Disneys goda rykte världen över som en barnvänlig, ofarlig, icke-våldsam och relativt hälsosam typ av barnunderhållning ger ofta upphov till en baksugseffekt, innebärande att många forskare och aktivister inriktar sig på kritik av företagets animerade barnfilmer för att få uppmärksamhet. De vill helt enkelt sugas med i bakvattnet av koncernens framfart, nästan som fripassagerare, eller åtminstone med betydligt mindre vatten- eller luftmotstånd.
Best & Lowney (2009) har rett ut det retoriska recept som tas i bruk av dem i baksuget av denna jättekoloss. Det hela sker ytterst enkelt och i fyra steg: 1) Disney är bra; 2) Jämställd-het/mångkultur/miljövård/annat önskvärt är bra; 3) Disney visar sig inte vara bra på jäm-ställdhet/mångkultur/miljövård/eller vad man nu önskar lyfta fram; 4) Disney står för hyckleri, måste känna till missförhållandet, agerar i ond tro, ”borde ha gjort X eller visat Y…”, Disney gör det medvetet bara för profitens skull.
En alternativ slutsats vore förstås att 4) Inte heller Disney är bättre än alla andra på jäm-ställdhet/mångkultur/miljövård/annat önskvärt, men har åtminstone andra fördelar. Filmerna är ju gjorda för barn i åldern 4-10 år och tvingas därför förenkla, bygga vidare på (stereo)-typer och det som i denna ålder redan är bekant.
Den alternativa tolkningen ger förstås inga rubriker. Så alltifrån religiösa fundamentalister, politiskt progressiva till samhällsvetenskapliga och humanistiska forskare har – i hundratal – via rykten om den kommande filmen, utan att sett den, såväl som genom ytterst djupsinnig och ”vuxen” analys av barnfilmerna kritiserat koncernen för dubbelmoral, förutom givetvis för girighet. Ofta påstås dessa dessutom hänga intimt samman. I stort sett ingen artikel om någon ny Disneyfilm saknar numeriska uppgifter om dollar. Det är som om det vore OK att vara rasist, sexist etc bara man i vart fall inte tjänade pengar på det.
När man anklagar Walt Disney Company för att, om inte ge upphov till så i vart fall, för-stärka olika samhällsproblem, hävdar man alltså att ”till och med dem med gott rykte” ger uttryck för problemet. Disney med sina påstått moraliska värden är inget undantag. Hur illa är det då inte ställt?! (Se vidare mina blogginlägg ”Nina Björks vuxencentrerade tolkning av Lejonkungen kontra 5-8-åriga flickors” (26/10-15) och ”En studie av död och ’mord’ i ani-merade barnfilmer… – Läkare, bliv vid ditt stetoskop?” 14/12-15).
Somliga kritiker går dessutom ett steg längre, till punkt 4. Just för att det rör sig om filmer avsedda för de allra yngsta kan de kritiska många gånger rent av påstå att barnåskådarna härmed för första gången inskolas i och därefter för alltid accepterar kapitalism, rasism, sexism, konsumism, miljöförstöring, våld, mördande och annat onekligen hemskt. Barnen tros bli immuna mot all annan inverkan i sin omgivning. Allt i enlighet med en välkänd injektionssprutetyp av ”mediepåverkan”, som i stort sett ingen medieforskare idag ställer sig bakom. Allt färre bland den vidare läsekretsen tror idag heller på sådana sagor.
När man beskyller dessa barnfilmer för inskolning i sexism, rasism, kapitalism, pro-X eller anti-Y tror man sig uppnå vad man nu önskar uppnå (förutom uppståndelse). I själva verket blir konsekvenserna i vart fall för Disneys del minimala. I ”bästa” fall blir resultatet att andra filmmakare och filmproducenter med mindre resurser – och därmed räddare – inte vågar närma sig ämnet överhuvudtaget, trots ärbara avsikter. Inte bara självcensur utan självmunkavle således.
Att attackera Disney väcker i bästa fall förvåning och koncernen är i så måtto en lyckad måltavla. Allmänhetens reaktion tycks dock bli att ”Disneyfilmerna är i alla fall bättre än andra barnfilmer”, eller ”jag/mina barn har då aldrig tagit skada av detta”. Alternativt ”Dom kunde väl hellre ge sig på dom som verkligen förtjänar det!? Dom vill bara få uppmärk-samhet för egen del…”
Walt Disney Company är tveklöst ett kapitalistiskt företag i en kapitalistdominerad Väst-värld, men man måste ändå skilja mellan pest och kolera även i sådana kretsar. Kolera är onekligen betydligt lättare att åtgärda. Den vätskeersättning som ges barnen i form av roliga filmer har även andra positiva sidor, verkar de flesta tycka.
Dessa anti-Disney-kampanjer får i stort sett heller ingen effekt, då koncernens goda rykte trots allt utgör ett effektivt skydd. Medieagendamotståndet blir visserligen hela 65 procent lättare att tränga igenom (OBS! Inte vetenskapligt belagt luftmotstånd, utan ett retoriskt grepp!) med baksugets hjälp. Fördumningen i samhället och medieföraktet ökar dock samtidigt.
Referens
Joel Best & Kathleen S Lowney: The Disadvantage of a Good Reputation: Disney as a Target for Social Problems Claims, Sociological Quarterly 50 (2009), s. 431-449
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar