Barns läslust påverkas bäst av andra barn och utan inblandning av vuxna – så är ej fallet i BOKSLUKARNA…

Som jag kritiserade för snart ett år sedan (23/11-15), i blogginlägget ”Barnens romanpris – eller snarare Barnradions?”, är det i offentligheten alltid vuxna som får stå för urvalet av barnböcker, även när man låtsas att det handlar om barnläsares egna preferenser eller tips. 

Söker jag på Internet med sökord typ ”BARN rekommenderar/tipsar om barnböcker” (inklusive översatt till engelska) kommer också där länge endast vuxnas rekommendationer, förslag, tips och listor upp. Och det i mängder. I sedvanlig ordning är barnlitteratur tydligen främst en vuxen angelägenhet… Vad värre är: dessa vuxna har ingen aning om varför barn lockas av en viss typ av böcker eller vissa titlar, ty de får inte längre några förklaringar av forskare som studerat barns val, reception eller värderingar.

Bibliotekarier väljer i tävlingssammanhang först alltid ut väljbara böcker. I olika gallrings-steg med snegling mot recensionsutlåtanden sållas det sedan ut tänkbara barnböcker, som dock måste passa in på olika genrer och helst ha både flickor och pojkar som huvudpersoner, gärna även protagonister med utländsk bakgrund. Till sist får i bästa fall barnläsare i en jury rösta på titlar ur detta vuxenurval. 

Nu har alla utom det sista avsnittet av Bokslukarna sänts (13 minuter varje tisdag i 12 veckor på Barnkanalen) och en utvärdering är väl på sin plats. Inte heller här är det barnen som fått göra urvalet av böcker. Redan i det första avsnittet är det uppenbart att redaktionen valt ut en trio böcker på ett tema (”Vardag”) – något barn aldrig skulle göra – som man sedan satt i händerna på vart och ett av barnen. Dessa har alltså läst olika böcker och kan inte föra någon inbördes diskussion om dem med varandra… Det finns nu få skäl ens till att alla tre ska behöva finnas på plats samtidigt.

Ytterst få ”sidledes” tips 

Andra vuxenindelningar är teman som Dagböcker och Lättlästa böcker, medan Fantasy, Spänning, Humor, Skräck och kanske även Sport ligger barn mer nära. Att böckerna inte är valda av barnen må vara en sak, men de unga bokälskarna kommer dessutom även i pro-gramavsnitten föga till tals. Trots en medvetenhet om att en tredjedel av mellanstadiebarns bokval baseras på tips från karaterna, är programmet ändå utformat på så sätt att barntrion inte ens ges en femtedel av utrymmet. Programledaren ställer då dessutom mest frågor till dem, som barnen i 10-12-årsåldern besvarar med några få ord. Inte sällan bara ja eller nej. Dessutom får de i några meningar beskriva en av ”sina” tre böcker och avge ett föga utförligt motiverat omdöme.

”Enligt programledaren tillika bibliotekarien Marcus Biderholt pekar forskning på att barn hellre lyssnar till andra barns råd om böcker än experttips från vuxenvärlden.

– Det spelar ingen roll hur mycket vi orerar, det ska komma sidledes, det märker man när man har bokprat i skolorna och på biblioteket. Tipsen går hem bäst när de kommer från barnen, de lyssnar på varandra. Så får man en person att läsa sprider det sig som ringar på vattnet, säger Marcus” (Svenska Dagbladet 23/8-16).

Tror sig redaktionen verkligen leva upp till detta? Det formligen skriker ju om avsnitten att böckerna varken är barnens val eller älsklingsböcker. Böckerna kan visserligen svårligen vara det, då i stort sett alla är utkomna 2016 eller 2015. Varför då? Vill man stödja bokför-lagen, eller fanns det inga bra böcker ”förr i världen”? Till exempel 2010?

Visserligen ingår i de flesta avsnitt även en liten inspelad snutt på max 45 sekunder med ett barn som sittande i en fåtölj på något bibliotek i landet får berätta om sin favoritbok. Men inspelat i mer hemtam hemmiljö, mer förberett och genomtänkt vore denna typ av tips att föredra. Helt utan vuxet mellansnack, dessutom. Tv-tittarna uppmanas visserligen att sända in egna recensioner, ”som kanske kan visas på programmets webbsida”, men där har ytterst få insända bokrecensioner synts till. YouTube kan visa hur engelska och amerikanska barn gör.

https://www.youtube.com/watch?v=Gn2onEgq_cQ   = 9-årig, showig tjej

https://www.youtube.com/watch?v=nM_cxAhE70I     = samma tjej när hon är 11 år

https://www.youtube.com/watch?v=aSX1hJBcqB0    = 11-årig tjej

https://www.youtube.com/watch?v=-CNjzozK534      = 12-åriga (?) killar och tjejer

Tillmötesgår och/eller bidrar till kort uppmärksamhetsork?

Jag tror att en indelning utifrån ett författarskap, där ett barn fått ta upp sin favoritbok och de övriga två också läst denna, hade varit att föredra. Särskilt om man tagit upp helt olika böcker av en och samma författare, t ex inom olika genrer, och låtit alla tre barn läsa samma böcker och samtala en längre stund om dem. Då hade det kanske inte blivit samma typ av kvalitetsurval som man nu verkar ha styrts av.

Visserligen säger programledaren i avsnitt tre att ”Vi kommer också att tipsa kanske om såna böcker som man inte ska läsa! Men det återstår att se”. Han tycks här syfta på sådant som inte brukar kallas för kvalitetslitteratur. I en tidningsintervju (SvD 23/8-16) säger han nämligen att man inte velat pracka på barnen vuxnas favoriter:

”– Vi tar upp både bra och dåliga böcker, annars blir det inget roligt. Det är det som är så skönt med barn, i avsnittet som handlar om dagböcker ratade två av dem den jättekända ”Dagbok för alla mina fans”. Det är roligt när det blir så, säger Marcus.”

Detta stämmer dock inte med vad som sägs i avsnittet, där den enormt populära serien om Greg i de tio böckerna av Jeff Kinney som sålt 150 miljoner exemplar världen runt berörs. Barntrion säger sig visserligen inte vara fans av serien, men det betyder ju inte att man dömer ut den. Särskilt om man inte läst någon av böckerna. De bägge tjejerna i programmet har inte läst någon del av megasuccén, men säger sig känna till dem. Killen som i avsnittet recenserar Dagbok för alla mina fans. Helt ute gillar den däremot mycket. 

En tjej som sänt in sin video recenserar i samma avsnitt en annan ”loggbok” i samma serie, Dagbok för alla mina fans. Det långa loppet. Hon rekommenderar boken för den som gillar komedier och ger den 4 böcker av 5 möjliga. Kanske är det bibliotekariers önsketänkande att boken ska ratas, men många menar tvärtom att seriens delar utgör en inkörsport till läsning för de annars motvilliga eller bokvägrarna.

Bokslukarna har också fördelar framför 70-80-talets Boktipset

Bokvalen inrymmer emellertid även serier som Tintin. Den svarta ön, Jag är Zlatan i lättläst version och ljudböcker omnämns likaså. Men varför inte kalla åtminstone ett avsnitt för ”ordslukarna” och avhandla poptexter och rapptexter? Bob Dylans sångtexter duger uppen-barligen för att tilldelas Nobelpriset, men sällan diskuteras offentligt barns favoritsång-texter. Det sker emellertid barn och barn emellan. Speciellt sånger på engelska. 

När jag för något sekel sedan var svensk- och engelsklärare kom elever (inte sällan killar) ofta och ville ha hjälp med översättningen av en rocktext. Men vem vet, kanske är det dock det som tas upp i nästa veckas sista avsnitt av serien.

Rent estetiskt är programmet snitsigt gjort. Irriterar i vart fall mig, gör emellertid de inslag där svenska barnboksförfattare och illustratörer får snabbpresentera sig och sitt skrivande. Hela tiden klipps deras tankar av och klipps det blixtsnabbt in korta och oftast lustiga ”bild- och ljudillustrationer” av ord som författaren omnämner. Som jag ser det, bidrar detta inte precis till att de hörskådande barnen kan koncentrera sig på det som författaren säger. Författaren dyker upp och försvinner bakom rökridå. Kort är överhuvudtaget betecknande för det mesta i programmet. 

Fast programledaren är skicklig på att kommunicera med barn (det finns ingen större anledning att haka upp sig på ett par av hans genusgrodor) och de recenserande barnen är utmärkta, likaså programidén med boktips, så det är bara själva utformningen som enligt min mening inte är helt lyckad. Inte minst är programmet dock ett framsteg jämfört med det i efterhand kultför-klarade Boktipset (1976-1989), femminuterssnuttarna (oftast, men ibland längre) med Stefan Mählqvist i den regnbågsfärgade soffan, i vilken inga barn alls syntes till. 

De runt sammanlagt 200 avsnitten hade heller ej så stor publik som man idag kan förledas tro, av alla lyriska minnen hos dagens föräldrageneration. Åren 1978 och 1979 sågs avsnit-ten på sin höjd av 13-20 procent av 9-14-åringarna. Detta dessutom på den mediemässigt fattiga medeltiden, då barnen i brist på annat såg nästan allt som fanns att se i tv-rutan. Barnen i mellanstadieåldern såg dessa år hellre småbarnsprogram som Björnen Paddington eller Barbapapa (enligt mail från SVT/Publik- & Utbudsanalys nov-dec 2011), än Boktipset. Hur många som sett Bokslukarna vet jag visserligen inte, men troligen ännu färre beroende på mer konkurrens idag. 

Låt hellre barn inbördes få berätta & diskutera sina favoriter!

Ett ännu bättre försök att sprida läsintresse bland barn är emellertid den finlandssvenska bokshowen för barn på YouTube, Estrids bokklubb. Den utger sig för att vara för barn och av barn och har den 11-åriga Estrid Airas som programledare och intervjuare, men manus är förvisso även här skrivet av vuxna. Dessa är för ovanlighets skull i vart fall osynliga i bild. Fickan är utmärkt i sin roll som intervjuare av andra barn såväl som av varje avsnitts barn-boksskapare, till exempel Stina Wirsén och Linda Bondestam. 

Bakom projektet står bl.a. Hufvudstadsbladet och den Finlandssvenska Läsambassadören, förlag och bibliotek. Än en gång slår Finland alltså Sverige (se min blogg om jämförelsen av ländernas läsambassadörer 4/5-16!). Serien har haft ett nytt avsnitt varannan måndag från och med 5/9-16 och ska, om jag fattat det rätt, omfatta nio delar. De fem första är redan publicerade och resterande ska alltså pågå framemot jul. Första avsnittet (och i högermargi-nalen där hittas förstås även de senare delarna) finns på

https://www.youtube.com/watch?v=KFOXze1yL2U

Programmet har även den fördelen att det vänder sig till något yngre läsare än Bokslukarna och således tar upp deras böcker. Tanken med videoserien Estrids bokklubb är att väcka läslusten hos barn i lågstadieåldern, samt att tipsa föräldrar, klasslärare och andra vuxna i barnens vardag om bra barnböcker. Till serien finns även en blogg med utmärkt kring-material för lärare på

http://estridsbokklubb.ratata.fi/blogg/ 

Där kan lärare till varje avsnitt få utmärkta diskussionsfrågor till de aktuella böckerna. Utmärkta just därför att de utgår från lågstadieelevernas upplevelser och perspektiv och det på ett sökande sätt. Bra är också att det ges tips inför programmen, om man vill förberedda sig och i förväg kika på de böcker som kommer att tas upp. Inte minst utmärkt är att Estrid intervjuar andra barn om vilka böcker de gillar. Den yngste är bara 3-4 år, dessutom är Estrids gissningsvis 8-åriga syster tillfrågad, liksom klasskamrater och kompisar till den unga reportern. 

Även om vuxna fortfarande har ett finger med i spelet har ju vårt grannland ännu en gång i detta avseende kommit en bra bit längre än vi. Tänk om Dagens Nyheter och den svenska Läsambassadören hade satt igång något liknande! Är tanken ens möjlig i mossiga Sverige? Bäst vore förstås om barnen själva fick tipsa och rekommendera i helt vuxenfria zoner. 

I mitt blogginlägg ”Varför läser barn allt mindre fiktion?” (7/1-16) hade jag tre förslag till förändring, varav det tredje löd: låt Statens Medieråd administrera en webbplats med möjligheter för barn att inbördes diskutera böcker och även andra medieberättelser. Det vill säga: ge myndigheten uppdraget att enbart moderera webbsajten, så att vuxna ”låtsasbarn” (ute i reklamärenden eller ännu skummare syften) inte infiltrerar forumet. Detta så att barnen kan inspirera varandra genom tips och omdömen, vilket som sagt alltid är den effektivaste formen av påverkan. 

Barnkanalen upplever sig tydligen inte ha resurser till att tillhandahållna något sådant forum. Men nu ska ju FN:s konvention om barnets rättigheter – KANSKE – bli svensk lag, varvid staten får en skyldighet att tillse att barn kan ”sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer”! Statens Medieråd är ju till skillnad från SVT statligt!