Misstolkningen av didaktiska Fem myror… såsom pedagogisk
På 150-årsjubilerande Dagens Nyheters topplista över ”150 kulturhändelser som skapade Sverige” (DN 31/12-14) kom Fem myror är fler än fyra elefanter på andra plats efter Pippi Långstrump, men långt före mängder av andra barnberättelser, Nobelpriset, Strindberg, Hylands Hörna, Tranströmer och liknande vuxnare lättviktare. Ingen tog väl de 10 000 läsarnas rangordning på något större allvar, men kanske var rösterna på Fem myror… just ett sant uttryck för den lilla grupp 40-45-åriga läsare av kultursidan, som själva som barn på 70-talet såg tv-serien ifråga?
Med andra ord: en skämtsam respons på det korkade i företaget att rösta om en sådan sak, eller rent av en protest mot det listskapande som särskilt pojkar och unga män upptagna av statustänkande länge ägnat sig åt oavsett genre (”De bästa” actionfilmerna/fotbollsspelarna/ animatörerna etc, d.v.s. de som JAG menar är bäst, med underförstådd innebörd att JAG vet bäst, snarare än att mer självreflekterande kalla det hela för ”MINA favoritactionfilmer” etc). Eller så var röstandet verkligen allvarligt menat, av dem som tror att Sverige är liktydigt med jag.
Också i många andra sammanhang brukar Fem myror… dock lyftas fram som högklassigt. År 2006 utsågs serien till det bästa barnprogrammet någonsin i SVT:s Folktoppen. I andra sammanhang kallas den ”världen bästa pedagogiska tv-serie”. Man behöver inte ens tillägga ”för barn”, eftersom vuxna ju aldrig anses behöva eller i vart fall tåla pedagogiska program. Barn tros däremot älska sådana… Fast var (eventuellt: är fortfarande idag?) barns intresse för denna barnteveserie verkligen så pedagogiskt grundat, eller upptäckte de tv-tittande barnen kanske i själva verket fler likheter med Pippi Långstrump än med skollärande?
Mitt eget studium av mottagandet av tv-serien tyder snarast på att tv-serien är det närmaste man kan komma ”lekpedagogik”, fast i meningen undervisning som ren underhållning (så som barnen såg/ser (?) det)! Här leker två vuxna i realiteten med en tredje vuxen, som av de barn som jag studerat upplevdes vara, eller vara som, ett barn. Ett alternativ etikett på produktionen vore även anomalin vuxenproducerad barntradition, vilket blev tydligt i den närläsning av seriens sketcher och nummer som jag också genomfört.
Jag har nämligen ägnat mig åt två större studier av programserien och i en förskolestudie funnit att den rör sig om sann barnkultur, trots att programmen är producerade av vuxna. Med barnkultur menar jag då att barnen inbördes på ett likartat sätt tolkade och värderade Fem myror såsom något om och ”för dem”. Dessutom att barngruppens kollektiva identitet via en spegling i Brasses barnliknande upproriska agerande stärktes, genom karaktärens sätt att reagera på den underordning som barn dagligen utsätts för. Här fick Brassebarnet till exempel sista ordet och veta bäst, vara kul och kompetent. Brasse visade sig smart och kunnig, trots att han likt de flesta av barnen framför tv-apparaterna inte kunde läsa.
Dessutom medierades inte bara i seriens många inslag med avfilmade barn traditionell barn-lore och barntradition, det vill säga den motkultur som barn fick hålla till godo med innan populärkultur direkt riktad till barn fick brett genomslag för 50-60 år sedan, i och med andra vida spridda medieberättelser än Bibeln och explicit fostrande barnlitteratur. Även i själva sketcherna med de tre huvudfigurerna Magnus, Brasse och Eva förekommer nämligen mängder av inslag påminnande om folklore och traditionellt berättande av barnsort: kiss- och bajsskämt, rim och ramsor, urgamla lekar, bus, gåtor m.m.
Didaktiska grundfrågor
Skolverket exemplifierar problematiseringen av undervisning och lärande i följande för-skole- och skoldidaktiska frågor:
▪ Vem ska lära sig?
▪ Vad ska individen lära sig?
▪ När ska individen lära sig?
▪ Med vem ska individen lära sig?
▪ Var ska individen lära sig?
▪ Hur ska individen lära sig?
▪ Genom vad ska individen lära sig?
▪ Varför ska individen lära sig?
▪ För vad ska individen lära sig?
Jag menar att Fem myror är fler än fyra elefanter (hädanefter kallat Fem myror) problema-tiserar just detta. Denna vecka ska därför innehålla ett speciellt Fem myror-tema, med extra långa inlägg varje dag. Det hela avslutas med en jämförelse av tv-serien med Oktobertea-terns televiserade scenversion av programmet, visad på Barnkanalen i oktober 2015.
Programserien från 1973-1977
Fem myror är fler än fyra elefanter utvecklades efter amerikansk förebild (Sesame Street) i ett samarbete mellan publik- och programforskningsavdelningen på Sveriges Radio (PUB) och Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Seriens fem första avsnitt premiärvisades i TV2 under november 1973 och i februari 1974 inleddes visningen av tio nyproducerade episoder, efter att de fem första gått i repris. I en tredje programomgång 1977 återanvändes 20 gamla sketcher kompletterade av 130 nya samt av lucköppning, i vad som 27 november-24 december blev det årets julklander. Däremellan och många gånger därefter har programserien repriserats, så att nästan ingen i landet kunnat undgå den. Som mest sågs programmet av 80 procent av alla förskolebarn och dryga miljo-nen vuxna.
Serien utgav sig för att vara ”skolförberedande” och ville förebygga läs- och skrivsvårig-heter i skolan. Dess uttalade syfte var att leka in kunskap. Tittarna skulle ha roligt och samtidigt mer eller mindre omärkligt lära sig nyttiga saker. Speciell målgrupp sades ”intellektuellt och emotionellt understimulerade barn och deras föräldrar” vara. Genom att göra programmen tilltalande för 3-6-åringar såväl som för deras föräldrar och äldre syskon, var serien tänkt att sätta igång en intellektuell och emotionell process, som sedan förutsattes fortsätta inom familjen.
Snarast som en biprodukt tänkte sig programproducenterna alltså även kunna uppnå sociala mål, som annars svårligen låter sig byggas in i själva programmen. Målsättningen att före-bygga läs- och skrivsvårigheter i skolan försökte upphovsmänniskorna infria genom att lära ut klassificering (förmågan att gruppera efter dominerande egenskaper), relationsbegrepp (som uttrycker storlek, läge, avstånd, tid), mängd, antal, siffror, bokstäver, alfabetet, hur bokstäver bildar ord, bild- och ljuddiskriminering (geometriska former, rim, etc (Filipson 1974:3).
Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28
Fyra olika typer av inslag förekommer genomgående i seriens olika avsnitt: 1) Magnus, Brasse och Eva spelar upp sketcher; 2) Animerade filmsnuttar; 3) Filmade inslag med barn; 4) Stillbilder av barn, vilkas namn pö om pö stavas och ljudas fram. De kraftigt dominerande sketchinslagen är i sin tur av olika slag. I varje avsnitt har en bokstav huvudrollen och vanligtvis presenteras denna i ett ”musikalnummer”. I några fall rör sig bokstavsnumret emellertid om en parodi på någon välbekant kulturföreteelse såsom skräckfilm, rymdfärd, sportreferat, frågesport, ljusbildsföreläsning.
Ett stående inslag i alla avsnitt är också Lattjolajbanlådan, där Brasse (Brännström) med sina djur av trä som rekvisita leker vad han kallar en ”buskul lek” med Magnus (Härenstam) och Eva (Remaeus). Mycket talar för att just denna familjelek varit det populäraste inslaget i serien, intressant för dem ända upp i 10-årsåldern. Vidare spelar de tre upp kunskapssketcher kring exempelvis begrepp som framåt-bakåt, höger-vänster, först-sist, eller så åskådliggör de hur bokstäver blir till ord. Med mera.
Tyngdpunkten i den kommande analysen ska här läggas på 129 inslag av den första typen, d.v.s. sketcherna med trion (motsvarande 85 procent av samtliga visade nummer eller sketcher med familjetrion) ur 1977 års upplaga av serien.
Den dolda läroplanen
För att avgöra om ett skolförberedande program lyckas med sina avsikter, måste man bland annat diskutera hur den skolan är beskaffad, som programmet är avsett att förbereda för. Vad är skolan och lärandet exempelvis till för? Med andra ord, den sista frågan i Skolverkets uppräkning ovan (visserligen från 2015): För vad ska individen lära sig? De flesta svarar nog vanemässigt att skolan är till för förmedling/inhämtande/tillägnande av kunskaper och färdigheter.
På 70-talet debatterades emellertid livligt det som kallades för Den dolda läroplanen, ett slags informellt regelverk bakom ryggen på de bägge (om denna inofficiella ”läroplan” omedvetna) parterna i skolan: lärare och elever. Med inspiration från Danmark (där Mette Bauer & Karin Borg i sin tur inspirerats av Michel Foucault), menade allt fler klassrums-forskare att det viktigaste kanske var de underliggande budskap som förmedlas genom skolans arbetssätt.
Denna djupstruktur benämndes alltså Den dolda läroplanen, något som det idag mig veterligt talas ännu tystare om, inte bara i skolvärlden utan i samhället i stort. (Folk har förmodligen inte tid, när man måste ansiktsboka och kvittra en gång i timmen?) Det dolda rör sig dock alls inte om någon konspiration, utan om skolans ”välmenande”, men de fakto discipline-rande, passiviserande, övervakande och rangordnande struktur. Idag, när inte bara skolan utan hela samhället mer än någonsin kännetecknas av likriktning, ständig utvärdering, kunskapskontroll, ”kvalitetssäkring”, plus skolans världsrekord i nationella prov, finns dock mer än någonsin goda skäl att påminnas om denna utvidgade läroplan. Ja, om levnadsplanen i ”arbetssamhället” generellt.
Den grundläggande inskolningen till arbetslinjen äger numera rum redan i förskoleklass och intensifieras sedan i år 1. Till och med förskolan ska samverka med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet. Ingen ropar för den skull ”Ge barnen dagis tillbaka!”… Den dolda läro-planen syftar till att inpränta hur skolan och arbetssamhället delar upp sitt innehåll i arbete respektive lek och hur man som elev förväntas inordna sig under den allt striktare boskill-naden mellan å ena sidan skolvärldens kunskaper och färdigheter och barns egna kunskaper och färdigheter å den andra. Det vill säga: de före skolstarten och utanför skolan vunna, och tydligen endast där relevanta, erfarenheterna respektive det verkligt viktiga…
Skolan som arbetsträning
I skolan lär man sig främst vad Arbete vill säga. Arbete blir detsamma som att göra det man blir tillsagd att göra, oavsett vad man gör. Att teckna på lärarens uppmaning blir arbete, att välja att teckna på ”tid över” bli lek. Att arbeta innebär att alla arbetar samtidigt på en och samma aktivitet, med samma material och målsättning (fastställd av läraren) samt att alla slutar samtidigt, oavsett om man är klar eller inte. Belöning ges (ännu) inte i form av lön, utan som guldstjärnor eller betyg. Eftersom det finns allt färre arbetsplatser i samhället, måste tiden som man oavlönad arbetar i skolan dessutom successivt förlängas med allt fler år.
Vidare lär man sig att inordna sig under ovillkorliga maktförhållanden, sitta stilla och vara tyst, vänta och visa tålamod. Dessutom att ignorera kamraternas kontaktförsök, bara tala med läraren, handla endast efter instruktioner, arbeta och prestera individuellt. Men framför allt gäller det att kunna hålla tillbaka sina egna känslor och behov, sina spontana önskningar och personliga erfarenheter.
Fast denna arbetsfostran är väl av stor vikt för att, om 15-20 år, klara av ett arbete, invänder du då? Tja, det beror ju på en mängd faktorer, värderingar och rådande definitioner av ”arbete” och ”arbetare”. Och på huruvida det finns så värst mycket kvar av den varan om 20 år. Samma grundläggande uppdelning går sedan igen i arbete-fritid, fakta-fiktion, ”pedago-giska program” respektive ”underhållning”. (Fem myror opponerar sig åtminstone mot den sistnämnda separeringen.)
Lärarnas sätt att organisera det dagliga livet får naturligtvis följder för barnets identitet och självkänsla. Mot skolans lekfientliga, abstrakta kunskapstillägnande och arbetsdisciplin behöver barn därför motkrafter typ lek och spel. Ty leken har, förutom att vara barns spon-tana sätt att tillägna sig verkligheten, kunskaper, färdigheter och värderingar, haft ytterligare en central funktion: att ge önskeuppfyllelse. Med lekens och föreställningsförmågans hjälp görs vardagen lättare att uthärda. Ofta är meningen med lek och muntlig barntradition just att i fantasin få vara vuxna överlägsen eller åtminstone jämbördig.
Men när barns rörelsemöjligheter beskärs av trafiken och av utformningen och placeringen av bostadsområden, får inskränkta lekmöjligheter ersättas av mediernas lekar och ”under-hållning”. Och det är här som barnkulturen och Fem myror… kommer in.
Mer om detta i morgon – och resten av temaveckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar