Det senaste decenniet har det på svenska utkommit i snitt 1,5 bok per år om lekens allmänt utvecklande men framför allt pedagogiska potential. Hälften av dem innehåller redan i titeln sammanfogningen av lek(a) + lära(nde). Det sistnämnda oftast med innebörden ”av vuxna assisterat lärande”, samtidigt som vuxna själva är totalt oförmögna till lek!!!
Marknaden var inte precis svältfödd på området decenniet dessförinnan heller. Är det verk-ligen möjligt att säga något nytt i ämnet, som inte redan sagts förr? Nej, men målgruppen tycks främst vara olika typer av lärarutbildningar och pedagogiska kurser med inriktning mot arbete med barn och där vill man ha ”aktuell” litteratur. Handböcker i lekassistans. Vuxna utger sig än en gång för att veta mer än barn om lek och också själva leka. Inte ens leken får barnen ha ensamrätt och expertis på.
Hela tiden talas det om ”lekens betydelse för barns utveckling”. Samtidigt som lek för det mesta definieras såsom autotelisk, d.v.s. inte ha något syfte utöver sig själv”, ska den tydligen enligt dessa böcker ändå syfta till vuxenledda framsteg snabbast möjligt på vägen upp mot det förment allra högsta: vuxenhetstronen i ålderstrappans mitt… Men barn leker aldrig ”för att lära”, utan därför att det att leka är kul och givande. En biprodukt är förstås att leken även visar sig vara utvecklande och gör barns underordning mer uthärdlig.
Ofri ”fri” lek
Barns ”fria lek” ska dock tydligen alltsedan Birgitta Knutsdotter-Olofssons stora genomslag i början av 90-talet vara lagom ofri, när pedagogen styr leken i en förment bättre riktning… Undertiteln till hennes bok De små mästarna: om den fria lekens pedagogik (1996) är onekligen en filosofisk självmotsägelse. När blev det fritt att bli föremål för pedagogik?
Nu hörs förstås genast invändningen att denna lek ju ska ske ”på barnens villkor”. Det är emellertid omöjligt för vuxna att leka på barns villkor, eftersom de och vi ingår i helt olika kulturer: barnen har sina mål, medan vuxna som vill använda leken för vissa lärandemål har helt andra. Den resulterande aktiviteten blir därmed aldrig lek.
Somliga hävdar visserligen att lek inte någonsin är helt fri… De menar då att lek inte är helt oberoende av sin tid och miljö – och detta är förvisso en truism. Lek försiggår givetvis aldrig i något vakuum och hämtar självfallet uppslag och lekstoff från de(n) lekandes vardag (från aktiviteter utförda av människor i barnens närhet, såväl som från mediefigurers handlingar).
Leken blir för den skull inte ”ofri”, så länge som någon vuxen inte uttryckligen säger till barnen vad de ska leka, eller inskrider i den med uppmaningar om vilka som ska ”få” vara med eller hur barnen ska leka. Den fria leken, i meningen utan tvång att delta samt initierad och styrd av barngruppen själv, är – ännu inte – någon illusion.
Fri lek är alltså ”fri” i meningen inte organiserad eller styrd av någon leken utomstående. Fri lek handlar om barns självbestämmande och egenregi, deras åtminstone för stunden existerande kontroll över sina handlingar. Lek är med andra ord ovärderlig för barnen.
Samtidigt har det de senaste 10 åren skett en urvattning, urvridning och omotiverad utvidg-ning av lekbegreppet. Inte ens de mest namnkunniga forskarna kan t.ex. alltid skilja mellan lek och spel… Eller mellan medier och leksaker/spelapparater… Men att t.ex. använda datorspel i undervisningssyfte är inte att leka! (Till detta med skillnaden mellan lek och spel ska jag återkomma i ett senare inlägg.)
Lpfö 98
Som det står i Läroplan för förskolan, Lpfö 98: ”Leken är viktig för barns utveckling och lärande.” Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, så här:
”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.”
Vem tror man sig lura? Inte barnen, i vart fall! Leken är barndomens dominerande och unika upplevelse- och förståelsesätt, således både estetisk och kognitiv. Låt den förbli det! Det ”utvecklingspedagogiska” perspektivet på barns angränsande expressiva uttryckssätt är heller inte precis undanskymt. I hög grad sinnligt upplevande förskolebarn – sinnligare än vuxna – behöver emellertid tydligen ”läras estetik” (se Pramling Samuelsson m fl 2015)… Jag återkommer även till detta om två veckor.
Att lära sig låtsasleka är en prestation som de flesta trygga barn tillsammans klarar, men för den skull inte någon enkel sak, utan så svår att 98 procent av alla vuxna inte längre gör det. Just de som talar om ”barns rätt till lek” är ofta de som tvärtom inskränker barnens möjlig-heter till att leka och själva få bestämma över sin lek.
Visst är det bra att t.ex. förskollärare lär sig förstå barnens lek bättre, men det betyder ju inte att de måste ingripa i densamma (förutsatt att den ej tar sig fysiskt skadliga uttryck). Det tycks många praktiserande pedagoger också själva mena, då åtminstone danska sådana säger sig rätt sällan leka med barnen. Bara 43 procent av danska pedagoger, med enligt läroplanen i uppdrag att leka med barnen, gör det en typiska dag, enligt Stig Brostrøm (Søndags-Avisen 4/4-14). Vad jag kunnat se, gäller detsamma för svensk förskolepersonal. Kanske är detta ett slags tyst men hälsosam protest mot Lpfö 98? Jag hoppas förstås det.
Lekfullhet är inte detsamma som att leka
Synen på lek hänger givetvis samman med hur man definierar detta ”att leka”. Det finns det hundratals varianter av. Personligen vill jag särskilja lekandet som aktivitet/handling och lekfullhet såsom en attityd som även vuxna kan uppvisa, men däremot ytterst sällan kropps-ligen agera ut i lek. Detta är enligt mig en avgörande skillnad. Många blandar emellertid ihop lekfullhet med lek, men lekfullhet är självkontrollerad och styrd av reflektionen på ett helt annat sätt än vad barns spontana lek är, som är istället för reflektion eller en sorts kroppslig reflektionsform.
Jag kan förstås inte propsa på att alla ska vara eniga med mig om att lek ska innehålla de flesta av de komponenter (min egen mix av läsefrukter) som jag tog upp i min bok ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006), dessförinnan i TV-tittande som dialog (1996). Fundera dock gärna på de 10 punkterna i mitt föregående inlägg.
En del torde invända att leken i barngruppen inte heller alltid är helt fritt vald för alla barn (i meningen att själv få bestämma vad man ska leka t.ex.), då vissa barn är dominerande lek-ledare. Trots att leken onekligen inrymmer gruppens normer och hierarkier och ibland t.o.m. våld, vill dock även barn långt nere i hierarkin för det mesta ändå delta i denna kamratkultur. Lek är rent av det som för barn definierar detta att vara ett barn.
”Vuxna kan inte leka”
I åtskilliga år har mina studenter i Barnkultur & medier undersökt vad barn (i åldern 4-10 år) menar särskiljer barn från vuxna. Barnens svar: att barn kan leka. ”Vuxna är så tråkiga för de kan inte leka och har ingen fantasi”, har varit en vanlig uppfattning från barnens sida. De vuxna studenterna har reagerat avståndstagande från barnens och mitt påstående att vuxna inte kan leka eller inte leker annat än ”för barnens skull”, men sedan sällan kunnat komma på några egna exempel på när de själva senast verkligen lekte.
Min definition av barns älsklingsaktivitet ATT LEKA skulle kanske kunna lyda så här: en meningsfull och menings-skapande förkroppsligad aktivitet som barnen själva väljer att delta i och som engagerar dem kognitivt, emotionellt och kommunikativt i sociala samspel med andra barn (eller i fallet med de yngsta: samspel med vuxna), faktiskt eller, i fallet med ensam fantasilek, ett socialt samspel med andra enbart i barnets föreställningsvärld.
Den vuxna människan är ingen lekande varelse, men kan t.ex. i sitt arbete ibland vara mer eller mindre lekfull. Birgitta Knutsdotter Olofsson (1989) skriver visserligen (sid.29 i Att leka är nödvändigt, red. A. Lindh-Munther, 1989) om ”lek genom hela livet” och att vuxna också leker, men jag har invändningar mot i stort sett alla Olofssons exempel:
Är det att läsa en deckare verkligen ett sätt att själv leka rädd och skräckslagen? I vart fall inte jämförbart med att smyga på en kyrkogård om natten... Och inte jagar väl drängar i sina sexlekar pigor mellan hövålmar ”bara på låtsas”? Har vuxnas ”lek” med ordbehandlaren eller teknikerns lekfullhet inte ett syfte utöver sig själv? Arkitekten ”lek” har avsikten att finna de rätta lösningarna, proportionerna som kunden och inte minst byggarna sedan bör ta på allvar. Konstnärens utforskande har likaså ett syfte, är aldrig lek.
Lek är framför allt en kompensation för resten av dagen
Nog kan vi vuxna väl ändå bjussa på att barn är oss överlägsna åtminstone på detta område? Fast för den skull inte romantisera leken. Den tycks vara så oumbärlig för att den i hög grad utgör en emotionellt tillfredsställande gottgörelse för allt det som barn utsätts för under resten av dagen.
Låt mig citera världens främste utforskare av barns lek, etnologen och psykologen Brian Sutton-Smith, som efter 40 års funderingar kring företeelsen talar om det allestädes närvarande interventionsparadigmet och sammanfattar sin akademiska livsgärning på detta vis:
[..] jag anser att lek inte så mycket handlar om utveckling som om kompensation. Lekens funktion är enligt min mening att göra anspråk på att vi existerar i ett liv värt att leva, vilket både barn och vuxna har behov av vid alla tidpunkter i livet (Sutton-Smith 1994:20, min översättning och kursiv).
Brian Sutton-Smith: Paradigms of intervention, sid.3-21 i Joop Hellendoorn, Rimmert van der Kooij & Brian Sutton-Smith (red): Play and Intervention, Albany: University of New York Press 1994
Nitton år senare (2013), skrev han fortfarande som 88-åring på en bok med arbetstiteln ”Play as Emotional Survival”. Han hann tyvärr aldrig slutföra den, innan han dog i mars i år. Någon annan får nu ta vid.
Jag kan tyvärr inte se vem det skulle kunna vara…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar