Barnen är de verkliga lekexperterna – inte lekteoretikerna

Alla dagar denna vecka ägnas åt lek och lekbegreppet. Hur ska man kunna tala och skriva om, eller som praktiker förhålla sig till, barns lek, när alla har så olika sätt att beskriva och betrakta lek? Det lär finnas över 200 definitioner av lek och många anser att företeelsen är omöjlig att ringa in.

Ännu vanligare är att författaren inte ens försöker förklara vad hen menar med SIN använd-ning av ordet. Men hur ska framställningen då kunna bli begriplig och ett meningsfullt samtal om barns lek möjlig? Hur går det formulera läroplaner och rekommendationer till dem som arbetar med barn? Några kriterier måste väl ändå till? I vart fall krävs att man preciserar exakt vad man själv syftar på och menar att lek(a) omfattar, i den text man just publicerar.

Min egen precisering av lek/att leka/to play på denna blogg är något i stil med nedan. Lek avser här det vi oftast tänker på som låtsaslek och är:

1) framför allt en social aktivitet. Det existerar inte någon ensamlek, även om bara ett barn syns till; 2) syftar inte till något utöver sig självt, får t.ex. inte vara styrd av ett materiellt, terapeutiskt eller pedagogiskt intres­se) utan nog i sig: ett självändamål; 3) ska inte vara organiserad av vuxna; 4) är kroppsligt utlevd/för­kropps­ligad ­– ett mentalt förhåll­ningssätt som också tar sig synliga kropps­li­ga uttryck; 5) är ”på låtsas”, en omdefiniering eller för-vandling av ting, tid och/eller rum. En kopp blir t. ex. mössa till dockan. Den lekande går in i en annan värld och icke-faktisk roll och/eller tid – en värld mellan vardagsverkligheten och barnets tankevärld, som är verklig för barnet medan leken pågår, men inte efteråt. 

Aktiviteten ska också för att kallas ”lek” 6) går utöver utforskande: allt som barn frivilligt tar sig före är inte lek, även om psykologer och peda­goger brukar tala om barns imi­tations-lek, konstruktionslek, koordina­tionslek, utforskan­de­lek, övnings­lek, etc utifrån iakttagelsen att de yngsta barnen onekligen imiterar, konstrue­rar, koordinerar, ut­for­skar och övar. Som jag ser det, blir detta inte lek förrän dessa aktiviteter på något sätt överskrids bortom detta att bara bli bekant med eller klara av saken/ak­tivi­te­ten ifråga. Man undersöker först något eller tränar sig på något och först därefter kan man börja leka med objektet eller rollen.

Denna punkt nummer sex ovan utesluter för den skull givetvis inte att det i fantasilekar kan inrymmas inslag av utforskande, upptäckter eller konstruktion och imitation. Dessa lekar är emellertid mer kreativa och fängslande, inriktade på samspel med kamrater och vänder ibland upp-och-ned på reella maktunderlägen.

Lek är vidare ett slags 7) intuitiv, spontan, oplanerad medvetande­form/­­upp­­levelse­kvalitet som även andra kan iaktta. Den är 8) istället för barns reflektion (reflektera = att kunna föra en tyst inre konversation med sig själv, som barn under 4-5 år ej anses klara av: ett slags tänkande om tänkandet. Däremot kan förstås även småbarn tänka); 9) Lek är de allra första åren i hög grad affektiv;* 10) ett uttrycksmedel/sätt att  inte bara verbalt  kommuni­ce­ra både med sig själv och med andra. Helt enkelt: särskilt förskolebarns sätt att i hög grad med kroppen ”reflektera”, uttrycka och meddela sig.

* Inneordet ”affektiv” avser en förkroppsligad och upp­levelse­mäs­sig inten­sitet, där det psykologiska och fysiska ordlöst möts, medan käns­lor där­emot är sociolingvistiskt fixerade, mer styrda av och cementerade i språket. Affekt-begreppet lyfter fram upplevelsen framför tolk­ning­en i fallet med de allra yngsta för­verbala och försymboliska barnen, men ju äldre barn blir, desto mer blir leken således ett uttryck även för verbalt uttryckta känslor. 

Lekpedagogik är med andra ord inte lek, utan en undervisningsform. Drama är inte lek. Bådadera kan vara lekfulla, men är inte lek i den mening som ovan – och vanligtvis – avses: barns fria fantasilek med kamrater. Vuxeninitierade och vuxenstyrda språklekar är heller inte lek. Däremot kan barn förstås själva ”leka med” språket, i ett slags humoristisk språklig genre. Detta lekfulla utforskande är ändå inte lek. 

Är det något som verkligen strider mot flertalet av ovan punkter och INTE är ”lek”, så är det förstås ”lekterapi”. Sådana lekliknande, vuxenstyrda inslag är en behandlingsform. Lekpeda-gogik och lekterapi har ingenting med barnkultur att göra. 

Många verkar förstås vara oense med mig… Eller snarare: jag med dem. Jag vill alltså mena att barn leker för att leka. Jag återkommer till barns syn på lek – och på vuxna lekförmåga – kontra vuxnas lekteorier i morgon, liksom till Läroplanen för förskolan.

För övrigt anser jag som sagt att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstillfällen inom det barnkultiverande systemet.