Kritik av filmers genusrepresentation är numera närmast ett obligatoriskt inslag. Gunnar Bolin är inte så explicit härvidlag, men får i en enda mening med både kritik av Insidan uts genusframställning, en släng mot kärnfamiljen samt mot USA: ”Men man kan ändå vara älskad av sin matlagande mamma och sin hårt arbetande pappa i det lilla radhuset där den lilla uramerikanska äppelpajfamiljen bor.”
Suzanne Osten är mer specifik:
”Känslorna är dessutom personifierade i flickans huvud på ett förbryllande förenklat och stereotypt sätt. […] Kan man inte skapa intressanta känslor utan könsspecifika drag?” De vuxna skrattar gott åt männen från Mars (som i filmen har en hel känslopanel) och kvinnorna från Venus (som också har en), medan barnen får nöja sig med en konceptuell och symmetriskt harmonisk värld.”
I själva verket är det precis tvärtom: Jenny ses ha både manligt och kvinnligt personifierade känslor. Att flickan har känslokaraktärer av både mans- och kvinnokön inom sig visar att vi alla bär på maskulina och feminina sidor, särskilt under barn- och ungdomen. Det är ju här tvärtom de stagnerade vuxna som ”nöjt sig med” ensidigt stereotypa genuskänslor, Osten! Förutom som ett skämt, ska detta med de vuxna troligen tolkas som en kritik av att deras känslor blivit mer ensidigt cementerade av sociala konventioner eller normer. Kanske att de äldre vid sin daning var mer tvungna att passa in, ”förr i tiden”, för så där 25 år sedan.
Denna film har inga som helst problem med Bechdeltestet, utan de tre ledande karaktärerna är av kvinnokön (Jenny, Glädje, Ledsenhet). Till detta kommer tjejen Äckel, Jennys mamma, samt flickans kompis. Inte heller talar de inbördes om pojkar/män, annat än att mamman inte vill att Jenny ska göra pappan ledsen genom att själv vara ledsen. Jenny har därtill två känslor med mansutseende (Ilska och Rädsla), troligen inte bara för att hon framställs som lite av en pojkflicka som t.ex. älskar sin ishockey.
Den illvillige kan förstås även hävda att det är just därför att Jenny är en flicka, och flickor anses känna mer än tänka, som filmen överhuvudtaget handlar om känslor och att Jenny har en inre fiende snarare än deltar i action och yttre kamp. Betydligt troligare är valet av en tjej som huvudkaraktär, liksom känslobetoningen, ett resultat av den senaste tidens kritik av att två tredjedelar av alla filmer har en man/pojke som protagonist och även en effekt av dagens affektbetoning. Men hur förklarar upphovsmännen själva det hela?
Regissören Pete Docter och Pixars grundare John Lasseter har förklarat gåtan varför Jennys emotioner, till skillnad från föräldrarnas, är könsblandade. Lasseter menar att vuxna är mer fixerade på många områden. Docter framhåller snarare filmiska skäl, då han betonar att det krävdes dels klarhet, dels humor i berättandet. Ifall även föräldrarna skulle ha haft känslor av månggenustyp, skulle scenen ha behövt växla mellan 18 olika karaktärer (de tre vid famil-jens matbord, plus fem känslor vardera på huvudkontoret för de tre i familjen: 3 + 3 x 5=18) och det skulle då ha blivit svårt att hinna identifiera alla, om tempot ej dragits ut väldeliga. Upphovsmänniskorna till filmen ville även skapa lite extra skratt, genom denna kritik av de mer stelnade föräldrarna.
Vad gäller valet av genus på de olika känslorna, ville filmmakarna ha kvinnlig övervikt (tre av fem) eftersom Jenny är flicka, men exakt personifierade av vilket kön, styrdes även av valet av röstskådespelare. Möjligen kan man hävda att filmen driver med de manliga känslorna som mer påminner om objekt än om människor. Ilska är som en tjock eldfängd tegelsten och ger på engelska associationer till dumhet, utifrån uttrycket ”thick as a brick”. Ur stereotypkritisk, feministisk synvinkel är det intressant att ilska framställs som en man som har svårt att fatta och detta borde väl då kritiseras som sexistiskt, vilket inte skett. Rädsla ser ut som en blyertspenna med suddgummi längst bak och att en man får spela Den Rädde är väl också ett slags lek med genusstereotyper. Bing Bong av manskön får dock ge uttryck för en ”typiskt manlig offermentalitet” på film.
Så mitt svar på Suzanne Ostens fråga ”Kan man inte skapa intressanta känslor utan köns-specifika drag?” blir: ”Nej, det går inte! Åtminstone inte om man ska personifiera dem i mänsklig gestalt…” Det är närmast omöjligt att gestalta genuslösa karaktärer i en kort berättelse i och för en värld som bygger på genusmotsatser, men det finns ännu hopp om Jenny, eftersom hon inte fixerats i ensidiga stereotyper. Detta kan dock eventuellt ske under tonåren, för att senare förändras så smått igen. Föräldrarnas mer rigida val kan dock även betraktas som en typ av familjekritik, d.v.s. att just familjeroller skulle förstärka dessa ting.
Den svenskhetsetnocentriska kritiken av kärnfamiljen
Hynek Pallas (SvD 27/8-15) kritiserade även att filmen avspeglar dominerande normer avseende kärnfamilj, heterosexualitet, klasstillhörighet och vithet. Sådant är numera också det föreskrivet för en ”kritisk” kritiker:
”Man kan också fundera på människo- och samhällssynen, som här håller moderbolaget Disney hårt i handen: den heterosexuella kärnfamiljens trygghetsöar är a och o, och flytten från det vita Minnesota till det multikulturella klassrummet skrämmer.”
Möjligen hade Pallas föredragit en svart, ensamstående, arbetslös mor i en nedgången socialhjälpslägenhet i Chicago, men vilken kritik hade detta då inte mött…
På Mona Masris fråga i radioprogrammet OBS Magasin (2/9-15) varför svenska recensenter varit mer svalt inställda till Insidan ut än de amerikanska, blir Malena Jansons svar likaså här ett eko av Pallas’. Janson tror att skillnaden beror på filmens ”kärnfamiljsfokusering”:
”I Sverige gillar ’vi’ inte det. Hos oss skulle en motsvarande film snarare handla om avund, sexualitet.”
Än en gång sticker det adultonormativa som synes fram sitt tryne, såväl som barnskild-ringsidealet, snarare än barnfilmskarakteristika. Vilka barnfilmer om sexualitet åsyftas, tro? Janson menar givetvis med sitt ”vi” att ”vi kritiska vuxna” i ”upplysta Sverige” inte gillar kärnfamiljen som idé, även om vi själva lever eller levt i en sådan. Det framgår inte ifall hon anser att ”vi” idag föredrar storfamiljer, eller önskar att filmen handlat om ensam-stående eller homosexuella adoptivföräldrar. Troligast är väl att nyare familjekonstella-tioner avses. Inga barn, varken svenska, amerikanska eller utomjordiska, föredrar i vart fall splittrade familjer eller mer ”icke-normativa” varianter.
Kärnfamiljen, eller åtminstone inkluderande mamma, pappa, barn, är inte enbart en disney-typisk kliché, utan önskedrömmen för säkert minst 90 procent av jordens barn och ett faktum för gissningsvis minst 60 procent av alla barn idag på vårt klot, ibland utökad med en ännu äldre generation. Svenska kritiker inbillar sig tydligen att Sverige ska utgöra normen för alla andra länders filmer. I sedvanlig ordning saknas barns perspektiv på företeelsen ifråga och vad barn i Etiopien eller Kina kan tänkas tycka, är ovidkommande. ”Vi” gillar ju att minoriteten är den nya normen. Att tillåtas leva efter den traditionella normen ingår tydligen inte i ett demokratiskt frihetsbegrepp.
De flesta barn gillar, till skillnad från Gunnar Bolin, även matlagande mammor såväl som äppelpaj och har nog inget emot radhus. Suzanne Osten upptäcker heller ingen kritik av föräldrarna i filmen: ”kritik mot föräldrar censureras för barnpubliken.” Detta trots att ett centralt inslag i Insidan ut är ett fördömande av föräldrars krav på att barn ska visa upp ett glatt yttre, även när de befinner sig på gränsen till depression: ”Men eftersom det ju är förbjudet att kritisera kärnfamiljen så fångas flickan mjukt upp av mum and dad innan det [att flickan faktiskt tar bussen till Minnesota] hinner bli verklighet.”
Jag kan nästan garantera att inget barn i publiken utifrån filmens framställning av de rätt hyggliga föräldrarna skulle finna skäl till att flickan bör rymma! Föräldrarna kritiseras ändå för att de antyder att det inte är OK för Jenny att vara ledsen: ”Where’s my happy girl?” Filmen innehåller också kritik av att fadern går upp i sitt arbete så starkt. Däremot är kritiken av ”hemma-fru-jobbet” inte så framträdande, varken i USA, i stora delar av övriga världen, eller i filmen.
Disney har alltid ändan bak
Hur än Disney/Pixar vänder sig, så har man alltid ändan bak… Inte bara vad gäller patriar-kala, heteronormativa värdesystem, genus, eller som här familjemönster. Har man (i filmer om flickor) en ensamstående far, ja, då blir det kritik mot att mödrar alltid är utdefinierade eller döda. Har man i filmer (om pojkar) ingen eller en frånvarande far, så är också detta fel. Toy Story hade bara en vag antydan om att fadern lämnat familjen. Superhjältarna har visserligen ett mer jämställt föräldrapar, men är trots allt en kärnfamilj… Att det barnlösa paret i Upp drömt om barn gör däremot tydligen filmen fantastiskt sevärd, ty nostalgisk.
Normkritiken har blivit så självklar att den till och med förblindar recensenten så att hen inte ser och hör klart. Bolin ser enbart ”typiskt” grälla färger, trots att bilderna av tillvaron i San Francisco är grå eller gråaktiga. Osten påtalar ljudmattan: ”krasch-bang-bong”. Men är det inte för mycket ljud, så är det alltför litet. De sista tio minuterna i Insidan ut anses ha en ”manipulativ” avsaknad av ljud, med syftet att alla bättre ska höra alla andra gråta och snyfta. Ja, inte ”vi” svenskar förstås!
Att en ”bibliotekarietyp” är det närmaste en hjälte som filmen kommer, är heller inte helt och hållet bra. Varje år betas det årets diskrimineringstema av. När nu ras, etnicitet och sexuell läggning är avprickade, är det så dags för kroppstyp. I klartext: förment skambe-läggande av övervikt.
Mobbning av överviktiga & bibliotekariediskriminering?
Ingen kritikstorm har mig veterligt riktats mot framställningen av filmens satte, fyrkantige och korkade känsloman Ilska, däremot mot gestaltningen av den överviktiga Ledsenhet, som inte bara enligt Helena Lindblad i DN (28/8-15) – i termer av ”den lite fyrkantigt muggiga Vemod (med tofflig bibliotekarielook)” – och Alexander Dunerfors (Moviezine) upplevs vara en ”ständigt bedrövad bibliotekarietyp”… (”Tofflig” tror jag är muggig stockholmska för ”mesig”, men jag är inte säker.) Dunerfors kännetecknar visserligen Ilska som ”karikatyren av en bitter kontorsgubbe”, men har inget att säga om mannens kroppshydda.
Diskrimineringsöverkänsliga föräldrar har i USA rört upp en s.k. kritikstorm (som defini-tionsmässigt består av minst fem personer) p.g.a. påstådd indoktrinering av barn, då den smala, långa och söta Glädjes motsats är en "sorgsen, kortväxt, fet, glasögonprydd, tvåtandad" Ledsenhet. Detta sägs betyda att detta att vara ”fet” är detsamma som att vara ledsen! (För rättvisans skull ska sägas, att samma kritiker utifrån samma ”logik” menar att det att vara Rädd är att vara mesig och att vara Ilsken enligt filmen är detsamma som att vara en ”idiot”.)
Denna ”kritikstorm” kommer nog i sedvanlig ordning inom kort även till Sverige. De kroppspositiva aktivisterna väntar förmodligen till framemot jul, då lufttrycket beträffande genomlag för barnfilmskritik brukar vara betydligt fördelaktigare. Försvarare av filmens gestaltning har istället framhållit att det ju inte är Glädje som är filmens stjärna, utan Ledsenhet som är dess räddare i nöden. Det är Ledsenhet som förmår lyssna på och knyta an till andra människor. Hon är klok, eftertänksam, läser böcker, medan Glädje bara går på magkänsla. De tycker att Glädje är irriterande och gör mer skada än nytta, när hon hela tiden vill att Jenny ska vara glad.
Åter andra har menat att känslornas utseende helt enkelt påminner om känslouttrycket självt: Ilska liknar eldfast tegel, Äckel påminner om broccoli, Rädsla är som en nött nervtråd och Ledsenhet pärlformad likt en droppande tår. (Personligen har jag heller aldrig stött på en överviktig bibliotekarie. Visserligen inskränker sig min empiri till Piteå, Uppsala, Gävle och Visby…)
De utseendefixerade som hävdat att ”budskapet” är, att det sorgligaste du kan vara är en överviktig kvinna med glasögon, har stött på motargumentet att påståendet i sig är en form av ”bodyshaming” som enbart fokuserar Ledsenhets kropp och inte vem hon är och vad hon gör. Kritiken av karaktärens utseende antyder dessutom att övervikt är skamligt, alltså är Ledsenhet ledsen.
Andra motargument mot kritiken mot Ledsenhets utseende är, att vore hon lika smal och lång som Glädje, skulle klagomålet istället lyda att framställningen av kvinnor i filmen var skadlig därför att andra kroppstyper var underrepresenterade till förmån för smala. Således skulle filmmakarna än en gång ha ändan bak… Om Äckel istället hade gjorts överviktig, hade saken väl ej varit mycket bättre.
Nej, som en fransk kritiker skriver, är Ledsenhet både den mest hjärtslitande och den mest sympatiska: ”Tristesse, elle, est la plus touchante et attachante.”
Don’t worry, BE sad!
Det är nu hög tid för något slags sammanfattning av min osedvanligt långa drapa. Insidan ut är inte minst banbrytande i hur den behandlar sin unga publik. Filmens upphovsmänniskor tror uppenbarligen 7-8-åringar om att fatta komplexa ting. Filmen vill av allt att döma säga 1) Att må bra är inte bara en fråga om glädje. Att erkänna sin mix av känslor ger en djupare sorts tillfredsställelse. Känslomångfald är betydligt mer hälsobringande; 2) Glädje, munter-het, än mindre ”lycka”, kan aldrig beordras fram, eller tvingas på någon (så som Jennys föräldrar försöker), inte heller kan man tvinga sig själv till denna känsla. Det inre och yttre måste stämma överens. Fast vi bör försöka prioritera det som gör oss positiva och för Jennys del är det exempelvis hockey.
Mitt eget omdöme? Jag ger den 12 prickar på två tärningar, d.v.s. en tärning vardera för filmens utsides- respektive insidesstory.
Insidan ut är tveklöst Pixars allra bästa någonsin, såsom barnfilm betraktad. Wall-E, Toy Story och Upp må vara bättre som filmer för halvvuxna och nostalgiska vuxna, men varför ska dessa åldrar tillåtas inkräkta på bedömningen av barnfilm? De har ju så många andra icke-animerade vuxenfilmer att se och jämföra med.
Jag kan kanske tyckas ha gått hårt åt Suzanne Osten och Gunnar Bolin, men bägge är rikt-likare på var sitt område och måste därför ta särskilt ansvar för vad de yttrar. Att uttrycka starka känslor är dessutom en stående rekommendation, inte minst kommande ur Ostens mun. Det har jag möjligen gjort här. Själv är jag som synes bland annat en blandning av Äcklig, sarkastisk mentalitet och eldröd Ilska, samtidigt Ledsen över att ”barnkultur”- och samhällsklimatet – för rättvisans skull – tvingar mig att vara det. Så se Insidan ut! Inte för guds skull, utan för barnens!
De yngsta kan förmodligen inte tolka filmens metaspår, eller förstå abstraktionerna rörande kärnminnen, bortträngda minnen, det undermedvetna och dylikt, men de har ändå glädje av de lustiga figurerna och glada inslagen. Och de slipper i vart fall farbror Freud.
Jo, filmen har mycket riktigt ett uppbyggligt budskap, Gunnar Bolin! Men detta återfinns inte främst i eftertexternas dedikation:
”Tillägnad våra barn. Bli inte vuxen! Nånsin!”
Filmen lär inte minst barn och halvvuxna människor att bli medvetna om hur de tänker och utvecklas mentalt, emotionellt och socialt. Den uppmuntrar åskådaren att känna sina känslor och framhåller att det inte går att låta Glädje ensam hålla i spakarna på hjärnkontoret. En feminist vittnar visserligen om hur hennes dotter kallat filmen ”den sorgsnaste barnfilmen nånsin”. Insidan uts hälsosamma budskap – inte bara till barn – är emellertid:
”Don’t worry, BE sad!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar