De inslag som genomgående allra mest tilltalade barnåskådarna i förskolan var föga förvå-nande Lattjolajbanlådan. Vid mina receptionsstudier i olika skolklasser har till och med killar ända upp i tredje klass likaså medgivit att de brukat ha på tv-ljudet och gått fram till tv:n först när det blivit dags för Lattjolajbanlådan. Egentligen ansåg de sig ju för stora för barnprogram som detta… Men det var enligt eleverna kul att tävla i att gissa rätt, eller se vem i programmet som anses ha rätt svar i varje avsnitt.
Jag har genom åren visat Lattjolajbansketcher för minst 200 vuxna studenter, efter att ha talat om gångna tiders traditionella barnkultur av typen rim, ramsor, gåtor, vitsar, Bellman-historier, buslekar etc. I stort sett ingen har ändå sett likheten mellan gammaldags gåtor och Lattjolajbanleken. Det är dock rätt uppenbart att detta rör sig om en modernare massmedie-rad variant av gåtor. Inte gåtor av den enkla, ty logiska, varianten ”Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?”, som vuxna ju lätt kan komma på svaret till.
Nej, det påminner i tv-fallet mer om elefantgåtor och -vitsar eller nyare varianter därav, som går ut på att för en gångs skull göra vuxna svarslösa och att barnet för ovanlighetens skull får känna att det vet mer än föräldrarna. Brasse frågar även han i ett annat sammanhang ”Vad kallas elefanter som åker tåg?” (Svaret lyder: ”Passagerare!”) Tidigare generationer har helst förträngt sina hemskare varianter typ Hitler-, Biafra-, CP- och liknande -skämt och dito gåtor.
Ansiktsräddning och återupprättelse
Precis som barns reella underläge och underlägsenhetskänslor i vardagssituationer bemästras genom att leken ger möjligheter till ett, om än tillfälligt, barnherravälde, fungerar även avsnitten med Lattjolajbanlådan som en form av upprättelse. Eftersom det här är Brasse-barnet själv som bestämmer spelreglerna för leken att kombinera djuren av trä i hans koffert, får vi i dessa sketcher ombytta roller. Det är arrangören och lekledaren Brasse som råder över rätt och fel, som bestämmer vad som är fiffigt respektive trist såväl som den som fördelar beröm och klander. Brasse är dock betydligt sparsammare med negativa omdömen om föräldrarnas undermåliga prestationer, än vad Magnus brukar vara om Brasses.
I denna gissningslek är det framför allt Magnus, men även Eva, som befinner sig i underläge medan Brassebarnet själv övertar den vuxnes traditionella maktroll. Omvändningen av en underordnad verklighetsroll till en överordnad lekroll hjälper barn över tidigare (och kom-mande) underlägsenhetsupplevelser, genom att de för stunden får känna sig lite kompeten-tare. Det är framför allt svaren från Lärarpappan Magnus om vilka djur som hör ihop som Brasse vill kunna överglänsa – eller åtminstone överträffa i fiffighet. Vad än Magnus (och Eva) svarar, ropar Brasse ”Värdelöst! Fel, fel, fel! Näe, inte fel, men de va inte så kul!… Jag har ett fiffigare svar! [= Brasses eget val] Är inte det det fiffigaste?!”
Magnus’ och Evas svar är enligt Brasse med facit alltid lika trista, konventionella och ”sömniga”, medan Brassebarnet själv alltid har ett vaket och piggt förslag på lut. ”Giss-ningsgåtan” kommer här med andra ord att utgöra en effektiv strategi för att ställa det vanliga förhållandet barn-vuxen på huvudet. När föräldern svarar ”fel”, får barnet uppleva den eftertraktade njutningen i att korrigera den vuxne.
Någon gång berömmer Brasse dessutom Magnus eller Eva och säger att de är ”fantastiska”, att de ”verkligen rott upp sig” etc. Brasse blir nu så imponerad att föräldrarna blir generade. Vi får här med andra ord en skämtsam drift med vuxnas överdrivna beröm av barn, som själva vet sin begränsning. Ibland hörs Brasse också uppmuntra Magnus och Eva och säga att ”det säkert går bättre nästa gång!”.
De stående inslagen med Lattjolajbangåtornas ”tre hör ihop, ett [djur] ska bort! Är inte det en buskul lek?!” bygger på att Brasse mot vuxenvärldens konventionella logik och klassifi-ceringsprinciper nu får ställa upp egna spelregler och därmed kan bestämma över vilka associationsbanor som är fiffigast. Föräldrarnas reaktion på Brasses påstående om ”buskul lek” blir ibland ”Tycker HAN ja!”. Fast de är ju måna om hans förkovran, så de ställer suckande upp… Svarar de vuxna att tre av djuren börjar på en viss bokstav, kontrar Brassebarnet med att urvalsprincipen ska vara vilka djur som man kan klappa. ”Sänker” de vuxna sig till hans nivå, blir Brasses svar tvärtom att det fiffiga ju ska vara utifrån djurens begynnelsebokstav. Osv.
Kiss-och-bajshumor – i ett skolförberedande program?!
Inte bara i de stående gåtsketcherna punkterar barnet den uppblåste Lärarpappan. Denne tas ned på jorden via en mängd olika metoder, som hämtade ur barntraditionen. Liten blir stor, den uppblåste viktigpettern Magnus visar sig inte alls vara så duktig som han tror, utan överglänses på de flesta områden av Brasse och besserwisserns överlägsenhet slår tillbaka mot denne själv. I stort sett alla ”undervisningsnummer” utfaller till Magnus nackdel eller får honom i vart fall att framstå som jobbig eller löjlig.
Programserien innehåller även en hel del traditionell barnfolklore. I 24 av de 129 animerade inslagen utgör olika tabubrott och anspelningar på prutt, kiss och bajs själva höjdpunkten. Vi får se en hund kissa mot två träd, som visar sig vara en älgs bakben. En åsna gör ifrån sig tre runda klumpar, så att barnen får lära sig 1,2,3. Barnramsorna handlar gärna om en ”häst som sket så att det small/bonden trodde det var luftanfall”. Dessa skämtsamheter kan tyckas vara oskyldiga, men är för en 3-åring rätt sprägladdade, när man börjar inse att vuxna inte gillar sådana ord. Kalsonger är också ett tacksamt ämne, vilket programmakarna varit väl med-vetna om.
Även sketcherna med Magnus och Brasse har olika varianter av toalettskämt och sexuella anspelningar. När alla tre ska leka Sätta knorren på grisen, börjar de först med att leta efter knorren, som Magnus påstår att Brasse har. Denne tittar då ner i sina kortbyxor och säger förnärmad ”Skulle jag ha knorr?” Vi får likaså se Magnus med frossbrytningar hos doktor Eva, men han visar sig bara ha en reva i byxbaken så att hans ena skinka visar sig vara bar, tydligen utan kalsonger därunder. Alla sådana skämt är visserligen kanske inte begripliga för de allra yngsta.
Det laddade i kyssar begriper emellertid redan 4-åriga pojkar, vilket jag skrivit om på annan plats (Rönnberg 1996:434-440). Om barns reaktioner skriver jag dock imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar