Internationella barndagen 20/11: FN:s konvention om barnets rätt-igheter hinder för barns yttrandefrihet & politiska medborgarskap?

Internationella barndagen firas visserligen i Sverige redan 3 oktober varje år, men hos oss även den 20 november. I de flesta andra länder brukar den 20 november kallas för ”Barn-konventionens födelsedag”. I Finland är det idag Barnens rättigheters dag. Samtliga dessa beteckningar högtidlighåller alltså att konventionen antogs av FN:s generalförsamling just den 20 november 1989.

Den nu 27-åriga konventionen behöver dock inte bara firas, utan dess inverkan också utvärderas. Har barns möjligheter att göra sig hörda verkligen ökat? I min bok Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter (2014) har jag studerat några av 70-talstelevisionens faktaprogram om och för barn samt dokumentärer om barn, det vill säga innan konventionen antogs, ställda mot jämförbara tv-program från åren 2009 och 2010. 

Bland annat Rainer Hartlebs dokumen­tär Från en barndoms­värld. Barn och vuxna om sitt liv i Jordbro 1973 (SVT1, 2/9-73), såväl som de bägge utvidgade delarna med sam­ma namn från år 1978, inspe­lade åren 1972-1978 (Från en barndomsvärld, visade i TV2 den 27/11-78 res­pek­­tive 4/12-78). I detta långtidsprojekt har Hartleb följt samma grupp människor allt-sedan deras skol­­start 1972, fram till dess att många av dem själva blivit föräldrar. 

Dessutom har jag undersökt bl.a. ett avsnitt av Studio S: Slagen, retad, ut­stött (1978), om en mobbad kille som i studion utan stötdämpare får konfrontera sin klass, samt en dokumente-rande serie Familjescener 3: Fem program om en svensk familj (1978) om svensk fattigdom modell 1978. I syfte att sedan ställa alla dessa 70-talsbilder mot några 30-35 år yngre fakta-program om barn (bl.a. ett debattprogram och en dokumenterande barnserie). Inte minst för att jämföra hur dessa tv-program togs emot av den samtida kritiken och publiken. Jag har dessutom intervjuat upphovsmänniskorna till 70-talsprogrammen och undersökt hur de medverkande som vuxna sett på sin medverkan då för länge sedan.

Starkare betoning av ”barnskydd” och ”barns integritet” idag

Bokens slutsats blir att barn på 70-talet kom betydligt mera till tals i media. Deras villkor skild­ra­­­­des åtminstone i ljud och bild såsom betydelsefulla i och för samhällsdebatten. Man drog sig 1972 i Barnjour­na­­­len inte för att fråga namngivna barn om deras syn på viktiga frågor som Viet­nam­kriget eller barnmisshandel. År 1978 kunde 14-åriga mobbare ställas till svars i Studio S, likaså kunde skolkande och utsatta barn till ”fattiglappar” visas i bild (och med för- och efternamn utan kamouflage) i OBS-klass – i avsnitt efter avsnitt av Familje­scener 3. Utan att detta blev föremål för upprörd debatt i medierna, vilket däremot skedde 2009 och 2010. Är det sistnämnda då tecken på framsteg?

Det kan förstås försvaras i termer av att skydda barnet, men respekterar då inte barnets egen vilja att få berätta. Barn betraktas idag i mediesammanhang på både gott och (mest) ont som betydligt mer sårbara än vad fallet var för 30-40 år sedan. Vad gäller barns tillträde till media som medverkande såväl som mottagande, tycks det mig som att ”skyd­det” ofta är fråga om en obefogad exkludering och kon­troll­. Oron för barns integ­ritet verkar ha intensi-fierats efter Barn­rättighets­kon­ven­tio­nens tillkomst, men handlar kanske inte alltid om ”barnets bästa” eller ens om barns integritet. 

Har dagens mediemedarbetare kanske själva som barn haft det ”alltför bra”?! Merparten av alla dem som på 70-talet inledde en livslång yrkesgärning inom media och barn­kulturen i barnens tjänst, men som numera gått i pension, hade själva upp­levt en svår barndom. Man visste således av egen erfarenhet att barn visserli­gen är ut­sat­­­ta och sårbara, men sam­­­tidigt också enormt starka. Till detta kom ett outsiderperspektiv och starkt enga­­ge­mang för barns medierättig­he­ter och vikten av att ta deras åsikter på allvar. Det fanns en tro på att man på så sätt kunde för­­­­­­bättra barns levnadsvillkor.

Vem behöver egentligen Branrättighetskonventionen?

Den vuxna tv-publiken tycktes dessutom ännu inte ha lärt sig att barn en­bart är sår­bara. Eller så insåg man då, i och med fokusen på utsatta vuxna i Tredje världen, på flyktingar i behov av skydd undan krig, kuppmakare och diktatorer, liksom utifrån debatterna om fattiga, hem-lösa och intagna på fängelser här hem­mavid, att även vuxna är sår­bara. 

Med andra ord: att det i realiteten är en relativt jämlik fördel­ning mellan barn och vuxna av både sår­barhet, beroende och styrka, även om des­sa tar sig olika uttryck i olika åldrar. Det var en insikt som troligen var till ömse­­sidigt gagn för bägge grupper. Det är dock inte säkert att vuxnas idag öka­de känslighet för egen del och talet om barns integritet alltid gynnar barnen.

Engage­rade män­ni­skor be­hö­ver för­­stås ingen Barnrättighets­kon­ven­tion. FN:s kon­vention om bar­nets rät­­­tig­­heter är främst till för alla andra, till exempel för chefer och myndighetsperso-ner, att helt en­kelt använda som punkter att pliktskyldigast pricka av.

Synen på barns självklara rättigheter var sprungna ur 60-och 70-ta­lets politiska konflikter och politiska rörelser, i vilka även barn ingick och studerades. Dessa rörelser påverkade också det tio år långa kom­­promissarbetet med att for­­­­mu­lera FN:s konvention om barnets RÄT­TIG­HE­TER. Men hur kommer det sig att man idag alltid tappar bort det led som jag just betonat med hjälp av versaler? FN:s deklaration om de män­s­k­­liga rättig­he­terna (1948) förkortas ju aldrig ”människodeklarationen”. Var­för hop­pas jämt rättig­hets­ledet över just beträffande FN-konventionen om ”bar­­net”? 

Barn kom mer till tals på 70-talet – d.v.s. före FN-konventionen

Det kan tyckas motsägelsefullt, men min slutsats lutar alltså åt att barns möjligheter att uttrycka sina åsikter och ”sprida infor­ma­­­­tion och tan­­kar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat ut­trycksmedel som bar­net väl­jer” (artikel 13 i konven-tionen) paradoxalt nog fak­tiskt verkar ha mins­kat det senaste decenniet, jäm­fört med hur det var på 70- och 80-talet. Och det kanske delvis på grund av Barn­rättighet­s­­­konven­tionens ökade genomslag och trots medie­ex­plosio­nen i stort. 

Ty det som med en tveksam beteckning benämns ”skydds­aspek­ter” före­faller många gånger obefo­gat få ta överhanden. Eller så förmedlas käns­­lan av att barn­­s per­­spektiv redan är till­räck­­­ligt tillgodosedda, i och med dagens frekventa ordande om ”Barn­kon­ven­tio­nen”. De som av egen övertygelse värnat barns rättigheter har som sagt inte direkt varit i behov av någon FN-konvention för att göra detta. 

Barn kunde för 30-40 år sedan lättare säga sitt och ge sin bild. Det vill säga: innan Barnrät-tighets­kon­­ven­tio­nen antogs 1989 och in­nan allt fler yrkes­grup­per utan genuint intresse för de yngstas rättigheter gjordes medvetna om krav­­et på att ”beakta barn­perspektivet”, ”arbeta med barnkonventionen” och sedan ”åter­rapporte­ra”. Nånstans. Men inte till barnen i vart fall…

Barn hörs alltid ge­nom vuxnas röster, men talet om ”Barnkon­ven­tio­nen” såväl som om behovet av ”barns delta­gande” har blivit konventionellt. Med and­ra ord ”god sed”, snarare än resultatet av en solidarisk barnsyn, och föga djupgående. Det har till och med ibland kan­ske mer främjat vuxnas yrkeskar­riärer, än gynnat bar­nen.