör rekvisita i någon fantasi-full genuslek utan mer tolkas som ideal eller med dagens ordval: ”normer”. Barbie-dockan ingår i en öppet tolkningssystem, reklamens kvinnobilder däremot i ett slutet. Här har kvinnorna mycket att lära av särskilt flickornas fantasifulla lek, som är betydligt mindre begränsande. 

”Förebild” eller snarare ”efterbild”?

Barbie är förvisso ingen realistisk bild av en ung kvinna om man ser till utseende, ekonomi, konsumtion och få flickor lär som vuxna kunna eller ens vilja efterlikna henne. Ger dockan därmed en ”falsk” bild av hur det är att vara kvinna: smal, snygg, rik, tom i bollen? Vilka bedrägliga föreställningar om ”kvinnlighet” föder hon egentligen? Är dockan verkligen en ouppnåelig ”förebild”, eller snarare den lekande flickans ”efterbild” eller ”fantasibild”?

Betraktar man lekande flickor närmre, upptäcker man att dockan oftast blir en förlängning av dem själva, snarare än något framtidsideal. Flickorna upptäcker i sin lek samtidigt olikheter mellan sig själva och Barbie. Barbie kan förvisso inte stå på egna ben, men heller inte tänka och tala. ”Jag” måste göra det åt henne. Hon är i sig ingen, utan jag gör henne till olika figurer i mina roliga lekar med henne: bergsbestigare, flickvän, veterinär, storasyster, doktor, president, hästskötare etc. Kanske jag också kan bli, om inte allt detta, så något valfritt av det? Är ”jag” kanske detsamma som mina tankar och idéer? Hon bor i ett stort jätteflott hus. Varför gör jag inte det? Skulle jag vilja göra det? Hur får man i så fall det? Måste man själv städa sina rum då? Vem städar i fantasivärlden?

Den före detta jämställdhetsexperten, numera samhällsdebattören, Ingemar Gens hävdar, i vart fall enligt Svenska Dagbladet (16/5-11), att det ”Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på”. Den som påstår något sådant har aldrig tagit sig tid att verkligen iaktta och lyssna till tjejerna leka med Barbie. Han har dock oavsiktligt rätt, när han använder ordet ”härma” fastän han menar ”imitera”. 

Redan flickor i förskoleåldern karikerar ofta det som de stött på vid sin kontakt med det vidare samhället. Flickor låter sig i sin lek dock inte tvingas till någonting! De prövar onekligen en mängd roller, utan att för den skulle öva sig på dem, och utforskar ett otal möjliga identiteter och yrken. Möjligheterna tycks oändliga!

Gens enligt Ernsjöö, SvD 16 maj, 2011 http://www.svd.se/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad   

Barbies identitet är inte fastlagd av leksakskonstruktörerna (som förvisso gett den ungdom-liga dockan mängder av yrken och roller) utan av barnet som leker med dockan. Beroende på om flickor leker tillsammans med flera Barbiedockor plus andra dockor, vilket är det vanligaste, kan det bli tal om ytterst varierande lekar och roller utifrån de olika karaktärernas relationer. Leksaker föreställande levande varelser är annorlunda och mer fantasieggande än leksaker som föreställer ting typ fordon och byggklossar som inte har mänskliga relationer inbyggda i sig.

Barbie är mer fantasistimulerande än lastbilar och byggklossar

Lastbilar och byggklossar av skilda slag är inskränkta av sina funktioner. Lastbilar kan forsla föremål från ett ställe till ett annat och byggklossar kan bli konstruktioner typ byggnader. De säger ingenting om förare, har ingen berättelse om byggjobbare i sig, även om lekande barn förstås hittar på stories även med hjälp av dem. Lekens fiktiva värld är här trots allt mer insnävad till leksaken själv och barnen vet oftast mindre om lastbilschaufförer och byggnadsarbetare än om kvinnor. Barbielekar har mindre av sådana ”lekmanusregler” och det är dessutom mer komplicerat med mänskliga relationer än med att transportera bygg-material eller hamra på spik.

Leksaker som liknar levande varelser uppmuntrar mer till reflektion, både om dem och om en själv. De kan också stå för en faktisk människa eller hund t.ex, men det är upp till de lekande barnen. Ingen annan utgör här facit till hur denna människa eller hund ska ta gestalt eller agera, endast barnen själva. Exempelvis Barbie påminner i detta avseende om en låtsasvän. Ingen kan hävda att barnets Barbie beter sig fel.

Genom fantasifull lek med dockor kan barn även föreställa sig saker om sig själv och sitt kommande liv. Man klipper likaså Barbies långa hår och sätter på henne Kens eller andra leksakers (t.ex. leksaksdjurs) kläder. Ibland, men rätt sällan enligt min erfarenhet, är Barbie t.o.m. mamma och gift med Ken. Med tanke på förskolebarns erfarenheter av familjeliv, torde ingen förvånas av det. Vanligare är att barnen framför allt skapar faktiska, tänkbara eller fantasifulla versioner av sig själva. För stunden. Detta till skillnad från hur vuxna kvinnor förhåller sig till fantasilösa och stereotypa bilder i reklam, tv-serier och vecko-tidningar av lika vackra, smala och overkliga kvinnor som Barbie.

Barbie har haft 150 olika yrken, allt ifrån sjuksköterska och pilot, tennisproffs och konsert-pianist, konstprofessor och racerförare, till polis och president. Hon var astronaut fyra år före Neil Armstrong. Produkterna i reklamen riktad till kvinnor är identitetsrelaterade och utseendebetonande (smycken, hårprodukter, skor), medan Barbies tillbehör även rör hennes olika yrken (doktorsprylar, rymdprylar, veterinärutrustning), relationer eller olika aktiviteter typ party och semester.

I vuxenfallet presenteras färdiga idéer om vad som är vackert, som därefter tycks tas som mallar. Reklamens och tv-seriernas fiktiva världar inbjuder betydligt mindre till åskådarens kreativitet eller lek med vad som anses feminint, vackert eller passande. Mottagaren är inte involverad på samma sätt som flickor är i leken utan en passiv voyeur som tittar in i det coola och vackra folkets ”privatliv”. 

Här uppmuntras kvinnor att efterlikna de mest uppburna typerna av femininitet. Tv, mode-tidningar och reklam inbjuder till skillnad från Barbiedockan inte till någon reflekterande kreativitet utan erbjuder främst förebilder av ”idealkvinnan” som i görligaste mån ska efterliknas. Kvinnorna ska föreställa sig att de lever reklamkvinnans liv, när de köper hårspray eller smycken och då ”finner sitt rätta jag” – ”är” hon. Det är förstås omöjligt att gå in i någon annan, särskilt om man är kortväxt eller överviktig med normalt, icke-airbrushat utseende. Reglerna för vad kvinnan kan åstadkomma upphävs inte av önskan om eller köpet av produkten ifråga.

Skapa sig själv respektive ”upptäcka sitt sanna jag”

Barbiedockan låter istället den lekande flickan gå ut i samhället, d.v.s. föreställa sig olika framtida roller i det ännu så länge utestängande samhället, och dessa fantasihandlingar är inte inskränkta av barnets nuvarande situation eller identitet. Reglerna för vad barnet tillåts göra, går lätt att strunta i. Man kan låtsas vara vem eller hur man vill. Flickan kan skapa sig själv, oberoende av hur hon ser ut och hur gammal hon är, medan kvinnan bara kan upptäcka sitt förment ”sanna jag” utifrån en viss sorts kvinnlighet, som hänger på utseendet och åldern. Icke representativa bilder av reella kvinnor görs ”representativa”. 

Det är inte fråga om någon falsk bild av kvinnors former, ty magra och unga finns ju onekligen, däremot ges en falsk bild av den perfekta, ”sanna” kvinnan såsom liktydig med ung och mager. Kvinnors värde binds till ålder och kroppsfett. Denna ensidiga bild blir den enda ”rekvisita” som vuxna kvinnor har, som inte precis likt Barbieleken, inbjuder till fantiserande om mängder av möjligheter, olika identiteter och roller. Flickan kan i leken gå in i flera kvinnoroller om dagen, kvinnan bara i en fixerad, påstått ”sann” kvinna.

Barbie är tillräckligt olik de lekande flickorna för att möjliggöra fantiserande, reklamens, veckotidningarnas och televisionens är tillräckligt lika de åskådande kvinnorna för att de själva ska försöka leva upp till det unga och vackra idealet. Det är här som feminister och andra kvinnor har något att lära av Barbie, som i sanning också hon avbildar stereotypa ”feminina” kvinnodrag – ung, smal, lång och brunbränd. Men hon definieras inte av sitt yttre. 

Dels får Barbie, förutom via de 150 yrkeskarriärerna skapade av Mattel, ständigt nya identiteter genom de lekandes föreställningsförmåga och fantasier. Dels är flickorna helt på det klara med att hon bara ingår i en lek, inte är på riktigt. Dels finns det inga belägg för att de lekande barnen tror att Barbies framgångar är beroende av hennes utseende. Dels är flickor tidigt medvetna om vuxnas (läs: kvinnors) ogillande av dockan. Det är tydligt att särskilt flickor använder Barbie för att överdriva skillnaden mellan fantasi och verklighet och sedan låter detta särskiljande minska, men bara under lekens gång och inte sällan i smyg, undan de vuxnas blickar som ett slags upproriskhet mot kvinnovärderingar runt dem.

Om kvinnor betraktade reklamens och tv-seriernas tjusiga kvinnor på samma sätt, det vill säga som rekvisita i en uppstudsig låtsaslek i vilken den lekande – och inte ”leksaken” – bestämmer, skulle mycket vara vunnet.

MEN: I och med att kritiken och aversionen mot Barbie blivit alltmer allomfattande, har leken med dockan ”gått allt lägre ned i åldrarna”. Ännu på 80-talet var Barbie favoritlek-saken för flickor ända upp i 12-årsåldern. Numera leks dockan mestadels med av betydligt yngre flickor. Därmed har Barbielekens kritiska och fantasieggande potential samtidigt minskat avsevärt. 

Det vuxna avståndstagandet från Barbie har således snarast fått en verkan som är motsatt den avsedda. Eller så har de lekande i åldern 10-12 övergått till tonårsdockor typ 14-åriga Bratz eller Monster High-gymnasister, med ännu smalare midja än Barbie och med Botoxinjicerade plumunnar och shopping som enda intresse. Bratz har visserligen dockor med större etnisk mångfald och ingår i ett flickgäng, men frågan är om det i detta fall är något framsteg. Fortfarande tillstår dock även lågstadieflickor att de leker med Barbie, fast en del gör det i smyg. 

I yngre flickåldrar har Barbie förstås de senaste åren utkonkurrerats av Frost-dockorna Elsa och Anna vad försäljningen av prylar anbelangar. De flesta av flickorna har ju redan fem Barbies… Särskilt de mjuka Frostdockorna är dock betydligt barnaktigare än motsvarande figurer, närmast babylika. Barbie är troligen inte helt utfryst än. Man kan som vuxen bara hoppas att Anna blir populärare än Elsa.

NOT

Detta blogginlägg bygger i hög grad på Leone Wright: The Wonder of Barbie: Female representation in popular culture, Essays in Philosophy 4 (2003):1