Medielek – ett försök till begreppsutredning

De vanligaste orden är ofta de allra diffusaste. Få kan precisera, än mindre definiera, vad t ex barn, lek och medier är för något. Sätter man dessutom ihop två ord till en ny term, kan förvirringen enbart öka. Det upplevs dock som förlegat, inte post-modernt nog, att (som jag nedan) komma med eller be om definitioner, ty allt anses numera vara under konstruktion, flytande, kontingent, sippra genom sprickor, vara i ständig rörelse och hela tiden förändras. Exempelvis leken. I fallet med lekandets förvandling påstås förändringen dock alltid vara till det sämre – ”givetvis” länge på grund av tv-och video-influenser… 

Som kombinerad medieforskare och litteraturvetare, med etnologi och sport som hobbies, ställde jag mig redan för 30 år sedan frågan om skillnaden mellan olika medier och deras innehåll verkligen är så stor: vad skiljer egentligen bokläsning och lekande från tv-tittande? Hur ”egna” i kreativ mening var noga taget lekarna innan tv kom? ”Påverkar” inte också böcker barns lek? Finns det överhuvudtaget någon opåverkad lek, helt fritt uttänkt av barn från scratch? Är inte deltagande i gamla traditionella regellekar ganska ”passivt”, om vi ser till den mentala ansträngningen? Är inte barn väldigt mentalt aktiva när de tittar på tv? Osv. 

Jag kom alltmer att ifrågasätta den negativa värderingen av tv-mediet och delta i medie-debatten och fann då att sådana jämförelser kunde fungera ögonöppnande. Vi förstår ju alltid nya medier i ljuset av de tidigare medierna – som vi nyss kritiserade, men som i och med att de blir halvgamla tydligen genast blir bättre…

Dessutom var jag en modersmålslärare och engelsklärare som inte bara älskade ord, utan också det visuella i tv och (senare) andra nya medier – men även satte stort värde på det kroppsliga och kollektiva i lekens förment högsta form: sport. Råder det verkligen någon motsättning mellan användningen av audiovisuella medier och egenaktivitet, frågade jag mig. Är det inte snarare fråga om ett samspel? Är barn mindre aktiva (fysiskt såväl som mentalt) och mindre isolerade när de tittar på tv än när de läser en bok? Mitt svar blev NEJ... 

Jag har inte minst under de senaste 12 åren som docent i filmvetenskap och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap kommit att uppleva mig allt mer som barnkulturforskare, det vill säga betona hur allting hänger ihop. När jag utarbetat kurser i Barnkultur eller i Dator-spelsanalys, har detta blivit ännu tydligare: vi kan inte betrakta enstaka medier enskilt, utan måste se hur de och deras ”texter” [d.v.s. berättelser] hänger samman, bygger vidare på och kompletterar varandra. Och hur samtliga har sina för- och nackdelar. 

Inte bara vanligt förekommande ord kan emellertid vara otydliga. Med nya medier har också nya begrepp importerats, inte sällan direktövertagna och oöversatta från engelska och franska (och därmed ofta tyvärr inte riktigt begripna): representation, simulering, virtual reality, diskurs, mediekonvergens, immersivt medium, transparent interface, remediering, hypermedialitet etc. Vad döljer sig egentligen bakom dessa främmande ord? Även om det postmoderna tänkandet kan vara inspirerande, är det inte alla gånger särskilt tydligt, ja, vill inte ens vara det. Inte minst för att möjliggöra meningsfull kommunikation är det ändå viktigt att vi talar någorlunda samma språk. 

Jag avser därför att – med risk för att bli övertydlig – föreslå några möjliga innebörder av begreppet ”medielek”. Dessutom visa att även en gammal modernitetsmänniska trots sina definitionskrav kan vara i ständig rörelse och medge att det kan finnas andra sätt än mina att betrakta företeelsen. Jag kommer här att först redogöra för vad jag ursprungligen avsåg med begreppet "medielek" och sedan fundera kring några möjliga utvidgningar av termen. Till sist kommer jag att emellertid att utesluta ett antal ytterligare tolkningar.

"Medielek(ar)"

Begreppet ”medielek(ar)” myntade jag redan för 25 år sedan till en konferens i Slagelse (Rönnberg 1983), men utvecklade det ytterligare i min bok om förskolebarns lekar utifrån Astrid Lindgrens filmberättelser, televiserade i serieform: En lek för ögat (Rönnberg 1987). Ursprungligen avsåg jag med medielekar å ena sidan barns kollektiva rollekar med utgångspunkt i en audiovisuell massmedietexts story, karaktär(er) och/eller miljö, som utgjorde en vidareutveckling dels av äldre tiders kollektiva regellekar och folklekar (engels-kans ”games with rules”, typ Blindbock, Hönans alla kycklingar och Frierilekar), dels av individuell symbollek (engelskans ”symbolic play/role play”, när en 2-åring exempelvis leker att han kokar gröt i pottan).

De kollektiva medielekarna utifrån audiovisuellt råstoff avsåg således rollekar som var betydligt mindre stereotypa än traditionella dramatiserande motsvarigheter, som att t.ex. i grupp leka Pappa-mamma-barn, Skola, Polis eller Sjukhus. Med andra ord: en mer komplex lektyp som inte hade anonyma, typiserade och starkt överdrivna huvudkaraktärer eller vardagshändelser som grund – och inte heller hade några uttalade regler som stöttor, men som ändå genom barns allmänna förtrogenhet med den åskådliga massmedieförlagan kunde samla fler än ett barn till en meningsfull, och såsom ”demokratisk” upplevd, lek (eftersom inget barn var lekens domderande manusförfattare). Lekstoffet kunde ta avstamp i episoder ur såväl barnprogram, barnfilmer som tv:s vuxenutbud, men för den skull inte slaviskt följa det. Å andra sidan syftade begreppet på lekandet av dessa lekar (efter själva medieanvändningen).

"Media" = Massmedier

”Medium” kan förvisso avse en mängd olika förmedlande redskap, medel eller personer (t.ex. spiritistiskt medium, en människas röst eller kropp, verbalspråk, leksaker, lek), men med medielek åsyftades lekandet utifrån massmediers »texter«, varför företeelsen egentligen borde ha döpts till det betydligt klumpigare massmedietextlek(ar). Menar man med medium däremot vilket medel som helst som ger upphov till barns lek, är ju lekar med leksaker eller hushållsredskap typ kastruller – eller pottor – också ”medielekar”. Då är begreppet givetvis så inkluderande, att det blir meningslöst. 

Fast om vi inskränker oss till ”interaktiva medier” då? Det existerar förstås inga verkligen interaktiva medier, eftersom enbart människor kan vara aktiva. Däremot finns det elektro-niska medier som inte bara (så som massmedier) främjar barnets mentala, utan också fysiska, aktivitet genom att till synes reagera på dess ingrepp på så sätt att ”texten” föränd-ras. Två (eller fler) människor kan förvisso interagera med Internetmediets hjälp. Kan inte även en figur i ett datorspel utgöra en medierad lekkamrat? Nej, enligt min mening inte under själva spelandet (är då en spelkaraktär), men möjligen efteråt, som fantasikamrat i kroppsligt utlekt rollek. Datorspel är dock för det mesta inte massmedier. 

Ett massmedium är mötesplatsen eller länken mellan det vi (något missvisande) brukar kalla mottagare och sändare, kommunikationens kontaktyta nu eller senare. Den bestäms inte av antalet användare/mottagare, utan massmedium innebär dels att ”texter” sprids till vem som helst som vill (och har råd att) ta emot dem, det vill säga: har ingen specifik mottagare. En diktsamling tryckt i en upplaga av 500 exemplar – men läst av två – är ett massmedium, medan Volvos intranät till 70 000 anställda inte är något massmedium, vilket däremot Inter-nets webbsidor är. 

I (mass)medielekarnas fall spelar dock omfattande spridning viss roll, eftersom lekuppslaget bör vara allmänt bekant. Svenska barn kan då leka Superman eller Emil i Lönneberga med danska barn, utan att ha träffat dem tidigare eller ens förstå språket. Här kvalificerar sig onekligen också datorspelsspelandet, men det finns ett kriterium till.

Mediers demokratifrämjande funktion

Massmedier är vidare förmedlingsinstanser för ”texter” som anses viktiga för det offentliga samtalet och därför är skyddade av speciella lagar: tryckfrihet, yttrandefrihet, informations-frihet, meddelarskydd, etc. Ännu finns inga lagar som garanterar datorspelandefrihet eller datorspelstillverkning. 

Massmediers innehåll avhandlar offentliga angelägenheter, kring vilka en allmän opinion är tänkt att skapas. ”Talaren”/producenten av ”budskapet” uttrycker sig här nämligen i egen-skap av sitt sociala jag, inte (som i datorspelandefallet) som någon fiktiv figur eller spel-karaktär, och tar därmed ett speciellt ansvar för sitt tal – även när vederbörande skämtar. 

Utifrån dessa kriterier är t.ex. spelkonsoler inte massmedier och datorspelsberättelser inte massmedietexter (se vidare Rönnberg 2003, s.137-141 och kapitel 8 i Rönnberg 2006). En tv, dator eller spelkonsol på vilken tv- eller datorspel framträder är helt enkelt spelmaskiner eller spelapparater. Arkadspel sågs aldrig som massmedier. 

Datorspel är, precis som brädspel, spelplaner med spelpjäser – om än med mycket mer av berättelser i sig än arkadspelen hade. Spelhandlingar är inte som massmedietexter avsedda att utgöra inlägg i politiska eller kulturella frågor. Datorspel kan sägas vara multimedietexter under utförande. ”Budskapet” färdigställs av den som spelar. Ibland kan de dock kombineras med, eller utformas som, undervisningsmedel och dessa läromedier blir då massmedier. 

Två ting är således avgörande för att betecknas som massmedium: ospecificerad adressat och demokratifrämjande offentlighetsfunktion, där datorspel(ande) inte uppfyller det sistnämnda kriteriet. (Gör då bloggar och YouTube det, kan vän av ordning fråga sig? Ja. Även om världens mest besökta framför allt uppsöks för att se korta videor av skämtsam karaktär, så kommenterar eller ifrågasätter upphovsmännen bakom dessa nördiga kortfilmer onekligen framför allt stereotypa genus.) I de fall då ett datorspels story utgör ett inlägg i diskussionen om jämlikhet, jämställdhet eller andra moral- eller rättvisefrågor, blir det alltså en massmedietext. Syftet och funktionen är alltså kommunikativt massmediekoncipierande.

”Inläggens” karaktär i datorspel är emellertid i viss mån upp till spelaren att själv avgöra och därmed svåra att uttala sig generellt om. Även spelhandlingar som av speldesigners är av-sedda att vara demokratiska kan mot-spelas på skoj, av den som inte behöver stå för ”bud-skapet”. Sådana revoltförsök förblir dock handlingar inom spelet, inte något lekagerande i vardagen. Dessa mot-spel går heller inte att dela med sig av till andra än till medspelare på plats – är ej massmedier, har således inte ospecificerade mottagare. (Även demokratiska massmedietexter kan förvisso ”feltolkas”, fast då oftast mera omedvetet, men ”korrigeras” i så fall inte sällan av andra i offentligheten.) 

Jag har själv ännu inte iakttagit någon lek med utgångspunkt i populära datorspel, däremot sett flickor studsande leka att de ”var” paketen i ett handhållet Game Boy-spel (Super Mario). EXEMPEL på massmedier (som kan vara framförandemedier, lagringsmedier, eller både-och) är tidning, filmvisning, tv-utsändning, bok, website, institutionellt spridd dvd/cd och grammofonskiva.

"Medietext"

En ”text” i denna mening är – till skillnad från ett ”färdigt verk” – en film eller ett tv-pro-gram vari uttolkaren söker upphovsmänniskornas avsikter, något som måste ”läsas” och tol-kas för att fullbordas. Textens innebörd färgas därmed i hög grad av den faktiska använda-rens upplevelser, aktuella intressen och tidigare erfarenheter av liknande texter. Det krävs med andra ord i fallet med barn en användnings- eller receptionsanalys och inte bara en receptionsestetisk analys utifrån forskarens egen läsning. 

Detta något som används är i fallet med medielek(ar) en berättelse (ett tema, en berättelse-tråd), spridd via ett massmedium (alternativt flera), såsom denna är tolkad av barnen. For-men, det ”estetiska” är i förskolebarns fall ytterst sekundärt, på ett undantag när: agerandet måste vara överdrivet, lekfullt, åskådligt och signalera overkligt/icke-faktiskt. EXEMPEL på massmedietexter är en viss långfilm, specifik barnbokstitel, tv-dokumentär, tävlingsdoku-såpan Expedition: Robinson, valtal på torget, radiointervju, skådespel/pjäs, tidningsartikel, hiphoplåt, hemsida. Barn som leker utklädda till kranium eller skelett, utifrån skräckfilmer och spökhistorier, är ju typexempel på en medielek som de aldrig fått uppslag till från vardagen, utan hämtat från en eller flera medietexter.

­

"Lek(a)"

Huvudströmningarna inom lekteori (särskilt etnologer) betraktar lek antingen som en av­gränsad kroppslig barnaktivitet med specifika kännemärken, eller så (som t.ex. flertalet filosofer) som ett pröv­ande för­håll­nings­sätt eller en mental attityd – för att aktiviteten inte ska vara förbe­hållen barn. I egenskap av barnkulturforskare och ”barnist” (Rönnberg, 1989 – jämför feminist!) ansluter jag mig personligen till den förstnämnda riktningen: att lekandet ska vara förenat med någon form av fysiskt utagerande. (Som danska representanter för dessa bägge synsätt skulle kanske Flemming Mouritsen (1996) respektive Carsten Jessen (1999, 2000) kunna anföras.) 

Alla lekutföran­den är enligt min mening för­kroppsligade av någon som frivilligt gör någon-ting, som inte ska tas för ”på riktigt”. Lek kan sägas vara som-om-handlingar med inbyggd moti­vation – inte enbart tänk-om-språkhandlingar eller uteslutande mental lekfullhet.

Men allt som barn frivilligt företar sig är för den skull inte lek, även om det inte sällan beteck­nas så. Psykologer och peda­goger brukar t.ex. tala om barns imitationslek, konstruk-tionslek, koordinationslek, utforskan­de­lek och övnings­lek, utifrån iakttagelsen att barn onekligen imiterar, konstrue­rar, koordinerar, ut­for­skar och övar. Detta blir dock, som jag ser det, inte lek förrän dessa aktiviteter på något sätt överskrids bortom detta att enbart bli bekant med, eller klara av, saken eller ak­tivi­te­ten ifråga. 

För att något ska kallas för lek, måste handlingen enligt min uppfattning trans­formeras från läran­de till ett tillstånd kännetecknat av förtro­gen­het. Barnet mås­te redan kunna konstruera ett torn av klossar innan det kan börja leka med det (exempelvis riva ned och bygga upp igen). Det måste redan ha tränat koordination med andra, innan det kan leka samarbetslekar. Barnet måste redan ha utforskat omgiv­ningen, innan det kan börja leka Kurra­gömma i den. Osv. Imitation är i sig inte lek, utan barnet måste tillföra något ytterligare. 

Om barnet avsiktligt tränar sig på att bli bättre eller snabbare på att utföra en viss handling (som i och för sig kan ingå i en lek), innebär detta enligt mitt förmenande inte att leka – utan att just öva sig. Aktiviteten får då ett syfte utöver sig själv, medan lekandet sker för dess egen skull.

Lekandet är ett slags intuitiv medvetandeform, en förreflexiv form som tar sig fysiska ut­tryck. I förhandlandet (som kan återkomma då och då och tillfälligt avbryta lekandet) om lekroller kan barn visserligen reflektera, det vill säga tänka om sitt tänkande och handlande, men i lekrollerna tänker och handlar de enbart inom sin roll. Efterhand övergår mer eller mindre ostrukturerad individuell symbollek av de yngsta i mer formaliserad, kollektiv sociodramatisk lek, regellekar och spel, ännu senare i sport. Spel är på ett helt annat sätt än symbollek materialbundna, repetitiva och mera explicit regelstyrda än mellanstationen regellekar. (Se vidare kapitel 6 i Rönnberg 2006.)

Lekandet kräver sin egen tid

Ytterligare ett kriterium för medielek är att lekandet i tiden bör kunna åtskiljas från själva användandet/mottagandet/spelandet av den medierade texten. Leken äger rum efter eller före, men inte under, brukandet av medietexten. Lek(a)/lekande (engelskans ”play”) sägs dock enligt även danska teoretiker vara ett avgörande drag hos själva användningen av elektroniska texter (såväl datorspel, lär-DVD-er som hypertext-fiktion), när man egentligen torde åsyfta lekfullhet, ”playfulness”. 

Ett av skälen till detta missförstånd är det engelska språket som tyvärr är förvirrande, efter-som det inte som t.ex. de skandinaviska tydligt skiljer mellan att ”leka en lek” respektive ”spela ett spel”. Hade det i stället för ”to play a game” hetat t.ex. ”to game/gamble a game”, hade vi nog besparats åtminstone hälften av dessa teoretiska utläggningar. 

Dessutom ges ”lek” hur många innebörder som helst, varav de flesta inte alls avser det att leka att/låtsas att/make-believe – utan helt enkelt syftar på en lekfull attityd. Exempelvis Richard Lanham (1993), som med ”lek(a)” vid närmare skärskådande visar sig mena ”leka med”(i betydelsen ”toy with”), prövande bolla idéer i verbal, kreativ anda, ja, t.o.m. lekfull pedagogik. Men varför då alls tala om att leka? 

Lanham hävdar att den estetiska upplevelsen av många nya elektroniska medier kan beskri-vas som att leka/play (Ibid. s.50). Trots det anser han att det som han kallar för ”bistable oscillation” (Ibid. s.25) vid läsningen av elektroniska texter skulle vara någonting unikt för denna upplevelse. Med denna svängning mellan två stabila poler avser han att användaren pendlar mellan genomskinlighet/transparency (när användaren tittar genom texten och upp-lever sig nästan befinna sig inom dess värld) och ogenomskinlighet/opacity (när användaren ser på texten och med viss distans (själv)medvetet reflekterar eller kommenterar dess form, yta, stil etc). Datorskärmens textuella yta sägs påminna oss om detta ogenomskinliga, fast denna medvetenhet är inte stabil, utan vi svänger ständigt mellan textens djup och appara-tens eller mediets yta. 

En liknande oscillering gäller emellertid även för lekandet såsom lektextens ”medium” (i utvidgad mening), när barn pendlar mellan att agera i rollen av en karaktär respektive handla eller uttala sig i egenskap av ”sig själv” eller som lekens ”manusförfattare/regissör”. Barn går ut ur lekens universum för att förhandla om rollerna eller om lekberättelsens fortsättning. Det är förvånansvärt lite bråk mellan aktörer i lekroller, men betydligt mer maktkamp och förhandlingar mellan de lekande barnen, när somliga makthungrigt spelar ut sin status som ”lekregissör”. Intersubjektiva konflikter hemmahörande i realvärlden bryter själva lekramen och tar barnen ut ur lekens fiktiva universum. 

Inte bara användaren av nya elektroniska medier, utan också de lekande barnen, oscillerar således mellan dessa bägge poler. I fallet med medielekarna är behovet av att träda ur rollen dock mindre än i andra rollekar, eftersom lekförlagan hämtad från en medietext är relativt klar redan i utgångsläget och lekmanuset inte är skrivet av ett dominerande barn som ”får bestämma allt”. 

Blir därmed inte också läsningen av elektroniska texter just lek? Nej, eftersom de fiktiva figurerna enbart går in i användarens tankevärld, inte utageras av läsaren. Vad ska man då säga om två pojkar som på plastgitarr sida vid sida spelar tv-spelet Guitar Hero tillsamman med Harmonix på skärmen? 

Det beror förstås på hur pojkarna själva uppfattar saken, men samlar de poäng för varje rätt träffad not eller hela ackord spelar de helt enkelt ett spel. Bryr de sig inte om att försöka överträffa sin tidigare längsta notkedja, kanske de istället imiterar gitarrhjältarna – eller så leker de verkligen rockstjärnor? Frågan uppstår i så fall: kan man samtidigt både leka och spela ett spel? 

Jag tror inte det, även om dessa bägge ting omväxlande kan flätas in i varandra. De videor som man kan beskåda på YouTube antyder dock inte att grabbarna verkligen skulle leka med varandra, eftersom de är så upptagna av att följa musikspelsförlagan. Möjligen är de inbe-gripna i parallell individuell symbollek ungefär som 1-åringar, fastän de är betydligt äldre.

Men varför lägger jag sådan vikt vid detta att massmedietextlekarna ska vara kroppsligt utagerade? Att kroppsligen gå in i en roll förutsätter ett inifrånperspektiv och skänker särskilt för förskolebarn, som har svårt att enbart reflekterande ta någon annans perspektiv, nya insikter om olika synvinklar. Alla lekande barn har ”subjektiv kamera”, alla lekdeltagare är ”first person shooters”, men rollerna varierar för det mesta så att man ibland är skurk, ibland hjälte. Inlevelsen i att t.ex. ”vara” en filmbov och verkligen se hur rädda lekkamrater-na då är för mig, att i egenskap av superbarnet Pippi överglänsa vuxna, eller att i kamplek göra illa en gråtande kamrat som kallar MIG för dum (eller att själv i rollen som Superman bli slagen av någon och i motsats till denne Stålman börja gråta), är någonting helt annat än att bara höra det berättas eller se det. Den moraliska empati- och demokratifrämjande funktionen är central vid kroppsligt utagerande av fiktiva roller.

Det finns som sagt medier av två slag: lagringsmedier och framförande-/framträdande-/performancemedier. Lekande och filmvisningar/tv-sändningar är alla framförandemedier, medan en barnbok är ett lagringsmedium som därmed inte är lika ”förebildligt” eller ”föreljudligt” som det audiovisuella framförandet av historien. Det är därför för barn betydligt enklare att inspireras av audiovisuella medier.

"Barn"

På annan plats har jag (Rönnberg 2006) definierat barn som samhälleliga nykomlingar, oerfarna sociala varelser i ständig tillblivelse, som i hög grad lever här och nu. Vuxna – inklusive samhälleliga nykomlingar av typen invandrade – är, som kontrastdefinition, mer erfarna sociala va­relser i ständig tillblivelse, som dock i mental bemärkelse inte lika ofta lever här och nu. 

Av just det skälet är vuxna enligt min mening rätt inkompetenta på lekområdet: nästan oförmögna att leka, därför att de reflekterar alltför mycket – tänker antingen bakåt eller framåt. Barn är dessutom villiga att utagera fantasier eller fiktioner (= leka) för lekandets egen skull, medan vuxnas inbillningskraft övergår i reflektion, ”tankelekar”, hypotes-generering, konstnärligt skapande, pedagogik, terapi, eller kräver ytterst strikta spelregler (alternativt sängkammarens slutna rum) för att ta sig synliga uttryck.

Transmedial medietextmigration och remediering p.g.a. medie-konvergens?

Mycket har dock hänt på massmedieområdet under de 25 år som gått sedan 1983, varför begreppet medielek – i dessa tider av till synes helt nya företeelser såsom mediekonvergens, remediering, medietextmigration, transmedialt historieberättande och allt mer filmliknande datorspel – kanske kan utvidgas till andra områden? Till andra åldrar, andra aktörer? Genera-tionerna sägs ju ha närmat sig varandra, ja, tycks rent av ha bytt plats: barn anses blir vuxna ”alltför tidigt”, medan många vuxna påstås vara ”infantiliserade” (Hamilton 2004). 

Idag talas det även om multimodal teori, om mediesamspel och medieöverskridande historier. (Utrymme ges här tyvärr inte till att gå in på alla dessa företeelser, men troligen berör andra artikelförfattare dessa termer.) Vilka ytterligare fenomen, förutom barns lek utifrån massmedieinnehåll, skulle termen medielek eventuellt gå att applicera på? Bryr sig barn t.ex. om ifall berättelsen syftar till att ”uttala sig i politiska eller kulturella frågor”? 

Givetvis inte, så visst skulle även lek med utgångspunkt i andra (audio)visuella medier, som inte är massmedier, och utifrån tryckmedier som böcker kunna inbegripas i termen medielek. Frågan är dock vad som skulle vara vunnet med att kalla t.ex. datorspelsspelande för medie-lek(ande)? Möjligen skulle det ännu tydligare betona det icke-faktiska i exempelvis ”vålds-utövningen”, vilket förstås vore ett plus. Minus finns emellertid också: lek är – förutom i barnfallet – lägre värderad än mer tekniskt avancerade aktiviteter och ansedd som någonting barnsligt, när ungdomar och vuxna ägnar sig åt detta ”spellekande” på datorskärmen.

Finns möjligen andra tänkbara inkluderingar, utöver detta att tillsammans med någon/några kroppsligen agera i en dramatiserad roll med anknytning till en massmedierad berättelse?

Tentativa kompletterande tolkningar

Jag ska här lista ett antal möjliga utvidgningar av begreppet medielek, som inte hänför sig till massmedier eller massmedietexter utan till andra medier, samt även tror vuxna om att kunna leka:

– barn eller vuxna som, när de inte spelar datorspelet, leker något med anspelning på dess spelfigurer, spelvärld eller på själva spelandet (en person som t.ex. på sitt arbete kroppsligen på låtsas agerar som om vederbörande befann sig i en spel- eller spelandesituation. Detta pågår emellertid i vuxenfallet sällan längre än i en halv minut.)

– online-rollspel (men varför benämns det då inte online-rollek? P.g.a. att det inte är kropps-ligt utagerat, utan endast verbalt? För att verka ”mera vuxet”?)

– barn som leker att de medverkar i ett massmedium (som sportkommentator, nyhetsupp-läsare, musikartist t.ex.) utan någon specifik förlaga

– barn som leker med medier typ mobiltelefon, eller använder en dvd eller cd som diskus i en friidrottslek

– barn som ”leker med” massmedietexter (omformar dessa grovt och övertydligt: exempel-vis Carsten Jessens (1997) förskolepojkar som ”fooling around” sätter små skor på stora fötter i lärspelet Millie´s Math House (de kan av flickorna även ses som spelfördärvare); barn som avsiktligt ändrar kön på en bokfigur (är emellertid enbart muntligt, lekfullt/skämtsamt). Gör författaren eller den läsande föräldern själv detsamma har handlingen däremot ett syfte utöver sig själv, vilket lek inte bör ha 

– ungdomar som gör allt för att inte skada någon i Grand Theft Auto: ”mot-spelar” spelet

– ett enda barn som leker (men inte tror, se Harris 1998) att exempelvis en tv-karaktär är en lekkamrat/låtsaskamrat. Är dock inte kollektiv rollek. (Se Rönnberg (2008, s.247-252) om 2-åringars lek med tv:s ”övergångssubjekt”.) 

– massmediers lekprogram med sällskapslekar som leks i tv av barn eller vuxna 

– bok-/filmgestalter/tv-personligheter som leker medieinspirerade lekar: det vill säga ”interludicitet” (från latinets ”ludus” för spel, lek) i form av t.ex. fiktiva Astrid Lindgren-karaktärer som leker att de är andra fiktiva figurer i Bibeln, eller de medverkande i doku-såpor som Expedition: Robinson, som bygger på boken/filmen/teaterpjäsen Robinson Kruse (tävlingsinslaget och de strikta spelreglerna påminner visserligen i det senare fallet mer om spel än om lek). Vi har här ett slags ”förebildlig” lek (men inte i meningen exemplarisk, utan: tydligt mönster), utifrån vilken i sin tur lyssnande/åskådande barn leker massmedie-lekar på ytterligare en abstraktionsnivå: barn leker ”Madicken och Lisabet som leker Den barmhärtige samariten (alternativt Moses i vassen)”, eller de leker ”Expedition Robinson som leker Robinson Kruse”(se Rönnberg 1987, s.102-109). Det är med andra ord fråga om ”metalek”

– producenter av massmedietexter som ”leker med” andra underhållningsmedier (remedie-ring av typen Lola rennt/Spring, Lola! i regi av Tom Tykwer, 1998, där ett nytt medium/spel representeras i ett gammalt massmedium på ett lekfullt sätt: filmberättandet – och därmed indirekt förstås även filmtexten – influeras alltså av datorspelets omtagningsmöjligheter). Filmmakarna går emellertid här inte själva in i någon fiktiv roll

– vuxnas sexlekar med medieanknytning, där t.ex. ena parten leker att vederbörande ”är” Brad Pitt eller porrfilmsaktris 

– telefonsex

Utestängningar

Även om ytterligare medier alltså skulle kunna sägas ge upphov till medielek, anser jag att dessa företeelser nedan inte kvalificerar sig:

– själva inlevelsen i spelandet av ett datorspel (som ju mycket riktigt inte heller benämns ”leka datorspel”: är i tiden inte åtskilt från användningen) 

– tv-tittarens enbart mentala lekfullhet av typen skådelek/tankelek under/parallellt med själva tv-tittandet, eftersom det inte tar sig några kroppsliga uttryck, inte åtskiljs från medieanvändningen, och endast inbegriper en enda agerande person (se Rönnberg 1987, s.101; Rönnberg 2008, s.252-253) 

– ett barn som stående framför en cowboyfilm låtsasskjuter som en cowboy (tar sig onek-ligen kroppsliga uttryck, som jag dock tolkar som imitation enbart)

– dagdrömmeri utifrån en medietext, ty är dels privat, dels inte kroppsligen agerat (se Götz et al 2006)

– bus vid användningen av den bärbara datorn (att t.ex. leka att den är ett knappdragspel – om datorn nu inte har ett musikprogram och man leker att man är en dragspelsvirtuos som man sett i tv; en dator är dock i sig inget medium, utan en apparat eller ett verktyg ungefär som en skrivmaskin. Vi måste för klarhetens skull skilja mellan dessa tre ting: produktions-verktyg, (skärm)apparater, respektive medier. Datorn kan vara skriv-, räkne-, rit- med flera verktyg, en apparat som utgör förutsättningen för att världar och idéer kan framkallas, såväl som inrymma ett antal medier, t.ex. e-mail)

– produktionen av medietexter (t.ex. fotografering är inget medium och en stillbildskamera eller videokamera är, precis som en penna, ett produktionsverktyg för skapandet av en text i vid mening; massmediet blir då i stillbildsfallet den eventuellt efterföljande utställningen, där medietexterna utgörs av fotografierna)

– tonåringars ”lögner”/identitetsbyten i öppna chattrum. Här använder sig tonåringarna visserligen av ett massmedium, gör förvisso sig själva till ett symboliskt uttryck (förblir inte sina egentliga sociala identiteter) och själva skrivandet kan kanske sägas vara ett sätt att ta sig fysiska uttryck, men den nya påhittade karaktären har inga mediala förlagor och rör sig således inte om medielek, utan om lek med faktiska identiteter (jmf Mackeys (2002) ”textuella identiteter”); är dessutom ”ansvarslöst”

– lekpedagogik är med definitionen av lek ovan inte lek, utan undervisning och arbete. Bakom en barnvänlig retorik om lekfullt lärande döljer sig någon annans syfte och fram-tidsplanering. Inte minst består skillnaden alltså i vem som tar initiativet: om upplevelsen erbjuds/påbjuds av den vuxne respektive efterfrågas och värderas som eftersträvansvärd från barnens sida. Diskurser mellan barn och vuxna är sällan ömsesidiga vad gäller initiativ, inblick, kompetens, status eller rättigheter. (Om pedagogiseringen av lek(ar), se Rönnberg 2008, s.233f). Massmedietexter är givetvis också erbjudna av vuxna upphovsmänniskor, men (till skillnad från lekpedagogik och lekterapi) i avsaknad av direkt uppmaning till att ”nu leker ni så här”.

– lekterapi, där leken används som ett medium mellan barnet och terapeuten, inte barn och barn emellan

– vuxnas eller barns lekfulla skämtande om mediepersoner (sker enbart verbalt)

– användarens tolkning av en allvarligt menad medietext såsom enbart ”på lek” (vore ett missförstånd, som i sig inte är ”på lek”) 

– intertextualitet i meningen lekfulla relationer mellan litterära texter/figurer (som till skill-nad från levande varelser inte kan leka)

– s.k. interaktiv fiktion (utageras inte)

– medieforskares mer eller mindre fantasifulla teorier och hypoteser om lek (är ju avsedda att tas på allvar).

Men kanske finns det nyare och rent av bättre begrepp för att beskriva denna företeelse? Till detta återkommer jag i nästa artikel.

LITTERATUR

Götz, Maya (red) (2006): Mit Pokémon in Harry Potters Welt. Medien in den Fantasien von Kindern. kopaed. München 

Hamilton, Carl (2004): Det infantila samhället. Slutet på barndomen. Prisma. Stockholm 

Harris, Paul L (1998): »Fictional absorption: emotional responses to make-believe«, sid. 336-353 i Stein Bråten (red.): Intersubjective Communication and Emotion in Early Ontogeny. Cambridge University Press. Cambridge 

Jessen, Carsten (2000): »Computer games and play culture – outline of an interpretive framework«, sid. 277-290 i Jesper Olesen m fl (red.): Research in Childhood. Sociology, Culture and History. University of Southern Denmark. Odense 

Jessen, Carsten (1999): »Computerspil og legekultur – en skitse til tolkningsramme«, sid. 277-290 i Christa Lykke Christensen (red.): Børn, unge og medier. Nordiske forskningsperspek­tiver. Nordicom. Göteborg 

Jessen, Carsten (1997): »Girls, Boys and Computers in the Kindergarten«, i Henning Bentzen (red.): Forum on Children's Culture. Danmarks Lærerhøjskole. Köpenhamn  

Lanham, Richard A (1993): The Electronic Word. Democracy, Technology, and the Arts. University of Chicago Press. Chicago

Mackey, Margaret (2002): Literacies Across Media. Routledge. London 

Mouritsen, Flemming (1996): Legekultur. Essays om børnekultur, leg og fortelling. Odense Univer­sitets­forlag. Odense 

Rönnberg, Margareta (2008): »Lek med vuxna medtittare och fjärrtroll som embryonal barnkultur«, sid. 228-264 i Margareta Rönnberg (red.): Blöjbarnsteve. Hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (2006): »Nya medier« – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (2003): Vad är mediepedagogik? Skolpåverkan på media. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1989): Skitkul! Om s.k. skräpkultur. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1987): En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1983): »Skådelek och medialekar«, sid. 86-107 i Charlotte Bøgh (red.): Småbørnsforskning i Danmark: IX. Köpenhamn 

ARTIKELNS KÄLLA

Rönnberg, Margareta: Medieleg – Et forsøg på begrebsudredning, Tidsskrift for Børne- og  Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid. 49-62