Från filmlekar till iPadlekar?

Den förste att undersöka bildmediers inverkan på barns lekar var Herbert Blumer (1933) i slutet av 1920-talet, då denne myntade begreppet ”filmlek” för barns användning av filmteman i de egna lekarna. Undersökningen genomförd 1929-1932 täcker in biobesök gjorda mellan 1918-29, genom intervjuer med barn om deras lek i åldrarna upp till 12 år, och uppvisar flera slags filmlekar. Vanligast åtminstone bland pojkarna, men även bland många flickor, var lekar av typen Onda mot Goda med strider, jakter, skjutande, fäktande. 

Barnen levde sig in i roller som polis, gangster, soldat, pirat, rövare, spritsmugglare, cowboy, ”indian” etc. Av 200 utfrågade pojkar under 12 år redogjorde tre fjärdedelar för sådana lekar. Även Dracula och medeltida riddare förekom frekvent. Flickorna lekte därutöver ut många av filmernas ”kärleksteman”, inte sällan med dåtidens stora idol Rudolph Valentinos ”schejk” i huvudrollen. 

Ännu större inflytande än stumfilmen fick givetvis tv-mediet med dess räckvidd och flera spännande bildberättelser varje dag. Riley & Riley (1951) hävdade redan i början av 50-talet att 69 procent av de barn som ”accepterades av sina jämnåriga” (således ej var våldsamma bråkstakar ”på grund av tv”) tyckte om western-serien Lone Ranger (1949-1957) som underlag för ”social play”. Också i början av 60-talet studerades tv-programinspirerad lek, som enligt avhandlingen av Gomberg (1961) förekom bland 80 procent av de 4-åriga pojkarna och bland hälften av samtliga 4-åringar på den studerade förskolan. Barnen lekte exempelvis Lone Ranger, Stålmannen, Karl-Alfred, meteorolog.

Särskilt pojkar tycks under hela 1900-talet ha lockats att leka lekar utifrån medieberättelser, när barn från 5-6 års ålder upp till 15 har studerats och återkommande jämförts med flera decenniers mellanrum. Enligt Sutton-Smith & Rosenberg (1961) är det slående hur väl grupplekar med två stridande sidor stått sig mellan 1896 och 1960: lekar som Buffalo Bill, Indianer & Cowboys, Tjuv & polis, Pirater, Pil & båge, Soldater. Flickornas lekar har enligt dem däremot under samma period förändrats så smått, från enbart innehållande mamma-/husmorsroller till även glamourroller. Mer glamourösa roller (som att klä sig fint, vara förnäm dam etc) förekom inte i det insamlade 1890-talsmaterialet, men började bli vanliga redan 1921 då dessa lekar låg på femtonde plats, fast halkat ned till sextonde plats år 1959. 

Själv har jag låtit mina studenter intervjua sina mammor om vad dessa lekte i sin egen barndom på 50-talet och då bl.a. som svar fått lekar inspirerade av veckotidningar, framför allt Sessorna på Haga, som tidningarna kallade de fyra prinsessorna. Ja, lille kronprinsen Carl Gustaf kunde också få vara med. Även teaterbesök gav upphov till lekar såsom Glada änkan och Chardazfurstinnan. Uppläsningarna i radio av Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist-böcker gav inte minst uppslag till åtskilliga lekar kring barngängen Röda Rosen och Vita Rosen. 

Jag bröt i slutet av 50-talet själv nästan benet som ledare av Vita rosen, när jag hoppade ut från andra våningen på ett uthus nära skolan. Liknande Kalle Blomkvist-lekar har gått i vågor och återkommit bland flera barngenerationer, så snart de aktualiserats av någon repris i tv eller nyinspelning på film. Detsamma gäller andra Lindgren-figuren (Rönnberg 1987), såväl som andra bland barn populära karaktärer.

Tv-programlekar

Zorro-lekar förekom förmodligen redan på 20-talet efter biosuccén Zorros märke (1920), med Douglas Fairbanks som den maskerade mästerfäktaren. Jag har dock inga belägg att citera för just det. År 1940 kom en ny version med samma namn med Tyrone Power i huvudrollen. Disneys tv-serie Zorro (1957-1959) samt ännu en tv-serie om figuren kom 1990 och visades även i svensk tv. 

Uppsalaetnologen Per Peterson (1990) studerade 1988-1990 barns medieinspirerade lekar och fann då att Zorro lektes bland 4-7-åriga barn på dagis. Zorroserien ingick nämligen 1987 och ett tag framöver i tv:s barnblock Disneytime på söndagsmorgnarna. Zorroleken förekom dock redan i mitten av 50-talet samt i mitten av 60-talet, då inspirerade av biofilmer. Under de tidigare  decennierna lektes Zorrolekarna emellertid hemma och enbart av pojkar, mot 80-talets slut däremot i förskolan i könsblandade grupper (ibid). Numera spelar en del barn digitala Zorrospel.

James & McCain (1982) observerade i en stor amerikansk undersökning 3-6-åringar på en daghemsinstitution och enligt forskarna utgjorde ”tv-lekar” huvudkällan till lekinnehållet där (1982:799). I 3-4-åringarnas (av bägge könen) lekar kunde det förekomma flera Batman samtidigt, medan 5-6-åringarna var mer ”konsekventa” i sina Läderlappslekar och t.ex. höll sig till en enda fladdermusmänniska. De äldre lekte också ut längre och mer komplicerade handlingstrådar. 

Barnen inkorporerade emellertid tv-figurerna i nedärvt lekstoff och lät dem ingå i nya varianter av gamla traditionella aktiviteter såsom jaktlekar eller jagande (3-4-åringarna sprang då undan onda krafter), attack- och försvarslekar (3-4-5-åringarna försvarade i egenskap av de goda de – oftast endast föreställda – onda attackerande krafterna, som hotade dem eller andra goda människor) samt fånglekar (5-6-åringarna kombinerade jakt- och attackleken, så att de onda kunde infångas och sättas i fängelse) (a a). Urgamla lekteman påverkade uppenbarligen tv-innehållet, som i sin tur påverkade medielekarna.

Åren 1980-1982 observerade också jag barns medieinfluerade lekar på den förskola som jag följde: förutom alla Astrid Lindgren-lekar efter att filmerna sänts som tv-serier, exempelvis ett killgäng i en Star Wars-inspirerad lek (Rönnberg 1996:409-411), två flickor som lekte Apkungen utifrån den kinesiska filmen Kung Markatta, som i svensk tv delades upp i flera avsnitt med Hans Alfredson som berättare (a a:417-419), liksom två femåringar (pojke och flicka) som lekte en lek uppenbarligen baserad på den danska animerade tv-serien Trälarna (a a:422-424).

100 år av gradvis förskjutning av vissa genusnormer

Dessa exempel torde kanske räcka för att visa på en lång tradition av ständigt föränderliga barnlekar influerade av medieberättelser. van Rheenen (2012) har emellertid följt upp Sutton-Smith & Rosenbergs 60-åriga överblick av lekförändringar ytterligare 40 år, d.v.s. avseende hela 1900-talets lekaktiviteter och lekpreferenser bland amerikanska barn. Dessa brukar sällan uppvisa några större olikheter jämfört med europeiska barn i motsvarande ålder. van Rheenen lät 1998 nästan 1 000 barn i åldern 6-16 år säga vilka av 190 lekaktivi-teter på en lista som barnen deltagit i månaden dessförinnan, såväl som vad de helst lekte eller lekte med om de hade möjlighet att välja.

Till hans slutsatser utifrån denna longitudinella komparativa studie av hundraårsperioden hör bl.a., att pojkars och flickors spelpreferenser blivit ”påfallande mer likartade” under 1900-talets avslutande decennier. Denna ”konvergens antyder en nedbrytning av genusbestämda institutionaliserade spelnormer”. Dominansen de senaste decennierna av tv- och datorspel samt organiserad, vuxenledd sport speglar enligt honom inte bara samhällets teknikföränd-ringar, utan också en ökning av ”yrkeslivsförberedande” aktiviteter som både kräver och bidrar till större tekniska färdigheter och främjar rollspecialisering. 

Spela datorspel var strax före millennieskiftet den oftast förekommande aktiviteten bland pojkarna och tvåa bland flickorna, spela tv-spel nu 3:a respektive 18:e för flickorna. Dator-spelsspelande kom på andra plats beträffande pojkarnas föredragna aktivitet, på sjunde plats bland flickornas. Den ökande populariteten för elektroniska spel sammanföll med en samti-dig minskning av preferenserna för många andra likaledes stillasittande inomhusaktiviteter, som varit vanliga under tidigare epoker. Sällskapsspel, pantlekar, gissningslekar, parlekar, kysslekar, Sanning eller konsekvens, Snurra flaskan etc har gått ned och antas ha ersatts av flörtande via sällskapsmedier som mySpace, Facebook och sms. Undantag härvidlag var dock kortspel och brädspel, som 1998 inte hade minskat i popularitet, utan snarare ökat.

Studiet av lekar, spel och regelspel typ sport som föränderlig folklore har potentialen att problematisera genus. Även om lek-/spelpreferenserna blivit alltmer lika bland pojkar och flickor, är aktiviteterna för den skull enligt van Rheneen långt ifrån genusneutrala. Typen av tv- och datorspel såväl som arten av organiserade sportaktiviteter skiljer sig åt: pojkarna föredrar 1998 sporter som kännetecknas av mer aggressivitet, fart och rollspecialisering (typ amerikansk fotboll) som upprätthåller en traditionell genusklyfta. Valet av elektroniska spel som simulerar fysisk strid eller våld uppvisar samma könssärskiljande tendens.

iPadlekar?

iPads existerade ännu inte 1998, men är tillsammans med Iphones och Ipods det senaste lekapparattillskottet även för barn. Den danska medieforskaren Stine Liv Johansen har 2012-2014 observerat 8-åringars användning av ”iPads som leksak” och jämställer då leksak och ”lekmedium” (Johansen 2014, kapitel 4). Hon skriver där om iPads som ”lekmedier med syftet att uppnå en lekande stämning” (a a:73), eller det som jag snarare betecknar som lekfullhet och lekagerande med assistans av lekverktyg. 

Hennes lekbegrepp har en tredelning bestående av lekstämning/lekkänsla, lekpraxis (sättet man leker på, t.ex. lekens regler, lekrytm) samt ”lekmediet”/leksaken som oftast är fysiskt påtaglig, ibland dock immateriell av typen sånger och berättelser (a a:14). Det hela börjar här emellertid inte (som jag menar: med lekattityden) utan med lekandet med leksaken, som sägs syfta till att uppnå lekkänslan. För att kunna leka måste man enligt Johansen alltså ha leksaker eller lekmedier att leka med, då dessa ger lekstämningen. Jag anser på gammaldags vis att barn istället utgår från en lekfull attityd och precis som förr samlas kring något som inte upplevs som skolaktigt.

Johansen menar att lek i traditionellt barndom var immateriell och traderad från barngenera-tion till barngeneration (a a:16), medan lekarna idag i viss mån ersatts av lekar som är inspirerade av medierna och av leksakerna – som nyss ju vara samma sak… Samtidigt visar hon med sin empiri hur starkt aktiviteten är influerad av vad kamraterna gör med ”lek-mediet” – och att ”lekarna”/spelen i hög grad påminner om gamla sådana. Hennes poäng tycks vara att det inte längre går att av leksaken i sig sluta sig till vad slags lek den kommer att användas till. Jag anser att man aldrig har kunnat vara säker på det, då leksaker fått fungera på de mest skiftande sätt.

Hur används då idag skärmmedier som dem möjliggjorda av iPads, smartphones etc av barn? Alltså inte bara apparaten iPad eller mobiltelefonen, utan de tilläggsprogram typ mediespelare eller spel som finns att tillgå (vissa bara om man har råd) med hjälp av apparaten: filer som innehåller ljud/musik, video/film eller stillbilder. Helt enkelt de verktyg, program eller berättelser som går att komma åt via de digitala apparaternas medier. Barnen själva struntar förstås i med hjälp av vilken apparat ett innehåll är åtkomligt, huruvida det dyker upp via tv-, dator- eller pekskärmen på en iPad eller iPhone. Det intressanta för dem är själva lekutmaningen, berättelsen och lekkamraterna. En medieforskare bör däremot skilja mellan att ”titta på tv” respektive att ”se ett tv-program via datorn/iPaden”. 

Johansen har likt så många som sysslar med medier idag ägnat sig åt digitala mediers betydelse för bl.a. 8-åringars lärande iPads-”lek” på fritids, övervakade av vuxna yrkesut-övare förutom på fredagar, samt hur IT kan rusta eleverna för det kommande arbetslivet. Det är klart att iPadsanvändning i en ofri miljö skänker en annars mer sällsynt lekkänsla, som dock precis som i lek av mer gammaldags slag i hög grad är avhängig av kamraternas när-varo. Med andra ord: inte bara avgörs av spelandet, spelet, innehållet – eller mediet – i sig.

Stine Liv Johansen menar alltså att barnen här leker med iPads i en institutionell kontext, medan jag betonar att de för det mesta spelar med dem i en relativt vuxenfri spelkontext. Hon fokuserar hur barnen iscensätter sin ”lek” och hur denna inspireras och inspirerar andra inom barngruppen genom olika typer av samarbete. Kännetecknande sägs vara att barnen gör flera olika saker samtidigt och snabbt efter vartannat. Det hela börjar vanligtvis med att de sätter på musik och lyssnar till denna, med eller utan hörlurar. Därefter börjar de zappa vilt mellan olika appar, för att underhållas, men även för att dela tips och råd med varandra. 

De appar som används kan röra sig om småspel, actionspel, eller spel med äckligt, våldsamt eller blodigt innehåll. Det fräcka och frivola i spel tilltalar i sedvanlig ordning även nutida barn, men nu framkallat med bistånd av en ny apparat. Därutöver använder 8-åringarna teckningsappar, bokappar, ser tv-program eller film på YouTube, Netflix eller så Danmarks Radios barnprogram. De laddar även ned spel eller olika typer av tidsfördriv, datingappar med Barbie som ska klä sig fin för sin träff med en kille, eller appar med vilka man ska färglägga tomtens hår eller kläder, raka eller vaxa en man, tillaga en hamburgare eller servera ett monster mat, teckna eller förvränga foton (a a:80-83).

Är allt som barn gör tillsammans lek?

Min fråga blir nu: Kan allt detta som barn gör på iPads verkligen beskrivas som lek? Som medielek? iPadlek? Om, ja: vad är i så fall vunnet med den nya etiketteringen? Vunnet för vem? För barnen? För skolans lärandemål och medel? Samhället? För den framtida arbets-marknaden? Förlorat för vem? 

Är detta att teckna, färglägga, läsa (ur) en bok, spela ett spel, titta på film-/tv-program(snutt) på en liten skärm alltså detsamma som att leka? Varför betona aktivitetens påstådda leklik-het? Har barn i så fall inte ”lekt” i ett halvsekel, också när de tillsammans tittat på tv-pro-gram eller filmer i den stora tv-rutan? Liksom när de läst en traditionell ”pappersboks-berättelse”? Vilken är skillnaden mellan gammelmediet och det nya i detta avseende, som skulle motivera ett nytt verb för ”tittandet”? Eller ska vi konsekvent börja tala om att ”leka en bok”, i de fall vi förr talat om ”läsa”?

De medieinspirerade lekar som kallats för filmlek och tv-(program)lek har alla varit kollektivt och fysiskt (=grovmotoriskt) utlekta, till skillnad från de påstådda iPad-lekarna. Innehållet i de bägge förstnämnda, de specifika rollerna och temana, tycks ha varit minst lika viktiga som relationerna till de medlekande. De har också varit skarpt åtskilda från vuxnas bildningsförsök, ja, rent av en reaktion mot dessa. Johansen tycks inte fästa någon större vikt vid dessa olikheter, utan förorda att medierna tas i pedagogikens tjänst på ett självklart sätt. Jag är inte så säker på att ens eleverna själva är så förtjusta i detta. Fritidsaktiviteter bör få vara fritidsaktiviteter, annars blir de skola.

Betydelsen av det fysiska har inte bara med risken för övervikt att göra, utan en fysisk och verbal lek med livs levande med- och motlekare ger upplevelsen en helt annan närhet och konkretion. Den blir mer personlig, inte minst med större personligt ansvar, med större potential till etiska vinster. 

Det vi hellre än pedagogiska möjligheter och anställningsbarhetsfördelar i framtiden borde fundera över, är väl just skillnaden mellan dessa redovisade iPad-aktiviteter och att teckna på papper, färglägga innanför konturerna i en målarbok, läsa en cellulosabaserad bok, spela ett brädspel av bordstyp, titta på ett tv-program eller en film på tv:n, klä på den tveklöst materiella Barbiedockan pyttesmå kläder, leka med pappersdockor etc? Var dessa aktiviteter mindre influerade av kamraterna? Mer kroppsliga? Mindre finmotoriska? Var själva berättel-serna rikare eller fattigare förr? Är estetiken nu rikare eller torftigare, med tanke på den lilla bildytan? Är reflektionen idag större eller mindre runt mediet? Osv.

Som den elektroniska erans profet Marshall McLuhan (1989) framhöll, bör vi inte bara ställa oss frågan ”Vad förstärker det nya mediet?” utan också ”Vad görs föråldrat?” (Mer fysisk lek, kanske?). Det vill säga: nya medier är inte bara förlängande, möjliggörande ”proteser” utan ”amputerar” samtidigt någonting annat. Dessutom kontemplera frågan ”Vad utmynnar mediet i, ifall det går till överdrift?” Om användningen av den nya tekniken drivs för långt, kanske den slår över i att barn åter börjar uppskatta fysisk lek mer?

Slutsats? Varken de gamla eller nya medierna är någon lekarena, men kan i lyckade fall ge upphov till lek på reella lekytor. iPads är på sin höjd en spelarena eller en skärm för ”skåde-spel” och andra tidsfördriv. 

Referenser

Blumer, Herbert: Movies and Conduct, New York: Macmillan & Company 1933

Gomberg, A W: The Four-Year-Old Child and Television: The Effects on His Play at School, Columbia University Teacher's College 1961

James, Navita Cummings & McCain, Thomas: Television games preschool children play, Journal of Broadcasting 26 (1982):4, s.783-800

Johansen, Stine Liv : Børns liv og leg med medier, Fredrikshavn; Dafolo 2014

Per Peterson, Per (1990)

McLuhan, Marshall: The Global Village: Transformations in World Life and Media in the 21st Century, New York: Oxford University Press 1989 

Riley, Mathilda White & Riley, John W: A sociological approach to communication research, Public Opinion Quarterly 15 (1951), s.445-460

Rheenen, Derek van: A century of historical change in the game preferences of American children, Journal of American Folklore 125 (2012), no.498), s.411–443

Rönnberg, Margareta: En lek för ögat. 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmför­laget 1987

Rönnberg, Margareta: TV-tittande som dialog, Uppsala: Filmförlaget 1996

Sutton-Smith, Brian & Rosenberg, B G: Sixty years of historical change in game preferences of American children, Journal of American Folklore 74 (1961), no. 291, s.17-46