I februari-mars 1982 visade jag 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter (ur 1977 års upplaga) på en förskola i Uppsala och videofilmade samtidigt barnens reaktioner under själva tittandet. Avsnitten visades två per vecka i åtta veckor. Efter de åtta veckorna video-filmade jag även ett gruppsamtal med 5-6-åringarna om serien. Min metod skulle kanske kunna kallas deltagande observation eller fältexperiment, men det överlåter jag åt forskare att avgöra (utifrån Rönnberg 1996:391-454).
Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996
Publik- och programforskningsavdelningen på Sveriges Radio (PUB) publicerade i juni 1974 en intern utvärdering av seriens första år och fann då att de undersökta barnen var väldigt intresserade av Fem myrors pusscener, men även ambivalent inställda till just dessa. Fyra-femåringarna skrattade visserligen enligt Leni Filipsons rapport, men de tyckte inte sällan att det hela var larvigt. Barnen sades bli generade, förlägna, blyga och verkade rent av skämmas lite. Huruvida de i så fall – ”självidentifierande” – skämdes för egen del, eller å karaktärernas vägnar behandlar rapporten inte.
Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28, bilagorna 6:56 t.o.m. 6:59
Barn sägs dock i 99 av 100 vuxna framställningar ”identifiera sig med” filmers, böckers och tv-programs huvudkaraktär(er). Vad detta vuxna slentrianuttryck egentligen avser klargörs då som vanligt aldrig, utan det ”vet väl alla”… Jag har å andra sidan sammantaget ägnat uppåt 700 sidor i olika böcker (men särskilt Rönnberg 1996) till att hävda att barn inte alls ”identifierar sig” i meningen låter sin identitet uppgå i figurens, tror sig vara ett med karak-tären, önskar sig vara figuren eller ens vara som figuren.
Enligt min mening känner barn på sin höjd igen (sidor av) sig själv eller närstående i berättelsernas sympatibärare och tar av och till figurens (eller omväxlande olika figurers) perspektiv. Jag presenterar mig sedan åtminstone 20 år tillbaka som Margareta ”Perspektiv-tagandet” Rönnberg. Förmågan att ta andras perspektiv, inte minst perspektiven hos under-ordnade människor, är förstås också en av hörnstenarna i min ”barnism” (se bloggens menyrad!).
En av de studier som lett mig fram till detta synsätt var alltså när jag (med stationär kamera) videofilmade tre förskoleavdelningars barns reaktioner på Fem myror är fler än fyra elefan-ter, medan de såg avsnitten. Inte minst var det för mig ytterst upplysande hur barnen reagerade under en Kysslek, då barnen helt klart tog Brasses perspektiv (Rönnberg 1996: 434-443). Det är nämligen förunderligt hur mycket av sitt tänkande, kännande och sina reflektioner som förskolebarn yppar med hela kroppen. Forskaren slipper alltså fråga dem, och barnen behöver inte verbalisera sin upplevelse, vilket är en enorm vinst.
Barnen särskilde också helt klart mellan varje programepisods mer formellt kunskapstunga skollika delar respektive de mer underhållande leklika inslagen i sketcherna med Fem myrors familjetrio. Även dessa familjescener backade givetvis upp de mer tydligt kunskaps-förmedlande faktadelarna, fast på ett mer engagerande sätt. Vad visade då videoupptag-ningarna?
Lektioner blev rast och underhållning blev belärande!
I vad som kan kallas upplevelsens dynamiska dramaturgi, tar barnen under de mer strikt kunskapsförmedlande eller undervisande inslagen en paus, vänder sig bort, rör på sig, gungar med kroppen, pratar högt, utan att tystas ned av de övriga barnen. Mina observa-tioner ger vid handen att de mer uttalat pedagogiska avsnitten i Fem myror uppenbarligen fungerar som ett slags andhämtningspauser eller fristunder, då man kan låta alla tillbaka-hållna ord och energier under de intressantare numren bubbla ut.
Detta utesluter för den skull givetvis inte att barnen ändå lärt sig bokstäver, siffror, alfabetet etc i de tristare inslagen. Barnen ogillade dock synbarligen det sävliga framstavandet av flick- och pojknamn (”Nej!”; ”Buu!”; ”Blä för namn!”, var vanliga utrop). Vissa barn var dock intresserade även av dessa inslag, men bara så länge som man inte hade några svårig-heter att själv läsa. De allra flesta var även ointresserade av sångnummer om en viss bokstav, ifall dessa hade en släpig, ”icke-rytmisk” melodi. En slutsats möjlig att dra blir alltså: det får inte gå långsamt!
Så fort de mer ”underhållande”, gestaltande ”fiktiva” leksketcherna kom, hyssjades pratande barn däremot ned av de övriga. Koncentrationen ökade, alla satt stilla och tysta, fångade av upplevelsen, men för den skull långt ifrån hypnotiserade. Kommunicera kunde barnen ändå göra, fast nu med blickar, miner eller små knuffar under själva upplevelsen, eller muntligt efteråt i ”pausen”. (Det vill säga: under de tydligare ”lektionsmomenten”, som sagt av barnen dock tolkade som vilsamma ”rastinslag”!) Barnen tittade inte sällan menande på varandra, himlade med ögonen och leenden av varierande storleksgrad var ytterst vanliga under familjelekarna.
Under dessa fiktivare sketcher kunde något barn dock i enstaka fall till kamrat eller i ”privat tal” rakt ut i luften kommentera och kommunicera starkt känslomässiga sociala upplevelser, men oftast tyst för sig själv. Likaså i ett slags inre tal, där munnen ibland rörde på sig men inget ljud hördes, befästa övervägande kognitiva vinster vid stavandet av ord t.ex. Detta privata, ”icke-kommunikativa” språk tycktes vara ett sätt att tolka för sig själv eller träna för att lära sig och minnas.
Efter att visningarna av de 16 avsnitten var över, förde jag som sagt även ett videoinspelat gruppsamtal med förskolans 5-6-åringar om karaktärerna. De beskrev med hela kroppen hur stel och ”halvstrypt” Magnus var, liksom Evas skorrande och för uppsalabarn konstiga röst och hennes ibland överdrivna ”kvinnlighet”. ”Magnus är mer svart så där, i kavaj”; ”Han är lite tråkig den där Magnus”; ”Man blir irriterad på honom, när han håller på och slår på Brasse [med sin hatt]. Han vill vara BÄTTRE än Brasse jämt”; ”Magnus ska alltid FÖR-KLARA grejer”; ”Han är som en pappa”. Brasse ansågs bäst ”för han är så tokig”; ”Han är så yr”; ”Han gör alltid tvärtom”; han är så kul ”för han har KORV i äppelpaj!”. En pojke menar att ”Brasse bara SKOJAR. Han KAN ju bokstäverna PÅ RIKTIGT!”
”Mamma” Eva kommer helt i skymundan, även för flickorna i gruppen – och så även till viss del i programserien. Kanske är det dock skönt att slippa påminnas hela tiden om verklighetens mäktiga chefsroll för många av dem. Jag frågar på skoj barnen vem i serien som de helst velat vara och svaret blir ett unisont ”BRASSE!”. Under tv-tittandet har de också ofta skrattat åt denne, inte bara i Kyssleken.
Fyra-femåringarna i Leni Filipsons PUB-rapport (1974) skrattade som sagt också de förläget åt Fem myrors pusscener och verkade skämmas lite. Jag menar att de, precis som ”mina” förskolebarn, troligen gjorde det å Brasses vägnar genom sitt tagande av dennes perspektiv. Således inte ”identifierade sig med” Brassebarnet. (Exemplet är alltför utrymmeskrävande för att återges här, men finns som sagt att läsa i Rönnberg 1996: 434-443). Här rör det sig förvisso inte om inlevelse i någon spännande actionhjälteserie, men det mesta tyder på att åskådande barn inte heller då sammanblandar sin egen identitet med huvudkaraktären, eller ens önskar att de själva vore hjälten.
Men du kan gärna undersöka detta själv, med hjälp av en liknande metod och någon till synes mer uppslukande berättelse i ljud och bild!
Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar