Lärde sig de tv-tittande barnen något av Fem myror är fler än fyra elefanter?

Leka för livet snarare än lära för skolan!

Hela serien Fem myror är fler än fyra elefanter genomsyras av insikten att man inte behöver befinna sig i en  formell inlärningssituation för att vara mottaglig för lärdomar och framför allt inte för att ha nytta av kunskaper. Här skiljs inte skolkunskaper och vardagskunskaper åt. Ingen tvingas lära sig något genom en hemläxa eller till en lappskrivning, utan tv-tittaren inser snabbt att kunska-per om t.ex. höger-vänster eller siffror faktiskt är användbara, när man ska gå på bio eller upp på vinden efter skridskorna. Sanningen är ju den, att inte minst vardagssituationerna, även de nöjesbetonade, ställer kunskapskrav på en.

Här illustreras detta t.ex. med att Brasse ska gå på bio och se en skräckfilm om en blod-törstig fisk (Braxen) och tilldelas då plats nummer sex från vänster på första bänkraden. Ångesten kretsar här inte kring den hemska fisken, utan kring frågan ”Hur ska han hitta till sin biofåtölj?”. Inlärningssituationer isoleras således inte från resten av livet. Här behöver Brasse aldrig ställa sig eller läraren frågan ”Varför ska jag lära mig det här?”, utan kunska-pen blir direkt relevant, användbar och lärandet roligt.

Seriens ”anti-pedagogiska”, lätt anarkistiska skolförberedelse är dock inget som diskuterats eller ens omnämnts i de interna utvärderingar som gjorts av programföretaget. Trots att det inte sällan är just den s.k. dolda läroplanens krav och regler som går djupare och slår hårdare än skolans ”öppna” läroplan, speciellt för seriens speciella målgrupp: de ”eftersatta” barnen från ”understimulerade” miljöer. 

I de pedagogiska utvärderingarnas värld tycks det fattas ett språk för en analys av sådana framgångar. På samma sätt som det i de flesta ”barnkulturforskares” och debattörers värld verkar saknas teoretiska verktyg för att beskriva lekaktiviteter och leklika inslag i massme-diernas ”underhållande” funktioner. Det sistnämnda borde rätteligen hellre kallas för under-hållsfunktioner. 

Jag hävdar alltså att Fem myror… utgjorde ett slags motståndsträning för barntittarna, lika robust som dåtidens galonisar. Myrorna vaccinerades mot elefanternas stundande nålstick. Något regelrätt uppror var det förstås inte tal om, då barn i denna ålder fortfarande är alltför beroende av sina maktmästare.

Ingen klassutjämning

Men hur väl lyckades serien med sin ”öppna” läroplan, d.v.s. sina mer strikt pedagogiska ambitioner att förmedla, eller åtminstone bereda marken för, specifika ”skolkunskaper”? Dessutom inte minst med det uttalade syftet att minska klyftor mellan olika samhälls-grupper? Utgångspunkten var samtidens ”kompensatoriska” tänkande bland amerikanska forskare, som funnit underklassens barn vara eftersatta i förhållande till medelklassbarn vad beträffar möjligheterna att hävda sig i skolan. Fem myror är fler än fyra elefanter utveck-lades ju efter amerikansk förebild (Sesame Street). 

Vid denna tidpunkt var det inte längre barnets hem utan språket (d.v.s. vissa hems påstått ”torftiga” språk, då det där talades ett annat ”språk” än skolans medelklassvariant…) som ansågs bära skulden för skolmisslyckanden. Därför skulle programmet alltså satsa på begrepp, mängder, bokstäver etc. Leni Filipson på Sveriges Radio & tv:s Publik- och programforskningsavdelning (PUB) gjorde som sagt en utvärdering av seriens första år, i ett slags pilotprojekt. Forskarna spelade upp programmen för förskolebarn, observerade och intervjuade dem. Resultatet sades visa att barnen onekligen lärde sig en del, men det fanns inga resurser till att studera eventuella långtidseffekter. 

Leni Filipson: Fem myror är fler än fyra elefanter. Undersökning av en serie barnprogram, Sveriges Radio/PUB 1974-06-28

De kunskaper och färdigheter som serien koncentrerade sig på (lägesbegrepp, bokstäver, mängder osv) är dock inte så centrala för skolframgång, som man tydligen föreställde sig. Lässvårigheter orsakas aldrig av en enda isolerad faktor, utan är resultatet av en kombination av sociala, emotionella, kognitiva och pedagogiska faktorer. Anledningen till vissa barns svårigheter i skolan står inte att finna i bristande upprabbling av alfabetet, eller i oförmåga att skilja mellan lägesbegrepp som bakom-framför eller höger-vänster.

Att barn, som annars inte skulle kunna alfabetet när de börjar skolan, tack vare Fem myror... lärde sig det, var säkert bra för barnens självkänsla. Ett antal barn lärde sig bevis-ligen också att läsa tack vare serien. Men att som programmakarna föreställa sig att med televisionens hjälp kunna minska kunskapsklyftan mellan barn med skilda sociala och intellektuella förutsättningar var, och är, en vanföreställning – åtminstone om det är allmän-tv, nåbar för alla som avses.

All forskning, redan 70-talets (Ball & Bogartz 1970) och än idag, tyder på att barn som redan kan mycket före sådana program också är de som har lättare att få ut något av dem. Det vill säga, att klyftan snarare ökar. Strävan att eliminera eller minska sociala och intellektuella orättvisor skulle nämligen kräva att man hjälpte de eftersatta på de bättre lottades bekostnad. En offentlig kommunikationskanal som tv är knappast användbar för detta syfte, utan skulle då få ersättas av exempelvis riktade direktleveranser enbart till de ”eftersattas” hem.

Ball, Samuel & Bogatz, Gerry Ann: The First Year of Sesame Street: An Evaluation, Princeton, New Jersey: Educational Testing Service 1970

En sådan rent hypotetisk distributionskanal borde då heller inte, så som Fem myror, inrikta sig på att lära ut begrepp av typen framåt-bakåt, under-mittemellan och färre än (som alla barn redan kan, eller lär sig hur lätt som helst redan före skolstarten). Istället skulle den söka få barnen i målgruppen att reflektera över gjorda erfarenheter och försöka förklara olika fenomen. Det gäller t.ex. att söka efter ledtrådar och föregripa en viss utveckling, planera, inse att alla andra inte delar ens egna underförstådda utgångspunkter och referensramar. Med andra ord: fundera över andras känslor och motiv, helt sonika ta deras perspektiv – precis som barnen gör beträffande Brasse i Kyssleken och nyttan av skrivkonsten.

Särskilt framgångsrik i sina avsikter att skapa en mer jämlik kunskapsmässig skolförbe-redelse kan Fem myror således inte sägas ha varit, eftersom inga kunskapsklyftor minskade. Barn som kunnat mycket före programmen hade också lättare att lära sig något från dem, enligt PUB:s egen utvärdering. Data antydde att positiva inlärningseffekter ”åstadkommits i något lite mindre utsträckning i de lågutbildade familjerna” (Filipson 1974:17). Det vill säga: i de familjer som man speciellt ville bistå.

Eftersom också medlet att nå målet (underhållningsformen att leka in kunskaper) står i skarp motsättning till skolans ”arbetsfostran” med dess strikta åtskiljande av inlärning och lek, kan tv-serien inte heller på detta område sägas ha haft någon ”skolförberedande” verkan…

Därmed inte sagt att Fem myror är fler än fyra elefanter inte varit didaktisk eller oviktig för barns kommande skolframgångar! De tv-tittande barnen lärde sig inte bara att leka för livet, utan även att leka för att lättare klara av skolan.

Fem myrors svar på de didaktiska frågorna

Skolverket exemplifierar, som framhölls i måndags i den fösta delen av vår följetong om Fem myror, problematiseringen av undervisning och lärande i följande förskole- och skol-didaktiska frågor:

▪ Vem ska lära sig?

▪ Vad ska individen lära sig?

▪ När ska individen lära sig?

▪ Med vem ska individen lära sig?

▪ Var ska individen lära sig?

▪ Hur ska individen lära sig?

▪ Genom vad ska individen lära sig?

▪ Varför ska individen lära sig?

▪ För vad ska individen lära sig?

http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik  

Så hur besvarar Fem myror den didaktiska frågan Vem ska lära sig? Alla från 3 år och uppåt, inklusive föräldrar! Vad ska individen lära sig? Allt möjligt kul och nyttigt! Varför ska individen lära sig? För att kunskaper är användbara överallt utanför skolan! Med vem ska individen lära sig? Gärna med de tv-tittande syskonen och föräldrarna, svarade barnredak-tionen på tv2! Var ska individen lära sig? Varför inte i hemmet, framför tv:n?! När? Mellan klockan 16.30-18.30! Hur ska individen lära sig? Gärna på ett roligt och föga skrämmande sätt! För vad ska individen lära sig? För LIVET, snarare än för arbetsmarknaden eller för skolan enbart!

Dessa bägge studier ägnade jag mig visserligen åt redan i början av 80-talet, d.v.s. då de som hösten 2014 röstade på Dagens Nyheters topplista ”150 kulturhändelser som skapade Sverige” och tilldelade Fem myror andraplatsen ännu var barn, eller möjligen föräldrar (DN 31/12-14). Jag lämnar det nu upp till läsaren, och helst till studerandegrupper på högskolor, att diskutera kring hur förlegad denna beskrivning av skolans Dolda läroplan eventuellt är idag. Liksom fundera över i vad mån Fem myror är fler än fyra elefanter och likartade program fortfarande behövs. 

OM svaret blir ja: varför har serien i så fall så svårt att locka dagens förskolebarn lika mycket som den gjorde på 70-talet? Är det bara därför att nutida 4-5-åringar ”drunknar i digitala spel” och annat fascinerande medieutbud? Eller är det på grund av att de redan mött serien i förskolan och Fem myror därmed smittats av pedagogiska baciller? Således inte längre är barnkultur?

Källor

Margaret Rönnberg & Olle Sjögren: Lära för skolan eller leka för livet? En fallstudie i problemet skolförberedelse, barnkultur, lek och fars utifrån TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter, i antologin Rörande bilder, Red: Leif Furhammar et al, Norstedts, Stockholm 1981, sid 11-76 

Margareta Rönnberg: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996