måndag 28 november 2016

TILL VILDINGARNAS LAND sedd med marxistiska glasögon?! Otänkbart i fallet med en barnbok år 2016?


Ibland orkar man inte skriva två artiklar per vecka… Och varför ska man, när man lika gärna kan introducera tankar från dem, som redan tänkt på ett (i vart fall enligt ens egen mening) givande sätt? 

För min egen blogg har jag bara tre regler: ingen reklam/dold PR, inga bilder, samt så långa inlägg som jag tycker behövs för det som jag vill säga. En av mina favoritbloggare än Michael Rosen, som också skriver så långt som han vill. Rosen är en engelsk författare, poet och textförfattare till bilderböcker såväl som föreläsare i barnlitteratur vid Goldsmiths, University of London. Han är även radiopratare på BBC Radio 4 och ståuppkomiker. En blandning av poetens enmansshow och ståuppkomikern Rosen kan ses på YouTube (och har setts av nästan 3 miljoner), till exempel när han framför en dikt ur sin poesisamling The Hypnotiser: No Breathing In Class!


Jag kom för några veckor sedan att tänka på ett specifikt blogginlägg, i samband med den diskussion som uppstod utifrån min syn på N-ordet i Pippi Långstrump-böckerna (se ”Av-rasifieringen” av Pippi Långstrump 2015”, 14/9-16). Inte minst debatten runt det påstått rasistiska i att pappa Efraim Långstrump säger sig vara kung över kurredutterna, ett ”rege-rande” som läsaren alls inte ser några exempel på. Det gör emellertid läsaren av Sendaks Till vildingarnas land och ännu tydligare blir denna kungamakt i filmversionen av boken (se mitt inlägg ”Till vildingarnas land – obefogad gruppterapi för barn”, 5/10-15).

I böckernas och tidskrifternas metodharvande hittar jag numera aldrig något om marxistiska analysmetoder. Varför inte pröva om sådana kan ge något? Jag har därför översatt texten nedan, eller ibland snarare ”tolkat”, det blogginlägg som Rosen publicerade för ett och ett halvt år sedan, med tillägg av vissa inpass från tre senare inlägg där han återkommit till samma världsberömda ”bilderboksklassiker” av Maurice Sendak från 1963.


Michael Rosen: 

Vad kan marxistiska närmanden till Till vildingarnas land ge?


Till vildingarnas land (TVL) verkar vara en bok om företeelser som vi kallar ”personliga” – i detta fall ”ilska”. Den framställer dem på ett sätt som vi skulle kunna benämna ”mytiskt”, på så vis att berättelsens skepnad och form liknar folksagor, legender och myter. Vi kunde även kalla det ”fantasy”, i den meningen att en del av händelserna och varelserna uppenbarligen inte är ”verkliga” och vissa saker (som skogen som växer fram i pojkens sovrum) händer på ett till synes magiskt vis. Eller vi kallar kanske berättelsen delvis ”surrealistisk”, då en del händelser äger rum som sammanför ”verkliga” ting på ”overkliga” sätt.

Med detta sagt, kan TVL väl inte vara någon bok som lämpar sig för ett marxistiskt närmande? Låt oss dock se vad som händer, om vi närmar oss boken med hjälp av delar av den kritiska begreppsapparat som utvecklats under beteckningen marxistisk litteraturkritik. Områden som kan komma ifråga här är ”vad marxister sagt” om företeelser såsom:

klass
historien
sociologi
ideologi
kultur
förändring
motsägelse
revolution
varufetischism
social och ekonomisk reproduktion

Enligt Marx är vi alla positionerade inom klasser, ja, rent av inom ”klasskampen”, en ofrån-komlig del av hur saker och ting framställs och fördelas i ett kapitalistiskt samhälle. I sam-hällets centrum, produktionen och fördelningen av de ting vi behöver, önskar och konsume-rar, utspelas en kamp om arbetets pris. Den kan ta sig uttryck i en direkt konflikt beträffan-de löner eller antalet anställda, eller som en indirekt konflikt rörande arbetsförhållanden, semester, pensioner eller så röra den del av nationens kaka som avsätts till sjukvård, utbild-ning och välfärd.


Överordnad köns- och klasstillhörighet


Vid första anblick har detta ingenting att göra med Till vildingarnas land. Men ingen bok som förevisar människor och de miljöer som de bor i kan undgå att sända signaler om deras levnadsförhållanden. Just detta hem är anspråkslöst möblerat, hushållet är uppenbarligen inte välbärgat och har inget tjänstefolk. Men det är ändå ett hus, inte en lägenhet eller något kyffe. Det är inte trångt. Inget tyder vidare på närvaron av någon far. Vi får en viss inblick i hur denna lilla enhet – Max och hans mamma – tycks leva. De har tillräckliga resurser, men ingen lyx.

Detta är en vit familj, som i en amerikansk kontext innebär att den har en position i rashie-rarkin som vilar på landets slaverihistoria, och i en vidare kontext är resultatet av hur Europa koloniserade resten av världen. För att tala klarspråk, handlar det om hierarkin rörande hur vi fått idéer om överordnad/underordnad och är inte enbart en fråga om inkomst. Det faktum att det existerar en hierarki har emellertid gynnat de mäktigaste och rikaste i denna värld.

Max är en pojke (och inte en flicka) och därför positionerad i ännu en hierarki, i vilken han, om vi betraktar honom som ”verklig”, delvis formas till att bli maskulin och inte feminin. Boken i sig kan vara en del av hur denna formning kommer till stånd, det vill säga hur maskulinitet produceras, eller hur man är en bra eller "normal" pojke, enligt vad detta specifika samhälle vid den aktuella tiden bekräftar och godkänner som bra eller normalt. 

Också denna hierarki med dess stora skillnader i lön och möjligheter tycks ha tjänat dem som har och kontrollerar makt och rikedomar ytterst väl. Max befinner sig även högt i andra hierarkier och har till exempel ingen funktionsnedsättning, även om han är ”handikappad” i den meningen att hans vårdnadshavare menar att han gör saker som är problematiska. Med dagens jargon har han ”problem med att kontrollera sin ilska”.


Underordnad i åldershierarkin


Så han befinner sig även lågt, i en hierarki såsom barn under en vuxen. Hans vårdnadshavare har uppenbarligen makten att skicka honom i säng utan mat, och till en speciell plats, en plats som historiskt har karvats ut i våra bostäder och som nu i större delen av världen anses vara en bra plats för barn att sova på – en plats avskild från vuxna där barnen kan eller bör ”leka”: ett eget rum.

I själva verket är denna idé inskriven i den massiva industri som tillverkar villor och hyres-hus och en avgörande faktor på bostadsmarknaden. Det är ett grundläggande inslag i den dagliga tillvaron för miljarder människor, men vi bör komma ihåg att det är något som skapats historiskt. Det är inte någon universell del av alla barns liv nu, och inte heller har det någonsin varit det. Detta historiskt föränderliga faktum är alltså en del av det som gör det möjligt för mamman att lösgöra Max från henne. 

Det ”psykologiska” inslaget kallat ”lösgörande från föräldern” eller ”självständiggörande” är i själva verket alltså sammanflätat med den historiska och klassmässiga aspekten av att kunna lösgöra på detta specifika sätt. ”Gå till ditt rum!” är på sätt och vis en klassutsaga, ett klassuttryck, så till vida att alla ju inte har eget rum. Denna avskiljande process har mycket riktigt identifierats som ett av de sätt på vilka vi lär barn ”lydnad”. Det vill säga hur man överlever utan att vara alltför ”fäst” vid sina föräldrar och bättre på att – framhåller man – acceptera arbetsplatsens hårda villkor och disciplin. På arbetsplatsen krävs att vi kan lösgöra oss från dem vi älskar och som älskar oss, så att vi kan ägna all vår energi åt att producera saker och vinster för den som anställt oss. Max skickas till ett ställe som historiskt varit viktigt för att denna sociala process ska äga rum. Barnrummet är inte "oskyldigt" till sådana samband.

Kulturellt sett kommer TVL till oss som en "bilderbok". Detta är en artefakt som har skapats och modifierats under den moderna eran. I sin nuvarande form är det enbart som resultat av massproduktion möjligt att tillverka den som en billig, färgrik produkt, men den har sina rötter i småskalig hantverksmässig tryckning och produktion. TVL kommer från ett stort företag, men sidorna är billigast tryckta långt ifrån de kontor som planerar distributionen. Boken är en del av globaliseringen. 

Själva det faktum att jag känner till den och har sett hundratals kopior av den, är ett resultat av detta. Alla läsare av boken är en del av detta system för produktion och distribution. Tusentals människor är ansvariga för detta, alltifrån redaktörer, förläggare och tryckare till de som framställt färgen och papperet, lastbilschaufförer, sjömän på fraktskepp, säljare, butikspersonal och så vidare. Denna tillverkningsprocess vilar på samma typer av hierarkier som jag redan har nämnt, där enorma skillnader i lön och makt är resultatet av klass- såväl som ras-, köns- och funktionshierarkier.


”Kvalitetssäkrad” produkt


Men detta produktions- och distributionsnätverk går hand i hand med validering eller ”kvalitetssäkring”. TVL når oss endast eftersom den validerats eller värderats av ett kritik-system i tidningar och tidskrifter. Detta leder över till ett köpnätverk bestående av individer och institutioner – särskilt skolor. En bok som denna överlever och blomstrar just som ett resultat av validering. Denna "mediering" eller ”(för)medling” blir en del av de betydelser vi skapar av själva boken. Ett viktigt inslag i detta är hur idén om en ”klassiker" konstrueras. 

I slutändan blir det omöjligt att skilja mellan betydelser som uppenbarligen finns i texten, de meningar vi som enskilda läsare skapar oss och konstruktionen av en bok genom (för)med-lingen av den. Detta är en nyttig påminnelse om att ideologi inte bara är fråga om att avläsa en ståndpunkt från en given text. Icke desto mindre kan vi se att TVL nu är positionerad inför oss som en klassiker. Vi kan fråga oss ”varför då?”.

I berättelsens centrum befinner sig en vit, fysiskt välfungerande, adekvat välnärd och omhändertagen individ av hankön (och därmed kan vi pricka av flera rutor beträffande de olika hierarkierna). Det rör sig om ett barn (längre ned i vuxen-barnhierarkin), men som vi skall se är detta en av bokens institutionella funktioner. Det är också betydelsefullt att oavsett vilka problem eller strider som han står inför, möter han dessa i egenskap av individ. Detta placerar in honom i en lång litterär tradition, i vilken en hjälte eller antihjälte går genom världen, samhället, krig, strider, ​​uppdrag, utmaningar på egen hand (och handen tillhör nästan alltid en man). 

I det här fallet följer Max också en annan lång tradition: han ”seglar iväg”. Han lämnar vad som ser ut att vara en västerländsk urban plats och far till något till synes tropiskt och ”ociviliserat” ställe. Med andra ord ingår han i en tradition som går tillbaka åtminstone till Robinson Kruse, och givetvis är präglad av koloniala och imperialistiska antaganden. Vid ankomsten möter Max ”vildingar”, hybridvarelser mellan människa och djur som är uttalat otämjda. Till denna tradition hör också att dessa ”vildingar” genast framställs som att de hotar den västerländske vite manspersonen.

Som ofta påpekats, har effekten av västerländsk ockupation och kolonisation varit att orsaka ursprungsbefolkningar fruktansvärd skada. Den litterära representationen av dessa samman-drabbningar har varit en projicering av västerländska folkmord på påstått "vilda" invånare, som förment kommer att utplåna den vite mannen, medan det var raka motsatsen som faktiskt ägde rum. Ingenstans var detta mer intensivt och uppenbart än inom USA självt.


”Naturligt” underordnade ”vildingar”...


Så Max ”tämjer” vildingarna, varpå dessa till synes vilda varelser ”vet” att de behöver och vill ha en kung, som naturligtvis blir den unge vite pojken. Detta återskapar scenerna i Robinson Kruse, där Fredag ​​"vet" att Kruse är honom överlägsen och hans egen idealiska position är som Kruses tjänare.

Nu kan man lätt invända att detta inte är poängen i det aktuella falltet, utan att denna historia handlar om en pojke som bemästrar sin ilska, att ”vildingarna”  ”bara” eller ”just” är fram-ställningar av hans inre demoner och att ”kung” är en freudiansk symbol för hur ”självet” bemästrar ”detet”, och så vidare. Men vad detta visar är att idéerna i denna bok kommer till oss förkroppsligade i den klassiska formen av en kolonial sammanstötning; idéerna är ”överlastade” av kolonialism. Idén att bemästra ilska bärs av metaforen eller ”figuren” av ett kolonialt möte. 

Och detta är ett av de viktigaste sätten på vilka ideologi fungerar. Det vill säga, ideologin kommer inte som ”meddelandet” utan som storyns outtalade, icke framhävda ”poäng”. Den kommer som ett antagande: ”Självfallet kan vildingar tämjas av en vit man, om än en mycket ung sådan, och givetvis kommer de att be honom vara deras kung.”

På sin väg mot att bli en klassiker, har boken blivit försedd med förmågan att hjälpa människor att övervinna irrationell ilska. Max är i början själv ”ociviliserad. Det är en gammal trop eller liknelse att små barn är som ”vildar och att ”vildar är som småbarn, alla med sina otyglade önskningar och ”vilda beteenden och förment naiva tankeprocesser. Max har hotat att skada just den person som vårdar och fostrar honom (”Jag ska äta upp dig”), men när han kommer hem igen, har han stillat dessa instinkter (vilket symboliskt represen-teras genom att lugna ner vildingarna) och någon har förlåtit honom: det står nämligen varm kvällsmat och väntar på honom. Undermeningen är här att detta ”befriar” Max från hans okontrollerade, ohämmade och ociviliserade drifter. Det antyds att det här försiggår något slags progressiv frigörelse.

Så långt är allt gott och väl. Problemet är dock att denna frigörelse (om det nu verkligen är fråga om det) har skett i form av ett utpräglat icke-frigörande möte – ett kvasi-nykolonialt sådant. I vissa marxistiska framställningar av vad som händer i fiktion (t.ex. Fredric Jame-sons såväl som Pierre Machereys), uttrycker detta en motsättning eller historiens mot-sägelsefulla ”omedvetna. Det som tycks vara berättelsen främsta motiv, verkar motverkas eller motsägas av formens ideologi: frigörelse inom ett förtryckande möte. 


”Varufetischism”


Boken existerar inte åtskild från sin roll i ”produktionen” eller isolerad från en sociopolitisk funktion. Förutom att vara en bok, är den också en handelsvara. Återigen skapar, förkropp-sligar eller producerar kapitalismen, enligt marxismen, ”varufetischism”. Detta att varans värde tycks vara inneboende i själva varan, och ej härröra från det arbete som framställde den, är inte bara en fråga om att på ett mystiskt sätt göra produkter till fetischer eller om ”konsumism. 

Det är också, och viktigare, en process genom vilken allting i universum kan göras ”likvär-digt” och reduceras till egenskapen att vara ett ”ting”. Varuproduktionen gör att människors relationer till varandra också ter sig som relationer mellan ting. Allt kan köpas och säljas, inklusive våra egna sinnen, kroppar och känslor. Så även om TVL förkroppsligar idéer och känslor, är boken också en vara som har ett pris som är en del av den övergripande processen att framställa vinst i ett bolag.

I sin dubbla roll som handelsvara och bärare av idéer och känslor är boken inplacerad i två viktiga institutioner: familjens fostran och skolan som utbildningsinstitution. Det kapitalis-tiska samhällets karaktär kräver att dessa två institutioner till samhället och industrin levererar arbetskraftspaket (individer med kunskaper och färdigheter). I sin roll som bärare av idéer och känslor, ingår boken i en konversation eller diskurs om hur vi fostrar och utbildar barn. 

I samhällsdebatten talas det om ”disciplin”. Detta är en viktig markör för hur varje givet samhälle kontrollerar, styr, formar och förtrycker den yngsta generationen. Under flera hundra år har det västerländska samhället dominerats av tanken att barn behöver ”disciplin”, att de är vilda eller syndiga om de inte kontrolleras av allvetande vuxna. Mot denna tanke har andra idéer stått, som hävdat att barn kan uppmuntras att hitta bättre vägar: t.ex. genom samarbete, empati, självkännedom och liknande. I själva verket har just utbildning varit ett av de slagfält där denna strid har ägt rum.

TVL verkar förkroppsliga flera positioner. Max "disciplineras". Eftersom han har sagt något som av modern bedömts vara oacceptabelt, är han avskuren från hennes kärlek. Han har skickats iväg, för att vara ensam. Detta är en straffåtgärd, en påföljd som handledningarna i barnuppfostran kallar det, eller en ”time out”. Genom att sitta ansikte mot ansikte med sin egen ilska, övervinner Max sedan sin skenbart dåliga sida och blir snäll igen. Oavsett hur mycket av en prestation utförd av Max på egen hand som detta än framställs som, är det resultatet av en sanktion eller ett straff. Och hans prestation valideras sedan, d.v.s. blir bedömd positivt och förstärkt, av den varma maten i slutet. Ytligt sett verkar boken alltså stärka självförverkligande, en ”god” individuation och ”god” självkontroll, men i själva verket är ramarna satta av förälderns ”disciplinering”.

Därmed inte sagt att sådant agerande i verkliga livet från föräldrars sida är vare sig bra eller dåligt – det är inte det jag diskuterar här. Vad som är viktigt är, att det är den vuxnes åtgärder och tillvägagångssätt som valideras av boken. Och ändå kan vi, om vi betraktar detta möte som ett av miljoner, fråga oss ”Vad är det egentligen med denna vuxenvärlds värderingar som är värt att validera?”.

Eller uttryckt så här: den vuxenvärld från vilken denna bok kom, och som sedan validerade boken, dröp av blod från fruktansvärda krig, varav många var riktade mot ursprungsbefolk-ningar tusentals mil från Västvärldens storstäder. Kanske barnböcker i allmänhet och denna i synnerhet som sin funktion (eller en av flera funktioner) fick att klappa vuxna på axeln, just som vuxenvärlden var/är på väg att ställa till det ordentligt? Barnkaraktären ”användes” sedan av den fiktiva berättelsen till att göra detta.


Samhällets reproduktion


Ett annat marxistiskt nyckelbegrepp av betydelse i frågor om fostran och utbildning är det som kallas ”reproduktion”. Inte i meningen sexuell reproduktion, utan i betydelsen hur det kommer sig att ett samhälle eller samhällssystem reproducerar sig självt. Alltså: efter att kapitalismen uppfanns, hur har det kunnat fortplanta sig? Ett uppenbart sätt är för de rika och mäktiga att föra vidare rikedom och makt dynastiskt, d.v.s. genom att barnen ärver dem. En del av kapitalismens struktur återskapas bokstavligen på detta sätt. Men en annan typ av reproduktion är också nödvändig: de människor som inte har något annat än sin arbetskraft att sälja för att tjäna sitt levebröd måste vara övertygade om att fortsätta att göra det, ja, rent av vidarebefordra denna ”disciplin” till sin egen avkomma. 

Med tanke på att arbetet är hårt och det är uppenbart att oavsett hur hårt du än arbetar, kommer du aldrig att tjäna tillräckligt för att få allt du behöver, vill eller önskar – hur kan detta faktum hanteras? Det har ansetts ske på flera sätt samtidigt: genom varufetischismen; genom skapandet av begär (i hög grad via reklam); genom att den falska förespeglingen att "vem som helst" kan lyckas blir detsamma som att hävda att "alla" kan lyckas; genom att antyda att konkurrens mellan medmänniskor uppnår mer än samarbete; genom den nästan obligatoriska skuldsättningen (som säkerställer möjligheten att fattigdom hotar, om du inte går till jobbet i morgon); och genom olika andra mekanismer som garanterar passivitet, t.ex. att ingjuta känslan i oss av att aldrig vara lika "bra" eller lika vacker som de övermänniskor som förevisas oss.

Därutöver är det nödvändigt för ett kapitalistiskt samhälle att producera eliter, vars huvud-sakliga funktion är att förkunna värdet av ett kapitalistiskt samhälle och/eller säkerställa att det fungerar väloljat. Dessa eliter är också självreproducerande, vanligen genom samspelet mellan hem och skola. Det vill säga, utbildningsprocesser med system för privat kunskaps-tillägnande, underbyggt av en påtvingad testgalen ordning, förstärkt av eller t.o.m. konstrue-rat för en bakgrund utgjord av elitföräldrar.


Hemmets roll


Pojkens ilska manifesterar sig genom interaktion med surrogatvuxna – vindlingarna. Ilskan kunde lika gärna ha varit gestaltad på andra sätt: som tomater, getingar eller fåtöljer, men här får Max symboliskt kontrollera något slags vilda vuxna, såldes en uppochnedvändning av den vanliga fostransprocessen. När han återvänder hem, finner han symbolen för bindning och tillgivenhet: ett varm mål kvällsmat. Hans mamma ”avskilde” honom, han ”hittade” sig själv, återvänder till någon som säger, att nu är du OK och kan bli ”anknuten” igen. Berättel-sen rör relationen mellan ett barn och en vuxen (och andra vuxna), snarare än att den enbart handlar ”om ett barn”. 

Fostran är alltid ideologisk, inte något neutralt eller ”naturligt” fenomen. Barnuppfostran styrs och determineras av vad samhället, eller delar av det, kräver att den bör vara. När vi ”föräldrar” våra barn, är detta inte åtskilt från vad andra runt omkring oss gör, eller från de ”rådande idéerna” om hur man bäst gör detta. Utbildning (som en del av fostran) styrs noga av regeringar och starka krafter i samhället, så att den åstadkommer det som regeringarna och grupperna vill. 

Så när ett barn inkorporerar de vuxnas behov och önskningar, sker detta i sammanhang som styrs av vuxna via fostran, inifrån dessas position. En position som i förhållande till barnet är ”mäktigt”, men i förhållande till samhället är mindre starkt än dem i positioner som beslutar om utbildningens utformning och de dominerande ideologierna runt barnuppfostran.

Detta slags närmande till barnlitteratur kan försöka tydliggöra fostransideologier utifrån ett barns perspektiv. Det är som sagt inte bara en psykologisk fråga. Varje aspekt av uppfostran uppstår ur sociala krav och sociala strukturer. I TVL skickar mamman iväg Max till dennes rum. Varför? Varifrån kommer detta agerande? Barnet måste till att börja med ha ett rum att kunna sändas iväg till. För det andra måste föräldern ha makt att göra detta. För det tredje måste en förälder någonstans ifrån ha fått idén att tro att detta att "avskilja" eller isolera barnet kommer att få något slags användbart eller positivt resultat.

Och eftersom TVL handlar om en bok, och inte om livet, antyder de som gjort  boken att de också tror det. Från en "barnistisk" synvinkel kan boken läsas som en förstärkning av vuxnas makt, förutsatt en viss levnadsstandard (”klass”). Varför måste Max ensam ta itu med vildingarna? Varför är de hans ”vildingar”? Han är ju bara en liten pojke. Oavsett vad hans vildingar än är, är de på ett eller annat sätt en konsekvens av hans relation till dem som fostrar honom. Fast boken har på sätt och vis vänt detta mot honom själv, så att det blir hans egen ensamma konfrontation med sina vildingar. Förenklat uttryckt: ”det är mitt fel att jag är arg och bara när jag är mindre arg, kommer jag att vara ’snäll’ och förtjäna varm middag.”

Men tänk om Max (eller det barn som lyssnar eller läser) råkat ut för otrevliga saker? Tänk om samhällets syn på hur man bäst fostrar är ”dåliga”? Eller åtminstone inte tillräckligt bra, eller fulla av antaganden som vi kanske behöver ifrågasätta? Nu står vi ansikte mot ansikte med ”fostransideologin” såsom denna kommer till uttryck via den här boken. Och vi kan fråga oss om det är möjligt för ett litet barn att ifrågasätta den, så som jag nu gör. Svaret på den frågan kommer delvis att beror på hur barnet ifråga fostras. Ett barn som aldrig varit med om att sändas iväg till sitt rum kan faktiskt vara i stånd till att åtminstone undra varför detta har skett i fallet med Max.


Skolans roll


Den typ av kunskap som värdesätts av elitfamiljer liknar den typ av kunskap som prioriteras inom testningssystemet, medan andra typer av kunskap, t.ex. matlagning eller praktiska färdigheter ges låg status. Även de språkliga strategier som utvecklats i elitfamiljernas hem verkar sammanfalla med dem som ges höga betyg på prov: skriftliga snarare än muntliga, lång sakprosa snarare än drama, skönlitteratur, poesi, etc.

TVL befinner sig således mitt i denna reproduktionsprocess. Som en följd av sin popularitet och utbredda spridning inom skolsystemet, rymmer boken i vissa avseenden dock en del reproduktionssprängande inslag. Det är en komplex berättelse om ett barns känslor som är tillgänglig för miljontals barn, i en tid då barns känslor ges låg status och låg prioritet inom utbildningssystemet. Ibland bryts berättelsens vuxen-barnhierarki av det allvar på vilket TVL tar ett barns känslor. Ändå menar jag att detta subversiva inslag åtminstone delvis undermi-neras genom berättelsens klass-, köns-, rasmässiga och fysiskt fullt funktionsdugliga positio-nering. 

På liknande sätt slår den symboliska representationen av att ”övervinna ilska” tillbaka mot bokens förmåga att bryta reproduktionscykeln, när det sker i form av en västerländsk vit manlig kung, krönt av en vild ursprungsbefolkning långt borta från pojkens hem. Enkelt uttryckt visar boken detta att vara kung (eller chef) såsom bra och att vara undersåte eller av lägre klass som mindre bra. 

I rättvisans namn ska dock sägas att pojken lär sig vad frihet, glädje och njutning är från de lägre klasserna och upplever en form av frigörelse genom ”det stora oväsendet” då Max och ”vildingarna” tillsammans ”lever bus”. Begränsningarna i hans liv hemmavid i ”civilisatio-nen” kastas av, i och med det ohämmade ”oväsendet”. Men han kan inte stanna. Buset upp-hör, ilskan tyglas genom dess upplösning. Formen kräver att han återvänder till ”civilisatio-nen” där hans ”riktiga” liv, normen, kan fortsätta. Max är räddad, vunnen för reproduktio-nen. Han kommer att kunna plikttroget göra vad samhället (i detta skede av hans liv för-kroppsligat av modern) ber honom att göra.

Kritikern Raymond Williams framkastade idén att kulturen eller en kulturell artefakt vid varje given tidpunkt uttrycker ”rest-”, ”dominerande/dominanta”  såväl som ”frambrytande” aspekter. Med andra ord behöver kulturella former inte överensstämma exakt med de sam-tida ekonomiska formerna. Under kapitalismen kan det ibland vara lägligt eller nödvändigt att uttrycka kulturella idéer som exempelvis härrör från ett feodalt synsätt (dvs. restaspek-ter) eller från ett frigjort, samarbetsfokuserat, utopiperspektiv (dvs. frambrytande), eller så fungerar den helt sonika som ett slags språkrör för den inom kapitalismen härskande klassens huvudsakliga sätt att betrakta världen (dvs. dominant/dominerande aspekter). 

TVL publicerades och fortsätter publiceras vid en tidpunkt som vissa har kallat för ”senkapi-talismen”. Boken gavs ursprungligen ut 1963 under Kalla krigets höjdpunkt, när det sades att den avgörande slutkampen för det kapitalistiska levnadssättet var nära förestående. Som-liga menade att mycket av detta var en bluff och att kommunisthotet gynnade kapitalismen ytterst väl. Det avskräckte arbetande människor från att föreställa sig något motstånd eller ett Utopia baserad på en icke-kapitalistisk struktur. Det bidrog till att stötta den största vapen-industrin världen någonsin sett och därigenom till enorma resurser avsatta för produktionen av vapen snarare än till hälsovård, utbildning och välfärd. 


Även vissa ”reproduktionssprängande” inslag


Kapitalismens största dilemma är dess egen tendens till kris, av allt att döma skapad av dess inneboende huvudproblem: fler varor produceras än vad folk kan köpa. Det beror på att kapitalismen fungerar på så sätt att de anställda inte betalas för det fulla värdet (mätt som det totala priset för sålda varor) av sitt arbete. De tjänar aldrig tillräckligt för att köpa det som de producerar. För att kompensera för detta, lägger kapitalismen miljarder på att skapa efter-frågan och begär.

På sitt sätt är TVL en del av detta. För att boken ska kunna överföra sina tankar och känslor, måste den köpas. Även om många av dess tankar och känslor sammanfaller med tidens dominerande idéer, innehåller den också vissa ”restidéer”, exempelvis vad gäller "kungar" och ”vildar”, vid sidan av vissa frambrytande progressiva sådana, såsom legitimeringen av ett barns känslor. 

Boken hamnar dessutom ofta på ställen där den tas emot och tolkas gemensamt: i förskolor och platser för vårdnad och fostran av mycket små barn. Det uppstår många tillfällen då betydelser skapas tillsammans och ifrågasätts i denna kollektiva miljö. Dessa rum såväl som offentliga bibliotek undergräver också varufetischismen, eftersom de är gemensam egen-dom, betald av offentliga medel och jämlikt delade av alla oavsett ekonomi.

Mest troligt är detta situationer i vilka det inte förekommer tester baserade på de smala kri-terierna för prov, med faktaåtergivning och liknande ”kunskapskontroll, som även kontrol-lerar tolkning, och därmed eliminerar förutsättningslöst och kollektivt lärande. Boken inträ-der då i vad jag skulle kalla en ”frambrytande praktik” som av-individualiserar berättelsen. Boken blir mindre en berättelse om ”jag och mer en berättelse om hur ”vi har dessa känslor och emotioner – även om, som sagt, lösningen inom berättelsens ramar är en ”jag-lösning” och inte av ”vi-typ”. 

Trots det resulterar boken i gemensamt delade subjektiviteter, en frambrytande, rent av omstörtande idé, särskilt för medlemmar av icke-elitgrupper, människor på den nedre delen av samhällets hierarkier.


Att lära sig lägga skulden på sig själv


Att lägga skulden på sig själv är det främsta medlet till att vi uppfattar oss som individer och helt avgörande för att vi accepterar eller samtycker till hur vi styrs. (MR:s tillägg: Liksom till att vi accepterar hur liten del av samhällskakan som vi förtjänar.) Här spelar fostran, skola och barnlitteratur en viktig roll. Medieberättelser ber oss ofta inta synvinkeln hos dem som styr över oss.

På nationell nivå, vad gäller hur vi ser på oss själva i samhället, såväl som på utbildnings-nivå är det lätt att se hur självanklagelser inverkar på oss. Frågan blir då om den litteratur som vi erbjuder barn och ungdomar bidrar till eller motverkar detta? Frågan har nog inget enkelt eller självklart svar. Det är mycket möjligt att en och samma bok kan göra bådadera. I fallet med TVL inbjuder boken Max (och läsaren?) till att spekulera kring hur de själva kan vara en ”aktör”, d.v.s. agera och påverka sitt eget liv. Å andra sidan syns i berättelsen ingen tänkbar yttre orsak till Max’ kris till. Han framställs som det enda tänkbara upphovet till sitt sinnestillstånd. Boken förmedlar alltså introjektion och självanklagelser, samtidigt som den antyder att det är möjligt att bemästra allt detta helt på egen hand.

TVL är naturligtvis bara ett exempel bland tusentals. Vilka andra modeller finns det? Finns det böcker som undviker introjektion och självanklagelser? Om så är fallet, hur?


Michael Rosens efterord och uppföljningar (i koncentrat)


Ett av problemen med denna typ av närmande är att man framstår som glädjedödare, överdrivet fördömande och avvisande. Det kan verka som om en liten bok vore detsamma som, eller motsvarar ett storföretags VD, eller jämförbar med en general som invaderar ett annat land. Det vore att ge fel intryck och är inte syftet. Avsikten var istället att undersöka hur en bok som denna – och liknande som jag själv varit delaktig i – passar in i hela det system som vi lever i och/eller ärvt från det förflutna.

Jag vill verkligen inte ge intrycket av att denna fascinerande och lysande bok inte längre bör läsas. Den undviker explicit, verbalt uttalad moralism och förevisar inga regler för agerande, utan lämnar tomma hål att fylla i genom samtal och tolkning.

Även om det att ”prata om känslor” kan te sig lite klichéartat, är det inget att fnysa åt. Särskilt inte idag, när tiden i skolan till att reflektera kring vem man är och hur man känner är knapp. Till vildingarnas land kan ge upphov till sådana diskussioner och gör det ofta. Vuxna kan då iakttas som icke-bestraffande, icke-begränsande och sympatiska, intresserade av att ta barns liv på allvar.

Typiskt för denna sorts analys är också att jag utelämnat mig själv ur diskussionen. Boken har haft en viktig roll i mitt och flera av mina barns liv och fascinerat och fängslat dem. Ett av mina barn exemplifierade bokens förmåga att inbjuda till tolkning, när han i 3-årsåldern visade vad han uppfattade att texten avsåg, när Max ”önskade vara hos någon som tyckte om honom mest av alla”. Min son kände sig då berättigad (eller stärkt?) att säga ”mamma”, d.v.s. syfta på sin egen mor, fastän modern i texten är ”Max’ mamma”. Så ”mamma” och ”Max’ mamma” möttes här, när jag läste för honom.

Boken är som sagt också ”mytisk”: den gör barnet till kung, särskilt det ensamma pojk-barnet, som kan känna sig omnipotent och allsmäktigt. Det är förstås ett av sätten på vilka maskulinitet konstrueras, vilket tar mig tillbaka till hur boken passar in i den dominanta/ dominerande ordningen, snarare än undergräver denna.

Men jag vill inte sluta i detta tonläge, varför jag upprepar: Till vildingarnas land är en fascinerande och stark bok.



Referenser


Rosen, Michael: Where the Wild Things Are – what can marxist approaches to the book suggest?, May 21, 2015

Rosen, Michael: A few notes on my comments on Where the Wild Things Are, May 22, 2015

Rosen, Michael: What is children’s literature? I, December 24, 2015

Rosen, Michael: What is children’s literature? II – the politics of nurture from a child’s point of view, December 28, 2015

Rosen, Michael: What is children’s literature? III, December 31, 2015


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar