Inte bara politiker som Donald Trump har ”skojat” på sistone, till exempel om att någon supporter av den amerikanska konstitutionens rätt för individer att äga vapen kanske kunde mörda Hillary Clinton. För att dagen därpå, när medierna stormade och Secret Service ”noterat” uttalandet, kalla det för “sarkasm”. Trump sa även i en radiointervju att president Barack Obama – inte genom sin politik utan – bokstavligen var grundaren av terrorgruppen ISIS…
Trump tycks inte känna till innebörden av ”sarkasm” (heller). Han kunde förslagsvis kolla Wikipedia:
En sarkasm [..] är ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Sarkasmens sakinnehåll är ofta en stark överdrift och till att förlöjliga. I Nationalencyklopedin definieras sarkasm som ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik”.
Yes, Mr Trump, Wikipedia finns på engelska också…
I Sverige har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) apropå valet av Trump gillat ett twitterskämt, som går ut på att ”det inte är bra att män har allmän rösträtt”. Hon har tydligen också själv ”tänkt den tanken”. Den moderate politikern Delmon Haffo kallade då i en direktsändning på YouTube ministern Strandhäll för ”hora”, troligen ej menat som ”bara skoj”. Denne fick förvisso genast sparken från moderaternas partikansli på grund av uttalandet (svt.se).
Även skolelever ”skojar bara”, ansikte mot ansikte såväl som numera digitalt. I USA nu ännu mer än tidigare, somliga inspirerade av landets näste president som ju plötsligt gjort inte bara för barn osägbara åsikter rumsrena. Det sker förstås också i Sverige och det tar Skolinspektionen upp i en rapport, som kom förra veckan, om hur skolor ska bemöta digitala trakasserier och kränkande behandling även när dessa äger rum på fritiden.
I rapporten betitlad Skolors arbete mot trakasserier och kränkande behandling på nätet (november 2016) avslutas ett regeringsuppdrag kring skolors arbete mot nätkränk-ningar. ”Skolinspektionen har besökt 24 skolor med fokus på årskurserna 7, 8 och 9. På hälften av skolorna bedömdes det finnas en låg risk för otrygghet och kränkningar, och på den andra hälften bedömdes risken vara hög. Bedömningen baseras på vad elever och lärare har uppgett i Skolinspektionens skolenkät. […] Skolorna har ofta rutiner för vad som ska göras om kränkningar upptäcks, men de agerar inte i tillräckligt stor omfattning för att före-bygga att kränkningar ska uppstå. Eleverna är heller inte tillräckligt delaktiga i det förebyg-gande arbetet.”
Kvalitetsgranskningen sägs visa att:
1. Majoriteten av de granskade skolorna behöver utveckla sitt främjande arbete för att skapa en trygg miljö för eleverna på nätet. Det som framförallt brister inom det främjande arbetet är att synliggöra och ifrågasätta de normer som finns i den egna verksamheten och som kan leda till att elever kränks såväl på nätet som i andra sammanhang.
2. Majoriteten av de granskade skolorna har inte skaffat sig tillräcklig kunskap för att kunna bedriva ett framgångsrikt förebyggande arbete mot kränkningar på nätet. Vanliga brister är att den inledande kartläggningen ger obefintlig eller mycket liten information om hur eleverna upplever tryggheten och förekomsten av kränkningar på nätet. Rapporten kan läsas i dess helhet på
”Bara” jargong och skämt?
När jag igår läste rapporten från Skolinspektionen, reagerade jag just på några passager om ”skoj” och ”skämt”. På sidan 16 står exempelvis:
”Som tidigare berörts i rapporten finns också en svårighet i att definiera vad som kan utgöra en kränkning på nätet. Elever och personal i samtliga skolor är överens om att det är den som upplever sig kränkt som avgör. Den jargong som många vuxna i skolan reagerar på som kränkande viftas av elever bort som skämt. Därför är de enligt personal i många skolor viktigt att diskutera vad som kan utgöra en kränkning med eleverna och i detta sammanhang ta avstamp i språkbruket mellan elever i den egna skolan.”
Och på sidan 32 står:
”Det finns skillnader mellan hur ord uppfattas beroende på om de uttalas ansikte mot ansikte eller på nätet. På nätet får det hårda språkbruket som kan kännas okej eller skämtsamt ansikte mot ansikte en annan betydelse, till exempel i kommentarer till en bild på Instagram menar eleverna i de enkäter som genomförts. I det skrivna ordet blir språkbruket mer krän-kande.
Skolor som bedriver ett framgångsrikt arbete mot ett kränkande språkbruk, till exempel Gårdstensskolan i Göteborg, diskuterar med eleverna kring ordens innebörd och vad som kan uppfattas som kränkande av någon annan. När ’ordens mening tas tillbaka’ upplever personalen att det kränkande språkbruket minskar om än inte upphör.”
Men kan ord någonsin tas tillbaka?
Skämtandets ambivalenta sociala roll
Humorforskaren Jason Paul Steed, numera jurist vid en appellationsdomstol i Texas, skrev 2004 en avhandling om humorns sociala roll och skämtandes samhällsfunktioner. Han har på senare tid därför reagerat på Donald Trumps påstådda ”skämt” och har på Twitter haft mycket kloka ord att säga om skämtande. Jag sammanfattar Steed nedan:
Ingen skojar ”bara”, utan humor är en social handling som alltid har sociala funktioner. Ingen skämtar ensam i avskildhet, utan skämtandet äger rum i ett socialt sammanhang. Det är ett sätt att relatera till och interagera med andra människor. Visa att vi är nära dem eller önskar närma oss dem – respektive fjärma oss från vissa… Humor är ett sätta att forma ens identitet och position inom en existerande eller önskad gruppmedlemskap, visa vem man är i relation till andra. Viss humor, exempelvis rasistisk, sexistisk och homofobisk, är ett redskap för att assimileras eller så fjärma sig. Vi använder humor för att bjuda in eller utestänga andra ur vår sociala grupp. Eller för att bjudas in, om vi ännu står utanför.
Hur vi använder humor har alltså att göra med etik: vem ansluter vi oss till, vem håller vi oss borta från – samt hur och varför?
Det är dock viktigt att inse att humorns assimilerande funktion inte bara omfattar människor, utan även idéer. Av just detta skäl är rasistiska, sexistiska, homofoba etc skämt särskilt oroväckande. Inte enbart därför att de gör vissa människor till bundsförvanter eller bekräftar detta, utan därför att de även införlivar rasism – idéen att ingå allianser med människor baserade på deras ras. Eller införlivar sexism baserad på kön. Etc.
Här kommer vi till Donald Trump: ett rasistiskt (eller sexistiskt) skämt sänder budskapet till den egna gruppen om att rasism (eller sexism) är någonting acceptabelt. Håller du inte med, tillhör du inte gruppen. Den som säger ”Jag bara skojade” som sitt ”försvar”, gör ju alltid det till den/dem som INTE tillhör gruppen. Man behöver nästan aldrig säga så till den egna gruppen, såvida ”skämtet” inte är extremt grovt och någon invigd faktiskt reagerar. Av detta skäl skämtar vi aldrig ”BARA”. För den egna gruppen behöver orden dock oftast inte för-svaras, eftersom idén är accepterad eller acceptabel.
Så när Donald Trump skämtar om att Hillary Clinton borde mördas, hur kvinnor ska behand-las eller om väpnad revolt, ber han den egna gruppen eller lojala anhängare att assimilera och acceptera idén. Det är SÅ skämt fungerar. När Trump säger ”just joking”, är det ett försvar som erbjuds ”de Andra”, som hur som helst aldrig var tänkta att assimilera idén.
Den som är villig att acceptera ”jag bara skämtade” som ett försvar, är också villig att träda in i den grupp i vilken skämtets budskap eller idé är acceptabel. Rör det sig om ett rasistiskt ”skämt”, har denna grupp alltså accepterat idén om rasism som en del av, eller led i, att tillhöra gruppen. Detsamma gäller förstås sexistiska skämt och t.ex. homofobiska ”skämt”. Det gäller även ”skämtet” om att döda Hillary Clinton.
Därutöver finns förstås humor av typen satir och parodi som tvärtom är tänkt att göra rasis-tiska, sexistisk, homofoba etc idéer främmande eller rent av motbjudande. Det var dock inte fallet i Donald Trumps ”skämt” om presidentkandidaten Clinton (Steed 2016 på Twitter).
Skolinspektionens rapport kräver ordlista…
Rapporten från Skolinspektionen är helt klart viktig läsning. Och visst finns det skillnader mellan ”traditionell mobbning” (vilket vedervärdigt, uppgivet uttryck, förresten!) ansikte mot ansikte och anonymare, mer distanserad, mer vida spridd och därmed ännu mer kollek-tiv mobbning på nätet. Den i realtid förekommande mobbningen i skolan är åtminstone momentant mer flyktig, även om den upprepas dag efter dag, månad efter månad. Alla hemmavid ser den i vart fall inte, vilket inte är omöjligt i fallet med nätmobbning. ”På Nätet kan hela världen se det för evigt…”. Rent av kanske långt innan offret själv upptäckt det och eventuellt inte ens vet vem påhoppet kommer ifrån.
Likheterna är också många och för det mesta lär mobbing på skolgården och i korridoren kombineras med digitala motsvarigheter. Skolpersonalen rekommenderas alltså med eleverna diskutera vad som kan upplevas som en kränkning och ”i detta sammanhang ta avstamp i språkbruket mellan elever i den egna skolan”. Inte heller lärare tycks dock alla gånger vara säkra på vad som menas med kränkning.
I Skolinspektionens enkät behövdes således ordförklaringar till frågor typ ”Bland eleverna på er skola, sker det kränkningar eller trakasserier på nätet?” (13 % av 7:e-9:e-klassarna svarade ”ja” beträffande kränkningar flera gånger i veckan; 31%: ”någon gång i månaden). I anslutning till frågan fanns en definition av begreppen kränkande behandling, trakasserier och kränkningar på nätet (a a:9). ”Trakassera” kan tydligen bara vuxna (personalen eller huvudmannen) göra, ty det jämställs med lagens ”diskriminera”.
Enligt rapportens ordlista (a a:34) kan kränkningar av barns och elevers värdighet tydligen förekomma i form av tre olika slags handlingar, varav de bägge första är reglerade i diskri-mineringslagen: 1) diskriminerande kränkning; 2) trakasseri av typen sexuell sådan, som ett slags särfall av diskriminering; 3) kränkande behandling (som skollagen talar om) som är en kränkning som inte är diskriminerande, d.v.s. inte missgynnar utifrån grupptillhörig-het.
”Diskriminering som innebär att ett barn eller en elev missgynnas av skäl som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. I verksamheten är det huvudmannen eller personalen som kan göra sig skyldig till diskriminering eftersom diskriminering handlar om missgynnande och förutsätter någon form av makt hos den som utför diskrimineringen.
Trakasserier som innebär ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Om någon ur personalen utsätter ett barn eller en elev för trakasserier benämns det diskriminering.
Kränkande behandling är ett uppträdande som, utan att vara diskriminering enligt diskri-mineringslagen, kränker barns eller elevers värdighet” (a a:34)
Är kränkning på Nätet annorlunda än mobbning i skolan?
I skolan används däremot hellre än ”kränkning” termen ”mobbning”, som dock inte längre går att ”återfinna i lagstiftningen och används därför inte heller mer i denna rapport. […] En kränkning på nätet kan till exempel vara att via mobiltelefon skicka nedsättande text eller bild eller att i samma syfte filma en person och ladda upp filmen på webben. En kränkning på nätet kan också vara att hota eller håna en person via en chatt” (a a:10).
Vad rapportens ”värdighet” och ”normer” egentligen syftar på, klargörs däremot inte. ”Värdighet” syftar kanske till att ersätta den olyckliga översättningen ”alla människors lika värde” i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, istället för ”jämlika i värdighet”. Diskrimineringslagen har förvisso termen, men rapportens ”precisering” av trakasserier (a a:34) som ”ett uppträdande som kränker någons värdighet” är ju föga klargörande.
”Normer” i sin tur förknippas med ”normalt” kontra ”onormalt”, vilket enligt min mening är ett tveksamt förtydligande beträffande de sju diskrimineringsgrunderna. Snarare avses väl med norm, som jag tagit upp i flera andra inlägg, ”det vanligast förekommande” eller veder-tagna.
Rapporten konstaterar att ”[a]rbetet för att synliggöra och ifrågasätta normer behöver ut-vecklas. Normer om vad som är ”normalt” och ”onormalt” är ofta grunden till varför kränk-ningar uppstår. Kränkningar genom ord och uttryck, ansikte mot ansikte och på nätet, kan vara ett sätt att fastställa normer i gruppen exempelvis när det gäller vad som är maskulint och feminint. Skolpersonalen bör bedriva ett normkritiskt arbete där de reflekterar kring de metoder de använder, sina egna normer och värderingar och sina roller som normskapare (a a:13).
Jag har tidigare varit tveksam till dagens normkritik (se blogginlägget 23/3-16). Mig tycks det också som att alla nydöpta uttryck gör omdöpta gamla ”självklarheter” svårare att upp-täckta och förstå. Nätmobbning är dock tydligen inte längre någon brukbar benämning enligt rapporten. Kränkning används i stället för den medierade varianten av det i snart 50 år vedertagna begreppet mobbning, som tydligen upplevs som alltför individualiserande.
Uppmuntra unga digitala visselblåsare!
Att som rapporten se kränkningar som del av ett system eller större mönster är säkert att rekommendera, hellre än att fokusera enbart på enskilda kränkningsfall. Individer och grup-per har alltid skapat sin identitet via relationer till andra och i sociala samspel mellan inne- och ute-grupper. Framgångsrika skolor sägs ha satt in förebyggande insatser till skolan som helhet, eller till en hel klass, och inte enbart inriktat sig på de enskilda individer som vid första anblick ses som dem som utsätter någon eller några för kränkningar.
Ordet ”mobbning” kommer från ”mobb”, d.v.s. en folkhop, avser alltså ingen individuell plågoande. Är inte verbal mobbning precis som skämtande en attityd hos människor som bygger på åtskillnad och isolering, på ”vi” kontra ”dom” – snarare än ”jag” kontra ”du”? Ett gruppbeteende som angriper en speciell ”typ” av barn, dem som är lite annorlunda i något avseende och som de ”mer likartade” är rädda att förknippas med. Särskilt barn vill ju ”vara som alla andra”.
Företeelsen rymde från första början såväl biologiska, sociala som strukturella aspekter. Läkaren Peter-Paul Heinemann, som introducerade ordet ”mobbing”, fokuserade redan 1969 också han främst den angripande gruppen, således inte offret och dess eventuellt ”avvikan-de” egenskaper. ”Alla människors lika värdighet” hävdar inte att alla är lika mycket värda (t.ex. beträffande betyg, beröm för sin klädsel, sina fotbollsfärdigheter – eller likalön), vilket blir särskilt tydligt i skolan och för barn lätt att ta bokstavligt. Skolan och samhället i stort har länge öppet eller dolt haft sin normalkurva. Det anses inte ”normalt” att alla får lika högra betyg. Barns mobbning kan ses som en pendang till skolans alla utvärderingar.
Skolorna uppmanas i rapporten att samtala om normer och värden i verksamheten för att utmana de normer som råder och som kan leda till att kränkningar äger rum även på nätet (a a:7). Det är förstås en god rekommendation, som även bör gälla skolan själv som institu-tion. Att skolorna, enligt rapporten, oftast misslyckas med att få eleverna delaktiga kan enligt min mening delvis bero på oklarheter beträffande vad som kan falla in under ”kränk-ning” och ”trakasserier”.
Skolan bör som jag ser det inte minst lära ut perspektivtagande: hur något kan upplevas från en helt annan(s) synvinkel. Mycket tyder på att många mobbare är usla på att empatiskt göra detta. Man kan exempelvis fråga alla elever och särskilt mobbare ”Hur tror du att du skulle känna om agerandet var riktat mot dig?” Och ”Hur tror du att du när du blir vuxen kommer att tänka tillbaka på vad du gjorde?” Utsagor om detta från kändisar finns ju att hämta i mängd i tidningar och tv. Kunde inte skolan också lära ut hur man kan komma in i den grupp man önskar bli insläppt i (eller hålla sig kvar i) på andra, mer positiva sätt? Hur man kan skapa och upprätthålla relationer genom lyhördhet, förståelse och hjälpande handlingar?
Hur kan då vuxenvärlden, som ofta saknar inblick i det som sker i de ”nya medierna”, ens få vetskap om otyget för att försöka åtgärda den digitala såväl som fysiska mobbningen? Skolinspektionen förslag om att ”skapa goda relationer med eleverna, så att det går att fråga ’Hur ser det ut för er?’, och så att eleverna känner att de kan komma till skolans personal när det har skett en kränkning” (sr.se 20/11-16) från en skolelev eller annan personal tycks mig dock som en självklarhet som inte borde vara specifik för just nätkränkningar utan för allt skolarbete.
Varför kan inte ännu en omdöpning ske, när detta nu för tiden verkar vara så populärt? Inte benämna de elever som berättar för vuxna om kränkningen av klasskamrater skvallerbyttor, utan hellre berömvärda visselblåsare!
Referenser
Heinemann, Peter-Paul: ”Apartheid”, Liberal debatt (1969):2, s. 3–14
Skolinspektionen: Skolors arbete mot trakasserier och kränkande behandling på nätet, Stockholm, november 2016)
Steed, Jason Paul: Joke-making Jews/jokes making Jews: Essays on humor and identity in American Jewish fiction, Las Vegas: University of Nevada 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar