torsdag 10 december 2015

Insidan ut, del III: Känslornas psykologi enligt psykologerna bakom filmen samt andra forskare

Det talas i fallet med kulturprodukter riktade till barn nästan alltid om dessa i termer av känslor, som i kvalitetsfallet ska vara och sägs vara ”starka” vad åtminstone uttrycken anbelangar. Att barnen själva då kan möta dessa känslor med svaga känslor är det däremot ingen som ordar om. Men vad är känslor och vad framkallar sådana? Om detta handlar ju veckans film helt och hållet.


Expertisen bakom filmen


Filmen domineras av teorin om grundkänslor. Den berömde affektforskaren Silvan Tomkins var ”bara” teoretiker, men hans idéer testades och fick senare empiriskt belägg av hans protegé Paul Ekman. Denne åkte runt till olika länder och fann t.ex. även på Papua Nya Guinea att människorna där tolkade Ekmans foton av ansikten med filmens fem (och ytter-ligare ett) känslotillstånd likadant som de i västerländska nationer gjorde. Den numera pensionerade psykologiprofessorn Ekman har i sin tur en egen ”lärjunge” i en annan kalifornisk psykologiprofessor, Dacher Keltner. 

Insidan uts regissör Pete Docter bjöd för fem år sedan in dessa båda som konsulter i projek-tet. Docter ville veta vad emotioner är och hur de skiljer sig exempelvis från en impuls och en reaktion. Hur fungerar de och hur många känslor finns det? Var ”bor” de? Hur fungerar medvetandet? Är det som en dator, eller som ett skepp med styrhytt, kapten och maskinrum? Eller är det som en teaterscen, med backstage, onstage och publik?

De bägge psykologerna är visserligen inte helt eniga exempelvis om antalet känslor och vilka som borde finnas med i filmen. Ekman anser numera att det finns sju grundemotioner med universella ansiktssignaler, förutom filmens fem även förakt och överraskning/för-våning. Han har nyligen genomför en översiktsstudie av ett hundratal emotionsforskares arbeten och konsensus visar sig vara stor: dessa fem känslor är viktiga inslag i nervsystemet och människors identitet. 

Keltner har ägnat sig åt fler (främst positiva) emotioner och ville för sin del få med fler känslor, exempelvis fruktan (en blandning av rädsla och respekt), munterhet, medkänsla och kärlek. Ekman hävdar dock att kärlek inte är någon känsla och Docter invände att de inte skulle göra en sex timmar lång film. Ett bra tag planerade man emellertid att även ta med känslor som Förvåning, Hopp, Stolthet och Leda, men dessa valdes bort. (Även skam finns dock med på ett hörn, i en dröm om att vara utan byxor.)

Konsulterna Ekman och Keltner skrev i somras en gemensam artikel i New York Times (3/7-15) där de berättar om sin insats och syn på resultatet. Filmteamet ville som sagt av dem veta hur emotioner styr medvetandet och hur de färgar en människas minnen av det förflutna. Men framför allt hur en 11-årings känsloliv ter sig. Psykologernas svar var bland annat, att studier visar att upplevelserna av positiva emotioner plötsligt börjar minska både i frekvens och intensitet i just denna ålder. 

Jennys specifika personlighet definieras länge främst av Glädje, medan andras identitet kan domineras av någon annan grundkänsla. Vanligt i 11-årsåldern är dock att individen börjar känna sig mer sorgsen, förlora självförtroende och få minskad självkänsla. Filmen säger att detta helt enkelt är en följd av detta att bli äldre och helt OK. Det behövs ingen medicinering för det! Att vara ”lycklig” är en mix av många känslor tillsammans, är filmens budskap. 

Keltner och Ekman har främst en gemensam anmärkning mot filmens framställning: Ledsenhet är alltför ledsen. Hon ses här som en bromskloss, en trög figur som Jenny bokstavligen måste släpa med sig. Studier visar tvärtom att ledsenhet är förknippad med förhöjd fysiologisk aktivitet, som stimulerar kroppen att reagera på förlust. Istället för upplyftande är hon enligt psykologiprofessorerna i Insidan ut färglös, omodern och aningen frånstötande. I verkligheten brukar ledsenhet istället dra till sig andra runtomkring och erhålla tröst och hjälp. (Det gör ju också Jennys Ledsenhet mot filmens slut…)

Förutom denna invändning, är psykologerna eniga om att filmens framställning av Ledsen-het på ett lyckat sätt dramatiserar två centrala insikter gjorda inom emotionsforskningen: dels att känslor inte hindrar, utan organiserar, rationellt tänkande. Traditionellt har väster-ländskt tänkande utgått från att emotioner är förnuftets fiender och försvårar sociala rela-tioner typ samarbete. 

Tvärtom, har forskare visat, vägleder känslor människors upplevelser av omgivningen, våra minnen av det förflutna och t.o.m. våra moraliska omdömen om rätt och fel. Inte minst medför Ilska att vi är högst känsliga mot det som är orättfärdigt, vilket driver fram agerande för att rätta till orättvisor. Man har kommit fram till att det är just ILSKA, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden!

Den andra missuppfattningen som filmens forskningsanknytning rättar till är, att emotioner skulle sätta krokben för sociala relationer. Tvärtom organiserar känslor sociala interaktioner mellan föräldrar och barn, syskonkonflikter, flirt mellan ungdomar på date, förhandlingar mellan rivaler etc. Förlägenhet får omgivningen att förlåta en, när man brutit mot sociala normer. Känslor typ Ledsenhet, och även känsloutbrott som Ilska, leder inte till passivitet utan får precis som i filmen omgivningen att agera, enas eller förenas. 

Vetenskapliga studier har även kommit fram till att våra aktuella emotioner formar hur vi minns det förflutna. Kort sagt: känslor har viktiga roller att spela, inte bara i denna film utan i vardagen. 

Ekman berömmer filmen för att den får publiken att inse att man kan styra sina känslor och inte vara helt styrd av dem. Keltner har sett filmen tre gånger och säger ”It really blows me away!”. Filmen säger till åskådaren att välkomna sina känslor och att det är bra att bli arg då och då. Det finns nämligen ofta goda skäl att vara det. I Västerlandet har vi en naiv uppfatt-ning om att lycka bara handlar om det positiva, men ett meningsfullt liv inkluderar alla känslor – på rätt plats – framhåller Keltner. Filmen visar hur viktig fiktionen kan vara för vår förståelse av den mänskliga naturen, blir hans slutsats i en intervju (Judd 8/7-15)

Wesley Judd: A Conversation With the Psychologist Behind 'Inside Out’ 


Expertisen framför filmduken


Inte bara de affektforskare som fungerat som konsulter (Ekman och Keltner) utan många andra inom huvudprofessioner har kommenterat filmen och funnit den förvånansvärt ”sann” mot forskningens nuvarande ståndpunkt. Ett tjugotal psykologer, psykiater och terapeuter har av amerikanska och engelska tidningar ombetts se Insidan ut och många fler har själv-mant recenserat filmen, även en svensk terapeut. 

De yrkesverksamma i hjärnbranschen – kognitionspsykologer, neuropsykologer, utveck-lingspsykologer, minnesforskare, kliniker, barnpsykiater etc – är framför filmen eniga med forskarna bakom den, visserligen ibland med smärre invändningar eller önskemål om att något ytterligare hade funnits med, eller varit mer ”vetenskapligt korrekt”. De inser dock behovet av förenkling och urval, inte bara med tanke på den unga publiken utan på filmens längd.

Några minnesforskare önskar sig t.ex. en mer vetenskapligt korrekt beskrivning av hur minnet fungerar. Filmen sägs på ett bra sätt visa samspelet mellan minnet och emotioner, exempelvis hur hågkomst av det förflutna kan reglera känslorna i nuet. Likaså hur minnen kan förändras, men det anses mindre vanligt att minnen – som i filmen – blir mer negativa med tiden. Vanligen blir återblickande minnen tvärtom mer positiva, vilket väl kan förklara vuxnas barndomsnostalgi (Talarico 2015). 

En annan sak som Talarico invänder mot rör att hjärnan inte som i Insidan ut lagrar minnena hela. Den inrymmer föga förvånande inget bowlingklotliknande lager, utan har separata småförråd för grundläggande kognitiva funktioner: ett synförråd, ett hörselförråd, språkför-råd etc och minnet måste därför sätta ihop de olika delar på nytt utifrån utspridda ”delar”. 

En annan av Talaricos kritiska punkter är att filmens framställning av kärnminnen tyvärr betonar individuella minnen, snarare än olika sammansättningar av relaterade minnen. Människans minne sägs mindre likna stadsbibliotek med mängder av böcker ordnade på hyllor och mer påminna om Wikipedia, med dess många länkade informationssidor. Hennes slutsats blir dock, att även om filmen för vidare vissa myter om minnet, är dess fokus trots allt på känslorna och påtalar onekligen samspelet mellan minne och känslor på ett bra och inte minst underhållande sätt. 

Jennifer Talarico: Pixar’s ”Inside Out” is a surprisingly accurate representation of how memory actually works     på



Fast frontalloben är heller inte personifierad, framhåller andra. Är tänkandet därmed bort-glömt? Nej då, här finns både induktivt och deduktivt, logiskt tänkande. Det s.k. exekutiva systemet är visserligen inte personifierat, utan här får Ilska planera bussresan tillbaka till Minnesota. Förnuft och logik framställs mot filmens slut som summan av olika känslor.

Barnpsykiatern Karen Mu saknar i filmen därför t.ex. förmågor som planering, omdöme, beslutsfattande och självkontroll. Känslokaraktärerna i filmen är egentligen bara en aspekt av vad som leder fram till vissa handlingar från Jennys sida, framhåller hon. Regissören Docters svar angående detta är, att Jenny skulle framstå som en robot eller marionett styrd av alla möjliga varelser, ifall varje aspekt av hennes hjärna skulle utgöra en egen karaktär i hennes huvud. ”Dessutom var det nödvändigt att låta Jenny ha förmågan att även kunna bestämma och agera helt och hållet på egen hand, för att det skulle kunna finnas en kärleks-full relation mellan Glädje och Jenny.”

Av åskådaren krävs emellertid en hel del reflektion. Insidan ut är i sig en metafor, för sin förståelse beroende av abstrakt tänkande, då merparten karaktärer är abstrakta begrepp. Det skämtas visserligen i filmen om ett farligt område kallat ”Abstrakt tänkande”, som ingen sägs begripa och som det varnas för att beträda. Men tänkandet i känslorna vinner för det mesta över kännandet i känslorna.

En barnpsykiater på webbsidan PSYCRITIC säger sig kunna ha användning för filmen i sin terapi. Att be ett barn tänka på en viss situation och fråga sig vad Glädje respektive Ledsen-het och Rädsla skulle säga om denna, skulle kunna göra kognitiv beteendeterapi både mer engagerande och lustbetonad. Vederbörande frågar ”If you're a child therapist/psycholo-gist/psychiatrist and haven't seen it yet, what are you waiting for?”


Olika slags svensk ”expertis”


Våra bägge svenska exempel på anmälare av filmen, Gunnar Bolin och Suzanne Osten, har förstås inte rådfrågat någon expertis, utan tas själva för experter. Glädje är som framgått Insidan uts skenbart starkaste känsla, dock utmanad av Ledsenhet och Ilska. Om Ostens egna produktioner förment riktade även till 7-åringar, talas det i hennes framträdanden och på hennes blogg (t.ex. 30/9-15) mycket om ”starka känslor” (”vi är rädda för barns starka känslor”), men som starka inkluderas i hennes egna filmer aldrig positiva sådana. Glädje är alltid bortcensurerad… 

Detta trots att Osten (t.ex. i sin bok Babydrama, 2009) lutar sig just mot Silvan Tomkins' 50 år gamla affektteori. Enligt dennes teori bör människor emellertid sträva efter att uppleva mer av de positiva och mindre av de negativa känslorna. I relationer till andra bör man likaså förstärka varandras känslor och undvika att framkalla negativa affekter hos varandra. 

Tomkins menar att människans naturliga sinnestillstånd är optimistiskt och positivt. Detta tycks ha gått Osten förbi, åtminstone applicerat på kriterierna för bra barnfilm. Hon är uppenbarligen rädd för barns och barnfilmers glada känslor. Hon underskattar åtminstone Glädje i Insidan ut: ”Den väldigt käcka Glädjen drar tunga lass i den amerikanska barn-filmen. Var är dramat? Var är de riktiga konflikterna? [..] Känslornas hjälte är den blå-perukade Glädjen, en käck tjej.” Detta är väl just dramat där Glädje utvecklas, tonar ned sig och tar ett steg tillbaka, om än har en viktig funktion.

Glädje är ju inte alls filmens hjälte, utan det är snarare Ledsenhet! Bägge dessa karaktärer lever dessutom upp till ”kvalitetsfilmens” krav på utveckling. Glädje visar sig kunna bli ledsen och gråta och Ledsenhet blir till slut mer uppåt. Ledsenhet överger sin passivitet och blir slutligen den som inskrider på ett helt avgörande sätt. Ilska ler faktiskt också mot slutet av filmen, då han menar att Jennys mamma kanske inte är så dum trots allt. De andra känslorna har inte lika central plats i filmens hjärnstory, men torde också de med tiden utvecklas. 

Var dramat och konflikterna är? Mitt svar: inte minst rör det sig här just om konflikten mellan Glädje och Ledsenhet i flickans inre drama runt barnets känslotillstånd. Fast Osten ”drömmer fortfarande om den oroande filmen som Insidan ut hade kunnat utvecklas till”. Flickan är milt sagt oroad av flytten och klart oroande för både känslorna, föräldrarna och inte minst för publiken.

Ostens dröm innebär att ”den 11-åriga flickan faktiskt tar bussen till sitt så saknade Minnesota”, skriver hon vidare. Vore något så drastiskt verkligen befogat utifrån flickans familjesituation? Bättre än att erkänna sin reaktion och till sist tala med de förstående föräldrarna? Har Jenny det verkligen hemskt i skolan? Vad hade den bussresan kunnat utmynna i för gott?!? I vilken insikt då, för den jämnåriga publiken? Visst, alla filmer hade kunnat utvecklas till någonting annat, men nu har vi faktiskt denna film att ta ställning till. 

Bolin fattar i alla fall så pass att han förstår att ”flickan krisar”, även om han tar lätt på hennes undertryckta känslor och djupa nedstämdhet. ”Ingen kan vara glad för jämnan”, barns humör svänger ju så fort… inget att bry sig om. Osten skriver däremot: ”Manusför-fattarna lämnar ju faktiskt den 11-åriga flickans konflikt mycket snabbt i Insidan ut. […] djupare komplikationer och kritik mot föräldrar censureras för barnpubliken. Konflikten fördummas eftersom mamma och pappa löser allt. […] Var är överlevnaden, ambivalensen, var är de konstnärliga lösningarna?”

Osten måste inte enbart ha gäspat, utan helt sonika somnat! Jo, dramat, alltså, det utspelar sig inne i flickans huvud… Lämnas konflikten där verkligen snabbt? Nästan hela filmen handlar ju om denna konflikt! Och där visas kontinuerligt även de ”konstnärliga lös-ningarna”. Det är väl varken Bing Bong eller föräldrarna som löser Jennys konflikt? Filmen fokuserar faktiskt kampen mellan Jennys känslor, handlar inte om föräldrarnas hjärnors motsvarigheter! Det är Jennys Ledsenhet som får henne att hitta tillbaka till föräldrarna och bidrar till att de kan stödja henne. Flickan är själv i högsta grad aktiv i sin lösning av konflikten.


En svensk psykoterapeuts omdöme


Gestaltterapeuten Osten hade exempelvis kunnat ta intryck av psykoterapeuten Malin Bäck (28/8-15 på webbsidan Relationella rummet):

”Rent teoretiskt så håller väl kanske inte filmen fullt ut vad gäller hjärnforskning, affektteori eller någon annan teoretisk modell heller för den delen. Det spelar dock ingen roll. Filmen levererar en fin symbolik kring känslors funktion, på ett sätt som de flesta över 8 år kan dra nytta av. Eller som min dotter sa efter filmen; – ’Glädjen kan ju slita ihjäl sig för att få allt bra när man mist något viktigt, utan att det hjälper. För då kanske man faktiskt måste få vara ledsen för att må bra igen’.”


IPT-terapeuten Bäck skriver vidare:

”Filmen tydliggör affekternas betydelse för vår personlighet, för vår känsla av ett själv och hur vi därigenom klarar av att relatera till interpersonella anknytningssammanhang. Den iscensätter även den nedsläckning av det inre livet som sker vid en depression och hur otillgänglig individen blir för sig själv och andra. Utifrån ett affektfobiskt perspektiv så kan man säga att filmen visar hur problematiskt det blir när en adaptiv känsla upplevs som hotfull och skall undvikas till varje pris. Det blir efterhand tydligt för de andra att ”Vemod” fyller en nödvändig funktion; att när Jenny tidigare uttryckt ledsenhet så har hon vänt sig till viktiga andra och fått stöd och tröst och därmed kunnat känna sig glad igen – att uttryckt sorg gör oss mindre ensamma. 

Som interpersonell terapeut så tycker jag att filmen är klockren i att beskriva hur en smärt-sam rollförändring kan resultera i en depression, vikten av emotionellt utforskande av relationella livsomständigheter och den läkande, återupplivande kraften i att ta stöd från andra. När Jenny, med vägledning från Vemod, slutligen anförtror sina föräldrar om sin känsla av förlust och saknad så kommer hennes förlösande tårar – och mina! Jag sneglar på de andra i biosalongen. Många håller varandra i handen och flertalet torkar kinderna från tårar. Vilken fin film – #katarsis"



Ett frågetecken kvarstår i min hjärna


Något som emellertid förbryllar mig är att känslorna under Jennys första 11 år är personifie-rade såsom vuxna eller åtminstone halvvuxna karaktärer. Kännetecken för grundkänslorna är dels att de är medfödda uttryckssätt hos ett barn, d.v.s. inte inlärda, dels pankulturella: lika-dana i alla kulturer och möjliga att upptäcka redan hos spädbarnet. Om nu dessa grund-känslor är medfödda, borde de väl hela tiden gestaltas som jämgamla med Jenny själv? 


Särskilt Glädje och Ilska påminner om en välmenande men aningen överväldigande förälder, som vill skydda sitt barn från allt ont. Glädje skulle väl idag i USA kallas helikopterförälder och hos oss curlingförälder. Känslorna torde förvisso förmodligen ta sig olika sociala uttryck beroende på miljö, men bör väl ändå inte påminna om ett vuxeninitierat Samvete t.ex. Den enda förklaring som jag kan komma på är, att det blir ”animationsförenklande” på detta vis. Det skulle kanske vara för tidskrävande att göra alla känslorna i en 2-åringsversion, en 4-åringsversion, en 11-åringsversion etc.

Fortsättning följer i morgon!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar