Ett av de tydligaste uttrycken för adultonormativitet är hur styvmoderligt och styvfaderligt barnfilmer behandlas av svenska filmrecensenter. Uppenbarligen hastar man med vänster hand ihop något på högst fem minuter.
Jag har tidigare (i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, 2012) analyserat svensk barnfilmskritik från åren 1922-1979 och 2008-2012 på ett utrymme av 140 sidor och upptäckt en hel del barnförakt, cynism och en raljerande ton – men enbart i recensionerna från 2000-talet… Detta bekymrar tydligen bara mig.
Här ska jag inte breda ut mig riktigt lika mycket, utan endast lyfta fram två recensioner av en och samma film. Först Gunnar Bolins jolmiga och föga uppbyggliga anmälan i radio av den animerade Pixar-filmen Insidan ut, där hans prat gavs hela en och en halv minuts utrymme. Den finns därtill nedskriven på webbsidan (28/8-15):
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Gunnar Bolin undrar vem som är målgruppen
(1:47 min) Publicerat fredag 28 augusti kl 06.58
Idag är det premiär för en ny animerad långfilm från Pixar. Insidan ut heter den och den utspelar sig inne i en 11 årig flickas huvud. Gunnar Bolin har sett den.
För en gång skull - se den svenska versionen, även om ni förstår engelska, de arma engelskspråkiga får ju inte njuta av Ulla Skoog som vemod. Hennes självföraktande släpiga röst är den bästa svenska tecknade filmrösten jag hört sedan Dan Ekborg som anden i Alladin.
I Insidan ut är huvudrollsinnehavarnas namn också namnen på våra vanligaste känslor: Ilska, Glädje, Rädsla, Vemod och så hjärnans chef och odrägliga cheerleader hon heter: Glädje.
Insidan ut är förstås fantasifull, småputtrig och inte minst originell, men den har också förtvivlat svårt att inte bli uppbygglig och den sortens Disneysk uppbygglighet blir rätt jolmig, för att säga det milt.
11-åriga Jenny tvingas flytta med familjen från kalla underbara Minnesota till urbana förskräckliga San Fransisco. Hon krisar och vips så är det inte Glädje som är chef i hjärnan längre. Detta får Glädje och Vemod att som ett klassiskt buddypar ger sig ut på äventyr och se - ingen kan vara glad för jämnan.
Men man kan ändå vara älskad av sin matlagande mamma och sin hårt arbetande pappa i det lilla radhuset där den lilla uramerikanska äppelpajfamiljen bor. Nä, ursäkta. Visst är det lite kul också, men jag har ändå svårt att se vem som är målgruppen för denna [i radion säger han här även ”grälla”] neuropsykiatriska godislåda?”/gunnar.bolin@sverigesradio.se
”Jolmig” är en subjektiv sinnesupplevelse och ett idag förvisso rätt originellt ordval. Synonymlexika ger som alternativ till JOLMIG = instängd, kvav, kvalmig, kväljande; utan smak, smaklös, blaskig, fadd, sötäcklig, äcklig; sentimental, sliskig, mjäkig. Torde barn-publiken verkligen förnimma detsamma? Eller är barns smaklökar möjligen fortfarande mer oförstörda? Vaddå, barn?!
Bolin lyckas inte ens få alla rätt på filmens fem grundkänslor, utan nämner Glädje två gånger, ena gången som ersättning för den bortglömda Avsky eller Äckel. Det är också en missuppfattning från hans sida att dessa känslor nödvändigtvis skulle vara våra ”vanligaste”. Däremot är de fem (plus förvåning, men av somliga teoretiker räknas även förakt in = 7) de känslor som universellt tolkas likadant utifrån deras ansiktsuttryck och möjligen även urkänslorna, eftersom de varit livsviktiga för människans överlevnad.
Bolin och barnen lär i vart fall ha en sak gemensam: de vet inte vad som menas med ”neuropsykiatrisk”. Recensenten torde/borde möjligen syfta på neuropsykologi. Ty i vart fall filmen Insidan ut handlar på intet sätt om psykiatri. Snarare är det precis raka motsatsen: ett bra skydd mot framtida behov därav!
Mitt andra typexempel är Suzanne Ostens omdöme om samma film, på hennes filmambas-sadörsblogg en månad senare (30/9-15):
Kul? Ja – och tröttsam. Äventyr? Ja. Ger förståelse om känslor och ny hjärnforskning? Hoppas det. Fördjupar kunskapen om känslor för 11-åringar? Tveksamt.
Å ena sidan så är idén – att utgå från några betagande minnen av små barns gränslösa frihet och möjligheter – genial. Och amerikanerna är bäst på så vis att de satsar fullt ut på en helt vidunderlig idé. Tänk att berätta om den nya hjärnforskningen, affektteorin och minnesforskningen i en historia om våra känslor och hur de uppstår i en flickas huvud. (Fast där saknas erotiken och sexualiteten!)
Å andra sidan så är också amerikansk film den dummaste, tycker jag. Manusförfattarna lämnar ju faktiskt den 11-åriga flickans konflikt mycket snabbt i Insidan ut. Dessa två män är helt klart mer intresserade av andra saker: teknik, animation och sitt laborativa apotekskoncept där känslor och minnen placerar i färggranna staplar. Och så på det massor av kul effekter och äventyr krasch-bang-bong och åkningar hisnande infall läskiga saker, förintelse, hinna-fram-innan-man-blir fragmentiserad, bortglömd, utplattad … Stora feta farliga clowner hämtade ur barnkalasskräck jagar en och låtsasdjur räddar en med låtsasraketer.
Men djupare komplikationer och kritik mot föräldrar censureras för barnpubliken. Konflikten fördummas eftersom mamma och pappa löser allt. Den väldigt käcka Glädjen drar tunga lass i den amerikanske barnfilmen. Var är dramat? Var är de riktiga konflikterna? Var är överlevnaden, ambivalensen, var är de konstnärliga lösningarna?
Mainstream, I hate you.
Känslorna är dessutom personifierade i flickans huvud på ett förbryllande förenklat och stereotypt sätt. Känslornas hjälte är den blåperukade Glädjen, en käck tjej. Sorgen ("Sadness" i svenska versionen översatt till "Vemod"!?) är en deppig flicka med solglasögon. Äckel är en grön punkarflicka och Fruktan en lila trött gubbe. Vrede är publikens favorit: en hetlevrad liten röd gubbe inne i flickhuvudet. Kan man inte skapa intressanta känslor utan könsspecifika drag?
I Insidan ut finns också den obligatoriska leken med referenser. Påhitten är många och sidohistorierna många. De vuxna skrattar gott åt männen från Mars (som i filmen har en hel känslopanel) och kvinnorna från Venus (som också har en), medan barnen får nöja sig med en konceptuell och symmetriskt harmonisk värld. Med den marknadsföringen och flotta kostymen är det inget problem för filmen att nå ut.
Men jag drömmer fortfarande om den oroande filmen som Insidan ut hade kunnat utvecklas till. Där den 11-åriga flickan faktiskt tar bussen till sitt så saknade Minnesota. Och så får vi se hur hon är med om något som gör att hon överlever och växer och hur alla känslorna får jobba i överlevandens tjänst. Men eftersom det ju är förbjudet att kritisera kärnfamiljen så fångas flickan mjukt upp av mum and dad innan det hinner bli verklighet.
Men se ändå Insidan ut för guds skull – och för att roas, hänföras och gäspa!”/Suzanne Osten
Mitt råd: varför inte bedöma barnfilm som BARNfilm!?
Både Osten och Bolin har som synes respektive höres en genomgående ironisk ton, upplever åtminstone jag. De närmar sig nästan den speciella recensentcynism som kallats för ”cinesm". Ingen av dem tycks sittande i sina biofåtöljer ha fattat ett dyft! Bägge är osäkra på vem Insidan ut kan tänkas rikta sig till och eventuellt tilltala. Gunnar Bolin skäms inte för att redovisa sin oförmåga, visserligen kontrad av den raljerande tonen (”jag har ändå svårt att se vem som är målgruppen”). Suzanne Osten förvandlar sin osäkerhet till ett mer auktoritativt påstående att det är ”tveksamt” att filmen skulle kunna fördjupa 11-åringars kunskaper om grundkänslorna. Hon efterlyser (därför?) ”känslorna” erotik och sexualitet.
De sistnämnda är dock drifter, inga känslor (inte ens enligt Ostens egen ledstjärna från 60-talet, affektteoretikern Silvan Tomkins). Dagens affektteorier brukar som sagt utgå från de sex grundkänslornas universellt lättolkade ansiktsuttryck, men sedan förstås också hitta fler, förfinade och mer ambivalenta känslor. Särskilt hos vuxna. I Insidan ut om ett barns första 11 år är de förvisso bara fem stycken, eftersom förvåning valts bort. De skotska forskarna Rachael Jack, Oliver Garrod och Philippe Schyns (Current Biology 24 (2014):2) har emellertid nyligen undersökt hur människor tolkar ansiktsuttryck och funnit att det kan röra sig om endast fyra grundkänslor, eftersom ilska respektive äckel/avsmak och förvåning respektive rädsla sägs ligga varandra väldigt nära. (En del andra forskare menar t.o.m. att det bara finns tre grundläggande emotioner, medan Tomkins talade om nio grundaffekter.)
Dessutom måste en kortberättelse på cirka 90 minuter förstås sovra bland alla möjliga känslor. Just ansiktsuttryck är vidare något som filmer i hög grad bygger sitt berättande på, inte minst de som likt denna är riktade till barn. Skulle jag personligen bedöma en barnfilm, skulle jag givetvis först försöka ta reda på vem som filmen kan tänkas gå hem hos, innan jag uttalade mig. Om jag i förväg visste att jag ”hatade mainstreamfilm”, skulle jag dessutom inte gå och se en sådan – eller i vart fall inte efteråt auktoritativt uttala mig offentligt om den. Förhandsinställningen har ju redan avgivit omdömet, innan filmen ens hunnit börja.
Att förminska barndomstrauman av möten med skrämmande clowner till ”barnkalasskräck” är inte heller särskilt inkännande. Osten har dock rätt på en punkt: ”Äckel” är en betydligt bättre översättning än Avsky. Ännu bättre vore nog ”Avsmak”. Att ”Vemod” är en usel överföring av engelskans Sadness, påtalade Dagens Nyheters Helena Lindblad med rätta redan en månad tidigare (28/8-15). Epitetet kunde passa på gamlingen Carl i Upp, men barn är absolut inte melankoliska.
Tidningarnas anmälningar av filmen var dock inte mycket mer informativa eller insiktsfulla. Många har inte ens kunnat begripa vem filmen handlar om: Jenny. Man har istället hävdat att filmen ”egentligen” handlar om känslorna, som om dessa skulle gå att skilja från kännaren själv. Det finns visserligen några bra barnfilmsrecensenter, men tyvärr inte så ofta synliga på dagstidningarnas recensionssidor. DN:s Lindblad är beträffande just denna film visserligen ett undantag. Vi får istället sätta vårt hopp till de unga som nu bloggar och därtill kanske snart får egna barn. Moviezines Alexander Dunerfors är exempelvis en lovande påläggskalv, nu när Hans Isaksson tycks ha dragit sig tillbaka.
Det hade onekligen varit roligt att höra vad Isaksson haft att säga om denna film. Den här veckan får jag dock själv ta tag i saken och helt ägna mig åt årets överlägset bästa barnfilm. Den kammar självklart hem en Oscar för bästa animerade film. Det rör sig nämligen om ”stor minneskonst”, skulle Svenska Akademiens företrädare säga.
Följ alltså i morgon den förhoppningsvis spännande fortsättningen om Insidan ut. Och under resten av veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar