Barnens Kultur i P1: Behövs enkla ”lyssna själv-program” för vuxna nybörjarlyssnare?

Barnens kultur i radions P1 är en serie från 2014-2015 som säger sig ta sin utgångspunkt i barns egna val av kulturprodukter, eller rent av vara ett ”program om barns egna val av kultur”. Det sistnämnda stämmer ännu sämre än påståendet om utgångspunkten, men särskilt de fyra barnen i testpatrullen får förvisso i slutet av avsnitten säga vad de tycker om kulturprodukten eller kulturaktiviteten ifråga och sätta betyg på den. I det första avsnittet är det Tekniska museet som patrullen besöker, vilket väl svårligen kan sägas vara urtypen för ”barns egna val av kultur”. Inte heller det tredje uppdraget som barnen sänds ut på: Moderna museet…

Nu repriseras fem avsnitt och jag har lyssnat på dem alla, för att få grepp om programma-karnas syn på barnkultur. En fråga man inledningsvis kan ställa sig är varför programmen ursprungligen såväl som nu sänds just runt jul och nyår, eller i början av ett nytt år. Kanske är det något slags nyårslöfte när att man inser att man bör ägna barns val av kulturprodukter och aktiviteter större uppmärksamhet, som dock likt alla föresatser vid årets början av typen motionera mer eller sluta röka avtar i stryka framåt februari? Man får hoppas att Sveriges Radio är mer uthålligt än så, vad intresset för barns egna val, barns perspektiv såväl som barnperspektiv anbelangar. Det får 2016 utvisa. Kanske infinner sig på det nya året även insikten att ”barns egna val” ytterst sällan rör barnteater, av vuxna omhuldade nyskapande bilderböcker eller balett.

Jag får här av utrymmesskäl inskränka mig till en granskning av det första avsnittet (18/12-15, i repris från 26/11-14), som på programmets webbsida presenterades på detta vis:

”Barnens Kultur vänder och vrider på detta med barnperspektiv. Vi hör barnen berätta om den kultur de själva producerar – och vad som händer när den krockar med vuxnas uppfattning om barnkultur.” 

Frågor som programmakarna ska ta sig an i detta avsnitt sägs på samma webbsida bland annat vara ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Och varför är barnkulturen så besatt av skillnaden mellan barn och vuxna? Vi pratar ideologiska barn-böcker med poeten och kritikern Magnus William-Olsson.”

Är Hellsings produktion barnlitteratur?

I början hörs en Lennart Hellsing-visa, ”Sipa, lipa, lakritspipa”. Denne hade ju rykte om sig att ange tonen för god barnlitteratur, själv vara ”mot en likriktad och lagom barnkultur”, säger programledare TVÅ, och stå för ett recept som ofta överförts även på andra kulturprodukter för barn.

Kännetecknande för programserien, såväl som för så många andra program i radio idag, är att två programledare ”intervjuar” varandra eller låtsas föra ett samtal utifrån skrivet manus. Lika typisk är snuttifieringen. Istället för att låta inbjudna utomstående tala i längre än en minut i sträck, klipps det till någon ljudillustration. Dessutom sammanfattar och tolkar programmakarna den inbjudne experten, ofta redan efter att två meningar yttrats. Med reservation för att jag inte vet om poeten verkligen uttryckte sig exakt så som journalisten refererar honom, vill jag ändå ifrågasätta vissa påståenden. Och för säkerhets skull ymnigt citera allt han själv tilläts säga.

Kan vuxna ha ett barnperspektiv?

Programledare ETT: ”Spelar det roll? Måste vi veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kultur för barn? Och måste barn själva lära sig vad barn är?”

Programledare TVÅ: ”Barnperspektiv, vad är det egentligen? Alla som skapar för barn säger sig vilja ha det. Men kan en vuxen ha det? Bör en vuxen ha det. Och så undrar vi varför barnkulturen är så upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen.”

En mansröst, som långt senare ska identifieras som poeten Magnus William-Olssons, säger ”Distinktionen som absolut skillnad mellan vuxna och barn, den är politiskt destruktivt och också estetiskt destruktiv och den präglar alldeles för mycket av barnkulturen”. 

De bägge programledarna börjar sedan tala om hur (de nu tror att) det var för dem själva att vara barn. I trogen public service-anda får en vara ”för” och en ”emot” sina ”barndomsupp-levelser”: en tyckte om att vara barn, den andra att det var jobbigt. Svaret på frågan om barnperspektiv behövs eller inte, och huruvida det existerar någon skillnad mellan barn och vuxna, ska (eventuellt) ges först om cirka 20 minuter. 

Dessförinnan kommer inslag om en bokbuss i Nairobi där barn läser läxor tack vare elektriskt ljus, om en bokcirkel i Farsta där flickor läser böcker, samt testpatrullen. (Avslutningsvis får vi höra serietecknaren Nina Hemmingssons 15-årige son berätta hur skolan reagerade på de våldsamma serieteckningar, som han fem år tidigare producerade.)

Så till svaret som lär avgöra hela seriens fortsatta existens: behöver – och kan – vuxna inta ett barnperspektiv? Kan vuxna författare åtminstone inta ett visst barns perspektiv? Behövs därmed kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Programserien har, precis som radions kulturredaktion generellt, en förkärlek för teaterrecensenter och poeter och just poeter tros ju vara känsliga och barnsliga. Här är det alltså poeten Magnus William-Olsson (M W-O), som även presenteras som barnbokskritiker, som får ge sin bild. Jag har via googling visserligen bara lyckats lokalisera en sådan barnboksrecension från poetens penna från de senaste sju åren, men denne har kanske ändå följt med i utgivningen. Låt alltså höra vad han har att säga:

”Barnet inom oss”?

M W-O: ”Skillnaden mellan, distinktionen, mellan barn och vuxen är den kanske starkaste av alla samhällskonstituerade distinktioner, alltså… den kan motsvaras av den mellan man och kvinna, men jag tror faktiskt att den mellan barn och vuxen är ännu mera grundläg-gande för… så att säga…vårt samhälle.”

Programledare TVÅ: ”Inget vi och inget dom står så starkt som ”vi vuxna” och ”dom, barnen”. Det menar i alla fall Magnus William-Olsson, poet, skribent och barnbokskritiker. Han tycker att hela idén med ett barnperspektiv är helt feltänkt, eftersom det förutsätter att en vuxen och ett barn är två så särskilda sorter, nästan olika arter, att den vuxne helt måste byta perspektiv för att förstå barnet. Som om vi inte alla har barnet inom oss, som en plats i vårt psyke. Ändå bygger nästan hela den svenska barnkulturen på skillnaden, eftersom prefixet ’barn-’ framför substantivet ’kultur’ är nödvändigt för att göra den till barnkultur. Jag tar med M W-O ned i radiohusets biblioteks barnboksavdelning.”

Våldsamma läsa-själv-böcker?

M W-O: ”I synnerhet dom här första läsa själv-böckerna [avser åldersgruppen 6-9 år] dom är, tycker jag, dom handlar nästan alltid, dom försöker alltid lära barn vara barn, så att säga. Och det är ofta en väldigt våldsam… aktivitet. Helt enkelt det där med att barnen får själva, i den här oerhört intima relationen med texten som man har …ska liksom ta emot eller smälta detta ofta starkt ideologiska perspektiv på hur ett barn är, vad ett barn är. Vad är en ungdom, hur ska man vara och så. [M WO sägs kunna välja ut en bok på måfå som illustrerar detta genom en uppläsning.]

Sjunde kapitlet: Det här är en bok av Måns Gahrton och Jonas Unenge som ju är mycket seriösa författare på många sätt.. dom har gjort väldigt mycket. [Han läser] ’Sjunde kapitlet i vilket Isadora drabbas av städdille och svartsjuka: Isadora suckade, inget hände, då suckade hon ännu högre, men ingen hörde henne varken pappa eller mamma, det vara bara att stampa uppför trappan och sätta igång.’ [Slut på läsningen ur boken]

Det här är en instruktion hur man ska vara som barn, helt enkelt, hennes lite… det här stämningsläget, vad hon gillar och vad hon inte gillar, det är typiskt. I väldigt mycket läsa själv-litteratur för barn så består barndomen framför allt i en längtan att trancendera…  att bli vuxen… och hur uttrycket sig denna längtan? Barnet är att längta att bli vuxen.”

Den inbjudne experten som tagits med till radiohusets bibliotek får knappt uttala sig, men bevisar i vart fall att han kan läsa innantill, även om han får den ene författarens förnamn fel (Unenge heter Johan). Kulturjournalist TVÅ ska själv ”tolka” och sammanfatta. Hade radiojournalisten själv haft kunskaper innan, eller haft tid att läsa in sig på ämnet, kunde vederbörande ha ställt intressanta frågor och följdfrågor. Som beträffande det upplästa ur serien Hotell Gyllene Knorren (troligen Dammråttornas tappra riddare) till exempel: Är 12-åriga Isadoras städdille och svartsjuka typiska vuxenegenskaper? 

Inte minst hade programledaren då kunnat ställa mer generella frågor: Är det bara barnkulturen som är upptagen med skillnaden mellan barn och vuxen. Hur menar du att särskiljandet av barn och vuxna är estetiskt destruktivt? Är alltså Lennart Hellsings Sipa, lipa, lakritspipa inte barnlitteratur? Ty disciplinerar alternativt emanciperar den verkligen barn? Gällde inte detta med det ideologiska i ännu högre grad för poetens egen barndoms litteratur? Var det inte betydligt mer maktutövning förr, som alltså gjorde honom till den han idag är? Har han kvar sitt vildvuxna? Är detta med maktperspektivet karakteristiskt enbart för kulturprodukter, eller gäller det även exempelvis för skolan? Och vilket är poetens eget alternativ? Om nu barn och vuxna inte är av två olika ”sorter” och det är destruktivt att särskilja barn och vuxna, gäller detta kanske inte bara i kultursammanhang utan även i ekonomiska, politiska, sexuella sammanhang? Bör barn även ha rösträtt? Osv.

Det får vi tyvärr aldrig veta. Ty det får ju inte bli långrandigt, då lyssnare som är vana vid korta blogginlägg och tweets inte tros orka koncentrera sig längre än någon minut i taget, så genast klipps det till programledaren. Är inte också sådana lyssna-själv-program för vuxna nybörjarlyssnare maktutövning?

Vill barn sluta vara barn? P.g.a. böcker?!

Programledare TVÅ: ”Ett barn är någon som vill sluta vara barn. Lära sig vara det korrekta barnet och sedan lotsas mot den korrekta vuxenheten. Det får mig att tänka på Barnkanalens nya talangjakt som vi därhemma suttit klistrade framför denna höst. […] Supershowen, den har ett barnperspektiv, säger upphovspersonerna och ja, den är snäll, rörande till och med, ingen mobbas till tårar, alla boostas till stolthet [..] Men visst finns just det våldsamma som M W-O talar om där: disciplinering av det vildvuxna, hur dom barn som mest lever upp till vårt tids idé om barnet hela tiden vinner. Vem av dem som är bäst är faktiskt svårt att avgöra, en samling begåvade musikaliska ungar hela bunten. Vilken som är lättast att drilla mot framtida mål, det är lättare att se.”

Att vara vuxen är således att vara drillad? Efter några upplästa meningar av Annika om Pippi, återkommer Programledare TVÅ i en ton som jag uppfattar som ironisk, men jag kan ha fel: ”Men så har vi ju det stolta arvet här i Sverige, den där sortens barnkultur som hållet barnets rätt högst.”

M W-O: ”Klassiskt i barnlitteraturen, om vi pratar om den modernistiska… Astrid Lindgren eller såna, då handlar det ju väldigt mycket om ett slags emancipatoriskt projekt: att barnet är … får inte vara barn, det naturliga barnet får inte komma fram och det ska befrias. Jag ryser varje gång jag hör det: ’vi måste låta barn vara barn’. Vad är det man egentligen säger då? Det är oerhört intressant. Både vi måste låta barn vara barn, det är ett maktperspektiv, och vad är skillnaden mellan barnet så som det är och som det borde vara. Det första barnet i frasen och det andra barnet i frasen? Det första barnet, där finns hela risken med det perspektivet: det kan bli maktutövning, det blir en maktutövning, förstås. Och det rymmer en idé om hur barnet bör vara för att vara barn.”

Programledare TVÅ: ”Låt inte barn vara barn, låt barn vara människor. Så förstår jag M W-O. Låt människor vara barn, för det är dom!” Vad som stympar oss alla oavsett ålder är den skarpa skiljelinjen, staketen som sätts upp mellan oss. Där är du, som är liten, och är en annan än jag som är stor. Du som kallas barn får vara så här, titta in i min önskelåda: där är barnet …kompetent, frimodigt med solsken i blick och skrapsår på knäna.” 

Slutsats?!?

Mig tycks resonemanget motsägelsefullt eller åtminstone dunkelt. Jag vet inte om jag fattar rätt, men den slutsats jag drar blir denna: Barn lärs både i böcker för 4-6-åringar av Astrid Lindgren att bli vildvuxna barn och i läsa själv-böcker för barn i åldern 6-9 år att bli städande vuxna? Men är det då inte fråga om samma barn, som går vidare från det vildvuxna? Går deras förkärlek för det frimodiga verkligen så lätt udda ut? Jo, bägge är tydligen uttryck för maktutövning, det ena kanske aningen mer så än den andra? Eller så råder överhuvudtaget ingen skillnad…?

Barn ska alltså varken längta efter att bli vuxen eller ”aldrig vilja bliva stur”? Personligen skulle jag då ha frågat poeten exempelvis: Vilket är då alternativet till dessa motsatser? Är vuxenhet inte också det en social konstruktion, precis som barndom är? Hur väl stämmer M W-O:s analys överens med David Eberhards Hur barnen tog makten? Hur blev vuxna vuxna, innan de läste barnböcker? Och hur blir vuxna barn? Psyket innehåller inga platser för orörda minnen. Sker det kanske på ett mindre vuxet maktfullkomligt sätt? Blir inte ”människor” ovan identiskt med vuxna? Och hur blir man idag egentligen en ”naturlig vuxen”, tydligen måttstocken för en människa? Genom att skriva eller läsa allålderspoesi, som förutsätter kunskaper om antikens historia och Bibeln? 

Bara den vuxne kan ha ett barnperspektiv

Nej, den vuxne kan aldrig förstå barnet, så som barnet en gång för länge sedan förstod sig själv. Den vuxne omtolkar ständigt förståelsen av sitt förflutna jag, utifrån nya erfarenheter och insikter. Barnperspektiv handlar dessutom om att särskilt försöka förstå annorlunda barns tillvaro idag. Men om nu inte barn och vuxna alls skiljer sig åt, så gissar jag att Magnus William-Olssons nya diktsamling, bibelparafrasen Eremitkräftans sånger, kommer att stå på barnavdelningen? All litteratur blir väl barnlitteratur, eftersom både barnet och den vuxne ”har barnet inom sig”? Ty barnet kan väl inte ha ”den vuxne inom sig”? Annat än möjligen i sin karikerande lek? Myten om ”barnet inom oss” ska jag ta upp i ett separat blogginlägg.

Så är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Lyssnaren har ingen aning, då vi ej får veta om barn är eller kan vara på något särskiljande sätt. Behövs enligt programmet kulturprodukter skapade av vuxna specifikt för barn? Tydligen inte, varvid programserien helt underminerar sitt eget existensberättigande. Får vi av detta avsnitt insikter i vad ett barnperspektiv innebär? Nej. 

Vi vuxna måste givetvis veta vad ett barn är för nånting, för att kunna göra kulturprodukter för barn. Och för att kunna göra radioprogram om barnens kultur. Måste barn själva lära sig vad barn är? Absolut, men det gör de inte minst tidigt med hjälp av andra barn, förutom genom hur de behandlas av sina egna föräldrar och andra vuxna.

I denna typ av uppstyckade magasinprogram, dessutom estetiskt illustrerade med inklippta visor, filmcitat etc, torde lyssnaren ha svårt att i tankarna själv behålla dagens frågeställning och den röda tråden. Därför borde programledarna själva uppsummerande först inse och sedan påtala att det avslutande inslaget med 15-årige Eliot Hemmingssons blodiga teckningar i trean och det med Magnus William-Olsson intar diametralt motsatt ståndpunkt. 

Programledare ETT talar avslutningsvis, som svar på programmets fråga ”Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är?”, om krocken mellan skolans bild av hur en barnteckning ska vara och den konstsyn som den professionella serietecknarens son fått med sig hemifrån. Hon kunde lämpligen ha tillagt något om krocken mellan Hemmingsson och William-Olsson. I nästa program i serien intervjuas också en vuxen som aldrig sysslat med barnkultur, en teknikkritikers vars utopi är ”en vuxenvärld där barn tillåts vara barn”. Utan att heller hon av programledaren får någon motfråga om vad detta skulle tänkas innebära.

Enbart vuxna kan ha ett barnperspektiv, men aldrig hävda att detta är det specifika barnets eget perspektiv eller en viss barngrupps egna synsätt eller åsikter.

Med barnperspektiv respektive barns perspektiv menar jag här:

Ett barnperspektiv (hopskrivet) strävar efter att konsekvent betrakta världen ur barns perspektiv, se barns faktiska (posi­tiva såväl som negativa) villkor här och nu, men handlar alltid om att en vuxen tolkar inne­börder, be­dömer någonting såsom varande i generaliserade barns intresse eller ej, och försöker företräda barnen ideologiskt. Frå­gan ställs indirekt ”Hur hänger detta (exempel­vis int­res­set för en viss sorts film eller bok) möjli­gen ihop med det att vara barn just här och just nu?”. Det rör sig om ett abstrakt tänkande eller en generalise­rande reflektion, där den vuxne har tolkningsföre­trädet.

Visst kan fors­karen, författaren, filmskaparen, recensenten i sitt barnperspektiv även inrymma uppfattningar som hon fått direkt från barn via t.ex. samtal med dem, för att efterhöra barnens perspektiv. Den fiktions- eller forskningsberättelse som blir resultatet är dock alltid den vuxnes tolkningar från sitt perspektiv, men utifrån vad veder­bör­ande ”i all välme­ning” och barnsolidariskt anser är ett barnper­spektiv. Här upp­lever sig filmaren, författaren eller forskaren, om än inte som mer kompetent än barnen, så i vart fall som mer erfaren, med mer att jämföra med, och därmed med större möj­­ligheter till överblick och mångperspektivitet. 

      

Ett barns perspektiv såväl som barnets perspektiv (skrivet som två ord) handlar däremot om vad ett visst barn (eller i fallet med flera specifika barn: barnens perspektiv) ser, tyck­er, säger om något särskilt ämne, utifrån sin konkreta synvinkel och sina erfaren­heter. Här ställs ofta frågor direkt till barnet/bar­nen, som en del av t.ex. forsk­nings­metoden. Här kan konkreta barn bidra, men de missförstår ock­så och äger inte alltid förmågan till perspektivism: det att samtidigt vara medveten om fler än en syn­vinkel och kun­na sluta sig till sambandet mellan dessa, eller inse att perspektiven befinner sig i konflikt med varandra. Detta får den vuxne fors­ka­ren eller filmaren bidra med.

       

Ett barnperspektiv innebär att reflekterande försöka ”stiga i barns skor”, ”tänka deras tankar” eller ”känna deras käns­lor” (vilket förstås aldrig till 100 procent går!), medan man samtidigt bibehåller sin egen position och sina egna känslor. ”Utan­förskapet” eller distansen är viktig, ty en identifikation med barnet skulle bara reproducera dess perspektiv. Det rör sig inte nödvändigtvis om medlidande, utan lika gärna om medglädje, medfruk­tan eller med-ilska. Det handlar om att sam-vara, inte ”vara istället för”, utan jämsi­des med barnet. ”Ett barns perspektiv” befin­­ner sig där­emot bara i barnets egna skor och känner en­bart dess egna känslor.