På 60- och 70-talet debatterades den s.k. indoktrineringen i Sverige, delvis utifrån Göran Palms bok från 1968 med samma namn. ”Indoktrinera” syftade då på att det i skolan och medierna förmedlades en ensidig borgerlig åskådning och samhällsbevarande, konsumistiska värden. Målet sades vara att skapa exemplariska individualister.
Numera sker barnindoktrineringen främst på kulturprodukternas område och underkastad s.k. politisk korrekthet. Syftet tycks nu vara det omvända: att sammanföra konstbetraktande individer till en allt större ”massa”. Med andra ord: skapa exemplariska medelklassister. Istället för en demokratisering av konsten och kulturutbudet, ska vissa gruppers upphöjda ”kultur” idag göras ”tillgänglig” för alla…
Inte minst barn sägs ha ”rätt till kultur” (läs: ”rätt” till vissa vuxnas kulturprodukter och kulturaktiviteter). Men demokrati innebär ju frihet och fria val – inklusive rätten att slippa oönskade kulturprodukter och obegripliga kulturupplevelser. Den rätten har barn nu inte, när detta vuxennormerade kulturutbud idag för det mesta finns på schemat och ingår som en del av skoldagen.
Demokrati inrymmer även möjligheten att betvivla och ifrågasätta det förment högtstående i vissa kulturprodukter och kulturaktiviteter, slippa känna sig okunnig och nedvärderad, liksom valet att istället ha kul och välja egna favoriter. Barn vågar före högstadiet sällan ensamma öppet opponera sig, men deras lärare anstränger sig trots allt i klassrummet för det mesta medvetet att vara ”objektiva.”
Olika bindestreckspedagoger (se Adultonormativitet #8) tar sig dock rätten att tala om för barn vad som är bra och vad de borde känna till. I vart fall sker detta åtminstone indirekt, genom att främst vissa produkter blir föremål för skola utanför skolan: på museer, teatrar, skolbiofilmvisningar med efterföljande handledningar, ja, helst även förberedda innan, etc.
Exempelvis Svenska Filminstitutets val av filmer och filmhandledningar för dess Skolbio berör inte precis de av barnen mest sedda filmerna, även om t.ex. några Disneyfilmer och andra Oscars-vinnare/-nominerade animationer pliktskyldigast tagits med. Uppskattningsvis nittio procent av filmhandledningarna är dock gjorda till filmer, som barn och unga aldrig självmant skulle söka sig till. Det främsta underförstådda skälet är givetvis ”kvalitets-argumentet”, även om ingen lyckats klargöra vad denna kvalitet skulle basera sig på. På Filminstitutets sida för ”Film i skolan” stod åtminstone fram till dess att den nyligen gjorts om:
”Genom uppdraget Film i skolan tar Filminstitutet fram filmhandledningar som fungerar som en rekommendation kring vilka filmer som bedöms vara intressanta att visa i skolan.”
Bedöms av vem? Här menas förstås inte ”intressanta enligt barnen”, även om ett slags ”demokratiarbete” inletts på vissa håll. Denna ”demokrati” innebär då att eleverna på olika skolstadier får välja från de filmer som a) lärare först har gjort ett urval av, utifrån b) Film-institutets lista över deras utvalda filmer med handledningar. Att låta eleverna fritt välja en film skulle ju i det närmaste likna en revolution. Vart skulle det kunna sluta?
En mer öppet redovisad motivering till Svenska Filminstitutets rekommendationer är ”mångfaldsargumentet”: man vill visa filmer som barnen och ungdomarna annars inte skulle se. Men behöver inte också deras lärare större ”mångfald”? De har ju oftast inte sett de filmer som deras elever känner till, varför inga meningsfulla samtal om dessa kan hållas – och av Filminstitutet tydligen ej heller rekommenderas.
Massifiering av den ”goda” smaken
Nej, alla ska nu göras till medelklass via medelklassmak… Förr varnades det för en massi-fiering av individerna p.g.a. medias påstått homogeniserande inflytande. Numera sker med bl.a. filmhandledningars bistånd en massifiering av den ”individuella” smaken, det vill säga: den av Filminstitutet sanktionerade ”godare” smaken, som tros vara opolitisk.
Resultatet kan bli människor som ej vågar ha en egen uppfattning, utan bara törs hålla med om det som andra tror/tycker: me-too-ism och prenumeration exklusivt på likasinnade människors inlägg. Då slipper man ju komma i kontakt med, ta ställning till och bemöta annorlunda åsikter kommande från avvikande håll.
Istället för att göra ytterst snävt valda teater- och biobesök till masskultur, borde skolan väl hellre försöka ”utjämnande” motverka dessa indoktrinerande krafter? Utanför-skolan-peda-goger – helt utan läroplan att följa – kan bli ett allvarligt hot mot åsiktsfrihet, när de försöker kontrollera vilka berättelser som bör väljas och hur berättelser ska tolkas.
Men det är förstås skillnad mellan massifierad arbetarklass och massifierad medelklass… Till dess delar av dem förment ”med smak” förflyttar sig vidare ”uppåt”.
”Estetisk” och politisk indoktrinering hänger självfallet samman, vilket kommer att framgå i nästa blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar