Insidan ut, del II: Översättningen av filmtiteln och känslorna samt en utförlig resume av storyn

Filmen var först tänkt att heta The Inside Out men förlorade till sist sin bestämda artikel och blev enbart Inside Out. Engelskans ”inside out” motsvarar bland annat svenskans ologiska motsatta riktning i uttrycket ”ut och in”, till exempel avseende en utochinvänd tröja med avigsidan synlig. ”Inside out” har dock även andra innebörder och motsvarar t.ex. ”grund-ligt”, som i uttrycket ”She knows the subject inside out”. Kunna filmens ”ämne” i grunden kommer inte bara 11-åriga Jenny att göra, utan även den jämnåriga och äldre publiken. 

Berättelsens utsida kan vidare sägas vara flytten till San Francisco, dess insida hur Jenny där upplever den nya tillvaron. Filmen vänder ut och in på hennes hjärna. Man kan även tänka sig en fjärde undermening: att huvudets insida härmed är ”outad” till allmän beskådan och acceptans beträffande samtliga dess känslor, som bara till synes befinner sig i konflikt. Specifikt en tidigare skamlig känsla, Ledsenhet, tas här ut ur känslogarderoben.

Filmtiteln har uppenbarligen givit översättare världen över huvudbry. Eller så har de varit lika snabba som Gunnar Bolin i Sveriges Radio P1 (28/8-15). ”Insida ut” lät förmodligen inte bra på svenska, vilket borde ha tänt en varningslampa. På danska heter filmen Inderst inde, d.v.s. ”Innerst inne”, på tyska Alles steht Kopf med den ungefärliga innebörden av att ”Allt är upp-och-nedvänt”, står på ända. I Japan har filmen den lama titeln ”Inuti huvudet” och på franska heter den Vice Versa, som ju är latin och betyder ”med ombytta positioner”. Bäst är kanske just den franska titeln, med tanke på att filmen framhåller glädjen i det ledsamma och det sorgsna i glädjen. Det vill säga: att det negativa är en förutsättning för det positiva. Och vice versa.

Här kommer vi alltså in på översättningen av filmens fem förkroppsligade känslor. Joy, Anger, Fear, Sadness och Disgust är på svenska döpta till Glädje, Ilska, Rädsla, Vemod och Avsky. De bägge sistnämnda namnen är inte alls lyckade. Synonymer till ”vemod” är substantiv som inte precis gör att man direkt associerar till barn: ”sorgsenhet, dysterhet, nedslagenhet, förstämning, bedrövelse, svårmod, melankoli, tungsinne, tungsinthet.” Barn säger sig visserligen ”avsky” eller ”hata” exempelvis vissa maträtter, men betydligt bättre hade Äckel varit för denna grundkänsla. För vuxna vore som sagt ordvalet Avsmak att föredra, men ett namn som även barn med filmens hjälp lätt skulle kunna ta till sig.

Vad Sadness anbelangar, är Ledsenhet kanske inte helt språkligt välklingande, men åtmin-stone vore beteckningen mindre adultonormativ än Vemod. Redan förskolebarn vet vad det innebär att vara ledsen, men de använder troligen inte ordet sorg och absolut inte vemod. Ledsenhet kan i tonåren övergå i depression, men det är av allt att döma ett mildare för-stadium till det tillståndet som 11-åringen här utvecklar.

Att den 11-åriga flickan på svenska kallas för Jenny är inte heller en optimal ”försvensk-ning”, med tanke på att engelskans Riley är mer genusneutralt och ursprungligen gav namn åt pojkar, men nu främst flickor bär. ”Riley” är irländska för ”Modig” och ett av få ”andro-gyna” förnamn som idag inte förlorat sin maskulina kraft, ”trots” att det är ett populärt namn givet flickor. Bättre svensk motsvarighet hade t.ex. Alex varit, som förutom ett pojknamn kan vara förkortning för exempelvis Alexandra och även för andra flicknamn. Detta torde förhoppningsvis dock bara vara en stötesten för förskolepojkar, som ogärna vill se sig själva speglade i flickkaraktärer. I just denna film lär emellertid förskolebarn fokusera andra av filmens karaktärer.

Ännu en ”översättning” som filmen blivit utsatt för är att det engelskspråkiga ogillandet av broccoli (enligt http://www.cinematoday.jp/page/N0075099 ) i Japan inte bara verbalt, utan även vad berättelsens bilder anbelangar, har överflyttats på paprika! För särskilt unga amerikaner är broccoli (åtminstone på film) sinnebilden för äcklig barnmat. I Japan gillar barnen kanske inte heller direkt grönsaken, men där påtvingas barnen mer sällan denna maträtt såsom nyttig. Grön paprika eller grön chili har därför i den japanska versionen animerats in istället för broccoli, för att där symbolisera det enligt japanska barn äckliga.

Nedan följer en detaljerad resume av filmens story. Som forskare borde jag  strunta i s.k. spoilers, i egenskap av mer tidskriftsliknande skribent däremot varna för att jag avslöjar eventuella överraskningar. Läsaren avgör själv om hen vill veta exakt vad som händer, eller så fortsätta läsningen i morgon. Det unika med filmen är emellertid inte själva historien, utan hur denna är berättad och animerad, samt hur känslorna är gestaltade och allt tillsammans faller på plats.

Resume av Pixars huvudverk Insidan ut   

De fem personifierade grundkänslorna ses successivt ta form i Jennys liv och introduceras i tur och ordning. För den nyfödda lilla flickan är allt dominerat av guldskimrande Glädje, tack vare föräldrarnas vård som ser till att babyn är belåten och nöjd. När flickan blir äldre tillkommer den blåtonade Ledsenhet, som till en början inte kan begripa att hon skulle kunna ha någon viktig uppgift att fylla, varken för Jenny eller för de andra känslorna. Det är därutöver lilafärgade Rädsla som skyddar barnet, gröna Äckel som gör att den lilla inte blir förgiftad, samt slutligen den eldröde Ilska som övervakar att flickans liv blir mera rättvist.

Kampen står länge mellan två av känslorna. Ledsenhet hindras framför allt av Glädje från att greppa kontrollspakarna i Huvudkvarteret – flickans medvetande. Dessa känslor ses tillsam-mans forma Jennys kärnminnen, där de positiva driver fem trygga ”personlighetsöar”: Familjeön, Vänskapsön, Hockeyön, Ärlighetsön samt Galenskapsön. Sammantagna bildar dessa barndomsidentitetsöar hennes personlighet.

När Jenny hunnit bli 11 år, flyttar familjen emellertid från Minnesota till San Francisco, där pappan fått ett mer utmanande jobb. Allt vänds upp och ned och flickans tillvaro upplevs nu som otrygg. Glädje försöker hålla henne (såväl som de andra känslorna) på gott humör. Olika händelser inträffar dock som får de övriga känslorna att inte hålla med den glättiga. Men Ledsenhet förstör ännu mer, genom att förvandla ett Glatt minne till ett Ledsamt ett, genom att vidröra det och orsaka att ett kärnminne ramlar ut ur sin ”låda”. Glädje vet att positiva minnen inte kan förvandlas tillbaka när de väl blivit Ledsna, så hon försöker hålla Ledsenhet upptagen med att memorera medvetandemanualer.

Under Jennys första dag i den nya skolan försöker Glädje se till att Ledsenhet inte vidrör något, genom att tvinga denna att stå blick stilla inom en kritcirkel. Förbud är förstås bara till för att överträdas: Ledsenhet stiger utanför cirkeln och skapar ett nytt obehagligt kärnminne, när hon får flickan att gråta inför de nya klasskamraterna. Glädje försöker slänga bort detta minne, men i striden med Ledsenhet ramlar alla kärnminnen ut. Innan Glädje kan återställa dem, sänds hon, Ledsenhet och kärnminnena genom ett slags minnestub bort till utkanten av flickans medvetande. Glädje och Ledsenhet är nu strandade i Jennys fjärran trakter, Lång-tidsminnet.

När Glädje och Ledsenhet trevar sig igenom Långtidsminnet, en labyrintliknande plats där flickans alla tidiga minnen är lagrade, stöter de på Jennys låtsaskamrat från tidiga år. Denne Bing Bong önskar få återvända till flickan igen. När Bing Bong emellertid upptäcker att hans fantasivagn dumpats i Minnessoporna där förlegade minnen raderas, bryter han ihop och börjar gråta, men tröstas nu av Ledsenhet. Glädje tittar förbryllad på och inser att Ledsenhet kan något som hon själv inte kan: lyssna empatiskt.

Under tiden försöker Ilska, Äckel och Rädsla ta kommandot i Huvudkvarteret. De kan förstås inte få Jenny glad igen, utan sätter istället igång en konfrontation mellan henne och föräldrarna, vilket får Galenskapsön att också ramla ner i Minnessoporna. De tre känslorna begriper rätt snart att de riskerar att helt förstöra flickans personlighet.

Glädje, Ledsenhet och Bing Bong uttänker under tiden en plan för hur de ska ta Tanketåget ("train of thought” = ”tankegång” på engelska) tillbaka till Huvudkvarteret och hjälpa flickan. Men tåget går inte nattetid, visar det sig… Jenny bråkar med föräldrarna och bästa vännen och slutar spela hockey efter att det inte gick så bra vid första träningen. Ilska tror nu att enda sättet att rädda henne och kunna hålla de andra Öarna utanför Minnessoporna är att flickan rymmer tillbaka till Minnesota.

För att tjuvstarta Tanketåget, infiltrerar nu Glädje, Ledsenhet och Bing Bong DREAM PRODUCTION där bl.a. flickans mardrömmar skapas. Trion tar sig in på filminspelnings-platsen till Rassel, ett monsterfödelsedagsprogram på tv, som skrämmer Jenny och väcker henne. På så sätt kan de tre hjälparna äntligen hoppa på Tanketåget och påbörja resan tillbaka mot Huvudkvarteret. 

Under tiden iscensätter dock Ilska (vilseledd och påhejad av Rädsla och Äckel) sin plan att få Jenny att rymma. Han förmår flickan att stjäla moderns kreditkort för att få pengar till bussresan, vilket får Ärlighetsön att falla sönder och samtidigt förstöra Tanketågets färd. Glädje, Ledsenhet och Bing Bong tar då skydd på Familjeön, men även den börjar rämna när Jenny stiger på bussen till Minnesota. Nu faller Glädje och Bing Bong ner i Minnessoporna. 

Glädje är förtvivlad och nära att ge upp, men går igenom Jennys hockeyminnen. Hon hittar ett minne där flickan missade ett skott, som gjorde att hennes lag inte vann. När Glädje inser att det var Ledsenhet som fick både Jennys föräldrar och lagkamrater att trösta flickan efter matchen, hjälper Glädje Bing Bong att hitta dennes raketvagn och de försöker sedan tjuv-starta den. De lyckas dock ej ta sig över en klyfta. Bing Bong inser nu sin uppgift, får igång raketen och hoppar av den precis när den börjat skjuta fart. Låtsasvännen offrar sig alltså.

När Glädje tittar bakåt, tackar Bing Bong henne för att ha låtit honom betyda något för Jenny en sista gång och bleknar själv sedan bort. Glädje återuppstår ur Minnessoporna, hittar Ledsenhet, som dock dragit slutsatsen att hon bara gör flickan illa och flyr. Genom att fantisera fram en hög med pojkvänner från Fantasilandet, skjuter Glädje iväg sig själv och lyckas grabba tag i Ledsenhet, varpå de tillsammans beger sig mot Huvudkvarteret, där Ilska och Äckel samarbetar för att få in de båda i byggnaden igen. 

Alla litar nu till att Glädje är den som ska rädda situationen, men hon vänder sig istället till Ledsenhet, som hon  – efter att ha sett denna tröstande lyssna på den sorgsne Bing Bong – inser bör ta kommandot. Jenny förmår nu åter hantera sina känslor och stiger av bussen, innan den hunnit lämna stationen. Flickan återvänder hem, där hon bryter samman och berättar för föräldrarna att hon saknar deras liv i Minnesota. 

Medan föräldrarna tröstar dottern, skapar Glädje och Ledsenhet tillsammans ett nytt grund-minne, som lyser i både blått och gult. De börjar på detta sätt reparera Jennys personlighet. I och med att flickan anpassar sig till det nya livet, har Ledsenhet till sist funnit sin plats – också bland sina känslokompisar. Som i nästan alla Disney- och Pixarfilmer är det samarbete för ett barns eller någon ungdoms bästa som även denna berättelse förordar. 

Samtliga fem grundkänslor samarbetar med andra ord hädanefter för att hjälpa Jenny på vägen mot ett, om inte lyckligt, så intressant och uthärdligt liv när hon snart fyller 12 år. /The End

Att Jennys första tid domineras av Glädje ska inte tolkas som att hon inte redan som nyfödd kan känna Ledsenhet och Ilska, men någon ordning måste det ju av berättartekniska skäl vara. Tillkomma ska senare i flickans liv förstås ett stort antal ännu mer komplexa (och inte minst ambivalenta) känslor. Vi får hoppas att det blir en annan historia!

Redan denna film utgör dock ett huvudverk i animationshistorien, som kommer att bli ytterst svårt att kunna överträffa. Den som inte inser det, förmår uppenbarligen inte stiga ur sitt självcentrerade vuxenperspektiv.

Fortsättning följer imorgon!