Det senaste decenniet har en ny yrkeskategori getts allt större plats i debatter och diskus-sioner om barnuppfostran, förskolepedagogik, bildmedier och kulturprodukter riktade till barn. Jag tänker förstås på läkare, inte minst amerikanska. I Sverige har flera framträdande, och för de flesta välkända, män med yrkesbeteckningen fått status av experter på dessa områden. Fast varför skulle just läkare vara mer insatta om barn-tv, datorspel, barnböcker eller dagis (frånsett infektionsrisker) än exempelvis jurister och skolsköterskor? För att de själva har många barn? Speciellt sådana fäder borde väl ha haft särskilt lite tid till reflektion?
Men vad säger alla de kvinnliga läkare som snart tagit över yrket? Pratar de kanske hellre med barnen, än på seminarier och konferenser? De svenska universalexperterna har inte själva studerat de ämnen som de uttalar sig om, utan bygger i de flesta fall på utländsk läkarexpertis. Som jag skrev i mitt blogginlägg om ”skärmtid” för småbarn (23/9-15), iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!, är referenserna dock selektiva. Hugo Lagercrantz har inte velat låtsas om att Dimitri Christakis, som han tidigare stött sig på, numera ändrat inställning. Inga inbjudningar till seminarier på Karolinska Institutet nu inte… I det blogginlägget ifrågasätter jag även den forskning som rekommendationen påstås basera sig på.
Så här inför jul kan man förmodligen vänta sig ännu ett stort uppmärksammat utspel från läkare någonstans på klotet. Det hör liksom till högtiden att kritik mot omtyckta barnpro-dukter förläggs till denna smittkänsliga årstid. Kanske kommer det julveckan 2015 att röra sig om att det visserligen förekommit feta människor i barnfilm, men bara som komiska figurer. Alltså inte tillräckligt seriöst eller tydligt nog, för att barn ska begripa faran med överviktens konsekvenser även för de yngsta. Bara använts som lyteskomik. Visst, vi har alla de klotrunda i Wall-E. Men den 8-årige scouten Oskar i Upp framställs kanske inte som riktigt i riskzonen för hjärt-kärlsjukdomar? Eller så blir det precis tvärtom: en kritik av den orättvisa underrepresentationen av överviktiga, som också de vill synas? Fast skildrade på rätt sätt och inte som sorgsna, likt Vemod i Insidan ut.
När kritikerna nu betat av oönskade köns-, ålders-, etniska och rasframställningar hos Disney, torde tiden hur som helst vara inne för nästa diskrimineringsgrund att uppmärk-sammas. Jag vågar inte sia om ifall det i år blir just en kritikstorm mot framställningen av överviktiga i julaftonens Kalle Anka och hans vänner önskar god jul (utifrån t.ex. Insidan uts bibliotekarie), mot negativa bilder av överklassrepresentanter eller mot mödradiskri-minering. Troligt är ändå att listorna över ”20 Disneyfilmer som du inte visse var rasis-tiska/sexistiska/anti-religiösa/etc” kommer att få konkurrens av någon ny. Fast om man nu inte ”visste” det, vilken roll spelar det då?
Expressens artikel (21/10-15) ”SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton” kan dock oroa somliga, men glädja andra: ”inför årets julaftonssändning ger SVT nu ett löfte till tittarna – i år ändras ingenting. – Det är redan bestämt, säger Pontus Torpvret, chef för inköp för barn-program, på SVT. […] det kommer inte vara några bortklipp eller tillägg”.
Således ingen självcensur från Disneys sida? Fast troligen ändå väl valda scener?
Julen 2014: ”Cartoons kill” – enligt läkare och psykologer
I fjol var det en artikel av Colman m.fl. i British Medical Journal som kritiserade fram-ställningen av döden i inte minst animerade Disneyfilmer (BMJ, 16 december 2014). Huvud-författare är en kanadensisk docent i epidemiologi, en londonpsykiater, två kanadensiska utvecklingspsykologer, samt en handfull av deras doktorander. Tidskriftens goda renommé borde borga för viss kvalitet, även om det som här rör sig om dess lättviktigare julnummer.
Ty journalister världen över lär inte vara insatta nog för att kunna bedöma studiens kvalité, eller ens tro sig behöva göra det. Det rör sig trots allt om en välrenommerad internationell medicinsk tidskrift som tillämpar peer review. Inga läkare har mig veterligt heller tagit avstånd från den. Det är möjligt att även de först behöver fräscha upp detaljerna i analys-metoder som Kaplan-Meiers överlevnadsanalys eller Cox’ regressionsanalys. Merparten journalister har nog aldrig hört talas om dessa, men de låter ju förtroendeingivande.
Expressen (18/12-14) var mycket riktigt inte sen att skrämmas med hjälp av rubriken ”Forskare: Barnfilm är värre än skräckfilmer”. Ingressen fortsatte med:
”Bambis mamma skjuts till döds, Tarzans föräldrar blir mördade av en leopard och Nemos mamma äts upp en av barracuda. Barntillåtet – eller? Nu har forskare kommit fram till att tecknade barnfilmer innehåller mer våld och död än skräckfilmer för vuxna. I studien, som publicerats i British Medical Journal, tittade forskarna på de 45 populäraste tecknade barnfilmerna som släppts mellan 1937 och 2013, det vill säga allt från "Snövit" till "Frost".”
Redan dagen innan hade både kulturnyheterna på svt.se och Sveriges radios Kulturnytt (17/12-14) nyheten ”Vanligt med mord och död i barnfilmer”:
"Tvärt emot vad man skulle kunna tro är det vanligare i tecknade filmer för barn än i vuxenfilmer att huvudkaraktärerna dör. Nämligen dubbelt så vanligt. De löper också tre gånger så stor risk att mördas.
-Snarare än att vara ofarliga och mjukare alternativ till typiska skräck- eller dramafilmer, så är de tecknade filmerna för barn i själva verket en härd för mord och förödelse, säger forskarna bakom studien."
Ingår inte granskning av vetenskapliga rapporter överhuvudtaget i journalistutbildningen? Ty vad står det i artikeln i övrigt, om vi bortser från siffror, procent, signifikanskoefficienter?
Forskarna oroar sig inledningsvis för att skildringar av döden och dödande i bild ska upp-levas som traumatiska av barn under 10 år och även få varaktiga konsekvenser. Särskilt om ämnet är tabu att tala med barn om och de yngsta därmed kommer helt oförberedda till filmen. Andra har menat att detta i så fall är ett lämpligt, ty fiktivt, sätt att just förbereda barnen. Kontentan av studien blev, efter en jämförelse med vuxenfilmer typ Pulp Fiction alltså: ”Större risk att bli mördad i tecknad film”. Är detta verkligen möjligt?! Troligt? Sannolikt?
Låt oss titta närmare på denna artikel…
…med rubriken ”CARTOONS KILL: casualties in animated recreational theater in an objective observational new study of kids’ introduction to loss of life”
Kanske ska orden ”objective” och ”new” i titeln för de initierade vara en signal av typen ”ta inte detta på så stort allvar!”, men artikeln i övrigt med dess korrekta referenser och tabeller antyder raka motsatsen. ”Ny forskning” slås ju alltid upp stort i pressen, åtminstone innan den presenterats offentligt och artikeln ofta bara bygger på pressrelease. Eventuella invänd-ningar från andra forskare kan därmed inte ske förrän veckor senare – då nyheten ju redan är gammal och ointressant…
Följande granskning ska bara ses som en första förberedande kurs för ovana i läsning av ”forskningslitteratur” generellt: Vad är syftet? Vilka metoder används? Vilka definitioner har man av centrala begrepp. Hur har urvalet av filmer skett? Motiverat hur? Är slutsatserna väl underbyggda? Etc.
Syftet med den kanadensisk-brittiska undersökningen sägs vara att bedöma risken för att viktiga karaktärer dör i bild (”on-screen death”) i animerade barnfilmer kontra samma risk i dramafilmer för vuxna. Forskarna mätte tiden fram till att detta skedde första gången i filmerna och medtog bara detta dödsfall i sin räkneövning.
Analysmaterialet utgjordes (förment) av släckta liv för viktiga karaktärer (definierat som människor och djur såsom huvudfigur, huvudfigurens vän, familjemedlem eller ärkefiende alternativt filmens huvudskurk) i de 45 mest inkomstbringande animerade barnfilmerna någonsin (uppföljare undantagna) versus de 90 dito kassakorna i kategorin ”dramafilmer” (utifrån Internet Movie Databases/IMDb beskrivning av genre) för vuxna från samma år som barnfilmerna.
Det innebär således att filmer som av IMDb är rubricerade såsom ”action” eller ”äventyr” ej medtogs i det vuxna jämförelsematerialet, då dessa av forskarna bedömdes som att de även sågs av små barn! ”Skräck” och ”thriller” ansågs däremot precis som ”drama” vara vuxen-filmer och inkluderades således. Detta innebär alltså att de två vuxenfilmer (komedier också undantagna) per år som dragit in mest pengar samma år som barnmotsvarigheten – alltifrån 1937 (Snövit) till 2013 (Frost/Frosen) – ingår som jämförelsematerial.
”Barnfilmer är ingen harmlös underhållning”
Resultatet beskrivs som att ”huvudkaraktärer” i animerade barnfilmer hade större risk att dö. Två tredjedelar av barnfilmerna, att jämföra med endast hälften av vuxendramerna, påstås visa en ”viktig” figurs ”död i bild”. I barnfilmer sker detta p.g.a. attack från ett djur eller genom fallolycka, i vuxenfilmerna p.g.a. skjutvapen, bilkrascher, sjukdom. Risken för ”mord i bild” sägs, som Kulturnytt nämnde, vara nästan tre gånger högre för en framträ-dande figur i barnfilmerna än i vuxendramerna (hazard ratio 2.52, 95% confidence interval 1.30 to 4.90. [..] Risk of on-screen murder: 2.78, 1.02 to 7.58). Slutsatsen blir således att barnfilmer alls inte är någon harmlös underhållning, utan fulla av död och mord i bild…
Som exempel på tidigt döda(de) i bild i barnfilm tas hur Nemos mamma äts upp av en barra-cuda fyra minuter in i Hitta Nemo och hur Tarzans föräldrar dödas av en leopard, likaså fyra minuter in i Tarzan. I vuxenfilmer dör snarare huvudfiguren själv. Det var vidare fem gånger större risk i barnfilmerna än i vuxendramerna, att huvudfigurens föräldrar dör (om nu sådana alls finns med i de senare, kan man undra…).
Varför har ingen upptäckt detta förr?!? Förstår sig filmforskare kanske inte på att använda regressionsanalys eller på koefficientsignifikans? Fast filmvetare besitter möjligen annan viktig kompetens? Som läsaren säkert redan själv märkt, finns mycket att invända mot studien. Man behöver inte vara filmforskare för att anmärka att Nemos mamma alls inte dör i bild.
Artikelförfattarna har efteråt försvarat sig mot denna kritik med argumentet att man egent-ligen definierat detta som att ”det finns tydliga belägg i filmen för en figurs död, i och med att denna funnits med, men sedan ej längre syns till”. Att exempelvis Gaston i Skönheten & Odjuret ramlar ner från ett hustak och dör visas ej med hjälp av nedslaget i marken, men anses underförstått och förstått av den unga publiken. Likaså att Bambis mor dör, i och med att ett gevärsskott hörs, hon sedan försvinner och en fanatisk flykt genom skogen därefter vidtar. Likaså att Nemos mor ”dödas/mördas”.
En utvikning: Förstår småbarn att Nemos mamma blir uppäten?
Kanske undrar någon nu ifall även små barn verkligen begriper detta med clownfisken Nemos mammas försvinnande. Låg mig därför göra en liten, men relevant, utvikning till kollegan Cary Bazalgette som studerat sina egna barnbarn och deras relation till bildmedier alltsedan tvillingarna var 1 år. Pojken och flickan visar sig reagera på tv-program och video-filmer på helt olika sätt, men här ska bara flickans respons på Hitta Nemo, när hon hunnit bli 3 år, redogöras för.
I sekvensen äger detta rum i bild: pappafisk och mammafisk har en mängd fiskyngel i ett korallrev och fadern ser fram emot att barnen ska födas, när modern upptäcker en stor fisk och kastar sig ned mot bebisynglen, fadern knockas och allt blir svart. Pappan vaknar sedan först när det är natt och börjar då leta efter mamman: ”Cora, Cora, var är du?” Han har förlorat alla och gråter, men ser sedan ett enda litet ägg, som han tar under sin fena och säger att han aldrig ska låta något ont hända det.
De treåriga tvillingarna blev så berörda av denna scen att deras mamma avbröt visningen, men alla tre såg den senare i två delar. När de då kom till slutet och Nemo och pappan glada simmar iväg, sa den lilla flickan ”Nu ska dom leta efter mammafisken”. Hennes mor svarade då att ”hum, näe, det ska dom inte. Mamman blev uppäten i början av den där stora fisken.” Flickan: ”Jag såg inte att mammafisken blev uppäten.” Man ser det ju mycket riktigt inte.
Den 3-årige pojken hade utan vidare bara följt med i storyn om pappan som letar efter sin son, medan hans jämnåriga syster inte hade glömt mammans uppdykande och obegripliga försvinnande i filmens början och 90 minuter senare väntade sig att hon åter skulle dyka upp igen. Flickan antog alltså att denna berättelsetråd hade en fortsättning. Hon kunde dessutom inte släppa denna tanke.
Någon eller några dagar senare när modern och barnen befann sig på tåget, bad flickan plötsligt att få se Nemo på mobilen: ”Jag vill se mammabiten.” Hon tittade då på den ett antal gånger i sträck, kanske fem, för att bearbeta den. Treåringen tycks ha letat efter belägg för händelseutvecklingen, försökt förstå hur filmberättelser inramas och sätts samman. Forskarens intressanta beskrivning stämmer nog inte överens med de flestas antaganden om vad 3-åringar egentligen kan förstå eller deras filmbearbetningsförmåga. Barns visade kompetenser överraskar oss dock nästan aldrig negativt, om vi verkligen tittar närmare.
Cary Bazalgettes blogg om hennes 3-åriga tvillingbarnbarn:
På denna punkt har författarna i British Medical Journal (2014) alltså rätt. Även förskole-barn torde, åtminstone senast i åldern 4-5 år, förstå detta med endast antytt dödande. En vida spridd ”Internet-klassiker” av en ”adorable” flicka på uppskattningsvis 3 år (videofilmad av sin pappa Keith Harris i Baltimore och sedd över fem miljoner gånger) som gråter när hon första gången ser Lejonkungen och Simbas pappa dö, ger också belägg för detta.
Nu dock tillbaka till ”dödsstudien” i tidskriften och tveksamma sidor hos denna, som ger undersökningens påståenden och slutsatser låg validitet. Några punkter bara, med inverkan på giltigheten, är:
Uteslutningen av ”icke-levande”, men talande, karaktärer
Undersökningen bygger på idén att talande tecknade eller på annat sätt animerade djurfigurer kan dö, däremot inte animerade talande bilar, robotar eller antropomorfiserade leksaker. Men skulle cowboydockan Woody i Toy Story ”mördas”, vore detta givetvis lika upprörande som framställningen av Nemos mammas död. Woody är betydligt mer ”mänsklig” och åskådaren har fått närmre och längre relation till denne. Självklart kan också talande bilar i en under-sökning som denna, lika väl som fiskar till bifigurer, ”bli mördade”.
Och inte är väl en barracudas eller gäddas ätande av småfiskar eller fiskägg egentligen mord i juridisk mening? Mord kräver ett helt annat uppsåt än hunger. Är yrkesfiskares aktiviteter i så fall också mord? Och vårt ätande av fångsten ”medhjälp” eller ”anstiftan” till mord?
Varför skulle tidig död vara värre än död(andet) därefter?
Varför räknar forskarna bara antalet döda som först förekommer i filmen ifråga? Det bör väl snarare vara tvärtom så, att en död/ett dödande som inträffar långt in i filmen när åskådaren lärt känna en karaktär, upplevs som värre. På studiens nu valda sätt blir dessutom en film med en enda död bifigur lika hemsk som Ridley Scotts Black Hawk Down (2001) med dess totala antal döda: 135. Är det rimligt? Irrelevant?
Varför berörs inte eventuell realism i dödandet?
Mer grymt och avsiktligt mördande lär väl vara mycket mer traumatiskt för barn än en död som är självförvållad, en olyckshändelse eller resultatet av ett åsknedslag? En av de värsta scenerna skulle enligt forskarna i studien dock vara när Snövits elaka styvmor, förvandlad till häxa, dör efter att ha träffats av blixten och ramlar nedför en klippa. Hon har dessför-innan visserligen jagats dit av de sju arga dvärgarna, men p.g.a. att hon försökt mörda styv-dottern med ett förgiftat äpple. De flesta barn i publiken torde, minst sagt, vara lättade vid åsynen av fallet – utan att man därför behöver beskylla dem för att ha blivit ”avtrubbade” mot verklighetens våld.
Fast hur kan någon ens komma på idén att jämföra dödsfall i animerad film med dödandet i skräckfilmer? Hitta Nemo blir på detta sätt lika skrämmande som Hajens (1975) smygande och utdragna kusligheter, som byggs upp mycket medvetet för att just skrämma. Och varför blandas bara komedier in i barnfilms- men ej i det vuxna jämförelsematerialet?
Varför utesluta action, äventyrsfilm och – vissa – komedier?
De vuxna jämförelsefilmerna tycks vara mycket tendentiellt utvalda. Varför utesluta alla vuxenkomedier, som de studerade åren ligger långt före de medtagna dramafilmerna vad kassaintäkter anbelangar, när flera av de animerade filmerna kan anses vara komedier? Toy Story är väl inget drama? Inte heller Skönheten & Odjuret. Döda(nde) i komedi upplevs väl annorlunda än i drama? Varför då inte låta 1994 hellre representeras av Forrest Gump än av Pulp Fiction? Och varför ej ta med action- och äventyrsfilmer? Just action- och äventyrs-film är väl genrer som innehåller mycket död och dödande. Är de kanske bortvalda av just det skälet? Fast kan man inte kalla också den medtagna animerade Tarzan (1999) för en äventyrsfilm? Liksom Mulan? Varför är de i så fall med?
Spelar det ingen roll om skurk eller hjälte, barn eller vuxen karaktär dör eller dödas – eller dödas p.g.a. vad?
Det måste väl upplevas annorlunda när föräldrarna i Tarzan dödas av en leopard, jämfört med när filmers mordiska gestalter mot slutet av berättelsen möter sitt öde? Som när Kapten Krok (eventuellt) blir uppäten av en krokodil i Peter Pan (1953)? (Fast han dyker ju upp igen långt senare, i Jake och piraterna…) Att den onda fen i Törnrosa, förvandlad till en gigantisk eldsprutande drake, till sist dödas av prinsens svärd, eller att bläckfisksjöhäxan Ursula spetsas av skeppets ”spjut” och sedan dödas av blixten i Den lilla sjöjungfrun, sker inom en helt annan emotionell kontext. Ingen barnkaraktär dör dessutom mig veterligt i de 45 animerade filmerna, eller dödas i vart fall inte, om nu fiskyngel inte också av barn betraktas som foster.
Artikelförfattarna har förvisso inte fel, när de upptäckt döda(de) karaktärer i Disneyfilmer såsom Clayton i Tarzan som blir självförvållat hängd i en lian. En jättegarderob faller onekligen över en man i Skönheten & Odjuret, den sadistiske leksaksplågaren Sid i Toy Story sätter förvisso en smällare på soldatdockan Combat Carl. Och Mulan är onekligen en ”massmördare” i filmen döpt efter hjältinnan, när hon fixar ett snöskred över hundratals hunner. Berättelserna är rimligen ändå inte jämförbara med skräckfilmer.
Ja, läsaren har säkert själv fler invändningar, men jag nöjer mig med dessa. I artikelns Abstract står visserligen skämtsamt att studien genomförts via författarnas tv-apparater både ”med och utan popcorn”. Studiens presentation, dess redovisade forskningsfinansiering, samt artikelns många fotnoter till seriös forskning på området ger ändå intrycket av att ”vetenskaplighet” verkligen eftersträvats.
Medicintidskriftens artikel avslutas förvisso också med ”That’s all, folks!”. Det vill säga med orden i slutet av Warner Bros’ tecknade filmer i serien Looney Tunes alltsedan 30-talets slut. Och nog är denna studie ”looney” allt… Risken finns att allmänhetens tilltro till läkare och forskning generellt, som redan är rätt låg, minskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar