Personligen är jag övertygad om att vår könstillhörighet och sexuella läggning är medfödda och att övriga kännetecken hos oss är, om inte en social konstruktion, så uttryck för att vi alla deltar i det ständigt pågående sociala konstruerandet av (bland annat) vår identitet. Trots att jag är före detta (dyslektisk) svensklärare, är jag förtjust i detta slags substantive-rade presens particip för att beteckna det oavslutade. Sådana substantiv är visserligen otympliga, men aktiva: de beskriver en fortlöpande aktivitet, ständig förändring. Inte minst gäller detta föränderliga människans genus, som kan skifta från stund till annan.
”Skuld” till det myckna talet idag om att allting ”(bara) är en social konstruktion” bär kanske boken av de ursprungligen tyskspråkiga författarna till The Social Construction of Reality (1966). Titeln tolkas alltför ofta som om det stod ”the socially constructed reality”, när tanken heller borde gå till vägskyltar av typen ”under construction”. Socialkonstruktionis-men lyfter ut ”personligheten” ur individen och placerar istället denna i den sociala situation som vederbörande befinner sig i.
Ett av de mest frekventa, märkligaste och mest missvisande uttrycken nu för tiden är att ”tillåtas vara den man är”/”få vara sig själv”. Inte minst ”barn ska få möjlighet att själva skapa sin personlighet, oavsett förväntningar som kommer från deras kön eller andra kate-gorier de tillhör”. Hur och när blir man egentligen ”sig själv”? När är man ”färdig” med sig själv?
”Man måste hela tiden jämföra”, påpekar Ingemar i Mitt liv som hund. Låt oss alltså göra det, beträffande en annan 11-åring: Billy Elliot i filmen med samma namn från 2000. Alltså: är en pojke ”född till” att dansa balett eller boxas? Hur vet han ”själv” sina preferenser? Finns det några ”egna” vägar att gå?
Jämförelsen är hämtad dels från Svenska Filminstitutets filmhandledning till filmen i vilken den sägs passa för åk 3-8, och den är även en av de allra mest sedda i skolsammanhang; dels från den utmärkte filmkritikern Hans Isakssons anmälan. Den förstnämnda behandlar filmen som en fråga om jämställdhet (pojkar bör också få dansa balett), genus och individuellt kon-struerad identitet, den senare som en tematisering av jämlikhet, klass, genus och kollektiv identitet.
1) Att bryta ett mönster
Att Billy ska boxas betraktas som en självklarhet av familjen. Boxnings- handskarna har gått i arv från farfar och boxningstraditionen är något som Billy förväntas att med stolthet föra vidare.
Genom sitt intresse för dans bryter Billy mot flera förväntningar. Mest uppenbart är att han bryter mot det förväntade könsrollsmönstret. Killar ska spela fotboll, boxas eller brottas, anser fadern. Dans är något feminint som utövas av flickor. De män som dansar betraktas som homosexuella eller veklingar. Uppfattningen är så vedertagen, också hos Billy själv, att han avstår från att berätta för sin far att han vill dansa.
Billy själv känner sig till en början obekväm under danslektionerna. ”Jag känner mig så fjollig!”, beklagar han sig inför Mrs Wilkinson. Hon ger omedelbart Billy svar på tal: ”Uppträd inte som en då!”
När Billy väljer att dansa blir det en utmaning för honom att övertyga omgivningen om att balett kan vara en manlig aktivitet. Billy försöker hävda att de flesta dansare är vältränade som atleter. Inför sin far exemplifierar han med den brittiske balettdansören Wayne Sleep som Mrs Wilkinsons dotter Debbie tidigare berättat om.
Billy är född i en arbetarfamilj där männen sedan generationer har arbetat i kolgruvan. Arbetet har alltid varit en naturlig del av deras manliga identitet. Denna identitet hotas av en samhällsomvandling när olönsamma gruvor läggs ner i rasande takt i hela Storbritannien. För arbetarna återstår endast strejken som ett försök till opposition. De strejkandes kamp utgör en bakgrund till Billys egen kamp och är en del av hans egen historia.
Billy är en av de första arbetarungdomarna i det lilla gruvsamhället som bryter mot tradi-tionerna. I filmen är det tydligt att Mrs Wilkinson, som driver balettskolan, tillhör en annan samhällsklass än Billys familj. Mötet med Mrs Wilkinson och hennes balettundervisning blir första steget på en klassresa. Baletten som kulturyttring och konstform förknippas ofta med finkultur för medelklass eller överklass, medan boxningen anses vara en arbetarklassport.
Drömmen om dansen som en väg till ett annat liv kommer också till uttryck i mormoderns återkommande replik: ”Man sade att jag kunde ha blivit professionell dansare om jag fått rätt träning.” En replik som varje gång den sägs tycks reta upp Billys far.
Genom dansen öppnas en ny värld för Billy, en värld där han ibland kan känna sig lite osäker. Särskilt tydlig blir denna osäkerhet då Billy tillsammans med fadern bortkommet stegar in genom balettskolans anrika pelargångar. Där springer världsvana ungdomar omkring i trikåer medan Billys klädsel kritiskt granskas redan av receptionisten i foajén. I omklädningsrummet träffar han en överklasspojke som inte tycker det är så märkvärdigt om man lyckas på provet eller ej. Det kommer ju alltid fler chanser. Fadern bemöts med en välvillig men nedlåtande attityd från intagningsjuryn. När de önskar honom lycka till med strejken kan det tolkas på mer än ett sätt.
Billys val att dansa påverkar hela hans liv och visar sig efterhand även påverka hans omgivning. När Billy ska söka till The Royal Ballet School i London engagerar sig hela bygden i arbetet med att få ihop pengar till resan. De medel boxningsklubben samlat in för att köpa en ny slagpåse lämnas som bidrag till Billys resa och boxningstränaren George erbjuder sig att anordna ett lotteri och en konsert för att få ihop pengar. Billy får till sist förkroppsliga hela gruvsamhällets förhoppning om en ny tid med nya möjligheter./Louise Lagerström
2) Den färdiga människan är i allt väsentligt en samhällsvarelse
[…] Vi har för en tid sedan begåvats med ett nytt nummer i en oändlig rad av filmiska variationer på detta tema [att fula ankungar utvecklas till praktfulla svanar]: den långfilms-debuterande brittiske regissören Stephen Daldrys kritikersuccé Billy Elliot. Temat är urbota amerikanskt, men miljöskildring och skådespelarinsatser är förstås lysande, dvs brittiska.
Billy är (denna gång) gruvarbetarson och hans liv är (denna gång) att dansa balett. Utvikning om balettdans: Dans är ett urgammalt, lustbetonat, uttrycksmedel som människan universellt använder sig av. Att systematiskt träna och utöva dans är säkert stärkande för kropp, själ och kultur. Olika tidsåldrar och nationer, olika samhällsklasser har olika dansformer.
Balett är en mer eller mindre strängt tyglad, stiliserad och gravt aristokratisk dansform, som utvecklades vid renässansens furstehov och som idag fortfarande huvudsakligen överlever på subsidier från stat eller förmögna personer. […] Det är lika sannolikt att en gruvarbetar-son skall ägna sig åt balett eller hästpolo som att en Bernadotte eller en Wallenberg viger sitt liv åt tyngdlyftning eller dragspelsspelande. Slut på utvikningen.
Att Billy dansar balett är således en markering mot hans arbetarklassmiljö att han inte avser att följa dess normer – och det är något av ett myteri i klasskampen, som filmmakaren helhjärtat stödjer och strävar att vinna publiken för. Och det rörde sig om ett myteri framme vid själva frontlinjen: Året är 1984 och Thatcherregimen har genom att systematiskt krossa den brittiska arbetarrörelsen inlett den borgerliga kontrarevolution vars härjningar vi nu upplever världen över.
Billys familj – vad som återstår av den – utom farmor, som är senil, är i strejk, misshandlade av polis och myndigheter. Det skiter Billy i stort sett i, ty han är bara elva och anses därmed ursäktad av manusförfattaren, som tydligen betraktar det som lika självklart att Billy är för ung för klasskampen som att han är gammal nog att själv bestämma över sin framtid.
[…] Billy får hjälp av den frustrerade medelklassdamen Mrs Wilkinson. Ögonen öppnas småningom på pappan till den grad att han plötsligt är beredd att begå det skändligaste av brott, dvs att bli svartfot för att betala Billys dansutbildning. Kamraterna i facket veknar och hjälper till. Billy kommer in på Royal Academy of Ballet där kolgruvearbetares söner annars lätt torde kunna räknas. Strejken krossas. Fadern och brodern åker ner i underjorden igen och Billy åker till London och framtiden.
I en epilog ser vi Billy, anorektisk och sminkad 10-15 år senare som prinsen i Svansjön förnöja Londons vackra människor. Och den nu gråhåriga pappan, som ser stolt ut, tittar på.
Varför är pappan mera stolt över Billy än över sin andre son som stannade kvar och slogs i gruvan? Svaret på den frågan kanske skulle förklara en del av den europeiska arbetar-rörelsens nuvarande predikament.
I vad mån är Billy Elliots, som den kallats, en solskenshistoria? Ja, i den mån man är ense med genren, filmmakaren och Billy om att tillvarons yttersta mål är individens självför-verkligande och att klassens intressen väger lätt mot den enskilda människan och hennes behov – då är Billy Elliot en odelad solskenshistoria. Billy får visserligen som professionell dansare liksom sin far och bror en usel lön, mager kost och riskerar att fördärva kroppen i förtid. Kanske får han yrkessjukdomen AIDS.
Men han når ju under några år ära och berömmelse bland de samhällsskikt som räknas. Han kan t o m få hälsa på Drottningen och umgås i de finaste kretsar. Han kan kanske gifta upp sig. Och framför allt – han får som han vill. Han får lämna sin klass, visserligen för en verksamhet från vilken denna till 99% är utestängd. Och han anses hedra sin familj och sin arbetarklass genom att vinna kulturelitens beundran. En kulturelit som inte gett hans familj eller klass så värst mycket i gengäld.
Kvar i den lilla gruvstadens idrottshall fortsätter Mrs Wilkinson sin träliga men hedervärda syssla att lära småflickor smidighet, rytmkänsla och kroppskontroll. Nere i kolgruvan, om den inte är nedlagd, sliter fadern och brodern vidare, om de inte sjukpensionerats, för att hålla England varmt, så att inte de lättklädda dansarna och deras stillasittande publik ska behöva frysa. Det antyds att familjen och arbetarkollektivet lever genom Billy som visat att en ur deras mitt kan bli lika duktig som eliten.
Vem hade lärt dem att tvivla på det?/Hans Isaksson
http://www.isakssons.eu/1billy.html [16/9-15]
Dans och konståkning kontra boxning och fotboll?
Inte minst i egenskap av klassresenär ska jag inte sticka under stol med att jag delar Isakssons syn att huvudhindren för ”svanblivande” är sociala, men noterar gillande att koltrasten framröstades som Sveriges nationalfågel och att svanen inte ens fanns med i slutrundan… Det finns onekligen andra fina fåglar än dem i Svansjön. En gång anka, känner man sig förstås alltid som en sådan – hur förledande de lånta fjädrarna än kan bli. Ankor har dock fler kamrater.
Onekligen gillar åtskilliga unga åskådare på skolbiovisningarna att Billy gör det han själv vill göra och struntar i vad andra tycker. Ty hur ofta sänder skolan annars det budskapet? Fast hur ofta diskuterar mellanstadieeleverna i klassrummen efter filmen kring individuellt uppror vs kollektivt? Huruvida en enskild människas klassresa egentligen kan förändra någonting? Om Billy verkligen förkroppsligar hela gruvsamhällets förhoppningar om en ny tid med mer individuella möjligheter – och huruvida dessa uppfyllts? Om smakträning och vissa gruppers behov av (egna? andras?) kroppskrafter?
Förhoppningsvis cirklar i vart fall några samtal kring att Billy som är heterosexuell vill ägna sig åt balett, medan hans homosexuelle kompis Michael inte dansar, men att pojkarna för den skull kan vara bästa vänner. Och om att klassisk balett kräver hårdare träning än de flesta sporter. Hur många fotbollsspelare orkar på raka armar över huvudet lyfta en tjej på 55 kg utan att stappla? Varför är dans, men inte fotboll, ansedd som ”omanligt” och ”konst”? Varför anses fotboll fortfarande vara en ”manlig” och ”oestetisk” domän? Till skillnad från kraftsporten konståkning…
PS
PS
Konståkning – av ”isprinsessor” eller bodybuilders?
Om konståkning har jag skrivit 20 sidor i min nyligen utkomna bok om sport i svensk film under 85 år, Att träna och tävla är komiskt (2015), med avstamp i den lika färska filmen Min lilla syster. Ur kapitelinnehållet:
Konståkning – sport, show, konst, konsthantverk? Om ”isprinsessors” och sportsagors förföriska skönhet
Inte göra misstag och dessutom maskera det svåra och fysiska
Sport som konst och skönspel
Sport pour sport?
Prinsessor hör hemma i sagor – inte i sport
Odjuret mot Skönheten
Min lilla syster (2015) – om tonårstjejers ”Hunger Games”?
Odjuret Anorexia Atletica i modern varningssägen
Kinetisk skönhet – effektfullt eller effektivt konsthantverk?
Rörelsenormer gör vissa ”behändiga” sporter ”feminina”
Det förvånar mig att svenska filmrecensenter beträffande Min lilla syster inte brytt sig om konståkningens roll för konståkerskans ätstörningar, utan i sedvanlig ordning snöat in på familjen och tjejers utseendefixering i största allmänhet. Den enda förklaring som man tydligen kan komma på är den ständigt återkommande truismen ”kroppsideal”. Några slentrianexempel:
Svenska Dagbladet (17/9-15): ”skeva kroppsideal”
Göteborgs-Posten (18/9-15): ”traditionella skönhetsideal”
Dagens Nyheter (18/9): ”i gränslandet…mellan anpassning till uttalade och outtalade ideal och att finna sin egen väg både till kropp och till själ.”
Eller så:
svt.se (17/9-15): ”det är ganska skönt att filmen inte förklarar varför det är så att unga flickor får ätstörningar utan bara att det är så här.”
Expressen (18/9-15): ”Varför Katja blir så sjuk får vi aldrig veta.”
Jag menar att åskådaren visst får veta skälet till Katjas ätstörning. Även om detta tyvärr inte framhävs tydligt nog i filmen, har Sanna Lenken trots allt valt en kraftansträngande sport, vars prestationer dessvärre av jury och publik bedöms och betygsätts som främst ”estetiska”.
Konståkning behöver helt klar miniviktgränser!
DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar