Idag uppmärksammar i vart fall UNICEF Sverige att det är FN:s Barnrättighetskonventions födelsedag. Barnens dag, en dag om året. Regeringen har visst i och för sig redan 1 oktober också gjort det, även om jag själv inte uppmärksammade detta… Förmodligen mitt eget fel, sysslade väl med annat. Summa två dagar av 365 alltså… På regeringens webbsida hittar jag nu i efterhand: ”Om man investerar i barn så investerar man i framtiden. Det är viktigt, säger barnminister Åsa Regnér i en webbfilm.”
Webbfilmen lyckas jag dock inte få igång, ser bara en mörk stillbild på några träd, men på sidan står också: ”I budgetpropositionen för 2016 förstärker regeringen socialtjänsten på barn- och ungdomssidan.”
Barn som investeringsobjekt… Barn som viktiga för och i framtiden, inte nu… För att kunna förbli något så när hövlig, håller jag mig idag till bloggens ämnesområde barnkultur och kulturprodukter för barn. Jag har redan skrivit en hel bok om vilka rättigheter barn bör ha, inte bara rätten att rösta i samtliga val (Barns rätt till sin röst, 2014). Jag fattar förstås att det i dessa tider av flykting- och miljökatastrofer och klimathot finns mer överhängande problem är kulturprodukter för barn. Fred på jorden förvisso och rätt slags mat till alla, 365 dagar om året, men jag får hålla mig till det jag kan något om. Anser dessutom att allting i barns liv hänger samman. En skola fri från hemläxor vore t.ex. en investering i framtiden och viktig barnkulturpolitik.
Varför förekommer år 2015 t.ex. inga diskussioner om Barnkanalen, behövs inga barnteve-pedagoger eller kolumnister med inriktning mot barn-tv? Ingen forskning om barnteve-utbudet?
Om den olyckliga professionaliseringen av ”barnkulturen”
Filmpedagoger, teaterpedagoger, etc. Däremot inga tv-pedagoger. Några förberedelser eller bearbetningar tycks inte behövas före eller efter barns tv-tittande… Varken för elever eller deras lärare finns i vart fall några specifika tv-programhandledningar. Det beror förmodligen delvis på att det inte finns något statligt stött ”barnteveinstitut” likt filminstitut och barnboks-institut, vars anställda behöver arbetsuppgifter. Eller så på att (kloka?) barn dras speciellt till de ”enkla och dumma tv-serier”, som inte behöver förklaras eller fördjupas för barnen? Mest troligt behöver de däremot begripliggöras för avståndstagande vuxna…
Trots allt som skrivs och forskas om barn & datorspel/iPads/Internetaktiviteter och ”appar” är tv-tittande fortfarande barns favoritsysselsättning. Men när skrevs det senast i tidningarna initierat om en tv-serie för barn, om vi bortser från den obligatoriska julkalenderbevak-ningen? Just julkalendrar satsas det av någon anledning extra medel och utrymme på. De förväntas vara särskilt högkvalitativa eftersom de även ses och inte minst övervakas av vuxna. Nästan varenda julkalender anmäls av religiösa grupper, som tror sig ha monopol på traditionella berättelser. Ingen forskare med inriktning mot barnmedier såsom litteratur, teater, film, Internet, pekskärmar, etc tycks heller titta på Barnkanalen till exempel.
Ett skäl till att barns favoritmedium tv i övrigt negligeras är förstås att forskningsmedel främst ges till allt som förmodas vara ”nytt”. Med andra ord: till de nya medier som tros vara så annorlunda, trots att berättelserna i dem oftast har tusen år gamla föregångare. Histo-rierna bryr man sig dock inte om, bara den nya, och därmed som man tror ”farliga”, förmed-lingsformen. Vi ska i och för sig vara glada för att det ännu inte existerar något Statens medieinnehållsråd…
Alltsedan 80-talets slut har emellertid en gradvis professionalisering ägt rum på olika ”konstnärliga” fält, som mer syftat till att försörja dem som gjort olika uttrycksformer till sitt yrke, snarare än gynnat barnen. Inte sällan arbetar yrkesutövarna emellertid fortfarande i utbildningens tjänst.
Kan vi då återgå till 70-talet med dess diskussioner/debatter om barnkulturens förutsätt-ningar och om produkterna för barn? Liksom av vad barnen gör med dessa? Återuppväcka alla tidskrifter om barn & kultur(produkter)? Det går förstås inte, men vi kan åtminstone blicka tillbaka till tiden före PR-agenter av typen läs- och filmambassadörer, konsulter/kon-sulenter/pedagoger, handledningar. Till en tid då majoriteten av alla vuxna invånare ännu inte kunde känna sig ”diskriminerad” i åtminstone något avseende, i vart fall i någon delaspekt av alla sina ”identiteter”. Då man istället hade tid att ägna barnen en tanke.
2000-talet – äntligen ”Barnens århundrade”?
Då skulle vi kanske inse något mer framåtsyftande som skulle kunna göra 2000-talet till Barnens århundrade, istället för till navelskådandets och ”rötternas”. Ingen människa ärver sina föräldrars eller förfäders identitet, inte ens sin egen barndoms ograverade minnen. Allt rekonstrueras och flyter. Tillsammans med vilken ny sällskapsmedierad bråte och hur många kvitter per dag? Varför inte hellre se efter vad barn idag gör, ser, tänker, känner, vill?
På 70-talet betraktades t.ex. barnlitteratur inte isolerat, utan sattes in i en vidare kontext bestående även av tv, film, teater, lek, barntradition. Funktionsuppdelningen mellan medierna och den sociala klassningen syntes då tydligare, men även vad barnen själva gjorde med mediernas berättelser. Dagens Nyheters helsida om barn varje lördag, senare i tidningens På stan-bilaga, var på den tiden en viktig arena för diskussion om kulturpro-dukter riktade till barn. Idag visar tidningen inget sådant engagemang. DN har visserligen en kunnig barnboksrecensent, som dock helt tycks sakna intresse för barnläsarnas del i kommunikationsprocessen. Texten och författaren är A och O. Svenska Dagbladet hade likaså kunniga skribenter på området och precis som DN en särskild barntevekolumnist. Det hade även Aftonbladet.
De som för 30-40 år sedan förde en bred offentlig diskussion om barnprodukter motsvaras idag av de internt och smalt professionaliserade och specialiserade, som ostört får syssla med sitt. Och det kan förstås kännas skönt. Man ska inte kritisera kolleger, för de kan ju ge igen… Man sysslar då hellre med sitt. I övrigt… Öken. Är detta resultatet av åtta års borgerligt styre? Av postmodern identitetspolitik? Den unga generationens underkastelse under – eller hänförelse inför – alla nya nischade medier, som möjliggör att man kan tänka bort alla andra och inte behöver ta någon annans perspektiv?
Inga barnmedietidskrifter & föga om barnkultur i radio och tv
I tidningarna har recensionerna av produkter/produktioner avsedda för barn blivit allt sällsyntare eller så om möjligt ännu kortare, samtidigt som de på Nätet ju skulle kunna bli allt längre (fast då förstås inte inbringa större intäkter)… De har därtill fått mer av PR-karaktär över sig. Det lilla antalet recensioner har kunnat urskuldas med flodvågen av bok- och filmbloggars ”bok-/filmtips”, som dock inte är att betrakta som kritik i egentlig mening, utan mer av typen ”jag gillar”. På Internets olika webbsajter och bloggar skulle onekligen en diskussion kunna blomstra, men alla föredrar diplomatiskt att vara tysta eller har inte tid. Det missgynnar kanske ens framtida anställning.
I radions och televisionens kulturprogram förekommer också ytterst sällan något om kultur-produkter riktade till barn, än mindre om barnkultur. Exempelvis Obs och Obs magasin i radions P1 har nästan aldrig några sådana inslag, trots att 20 procent av landets invånare är barn. Filmrecensioner i kulturnyheter görs sällan av någon insatt, även om det ibland hörs något bra om barnfilm av Nina Asarnoj. Filmprogrammet Kino i P1 har en gång om året ett barntema (t ex 21/9 -12 och 4/10-13, senast 13/3-15)… Det är förstås roligare att åka till någon obskyr filmfestival i Doggystan med trebenta hundar som tema.
I programmet 2013 ironiserade inledningsvis programledaren Roger Wilson – som så ofta recensenter gör, när det gäller att presentera barnfilmer i radio i kulturprogram för vuxna – efter att ha sett fordonen i Flygplan (2013). Han siar att det i Bilars och Bilar 2:s efterföljd ska komma animerade filmer med titlar som Båtar, Motorcyklar… för att sluta, löjliga tanke, ha-ha, i Permobilar. Eller, med tanke på det ”myckna våldet” i Bilar 2, bli barnfilmer kallade Stridsvagnar, Bombplan eller ”varför inte Drönare” – eller Stridsflygplan?
Mig veterligt har Roger Wilson inte återkommit därefter och erkänt att han nog hade fel, med tanke på att uppföljaren med premiär ett halvår senare förvisso heter Flygplan 2, men med tillägget Räddningstjänsten. Den handlar således om brandflygplan och dessas insats för att rädda liv. Måste man i sin okunskap ironisera över barnfilm, kunde man kanske lika gärna strunta i att över huvud taget uttala sig?
Barnkino 4/10-13 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/258740?programid=3051
Av alla de tidskrifter som på 70-80-talen fanns med fokus på olika barnmedier, och t.o.m. på barnkultur mera brett, finns idag ingen enda kvar, även om Opsis Barnkultur velat ge sken av det, genom sitt namnbyte. Tidskriften handlar dock fortfarande till övervägande del om barnlitteratur. Ta det senaste temanumret om ”På flykt i barnlitteraturen”, som mer lutar åt vuxnas ”flykt till barnlitteraturen”.
Nästan ingenting i de sedvanliga översiktsartiklarna av sightseeingtyp skrivs där om flykt-temat i t.ex. barnfilm. Visserligen omnämns filmatiserade böcker som Barnen från Frost-mofjället och Björnen Paddington samt den svenska Hoppet i var sitt stycke (den sistnämnda skriver jag själv sex sidor om i min bok Att träna och tävla är komiskt, 2015), men det skrapas bara på ytan och en snabb sökning på Internet hade gett mer.
Här hade väl funnits ett osökt tillfälle att analysera t.ex. animerade filmer som Flykten från hönsgården/Chicken Run (2000) i regi av Peter Lord och Nick Park, liksom Martin Rosens Den långa flykten/Watership Down (1978)? Men det förstås, tidskriften säger sig ju vända sig till alla vuxna ”som kommer i kontakt med barn: lärare, pedagoger, psykologer, biblio-tekarier, kulturarbetare, och naturligtvis, mammor och pappor, morfar, farmor”. ”I kontakt med…” Dessa vill förstås hellre självcentrerat påminnas om sin egen barndoms böcker och den skrämmande Frostmofjälletfilmen.
Opsis utger sig dessutom för att innehålla ”kritiska” texter om barn- och ungdomskultur, men den som upptäckt någon sådan ombeds tipsa mig! Nej, där ska det istället sändas ut allmänjournalister för författarporträtt och skrivas snällt om ”egensinniga” ”barnkultur-skapare”! Egensinniga barn är däremot inga favoriter.
Akademisering på gott och ont
Akademiseringen av det kulturella samtalet om produkter och aktiviteter för barn har varit av godo såväl som ondo. Hälsan tiger förstås still… Av ondo är, när akademiskt djup tycks förutsätta ämnesmässig avsmalning ända ned i avgrundens botten, vad gäller alltmer barn-fjärran ”teoriutveckling”. Dessutom på en jargong som är obegripligt för de flesta utanför skrået och även för många inom. Forskare är därtill idag så pressade av administrativa arbetsuppgifter, att de inte ens på det egna snävt avgränsade ämnesområdet hinner läsa och sätta sig in i sina kollegers arbeten, nu globalt tillgängliga. Än mindre fundera över barn-kultur i stort. Man ska ju utvärdera, ”kvalitetssäkra” och visionera… Ändå syns mig veterligt inga konspirationsteoretiker till, som hävdar att denna tidspress, ja, tidsbrist, bland högskolefolk är avsiktligt uttänkt av ondskefulla krafter av typen X eller Y.
Konferenser/symposier/mötesplatser om ”barnkultur” och dito om konstnärlig ”barnfilm”, barnteater, barnlitteratur, filmträffar etc fungerar bara som anslagstavlor för det egna senaste arbetet, inte som arena för reell dialog. Dessa försöker också dra folk genom att locka med möten med livs levande kända författare eller filmskapare som höjdpunkt. Akademiker är ju så tråkiga, jämfört med fabulerande författare och ”eldsjälar”. Man introducerar dessutom debutanter på producentsidan, men struntar i barnanvändarna.
De rätt ålderstigna enkönade åhörarna/åskådarna anser sig ju själva vara adressater för barnböckerna och barnskildringarna, kryptobarn som förment tillfredsställer (det naiva och kreativa, snarare än sårbara och maktlösa) ”barnet inom sig”. ”Barnkultur” har blivit en lekstuga för vuxna. Det borde kanske sättas upp vuxengränser för kulturprodukter gjorda för barn?
Statens Medieråd har å sin sida länge varit ungefär som de klottersaneringsfirmor vars anställda själva klottrar på nätterna, för att få rengöringsuppdrag på dagen. Man har till oinsatta vuxna ställt frågor som antyder någon ny ”fara” med de nya medierna. Detta ska medföra skada för välbefinnandet för vuxna i alla åldrar. Därefter har man sedan kunnat tvätta bort denna fara, genom att sprida lugnande ”informationskunnighet” till vuxna om hur kunniga barnen redan är. På sistone har dock denna myndighetsliknande institution skärpt till sig en aning… Kanske finns inte längre så många vuxna kvar att skrämma?
Leta ”rötter” – eller ge bra grogrund för dagens barns frön?
Regeringssidans stillbild på träd får mig att tänka på rötter och frön. Det har nu i ett par decennier tjafsats om att barn alls inte är människor (läs: vuxna) i vardande, utan redan är människor, eller så både blivande och redan nu mänskliga varelser – ”human becomings AND human beings”. Frågan är väl snarare om inte dagens vuxna hellre borde benämnas ”human were-ings”, med tanke på det ständiga återblickandet till den egna barndomen eller till föräldrarnas eller förfädernas liv för ännu länge sedan. Denna rotfyllning gagnar på intet sätt dagens barn.
Vuxnas ”rötter” för länge sedan i en mentalsjuk familj, ett alkoholisthem, inom en diskrimi-nerad folkgrupp, en extrem andlig och/eller kroppslig nöd och/eller i Afrika eller Syrien, går inte att påverka eller göra ogjord. Barns rötter idag, här och nu, GÅR det däremot faktiskt att ha inverkan på – OM vi vänder blicken från oss och mot dem. Vill vi? Vi utgör ju grogrun-den för deras frön och rötter.
Hallå där ute! Hör av er! Jag välkomnar era försök att bättre förklara dagens likgiltighet! Bjuder in er alla till samtal! Diskussion! Debatt! Vilka livstecken som helst! Låt höra er lägesbeskrivning!
Eller har jag haft rätt, när jag påstått att ingen längre i realiteten bryr sig om barnkultur och barns synsätt? Utan bara om vuxnas arbetstillfällen på den ”barnkulturella” arbetsmarkna-den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar