Idag kommer visst Insidan Ut på DVD och hela veckan ägnas just åt denna film. Jag har nämligen inget rykte att försvara, med tanke på att jag redan 1982 utsågs till PR-agent för Disney… Några lika nitiska som ironiska bibliotekarier – således inte Disneyföretaget – tilldelade mig ett pris: Årets Farbror Joakim-Pokal (se Abrakadabra nr 6/1982). Jag antyddes arbeta för Disney Productions, när jag i samma tidskrift tidigare bl.a. skrivit om ”karnevaliserad barnkultur” beträffande populärkultur som inslag i 70-80-talets barn-tradition. Jag har emellertid ännu inte sett till bucklan.
Någon vecka senare blev jag uppringd av tidskriften Abrakadabras ena redaktör Ulla Wentzel, som berättade att mina artiklar – bestämt av folk från Vår skola över henne i hierarkin – inte längre var välkomna i tidskriften. Det hade nämligen kommit in klagomål från läsekretsen, från skolfolk och bibliotekarier, som i sedvanlig ordning bara ville läsa om sådant som de redan visste och själva tyckte. Jag hade fel åsikter, helt enkelt, när jag försökte se exempelvis barnfilmer ur ett barnperspektiv och för vuxna sökte förklara barnfilmernas och andra kulturprodukters popularitet respektive impopularitet.
En av dessa gallringsbenägna bibliotekarier till ”prisutdelare”, Margareta Berg, är troligen identisk med den namne som 30 år senare utmärkte sig genom att som bibliotekschef i Botkyrka (enligt kommunens hemsida) ”utifrån ett barnperspektiv” plocka bort Stina Wirséns animerade svarta figur: ”Det är utifrån ett barnperspektiv som vi har kommit fram till att vi inte behöver ha böckerna om Lilla Hjärtat”. Tala om maktspråk!
Denna skamliga ”pionjärinsats” följdes sedan av andra bibliotek, som flyttade boken till magasinet (i Malmö, Lund, Helsingborg, Luleå t.ex.). Ränderna går aldrig ur. Trots att Berg nu pensionerats, har hon tydligen fått en likasinnad efterträdare. Kvinnodominerade arbetsmiljöer kännetecknas tyvärr ofta av ett osunt harmonibehov. (Jag ska återkomma senare till deras BROTT mot FN:s konvention om barnets rättigheter, som deras gallring påstås basera sig på.) Det enda botemedel som jag kan se, är fler män inom bibliotekarie-skrået. Särskilt då som barnbibliotekarier.
Att kritiken kom från landets (vid sidan av kyrkan) mest konservativa institutioner, biblioteken och skolan, var visserligen en tröst för en vänstermänniska som jag. Att jag tilldelades ett pris med just den adlige ankans namn förbryllade och förargade mig dock en aning, i egenskap av arbetarunge, frilansskribent och frilansforskare som ända upp i 50-årsåldern aldrig sökt en anställning eller uppdrag, eller haft någon årsinkomst överstigande 100 000 kr. (Snål måste man då förvisso vara, men av andra skäl än von Anka.)
Jag har heller aldrig någonsin fått ett korvöre, biobiljetter, DVD-er, serietidningar eller någon annan ekonomisk ersättning från Walt Disney Corporation eller dess eventuella under-cover-agenter. Således inte heller nu, när jag framöver kommer att skriva en hel del om tecknade och animerade Disneyfilmer, inklusive Pixars numera inkorporerade dator-animerade.
Mitt rykte som kapitalistlakej har dock bestått… Alltså kan jag utan ytterligare integritets- eller prestigeförlust redan nu oblygt utnämna DVD:n Insidan ut till årets julklapp, passande för alla i åldern 7-67 år. Yngre barn än så kan givetvis också ha glädje av filmen, men efter-som de ofta tänker mer konkret kan de ha svårt att betrakta karaktärerna som något utöver roliga figurer i en film. Det i sig räcker förstås långt.
Troligen fascineras även många långt äldre – om dessa nu ej störs av fart och buller. (Ska 68-98-åringar se filmen på biograf rekommenderas dock öronproppar, men på hemmabion finns ju en regleringsknapp för ljudnivån.) Här ges, om man öppnar sina sinnen, även för äldre en underbar möjlighet att om inte komma ihåg, så känna ihåg, sin barndoms motsä-gelsefulla känslor. För många nostalgiska vuxna blir kanske låtsasvännen Bing Bong (precis som för förskolebarn) huvudfiguren. Med detta vill jag inte ha sagt att pensionärerna för den skull ”gått i barndom”!
För att likt vanliga bloggar tyckas bjuda på någonting ofta, ska jag denna vecka låta min mer enmanstidskriftsliknande variant portionera ut min text, för att även nå dem som bara har tid att läsa fem-sex minuter åt gången. Detta får bli min förkortade adventskalender, även om jag inte heller på detta sätt (miss)-lyckas fatta mig kort. Andra kan läsa hela texten till helgen i ett enda stycke.
Sammanfattningsvis kan redan nu sägas:
Insidan ut är en strålande skildring av vad en människa är: inte någon ”individ” i ordets bokstavliga mening ”odelbar”, utan snarare raka motsatsen – en ”delbar” divid. Vi har inte något stabilt, enhetligt jag utan utgörs av en mängd stridande impulser, blandade känslor, gjorda erfarenheter och minnen. Vi är helt enkelt summan av våra psykiska delar. Dessa ”delar” är dessutom inte beständiga. Vi är det som för närvarande betyder mest för oss, men i takt med att vi blir äldre och förändras, faller vissa av dessa ”bitar” bort och nya tillkommer. Och vi omtolkar.
Minnets roll i allt detta gestaltas likaså i filmen. Minnet fungerar inte så som många kritiker av exempelvis ”videovåld” hävdat: bilder som för evigt etsar sig fast, hågkomna som vi ursprungligen tolkade dem. Minnet rör sig inte om några inspelade filmer som vi kan spela upp ograverade när vi vill. Många minnen tappas bort, somliga för gott, men glömskan kan även vara temporär, medan andra minnen förändras, omtolkas eller rent av fabriceras. Precis som visserligen även kan ske med en vuxens omtolkning av barndomens favoritfilmer.
Barn har förmodligen lättare än vuxna att förstå denna ständiga förändring, då de hela tiden växer ut ur något och in i något annat och allt kan kännas upp och ner, inside out. Vuxna vill dock gärna tro att de själva har en stabil identitet – alternativt fastnat i en sådan och förban-nar detta i ett slags upprepningstvång. Inte sällan bildar detta upprepningstvång grunden för konstverk och konstfilmer, förutom till terapeuters försörjning.
Vi är helt enkelt huvudrollsinnehavaren i berättelsen Mitt livs historia och denna berättelse är en förhoppningsvis lång följetong, som vi själva är en av manusförfattarna till.
Fortsättningsberättelsen om Insidan ut fortgår också, i vart fall denna vecka! Jag hoppas med filmen som veckans tema kunna bena ut vad som gör den så fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar