Action Man har funnits i Sverige ungefär lika länge som Barbie, men kallades till en början G.I. Joe, som den amerikanska motsvarigheten heter. Den ursprungligen brittiska pojk-dockan Action Man fanns i USA i handeln fem år efter Barbie, 1964, och har sedan dess varit en av Hasbros storsäljare. Hasbro innehar med sina mer action-orienterade leksaker andra-platsen i USA, efter Mattel som sedan 1994 är störst bland leksakstillverkarna totalt (men framför allt på ”flicklekssakssidan”). Action Man är mindre känd eftersom figuren inte så som Barbie är en enda, utan ändrar skepnad.
G.I. Joe var den första riktigt stora ”pojkdockan”, en militär figur i samma storlek som den mer fredliga Barbie. Det nya med honom inom denna stridsgenre var förutom storleken att han förekom ensam. Tidigare hade stridande mansfigurer alltid ingått i ett större kollektiv, t ex i form av små tennsoldater. Självfallet måste pojken därför ha flera olika action-figurer, för att ändå få ihop till ett gäng…
Barbie heter inte Barbie-Woman analogt med Action Man, Superman, Batman, Spider-Man, Ironman etc, i ”maskulinitet” dubbeltoppat av He-Man. Hanmannens vapensyster She-Ra får emellertid inte heta She-Woman, ty hon skulle då kunna förvirra He-Man (kanske vore She-Girl däremot möjligt, i likhet med Supergirl och Batgirl?). Varför behövs överhuvudtaget detta ”manliga” tillägg? Kanske för att säga att det är OK för pojkar att vilja äga figuren trots att pojkar, som alla ju vet, ”inte leker med dockor”? Tonåringarna Turtles behöver inte denna brasklapp då de ju så uppenbart är förmänskligade sköldpaddor.
Men troligen skulle det hjälpa föga med ett namnbyte till Ken-Man. Dockornas yttre måste också tydligt signalera något slags manaktighet och här kommer både muskler och vapen till hjälp. Svällande muskler och fyrkantig haka är vanligt. Också de ”dumma gubbarna” är muskulösa, men därtill fula. Ingen av figurerna har ögon som gör att man vill ha ögon-kontakt med dem eller prata med dem.
Ytterst vanligt är att hjältarna har ögonbindel, som rimligen inte kan vara för att dölja vem de är. Även andra pojkhjältar som Captain America, Fantomen, Zorro och mer sentida som de fyra Turtlesfigurerna har likaså en bindel för ögonen, utan att för den skull vara svåra att känna igen. Snarare tvärtom. Spidermans ögon är inte heller precis inbjudande till samtal, inte heller andra insektsrika karaktärers eller ”muskulösa” ”transformers”.
Barbies ögon har med tiden gjorts allt större och henne ska man vända mot sig och tala till eller med. Denna verbala lek kallar kritikerna obegriplig nog för ”passiv”. Han-Män med prickar till ögon (eller pupiller genom ögonbindel) ska däremot vara vända bort från pojken och inte samtalas med. Annars skulle den stridande ju skjuta mot pojken själv. Figurens handlingar finns snävt inbyggda i yrkesrollen eller bestyckningen och det enda pojken oftast gör är kommer med ljudillustrationer till skjutandet eller bombaderandet. Detta kallas märk-ligt nog för ”aktivt” av dem som kritiserar tjejdockor för påstådd passivitet. Men motsatser är viktiga även för de lekande barnen.
Är Barbie jättesmal, måste följaktligen Action Man & Co vara rejält muskulös. Dessa män lär dock ge småpojkarna en högst orealistisk uppfattning av hur en pojke/man ”bör” se ut. De utgör med andra ord också ytterst orealistiska kroppsförebilder, utan att detta blir föremål för kritik. Är Barbie jättesöt, måste Action Man vara alldaglig och hans medhjälpare eller motståndare se komiska, groteskt fula eller på annat vis osannolika ut. Är Barbie jättesnäll måste Action Man vara ”jättedum”, d.v.s. i vuxenmeningen skjuta och strida, enligt samma kontrasterande relationsprincip.
Fast egentligen är ju också alla dessa Han-Män snälla, även om de av pojkarna snarare kallas ”dom goda” än ”dom snälla”. Ingen av dem är t.ex. någonsin angripare, bara försvarare, och få kan tänka sig att döda någon, men vissa säger inte nej till hämnd. Att vårda respektive beskydda eller rädda andra är ju egentligen inte så olika handlingar, när allt kommer omkring.
Gruppvänlig Action Man med dolda eller hårda ögon
Action Man står i själva verket som samlingsnamn för genom åren cirka 350 olika leksaks-figurer och har framför allt tilltalat pojkar i åldern 5-11 år, d.v.s. ungefär samma åldersgrupp som dragits till Barbie. De flesta pojkar tycks ha minst lika många Action Men som flickorna har Barbies och figuren kräver onekligen med- och motfigurer, eftersom man ju inte kan strida storskaligt utan många motståndare och medhjälpare. Om Barbies långsmala utseende gör dockan greppvänlig i en flickhand, är Action Man helt enkelt gruppvänlig. En ensam Action(leksaks)Man är för pojken lika meningslös som att ha Barbies Ken.
När den brittiske Action Man introducerades 1966 i Sverige fanns dock bara tre varianter: soldat, sjöman, pilot. De svenska grossisterna tycks ha legat lågt med tanke på krigsassocia-tionerna. När svenska Wigarts annonserade i Svensk leksaksrevy (nr 5) 1970 framhölls att pojkarnas egen docka nu var tillbaka i ”ny tuff stil men utan varje krigisk anknytning”. Här avses Action Man av typen fotbollsspelare och astronaut. Dockan, ”ledbar från topp till tå”, sades finnas i tre utföranden: sportsman i träningsoverall, äventyrare med helskägg (bägge med hår, vilket lyftes fram extra i en detaljbild som en nyhet) samt pilot i flygaroverall (utan hår). Tillbehörssatser fanns också för fallskärmshoppare, polarfarare, djungelresande, grodman etc, t.ex. en batteridriven undervattensscooter. Sedan dess har man dock skippat håret.
Idag är majoriteten av de 350 figurerna visserligen av militär karaktär, men det finns som sagt även polarforskare, rymdhjältar och livvakter. Figurerna kan i stort sett inrangeras inom fyra kategorier: militär, stadsmiljö, äventyr och flyg. Med tanke på dagens nästan soldatfria krig torde pojkar i dessa figurer ha färre yrkeskarriärer att ”träna sig för”, än de med Barbie lekande flickorna. De killar som leker med Ninja Turtles, Batman, Ironman, Darth Vader etc torde också de uppleva att har begränsade karriärmöjligheter som vuxna.
Även Action Man har förändrats till det yttre genom åren, men vissa versioner har t.ex. fått gripande händer, örnögon, sparkande underben och precis som Barbie några repliker, som till en början aktiverades med ett snöre. Som en följd av de små Star Wars-dockornas framgångar, minskades också Action Man ett tag ned till en tredjedels storlek, som blev en flopp. Versionerna efter 1993 blev alltmer fiktiva och fantasifulla, medan de tidigare försökt vara mer autentiska i klädsel t.ex. och likna äldre uniformer. McDonalds fyra Action Man-varianter i Happy Meals var ännu en typ. Försäljningssiffrorna har förstås aldrig nått upp i Barbieklass, men åtminstone varje brittisk pojke har i snitt två stycken Action Men (Bignell 2000:232).
I en svensk studie av barns leksaksinnehav (Nelson & Nilsson 2002) konstateras i genom-gången av internationell forskning att flickor visat sig ha i genomsnitt 15,5 dockor (pojkar 1,4), medan pojkar haft 26,6 action-figurer (men flickorna bara 0,1 stycken). Exakt hur många action-figurer som de svenska barnen har är omöjligt att avgöra, men pojkdockorna ingår i Halmstadsstudiens grupp ”Mänskliga gestalter” som till 73% utgjordes av ”Vuxna figurer” – motsvarande i genomsnitt 39 stycken per undersökt barnrum. Av dessa ”Vuxna figurer” var nästan tre fjärdedelar att betrakta som ”Män”, medan bara 20% påstås föreställa ”Kvinnor” (a a:121). Även om dessa studerade barn var så unga som 3-5 år, men ändå hade fler än 500 leksaker var i genomsnitt, böcker inkluderade, kan man förmoda att Action Man utgjorde en del av dessa ”vuxna män”.
Som alla andra leksaker kommunicerar Action Man vissa budskap, t.ex. beträffande för vilken ålder och för vilket kön den anses passa. I detta fall för främst pojkar, men kanske inte för de allra yngsta som hellre än Action Man torde ha fått Turtles- och kanske också Power Rangers-figurer. Ty denne Handlingens Man förknippas av många alltför mycket med krig, aggressiv lek, könsstereotyper och ter sig genom sin yttre likhet med verkliga män alldeles för ”realistisk” för att föräldrarna ska tillåta inflyttning i deras hem så tidigt.
Framför allt det intolkade våldet är förstås förbjudet, vilket samtidigt gör figuren ännu mer attraktiv, eftersom ogillandet avgränsar en från de vuxna. Men är verkligen denne ”man” vuxen?
Klass som kön
Precis som i fallet med Barbie handlar Action Man, som jag ser det, snarare om en tonåring än om någon ”vuxenförebild”. I motsats till i fallet med den kvinnligare kulturikonen, har dock kritik mig veterligt hörts varken beträffande hans överdrivna muskler, översexuali-sering, avsaknad av könsorgan eller hans sexualitet. För skulle nu Barbie verkligen utgöra ett passivt ”sexobjekt”, är det väl Action Man som ska fostra en även på detta område Handlingens Man, d.v.s. ett aktivt, ”maskulint” ”sexsubjekt”? Villig att ikläda sig förförar- och fadersrollen? Det är det dock inte alls fråga om här.
Action Man är helt och hållet a-sexuell. Oskulden ses aldrig med någon fru, flickvän, till-fälligare partner eller pojkvän, men kan möjligen med sitt machoaktiga yttre sägas vara ”den kroppsarbetande mannen sedd ur ett kvinnligt övre medelklassperspektiv”. Detta ligger dock förstås ännu långt bortom barnens förståelsehorisont. Precis som Barbie och Ken saknar han emellertid genitalier, är kastrerad.
För att ej förorsaka några missförstånd om att han skulle vara tjejbacill-smittad, finns dock i konceptet en femininare manlig figur, Action Mans huvudmotståndare Dr X. Det enda manliga hos actionfiguren är alltså hans kroppsarbetaryrken och muskler: klass istället för kön blir även här liktydigt med klass som kön. Action Man som företrädare för den grova och våldsamma underklassen, mycket mer än Action Man som befarad könsrollsförebild, kan i själva verket vara navet i mångas farhågor runt honom.
Jonathan Bignell (2000:238-39) ser även andra drag hos Action Man som motsäger en manlighetstolkning: dockan är ju så liten och måste aktiveras av barnet i själva leken. Själva handlingarna ligger med andra ord helt och hållet i den lekande pojkens händer. Action Man är bokstavligen i händerna på pojken, som åtminstone måste förflytta figuren. Som maskulin hjälte måste Action Man inte minst beskyddas från det feminina och från risken för feminise-ring, vilket delvis blir den lekande pojkens uppgift att tillse genom att krascha saker. Inte bara romantik, utan också femininitet, skrämmer bort förskolepojkar. Dr X, som följakt-ligen är mån om sitt hår (en ”Mohikan-frisyr”), är farligt feminiserad också genom sitt skratt, men behövs som det feminina mot vilket Action Man kan framträda som mer maskulin kontrast.
Skulle actionfiguren verkligen vara en tuffare pappavariant, funnes det väl ingen anledning att undvika flickvänner och kvinnliga arbetskamrater? Det finns ju inte alls någon liknande stigmatiserad beröringsskräck mellan pojkens egen far och mor. Det vill säga: pojkarna är betydligt räddare för att sammanblandas med flickorna, än för att inte likna pappa och dennes närhet till mamma. Oskuldens motpol, Horan, får här kanske spelas av den super-onde Dr X, som dock med sin mekaniska hand, lasersyn och halvt blottlagda elektroniska hjärna snarare påminner om en kombination av Monster och Maskin.
Samtidigt behöver Action Man denne Dr X, för att kunna framstå som god. De är med andra ord inte några konkurrenter, det är egentligen inte riktigt fråga om kamp, utan om samarbete och arbetsdelning. Action Man kan därför inte göra sig av med Dr X för gott, trots att han hela tiden ser ut att försöka, vilket blir denna figurs paradox. Utan motståndare uppstår näm-ligen ingen mansmyt. Om några år ska många av dessa pojkar fascineras av låtsasbrottning på tv, med liknande samarbete mellan de groteska ”motståndarna”. Än så länge framgår detta team-work främst av deras närmast slentrianmässiga relation i tv-reklamen.
Hegemonisk manlighet?
Bignell (2000:237) menar att en Action Man-figur kan användas som en representant för vad den lekande pojken önskar bli, ett ”jagideal”, visserligen fullt av inre motsägelser. Bignell hävdar förvisso inte att Action Man skulle övertyga pojkarna om att vilja bli machosoldater eller rymdkrigare, men att dockan trots allt är vuxen, eftersom han inte har någon fritid utan alltid jobbar i sitt ständigt pågående krig mot ondskan. Med andra ord ungefär som de pappor som ständigt är på jobbet för att undkomma sin maktlösa status hemmavid.
Bignell uppfattar det som att actionfiguren signalerar vuxen makt och styrka, huvudsakligen genom det biffiga kroppsutseendet och stridsassociationerna. Samt att manlighet åtminstone i leken förknippas med konkret fysisk aktivitet, konflikt och aggressivitet. På den sistnämnda punkten har han onekligen rätt. Detta är förvisso den dominerande pojkaktigheten redan i förskolan, det vill säga fråga om hegemonisk puerilitet.
Action Man symboliserar dock främst frihet och upproriskhet snarare än fysisk styrka och dominans. Frågan blir därför varför just pojkarna tycker sig vara mer i behov av detta än flickorna. De kanske inte upplever sig som så tuffa och betydelsefulla, trots allt? Tror de verkligen själva att dessa superhjältar eller hypermän de facto existerar här på vår planet? Nej,då.
”Tough guys”?
Att från actionlekens verklighetsfjärran scenario dra slutsatsen att pojkar skulle vara mer fantasifulla är nog också förhastat. För hur leker pojkarna egentligen med figuren, hur används den, vilka innebörder ger de lekande pojkarna karaktären och hans fiender? Barbie är greppvänlig och samtalsvänlig och flickorna ger henne ett rätt vardagsrealistiskt innehåll, fast med fantasifulla inslag mest beroende på att man vet så lite om vad unga ogifta kvinnor egentligen gör. Action Man är i de populäraste versionerna mer lättbegriplig, ty fåordig, stridsberedd för rätt stereotypt skjutande som huvudsyssla, men onekligen verklighets-fjärran. Vad han egentligen ägnar sig åt, har pojkarna bara sett i reklamens minifiktioner och i vissa animerade tv-serier, men aldrig i verkligheten. Flickorna har åtminstone iakttagit tonårstjejer på stan.
Utgör Barbies smala ben ett bra handtag för flickornas lek, är den självstående Action-Mannen utmärkt lämpad för att sätta olika magiska vapen i händerna på. Flickorna som leker med Barbie ägnar sig åt hårlek, utsmyckningslek och (beroende på ålder) kanske även ”yrkeslekar”. Innehavarna av olika Action Men istället åt kamplek, bestyckningslek och eventuellt också åt ”yrkeslekar” typ (lego)soldater. I båda fallen är accessoarerna lika viktiga, men i pojkleken benämns de vapen och verktyg.
Fantasisignalerna utgörs här inte som i fallet med Barbie av bröst i avsaknad av bröstvårtor eller jättelånga ben, utan av en vapenarsenal i avsaknad av reella effekter – teknologisk magi snarare än utseendets magi. Trots att Action Man är en hjälteindivid är han ändå inte särskilt individualiserad, utan en relativt anonym hjältearketyp. Med andra ord är han ingen riktigt fiktiv gestalt så som Stålmannen eller Läderlappen, med sina utmejslade historier från olika medieberättelser. Action Man påstås dock vara modig, fysiskt stark, beslutsam, professio-nell, men framför allt utrustad med fantastiska fordon och vapen och i det godas tjänst (Bignell 2000:245).
Viktigast är ändå att Action Man, och därmed puerilitet, förknippas med handlingar utanför hemmet och helst utomhus. Även om själva leken skulle äga rum inomhus och helt utan annat än tänkta lekkamrater, är fantasimiljön förlagd till någon plats långt borta (ibland även i tidsmässigt fjärran framtid eller förflutet) enligt en filosofi som kunde kallas för post-moder-ismen. Det viktigaste tycks nämligen vara att undkomma den kvinnliga maktsfären. Att även när man tvingas vara hemma eller i kvinnors närhet i förskolan få befinna sig någon annanstans, där inte dessa maktmästare styr.
Lek- och fiktionsaggressionens måltavlor är lika fjärran, oavsett om de är tekniska ting (rymdskepp, flygplan, robot, missil), abstrakta, anonyma, icke-existerande fiender (mutanter, varelser från andra planeter, monster, drakar, Hitlers sedan länge döda soldater) eller någon enskild, extremt mäktig, fantastisk, helt imaginär motståndare (den halvelektroniske Dr X, den halvdöde Skeletor, trollkarlar, Satan). Det är trots allt också de onda som är allra mest muskulösa, ett slags machokarikatyrer som pojken både strävar mot, avgränsar sig från och besegrar.
Själva leken går huvudsakligen ut på att ställa upp figurerna mot fiender eller tänkta fiender, kommentera vapnen, högljutt förflytta figurerna, åtföljda precis som i reklamen av olika imponerande ljudillustrationer för krascher och explosioner samt av stora gester. Nyckel-orden i denna medielek är tveklöst ”tänk om”…
Det är uppenbart att pojkarna finner den reella omgivningens män, om än inte halvt osynliga så otillräckliga, föga i stånd till att försvara pojkarna mot alla feminina hot. Helt enkelt alltför maktlösa, eller så förvirrande lika kvinnorna: ”tantiga”, nedsmittade av kvinnobaciller och därmed alltför diffusa. Inte tillräckligt Annorlunda helt enkelt, i jämförelse med innehavare av mer ”fysiska yrken” som polis, soldat, pilot, sjöman, rymdkrigare, etc. Också den pojke som själv har en militär eller polis till pappa leker dock hellre överdrivet Action Man än sin pappas yrke. För riktiga poliser sitter mest bara vid skrivbordet eller i bilen och de skjuter ju aldrig. De skiljer sig med andra ord föga från mammor.
Känslosamma pojkar
Lika mycket som de flesta småflickor tjusas av glitter, spetsar och rosa, fascineras många småpojkar av fantastiska vapen och omnipotent teknik: skjutvapen, häftiga fordon och science fiction-prylar. Bägge utsmyckningarna är lika magiska. Såväl rymdskepp, laser, som krigsutstyrsel är utbytbara symboler för (eller magiska medel för uppnåendet av) styrka, osårbarhet, status. Dessa behövs när man inser att de egna musklerna ännu inte på långa vägar räcker till och man dessutom är mindre och svagare än de jämnåriga flickorna. Då är det skönt att lita till blixtsnabba transformationer, som idag kännetecknar allt fler actionfigurer och actionfordon.
När pojken kämpar för sin överlevnad, förenar hjälterollerna könsidentitetsproblematiken, storhetsfantasierna, god-ond-temat, räddningsfantasierna och vänskapstemat. Ty pojkar är ju så emotionella av sig, uppvisar ständigt tecken på omtanke när de vill rädda ”hela världen”, genom att mobilisera sin ilska och sina aggressioner för att lyckas med detta uppdrag.
Ty också aggressioner är ju känslor, även om pojkar påstås ha ”så svårt att visa känslor”…Men killarna kan bli förvirrade huruvida de verkligen tillhör de goda, när de snälla hjälte-roller som de själva gärna vill inneha (Action Man, Batman, He-Man eller Turtles t.ex.) fördöms av den vuxna omgivningen.
Varför har vi vuxna så svårt att tolka dessa fantastiska leksaker och leken med dem som att pojkarna faktiskt känner sig maktlösa (som Han Solo mot Hon i Grupp) och defensivt trängda av flickorna till att leka alltmer ”manliga” roller, för att överhuvudtaget kunna upprätthålla skillnaden mot flickorna i en ålder då könsidentiteten utvecklas, vilket uppenbarligen kräver kontraster? Och för att inte känna sig totalt maktlösa på den kvinno-planet som de dagligen vistas på, åtminstone kroppsligen. Vad tyder på att pojkarna skulle uppleva sig som ”normen” i hierarkins topp?
Källa
Sidorna 191-219 i Margareta Rönnberg: TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande?, Uppsala: Filmförlaget 2003
Referenser
Bignell, Jonathan: ”’Get ready for action!’ Reading Action Man toys”, i Dudley Jones & Tony Watkins (red): A Neccessary Fantasy? The Heroic Figure in Children´s Popular Culture, New York: Garland 2000, sid. 231-50
Nelson, Anders & Nilsson, Mattias: Det massiva barnrummet. Teoretiska och empiriska studier av leksaker, Malmö: Malmö högskola 2002
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar