Leken i Fem myror är fler än fyra elefanter, del II

Barnkulturens främsta funktion

Hur underminerande för skolnybörjarens självkänsla måste det inte vara att ofta uppleva sina erfarenheter som ovidkommande, sina kunskaper och färdigheter som bristfälliga? Hur svår är inte känslan av den egna underlägsenheten, när man hela tiden ställs inför vuxnas krav och kan jämföra sig med de större barnen på skolgården?

Det underläge, den maktlöshet och obetydlighet som man kan uppleva gentemot vuxna och äldre barn är den avgörande erfarenheten under barnets uppväxttid – och förklaringen till olika former av barnkultur. Barnskildringar om och med svaga, utsatta barn är då inte precis uppbyggliga. Barnkultur hjälper däremot barn, i vart fall tillfälligt och kortsiktigt, över mindervärdesupplevelser. Det är inte minst denna funktion som även Fem myror… fyller. 

Det vore förvånande om alla upplevelser av kompromissande och nederlag, allt bändande, brytande och den förstelning som barn måste utstå i klassrummet inte gav upphov till ett starkt behov av kompensatoriska önskedrömmar och motreaktioner. Barns motstånd kan förstås ta sig en rad olika uttryck: man opponerar sig, skriker, är spydig, svär och är trotsig, eller drar benen efter sig. Sådant öppet och högljutt försvar besvaras emellertid bara med ytterligare maktutövning från fostrarnas sida. Då tvingas barn peppa upp sig eller ta revansch i mer symbolisk form: i leken, fantasin eller genom inlevelse i mediefigurer.

Länge fungerade vitsar, skämt, gåtor, smädevisor, psalmversparodier eller parodier på snälla barnsånger och ”snuskiga berättelser” som ett sådant motstånd från barnens sida. Det senaste halvseklet har inte minst parodier på medieinnehåll fyllt samma funktion. Eller så komiska medietexter i sig, med deras uppkäftiga karaktärer och kompetenta barnfigurer. Ofta tar man via förmedling av roliga berättelser, eller inlevelse i sådana, ett slags ”hämnd” på mäktiga vuxna eller upplever något slags revansch. Också Fem myror tycks ha fungerat återupp-rättande, som en förstärkare av barns självkänsla och kollektiva identitet. Serien verkar dessutom ha berett marken för en mer uthärdlig inlärningssituation vid skolstarten. 

Fem myror… har avdramatiserat skolan och dess kunskapskrav, visat på vardagsnyttan av färdigheter, minskat ned lärare och andra vuxna auktoritetspersoner till mer rimliga och hanterliga proportioner. Serien har även lärt ut konsten att rädda ansiktet med hjälp av olika motstrategier och en lekfull och skämtsam attityd till förnedrande undervisningssituationer, främst ledda av lärarpappan Magnus. Genom att i så hög grad utgå ifrån barns egna erfaren-heter, har serien i det närmaste erbjudit en introduktionskurs i mer samtida barntradition och barnfolklore. Ja, blivit ett slags ”anarkistisk” skolförberedelse! Hur då?!

Lärarpappan Magnus, Brassebarnet, samt trygga mamma Eva

Det är för mig uppenbart, inte minst tack vare förskolebarns egna kommentarer, att trion av sin unga publik upplev(de)s som en familj (se vidare inlägget på torsdag, om barnens video-inspelade reaktioner på min visning av 16 stycken Fem myror-avsnitt på en förskola). Även en närläsning av sketcherna i sig talar tydligt för en sådan familjetolkning. Föräldrarna Magnus och Eva är vidare väldigt inriktade på att undervisa sonen Brasse om allt möjligt. Seriens familjescener och skoltablåer gestaltas dock så, att de inte bara framstår som uthärdliga, utan rent av som lustiga och barnstärkande.

En familjetolkning kan eventuellt förvåna läsaren, eftersom det ju inte råder någon tvekan om att Brasse Brännström som spelade Brasse är en vuxen. Kontexten och agerandet är dock avgörande. Hemmiljön har 50-talsinredning, på väggen hänger ett foto av Magnus och Brasse i posen ”Stolt far med son” och Eva har på sitt skrivbord samma foto i mindre format. Brasse kan väcka Magnus och Eva mitt i natten för att leka en kul lek som han just kommit på, eller i pyjamas gratta Eva på födelsedagsmorgonen. Ett par gånger omtalas Brasse av den formelle och ironiske Magnus visserligen som ”herrn”, och har ju oftast sin skinnhatt på sig, men denne marginalfigur på gränsen mellan barn och vuxen är lika ofta klädd i barnpyjamas eller Hammarbytröja. Viktigast är emellertid vad Brasse i övrigt har, gör och hur, vad han kan och inte kan.

Brasse har mängder med leksaker, älskar serietidningar, likaså ”precis som alla barn” korv, glass och godis, bjuder brevbäraren på saft. Men inte minst: han kan inte läsa, eller förstå sig på ”krafsklottret”, som är hans beteckning för bokstäverna. Dessutom är hans kroppsspråk typiskt ”barnaktigt”, då han hoppar och studsar och lattjar sig fram i tillvaron, med stora gester och införstådda blickar till barntittarna. Eller så kliar han sig överallt. 

I hans rum med skylten BRASSE på dörren härskar enorm oreda: kläder och serietidningar ligger slängda överallt och på hans bokhylla råder oordning. Han har leksaker som tåg, båtmodell i plast, sjörövarhatt med tillhörande ögonlapp, badboll och nalle. Brasse bara vräker ner leksaker från hyllan, när han ska leka Lattjolajbanlådan. Han skriver önskelista till tomten mitt i sommaren, kör cykel med speedwaystyre och limpa till sadel, när han inte blir blir dragen på släde av utpumpade föräldrar. På kvällen vägrar han gå och lägga sig på Magnus’ uppmaning, utan vill läsa färdigt Stålmannen och Fantomen. Han är dessutom den ende av de tre som är kissnödig, fast då av textskyltarna på olika dörrar inte kan avgöra vilken dörr som går till toaletten. Han klara sig fint ändå! ”Man får inte vara dum!” och ”Man måste vara smart!” är två av hans nyckelrepliker.

Den smarte analfabeten

Det absolut viktigaste för ”analfabeten” Brasse är nämligen att inte blotta sin okunnighet, utan klara sig bra genom att vara smart och klura ut lösningen även utan bokstävers hjälp. Han kan då ibland visserligen råka hålla serietidningen upp och ned och missförstå… Oftast är han emellertid kul och fyndig och kan även dra nytta av att spela busgrabben som revol-terar mot vuxenvärldens tråkighet. Ungefär som klassens lustigkurre, med andra ord. Han vet också att ”dumhet” är en bra förklädnad, som ger immunitet mot bestraffningar eller andra positiva fördelar.

Den kostymklädde Magnus’ personlighet markeras även den med hjälp av klädseln: denne stele och konventionelle medelklassman ikläds trånga, obekväma och överdrivet formella kläder, med kavaj, för korta byxben, slips och ibland överrock. Dessutom ”vuxenpyjamas”. Han är också ständigt överdrivet korrekt i manér, språk och tanke, använder sig av en något forcerad stil, ursäktar sig jämt och ständigt och är insmickrande och artig – utom mot sonen Brasse. Egentligen är Magnus rätt osympatisk, om det inte som här vore inom farsens komiskt försonande belysning.

Magnus kännetecknas av hävdelsebegär, samtidigt som han i sin osäkerhet ofta söker stöd bakom auktoriteter. Han framställer sig dock utåt som expert på allt möjligt och alla upp-gifter som han föreläggs är ”egentligen alldeles för enkla” för honom. Han nedlåter sig ändå att utföra dem och låtsas behärska allt, vill förklara allt för alla och värdesätter bildning och kunskaper oerhört högt. Han faller då ofta på eget grepp. Misslyckas han med något, är bortförklaringarna inte långt borta. Han är pryd och blyg inför kvinnor och vågar nästan inte pussa Eva.

Magnus kan kort sagt sägas vara Brasses direkta motsats: stöddig och fisförnäm, högdragen och nedlåtande, hånfull och självgod, fläskig och fjantig, beskäftig och titelsjuk. Ja, en pedantisk frasmakare, mallig viktigpetter och uppblåst Besserwisser. Framför allt kommer pappa Magnus ofta med gliringar och spydigheter, ”typiskt vuxna” sarkasmer och ironier riktade mot Brasse. Den huvudsakliga framtoningen blir en lättirriterad och grinig Lärar-pappa. (Han har rollen av utpräglad ”lärare” i 44 av de 129 sketcherna, att jämföra med endast 13 undervisande inslag ledda av mamma Eva.) Magnus är som gjord för att tas ned på jorden, med andra ord. Brassebarnet punkterar mycket riktigt inte sällan den uppblåsta mallgrodan Magnus.

Något i skymundan kommer överlag mamma Eva, som i motsats till Magnus och Brasse är klädd i varierande klädsel, dock nästan alltid något i ”kvinnligt” rosa. Hon är också den som spelar flest olika roller, med ständiga byten av kläder, uppförande och manér. I mycket får hon representera de kvinnotyper som barn möter i massmedierna (sångerskan, tv-värdinnan, programledaren) och i dessa roller har hon en helt annan ”scenisk” utstrålning. Hon lever nu upp, är någon annan än vardagsmamman. Hon tycks här hitta önskeroller. Kanske ska detta tolkas som en kritik av hemmafruars/hemarbetandes instängda könsroller.

Under den lite trista, men lugna och trygga mammarollen finns tydligen utbrytningsdrömmar och behov av verklighetsflykt, som också direkt tematiseras. Eva ses ofta ligga på soffan och läsa veckotidningar, lösa korsord eller äta ur chokladask. Ibland stickar hon något i rosa, lär Brasse baka sockerkaka eller berömmer och uppmuntrar sonen. Inte sällan förebrår Eva dock både Magnus och Brasse för att inte ha gjort som hon sagt. Men hon har betydligt fler strängar på sin lyra.

Ur könsrollssynpunkt är Eva nämligen inte alls entydigt framställd. Hon kan även axla en rad yrkesroller av typen forskare, läkare, båtkapten, pilot och astronaut. Som tävlingssim-mare vinner hon över Brasse, som minigolfspelare överglänser hon Magnus. Eva får även vara diamanttjuv, häxa, prinsessa, Lucia, pianist, tamburmajor m.m. Hon ses flera gånger reparera cykeln (medan Magnus under tiden städar) och hon verkar ytterst kunnig i rörmoke-ri. Hennes rosa klädsel blir efterhand allt tydligare ett medvetet, lekfullt skämt med den romantiska schablonen om tjejer och rosa. De förblindade, ryggmärgstolkande vuxna kritikerna ser emellertid enbart den rosa färgen, eller skärt som det benämndes på denna tid…

Hela serien ett enda stort utdraget lekande

Merparten sketcher utspelas i hemmiljön, i fritidssysselsättningar eller som lek med under-hållningsbranschen. Programmen utgår alltså ifrån – och accepterar – barns erfarenhets-världar. Att arbetslivet inte tematiseras i högre utsträckning kan, förutom utifrån snäv barn-horisont, kanske förklaras av syftet med serien: att leka in kunskap, förena nytta med nöje, men inte förberedda direkt för ett jobb. I hemmet städar, målar eller möblerar man om, har vindsröjning eller lagar trasigt toalettrör. Andra dagar krattar man löv, reparerar cykeln eller handlas det mat. Man firar också högtider som jul och födelsedagar. 

Trion spelar likaså sällskapsspel, eller så verkar det som att de tillsammans leker olika mass-medielekar, när det inte leks affär, skola, gå till doktor Eva. Familjemedlemmarna leker också Tjuv & polis, gå på bio & se skräckfilm, men framför allt ageras det i roller av typen populära medie- och fantasifigurer, inklusive sagornas. Belägg för att det handlar om lek är inte bara agerandets överdrivna stil i lekrollerna, utan att en och samma person, exempelvis Magnus, annars ju rimligen inte kan inneha denna mångfald roller. 

Magnus ”är” flygvärdinna, balettdansör, biografvaktmästare, sportreporter på tv, tidnings-murvel, biljettkontrollant på tivoli, trollkarl, poet, servitör, cirkusdirektör, rörmokare, rock-sångare, museidirektör, rymdfarare, affärsinnehavare, mannekäng, folkbildare, flyttkarl, programvärd i tv, balettmästare, sjöman, konditor, sagoprins och Dracula. Till exempel. I de flesta av dessa roller ter han sig dessutom som rätt löjlig.

Förutom i parodierna på mediegenrer, kan man rent av hävda att alla sketcher utgörs av ett enda utdraget lekande, där trion iscensätter vardagliga lekar som Mamma, papp, barn, Skola, Affär, Kontor, Klä ut sig och spela teater. När man inte, som barn gjort i hundratals år, berättar spökhistorier och fräckisar, drar vitsar och ordlekar, söker en skatt, klottrar på plank, busar och spelar spratt, leker med husdjur, leker sällskapslekar av typen Sätta knorren på grisen. Eller så urgamla Kysslekar.

Kysslekar av barnvariant: puss

I vissa sketcher är Brasse antingen en pojke som är förälskad i en flicka som i högsta grad liknar mamma Eva, eller så leker hela familjen någon variant av traditionella Kysslekar. Sådana lekar tycks idag vara utdöda som sällskapslekar, eftersom inskolningen till ”frieriets” ritualer numera övertagits av filmens och televisionens romantiska uppvaktningsformer. (Ett visst inslag har dock övervintrat i Sanning eller konsekvens/Konka.) I en utsträckning som för svensk barnteves vidkommande dittills aldrig förekommit, pussas det och kramas det i hela 15 av de 129 sketcherna. (Även tecknade djur som mullvadar, grävlingar, sniglar, giraffer får illustrera mängder med pussar.)

Förutom att Brasse pussar sina trädjur, är det här framför allt Brassebarnet och Eva som är pussugna, medan blyge Magnus nog gärna vill, men inte vågar. Oftast pussas Magnus och Eva på Brasses initiativ och Eva pussar då nästan alltid pappa Magnus på munnen – sonen Brasse däremot (på ett undantag när, se Rönnberg 1996, sid.434-439) på kinden. Det är enbart i dessa höggradigt emotionella scener som tvivel uppstår om Eva verkligen ”bara” är Brasses mamma. Även detta kan få sin barncentrerade förklaring i det välkända faktum att små förskolepojkar inte sällan säger sig ska gifta sig med mamma när han blir stor. Jag ser ingen som helst anledning att för den skull blanda in farbror Freud i fallet.

Imorgon ska alla alla de självkänslostärkande och skoluthärdande inslagen i Fem myror-serien avhandlas.