Läs- och skrivtips

Lästips 1: Bra texter om kulturprodukter riktade till barn

Alldeles för ofta tycker jag mig redan ha läst purfärska texter åtskilliga gånger förut. Det beror nog inte bara på att jag sysslat med området så länge… Jag lyfter förvisso i flera av mina böcker fram 70-talet som positiv kontrast till idag. Alltför ofta sägs vi gamlingar hävda att ”allt var bättre förr”. Så var det givetvis inte, men mycket gammalt och bra har fallit i glömska eller dolts av allt ny bråte och allt kort kvitter. 

Då och då ska jag därför tipsa om sällsynta och (åtminstone mig veterligt) föga uppmärk-sammade, men verkligt nytänkande ”äldre” texter. Idag dels en analys av en ANTI-adultonormativ text om fyra älskade serietidningsfigurer, samt om Emil i Lönneberga. Nämligen:

Anne-Li Lindgren: ”Försök att lära er något nyttigt i stället, som jag gör.” Föreställningar om barndom och vuxenskap i Kalle Anka, sid.120-135 i antologin (red. Ann-Marie Markström m fl): Barn, barndom och föräldraskap, Stockholm: Carlsson Bokförlag 2009

Och missa inte denna evigt fräscha text om Emil-berättelserna: 

Ulf Boëthius: Konsten att göra sig rolig: skazen i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga, sid. 77-98 i antologin Läs mig – sluka mig! (redigerad av Kristin Hallberg), Stockholm: Natur & Kultur 1998

Lästips 2: Intressant bok om tv:s historieserier för barn – Tommy Gustafssons Det var en gång…

Missa inte denna bok, som för ovanlighetens skull brytt sig om innehållet i tv:s utbud för barn och inte bara själva tv-mediet. Historikern Gustafsson tar sig där an fyra tv-serier, visade första gången i svensk tv 1974–1980: den svenska fantasyserien Huset Silfvercronas gåta; den danska animerade Trællene/Trälarna byggd på Sven Wernströms ungdoms-boksserie; ett Nordvisionsprojekt med dramadokumentärer om nordiska barns upplevelser år 1944, samt den franska animerade skämtserien Det var en gång… (senare med undertiteln ”Tidernas äventyr”) om mänsklighetens utveckling, som så många medelålders svenskar än idag har oerhört positiva barndomsminnen från.

Inte minst är bokens avslutande parti (sid.166-171) om (de pedagogiska) ”negativa” kvalitetskriterierna hos Barnfilmrådet vid den aktuella tiden på pricken. Rådet var 1978-1982 befolkat av fostrans- och gallringsbenägna barnbibliotekarier, som i en ökänd text bl.a. fann Pippi Långstrump vara ”förnedrande barnunderhållning”. 

Gustafsson kommer fram till att alla de fyra av honom analyserade historiska serierna nog skulle ha hamnat bland ”ej rekommenderade filmer”, ifall rådets Barnfilmkatalogen även hade omfattat tv-serierna. Visserligen blundade där Barnfilmrådet för filmen Trälarnas halshuggningar, självmord och dråp, eftersom berättelsens ideologi sågs som en förmild-rande omständighet. Nu för tiden lyfts åtminstone två av de fyra serierna,  Huset Silfver-cronas gåta och Det var en gång…, fram som den tidens pärlor. 

Vad i dagens rekommendationer torde om 35-40 år te sig lika löjeväckande som omdömet om Pippi respektive suspekt påminnande om våldet i Trälarna? Och vilka tv-serier betraktas då i backspegeln som godbitar? De idag mest kritiserade? Grynets Show? Anki och Pytte? Eller fortsatt Fem myror är fler än fyra elefanter? Jag satsar då inte på den sistnämnda.

Tommy Gustafsson: Det var en gång… Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, Malmö: Universus Academic Press, 2014

Förslag till C-/D-uppsats: Visa Hugo och Josefin för barn

Jag har även för avsikt att av och till komma med förslag till olika uppsatsämnen. Svenska Filminstitutets samordnare vad gäller barn & unga, Malena Janson, har vid åtskilliga tillfällen lyft fram Kjell Gredes barnskildring Hugo och Josefin (1967) som en bra eller rent av den bästa svenska ”barnfilmen” någonsin. 

Visa denna film för barn i åldern 9-11 år och undersök sedan hur de reagerar på den! (Att visa filmen för 7-åringar vore nog inte det lättaste, men försök gärna!)

Suzanne Osten är ingen barnfilmsambassadör!

Suzanne Osten är med rätta legendarisk som scenkonstnär och en framstående vuxen-filmsregissör, men har aldrig gjort någon barnfilm. Osten har visserligen regisserat Bengbulan, som hon på sin ambassadörblogg kallar för en barnfilm och enligt henne är lämplig för barn över 7 år. Den gavs 1996 av filmcensuren först 15-årsgräns, men efter överklagande fick filmen 11-årsgräns. Det är dock viktigt att kunna skilja mellan barnfilm och barnskildring (se mitt föregående inlägg). Nästan ingen i den svenska filmbranschen tycks emellertid göra det. Tydligen inte heller Osten.

Bengbulan är dock ingen barnfilm även om den uppvisar en barntrio, utan på sin höjd en barnskildring för vuxna, eller snarare en konstfilm avpassad för ytterst få vuxna. Den är alldeles för skrämmande för 7-åringar, därtill obegriplig. I sitt första blogginlägg (11/3-15) som ambassadör, ”Konst ska oroa”, skriver Osten emellertid:

"Bengbulan är en barnfilm jag gjorde 1996 för en ung publik, sju år uppåt. Det blev en hel del bråk om den filmen, liksom en del bråk om pjäser för barn jag gjort tidigare. Den är för hemsk för barn, säger vuxna. Och filmcensuren satte 15-årsgräns. (Steven Spielbergs ”Jurassic Park” var samtidigt barntillåten) Skälet var att filmen var ”svensk och därför oroande”. Men filmen visades på tv under dygnets alla tider." 

https://barnfilmsambassadoren.wordpress.com 

Här förekommer minst tre fel: Statens Biografbyrå gav alltså filmen 11-årsgräns och anledningen till den först föreslagna 15-årsgränsen var inte att filmen var ”svensk”, utan ”på svenska” – därmed helt korrekt upplevd som närmre den svenska publiken. Och Jurassic Park var inte barntillåten, utan hade även den 11-årsgräns. Att Bengbulan visades på tv stämmer, fast på kabelkanalen Canal+ som inte nåddes av vem som helst, utan var en betal-kanal (där innehavaren anses ta ansvaret för tittarskaran i tv-soffan) och inte löd under filmcensuren. När filmen senare visades i SVT, skedde det efter klockan halv elva på kvällen – då 7-10-åringar anses (böra) ligga till sängs. 

Osten menade på sin webbsida dock att filmen ”borde vara tillåten för yngre barn då den tar upp viktiga teman och berättar hur verkligheten kan se ut för många barn”. Min fråga till henne blir då: Tar just likartat drabbade barns föräldrar dem till denna eller detta slags film? Ifall filmen istället vänder sig till barn med lyckligare verklighetsbetingelser: vad kan dessa barn i så fall GÖRA åt sina mobbade eller misshandlade kamraters situation? 

Hjälper filmen verkligen barnåskådare, genom att påminna dem om verklighetens hemsk-heter – bara för att stå ut med det oroande? Barn saknar ju möjligheter att påverka, har ingen talan precis. Blir inte det enbart bedövande? Jämför med hur avtrubbade de flesta vuxna hunnit bli inför många barns situation i verkligheten! 

Så VARFÖR, Suzanne Osten, ska barn ”lära sig att stå ut med det oroande”??! Bör de inte hellre få leva i föraktad ”oskuldsfullhet”, tills de erkänns verkligt inflytande i hemmet, skolan, närmiljön och även har rösträtt i alla val och de facto kan påverka vuxen-världen?

Jag tycker att tumregeln bör vara, att det som man själv helt apropå och på ett inlevelsefullt, skrämmande, realistiskt sätt gärna berättar för sitt eget barn, också lämpar sig att berätta på film för barn. Så skulle Osten själv muntligen och med verklig inlevelse ha berättat denna eller motsvarande story för sin 7-åriga dotter? Och då rekommenderat filmens ”problem-lösning”? Varför ska just filmberättelser vara mer oroande än föräldrars egna berättelser? De senare kan ju – till skillnad från biografvaktmästare – dessutom se hur barnet reagerar och reagera därefter.

Suzanne Osten skriver i samma blogginlägg (11/3-15) att Bengbulan 19 år efter premiären nyligen setts av en ung publik:

"Det är med spänning jag går till en skolbiovisning för 9-10-åringar 2015, för att tala med dem. Fem barn vågar inte ens stanna inne i biomörkret. Så jag möter dem i foajén.
– Bengbulan är läskig.
– Ja, men barnen kommer hämnas, informerar jag.
– Jaha! Två killar rusar in igen.
Flickorna vill veta varför han är så barnslig och farlig. De springer in och ut, ställer nya smarta frågor till mig. Så in igen och ut till mig.
– Musiken var värst när det inte var någon.
– Harry Potter-musiken talar om hur man ska känna.
– Hur lever Bengbulan nu?
Hela klassen och jag pratar i en timme efteråt. Ja, kära filmcensur. Filmkonst för barn oroar. Vem kan hjälpa dem att stå ut med det oroande? Jag ringer före detta filmcensuren idag och frågar om de minns censurfallet.
– En barnpsykolog tyckte den var olämplig.

Barnpsykologer är olika. Som barn och filmare."

Här är några av mina invändningar 

Dessa elever är väl vårterminen i fjärde klass, snarare än 9 år, närmare censurgränsens 11 år och blir onekligen ändå oroade av Bengbulan. Detta fastän filmvisningen föregicks av ett samtal för att förebygga rädsla. Trots det var fem av dem tydligen så skärrade, att de lämnade salongen i Filmhuset. Hade 7-åringar gjort det på en vanlig biograf också, eller som här: sprungit in och ut, ifall Suzanne Ostens önskan om 7-årsgräns beviljats? Jurassic Park-musiken mildrar onekligen precis som den i Harry Potter-filmerna, till skillnad från (eller p.g.a. avsaknaden av) musiken i Bengbulan, visar barnens reaktioner. 

Alltså Suzanne Osten: varför i allsin dar ska barnen behöva stå ut med något oroande, som de inte kan relatera till, begripa eller göra något åt – just på bio? OM någon av dem kan känna igen sig: varför behöver hen än en gång genomlida detta? Förklaring, tack!

Osten sa i SVT:s Gomorron-soffa (20/11-14) inför den kommande utnämningen till Svenska Filminstitutets ambassadörspost att hon med filmers hjälp vill ”öka livslusten hos barn”. På vilket sätt ökar Bengbulan barns livslust??! Genom att antyda att barnens hämnd mot en ung man som uppenbarligen är utvecklingsstörd, eller en likaså störd 12-årig tjejs förföriska användning av sin sexualitet, skulle vara någon hållbar lösning? Jag tror ju inte det, varken för filmens barnkaraktärers del eller generellt för åskådarna. 

Det egentliga svaret på frågan varför barnen ska behöva uthärda skrämmande obegriplig-heter är tydligen att Osten vill bringa konst till barnen. I sitt andra blogginlägg (24/3-15) skriver hon mycket riktigt att hon vill ”höja filmens status för barn och för alla konstnärer som sysslar med barnfilm”. Personligen vill jag hellre höja barns status och även barnfilmens status. Hennes uppdrag har förvisso getts skiftande beskrivningar och var t.ex. enligt Svenska Filminstitutets offentliggörande på dess hemsida (20/11-14):

”I dag presenteras Sveriges första filmambassadör i Filmhuset i Stockholm. Med sin gedigna bakgrund som film- och teaterregissör och mångåriga erfarenhet av pionjärarbete inom barnkulturen kommer Suzanne Osten nu ta sig an uppdraget att som filmambassadör höja barnfilmens status i Sverige.

Svenska Filminstitutet arbetar för att främja filmens mångfald och när det gäller film för barn särskilt den slags film som får barnen att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare. Inspirationen till filmambassadören har delvis hämtats från Kulturrådet som sedan några år arbetar framgångsrikt med en läsambassadör för läsfrämjande.”

Men varför kallas nu inte läsambassadörens motsvarighet se-ambassadör? Kulturrådets läsambassadör har dessutom som viktig målgrupp både barn och vuxna… Detta att ”höja barnfilmens status i Sverige” borde väl rimligen rikta sig till vuxna, eftersom barnfilm redan har ytterst hög status bland barn? Konstfilm har visserligen inte det, men varför skulle den? Uppenbarligen inspireras barn däremot just av sina favoritfilmer, som alla är barnfilmer. 

Finns det då några filmhandledningar gjorda av Svenska Filminstitutets ”Film i skolan”-verksamma som är riktade till föräldrar och lärare, som kan få vuxna att ”utvecklas och växa som individer”, t.ex. vad gäller förmågan att analysera barnfilm och bidra till förståelsen av barns preferenser och reella barnfilmers värden? Inte vad jag har sett.

Svaret beträffande skillnaden i beteckning mellan läs- respektive filmambassadör är dock kanske att man på filmsidan är ärligare och medger att ambassadören i grunden är tänkt att främja filmkonstnärerna, producenterna och den svenska filmbranschen? Inte främst de filmseende barnen.

Konstfilmsambassadören Osten

Så är Suzanne Osten filmambassadör, barnfilmsambassadör eller konstfilmsambassadör? Skillnaden är inte oviktig. I SVT:s Gomorron-soffa (20/11-14) menade hon själv uppen-barligen att svaret är: konstfilmsambassadör. Ty som hon sade i tv: ”barn måste få möta brinnande konstnärer för att komma längre” än de gör i de egna filmer som hon sett barn själva göra. 

Men med vilka konstnärer kom dagens vuxna konstnärer i kontakt med, när de själva var små? Då fanns ju inga mediepedagoger, inga konstprojekt för skolan, inga pilotprojekt för Skapande (för)skola. Ändå kommer tydligen dessa konstnärer idag som vuxna ”längre” (än vad/vilka, sägs visserligen inte), utan att de själva som barn ha haft några vuxna förebilder eller något vuxet påskyndande. Varför måste ”vi” då idag skynda på barn på alla tänkbara områden, inklusive fritidens? De vuxna är givetvis mer erfarna, men varför kan inte också dagens barn få skapa sina egna erfarenheter, precis som konstnärerna som barn en gång själva fick?

Ambassadören ska enligt Svenska Filminstitutets senare beskrivning på dess nyhetssida (12/3-15) – något motsägelsefullt – bl.a. arbeta för:

• att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
• att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn. 

Fast alla barn ser ju redan film. I mängder dessutom. Och om barn redan är estetiska konnässörer, behöver de väl inte ha lektioner om filmkonst i klassrummet? Då torde barnen väl dessutom även ha upptäckt tilltalande drag i de filmer som de uppenbarligen fängslas av, men som de vuxna ej kan se? Kan vuxna avgöra styrkegraden hos barns upplevelser? Kan någon på Filminstitutet för mig dessutom förklara vad en ”svag kulturupplevelse” är för något?

Filmen Till vildingarnas land är en barnskildring

Jag har bara en enda gång hört eller läst Suzanne Osten uttala sig om någon barnfilmtitel (på sin blogg 13/4-15 om Linda Hambäcks & Marika Heidebäcks animerade Tänk om… för den allra yngsta publiken). Tillfrågad i Gomorron-programmet om vad som enligt henne är bra barnfilm, framhöll hon animerade svenska filmer (utan  att nämna några titlar) och Till vildingarnas land ”som är väldigt personligt gjord av en filmare”, ”ett konstverk” –  av ”en inspirationsförebild”, ”en engagerad filmare som gör filmer som alla kan se, men den ska också uppfattas av barn”. (Ingår alltså inte barn i ”alla”?) 

Visserligen har Till vildingarnas land (2009) i Sverige getts åldersgränsen ”Från 7 år”. Det betyder för den skull inte att detta är någon barnfilm enligt min definition (film för barn 2-12 år, snarare än Barnrättighetskonventionens barndefinition: upp till 18 år). Ty det är den inte, utan en barnskildring för vuxna. Filmcensurens åldersgränser uttalade sig inte om filmers lämplighet för barn, utan bara om vad censorerna trodde kunde vara skadligt. Den som skrivit Svenska Filminstitutets filmhandledning till filmen ifråga tycks också inse detta och rekommenderar vildingarna först för åk 3-5… 

Också det är enligt min mening alltför tidigt. Detta rör sig snarare om en tonårsfilm vad gäller begriplighet, fast i den åldern har man ju så många andra intressanta halvvuxna medietexter och sysselsättningar – frågeställningar som för stunden upplevs som viktigare.

Så vilka barn menar Suzanne Osten kan uppfatta vad i (halv)vuxenfilmen Till vildingarnas land? Och vilka svenska filmer, ”konstnärliga” eller inte, kan filmambassadören rekom-mendera för barn mellan 5 och 10 år, d.v.s. utöver de animerade för de allra yngsta? Vilka utländska? Motiverat hur? Det vore svar som Vuxensverige torde förvänta sig av en barn-filmsambassadör. 

Förhoppningsvis får vi inom kort veta detta på Ostens blogg

https://barnfilmsambassadoren.wordpress.com

Barn är onekligen olika, fast betydligt mer lika varandra än de liknar barnpsykologer och filmare…

Adultonormativitet #3: Högvärderingen av barnskildringar jämfört med barnfilmer

Som jag ser det, är det omöjligt att föra ett meningsfullt samtal om filmer för kontra enbart om barn, om man inte skiljer mellan barnfilmer och barnskildringar. Det vill säga: mellan de filmer som barn självmant uppsöker, begriper, gillar och vill se om – om och om igen – respektive dem som konstnärer, föräldrar, kritiker och pedagoger önskar att barn såge och därför rekommenderar. 

På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Normen.

Detta nedan är i vart fall min syn på saken. Jag har aldrig läst/hört någon annan försöka utreda detta. Hur är detta möjligt?! Låtsas folk vara blinda och döva?

Barnfilm

Barnfilmer riktar sig till en införstådd och hand­lar nära nog alltid om barns eller barnlika gestal­ters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-för­äl­der- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirk­lar oftast kring hur en duo eller grupp unga själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt pro­b­lem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strun­­ta i dem och bara ha kul. 

Fil­merna betonar vänskap, samman­hållning och barnens sammantagna kom­­­­­pe­tens. De har inte, så som barnskild­ringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”of­­fer­­­­hjäl­­te” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händel­ser­na. Fil­merna har ofta inget centralt subjekt över­hu­vudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kom­pi­­­sar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.

Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harm­­­­löst gulli­gull, eviga som­mar­lov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skam­vrån eller rent av i fängelse. Det kan röra sig om bovar såväl som poliser, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berät­­telsen är rela­tivt lättigenkännlig för sin avsedda unga pub­lik, men mer komisk än hotfull. Barn­filmens upp­muntran­de story och dess lyckliga slut torde vara effekti­­­vare som upp­växt­hjälp, eftersom den ställer åskå­­­­­­dare och uppeppande figurer på mer jämlik fot. Här fram­­­­­träder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollektivet snarare än det Kom­petenta barnet. Filmen skänker glädje och framtidshopp.

Barnskildring

En enkel tum­re­­gel skulle kunna lyda, att fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sanno­­­­likhet en barn­skild­­­­ring riktad till vux­na. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kun­na klara sig i en specifik vuxen­­do­mi­­­ne­rad miljö. Dessa fil­mer anses ”inte sky svåra äm­nen” såsom barns utsatthet och makt­löshet, för­äldrars likgil­tighet alternativt vuxnas enorma för­­vänt­­ningar på barn. Även om andra barn finns runt protago­nisten, inte minst mob­bare, rör huvud­­­­­­­­­­temat ändå barnets förhållande till vuxen­världen och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer.

Barnskildringen talar från en auktoritets­position om nå­gon sårbar, utsatt el­ler negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar huvud­sak­­­­­li­gen sin varning till en vuxen beträffande liknande reella barns förmodat hotade fram­tid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt film­ska­­pa­ren), varnar, inskri­­­der och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses sam­ma barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt fil­mens vuxna. Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tyd­­ligt uttalat – eller varför? – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik. 

Form och stil skil­­jer sig likaså åt mellan de bägge filmtyperna. Filmerna som talar till vuxna kan ha konstnärliga anspråk. De har inte sällan klassisk musik eller mer av tystnad, udda kameravinklar, stiliseringar och ”symbolisk” bildspråk. Filmerna ifråga har också ofta ett s.k. öppet slut, vilket barn ogillar. De vill veta ”hur det går”. Filmer om barn(dom) faller i de allra flesta fall inom genren konstfilm. (Jo, konstfilm är också en genre!)

Barn­skild­ringar är tystare vad det fokuserade barnets egen röst anbelangar och den utsatte har oftast ingen kamrat att dela sina funderingar med, utan filmen do­mi­­neras av vuxnas tal inbördes, men även av dessas tal riktat till den till synes stumma barn­­­karak­­­tären. Där­­­­­­emot talas det mer sällan med barnet ifråga. Verbal kom­mu­­ni­ka­tion är för­stås en vuxen domi-nans­form, där de äldre nästan alltid vinner över barn. Barns tyst­­nad är, till skillnad från vuxnas dito, inget maktmedel.

(Skillnaderna mellan barnfilm och barn(doms)skildring utvecklas vidare på sid. 153-169 i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012).)

För övrigt anser jag att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstill-fällen inom det barnkultiverande systemet. Ska svensk films kräftgång motverkas, måste nog olika stödåtgärder börja ges till barnfilm snarare än som hittills skett till barnskildringar med 10 000-20 000 åskådare – varav gissningsvis högst 1 000 är barn.

Den som är kritisk till upphöjandet av barnskildringar (eller ännu tvivelaktigare abstrakta barndomsskildringar) och till nonchalansen gentemot barnfilm bör verka för att 2000-talet blir ”BARNENS århundrade”! ”Barnets århundrade” visade sig ju långt före millennie-skiftet föga förvånande vara en visserligen from, men förhastad, förhoppning… Enskilda barns perspektiv går lätt att bortförklara som undantag. Inte barnkollektivs!

iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!

Skärmabsolutisten Hugo Lagercrantz har det senaste decenniet varit den som personifierat motståndet mot ”skärmtid” för barn under 2-3 år. Han har i 15 års tid gjort om samma misstag som masskommunikationsforskarna gjorde för 50 (ja, ännu för 30) år sedan: inte brytt sig om VAD barnen tittat på.

De första åren efter millennieskiftet lät DN-debatt tre gånger Barnläkarföreningen anförd av Lagercrantz varna för småbarns tv-tittande. På BVC delade (delar kanske fortfarande?) personalen likaså ut små broschyrer till nyblivna föräldrar med åsikter om barns tv-tittande, torgförda av just densamme – vars forskar- och läkartitel givetvis väger tungt. Auktoriserat av vem?, lyder min fråga. Socialstyrelsen? 

I våras upprepades inte bara i Dagens Nyheter utan de flesta svenska medier samma argument från Lagercrantz, nu om ”paddorna”, men fortsatt i form av spekulationer utifrån (väl valda) forskningsresultat om barns tv- och dvd/videotittande. Jag var då upptagen av att skriva färdig min bok om (bland annat barn i) svenska sportfilmer, men har nu tid att kommentera denna debatt.

Råden från BVC (enligt Sveriges Radio 31/3-15) sägs vara lika över hela landet: små barn ska inte ”titta på” surfplattor. Föräldrarna ska prioritera att umgås med barnen och BVC förespråkar istället aktiviteter som sagoläsning och sång under de första tre åren, för att utveckla språket och den sociala förmågan. Föräldrarna och barnen ska alltså all barnens vakna tid sjunga och läsa sagor och leka tillsammans?! Inte mig emot, men 8-10 timmar om dagen... hur realistiskt är det? 

Utifrån vilken forskning, och med vilken rätt, ger man dessa rekommendationer? Det finns nästan inga studier, med tanke på att mediet surfplattor är så nytt. I Piteå, varifrån jag kommer, sägs föräldrarna klokt nog oroa sig mindre än de i stockholmstrakten. Kommer BVC också att följa upp och kontrollera ifall stockholmsföräldrarna verkligen sjunger och läser sagor rekommenderat antal timmar?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6130764 [20/9-15]

Vad har skärmmotståndarna då på fötterna? Det är ungefär jämförbart med sjukhusens blå plastskydd i norrländsk vinterkyla. Ingen av de svenska läkarna hade/har själv forskat i ämnet, utan stödde/stöder sig helt på den amerikanska Barnläkarakademins rekommenda-tioner: först att barn under 3 år inte skulle titta på tv överhuvudtaget. Några år senare ändrade amerikanarna sig visserligen – utan motivering – till ”barn under 2 år”. Ingen av American Academy of Pediatrics (AAP) läkare hade/har heller de studerat tv-tittandet eller ”skärmtittandet” bland barn under 2-3 år!! 

Över hela världen spreds dock 2004 en artikel av Christakis, Zimmerman, DiGuiseppe & McCarty som påstod, att efter sedvanlig statistisk kontroll kunde mängden tv-tittande före 3 års ålder förutsäga ifall barnen skulle ha uppmärksamhetsproblem när de var 7 år. Kanske t.o.m. ”fått” ADHD… Vad som ANTOGS vara orsaken var just mängden tv-tittande, inte vad slags tv-program. Några alternativa förklaringar prövades inte heller, t.ex. sambandets s.k. riktning (ifall just barn med uppmärksamhetsbrister drogs till/”sattes framför” tv:n (fastkedjade?) av sina föräldrar, därför att barnen då var ovanligt uppmärksamma). 

AAP har alltså 1999 och 2011 kommit med uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som hävdat att barn under 2 år inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklum-pade) och detta således utan att ha studerat några användare av sådana. Vad man istället gjort är, att man extrapolerat bakåt från undersökningar av äldre barn, men då utgått från forskning som antagit att t.ex. tv-tittande har negativa undanträngningseffekter. Till exempel antagit att de som inte tittat på tv i annat fall skulle vara ute och leka ”i friska luften” eller föräldrarna sysselsätta sig med barnen motsvarande tid. Ett högst tveksamt antagande, givetvis, särskilt beträffande 1-2-åringar. 

”Ny forskning visar: Att äta kan vara farligt för barn under 2 år!”

S.k. masskommunikationsforskare mätte likaså länge, precis som vissa av dagens pediatriker nu gör, faror i termer av tid: antal minuter tv-tittande per dag. Som om barn satt och tittade på en tom tv-ruta! Kanske var tv:n rent av avslagen? Man struntade precis som dagens svenska barnläkareförening helt i VAD barnen såg/ser för program eller vad de väljer att göra med sin surfplatta eller föräldrarnas pekskärmsmobil… SAMT vad som kännetecknar de valda programmen eller apparna. 

Jag kan som jämförelse föregripa en skrämselartikel i Dagens Nyheter med ovan rubrik, som handlar om att amerikanska forskare i ”ny forskning” funnit, att äter en liten människa mer än 0,4 kg mat per dag, riskerar hon att bli fet och dö före 30 års ålder. (OBS! Bara ett tankeexperiment!)

Mitt debattinlägg i DN kommer då förhoppningsvis att refuseras, eftersom jag varken är nutritionsforskare eller expert inom barnhälsovård. Med mitt exempel försöker jag emellertid understryka, att det faktiskt spelar roll vad slags mat man äter: om det rör sig om 0,4 kilo wienerbröd eller 0,4 kilo broccoli. (Det senare kanske heller inte direkt är att rekommendera, men ni förstår jämförelsen…) Så vad slags aktivitet rör det sig om på skärmen? Vad slags program eller spel är det? Gör barnet ballongdjur, är det en pekbok, en Teletubbies-app, ska man hitta clownens borttappade näsa, panga ballonger, duscha katter och hundar, eller är det fråga om en vuxenfilm?

Lagercrantz har, utan belägg, påstått att barn under 2 år tydligen ser tv-program innehållande snabba klipp. Har han någonsin sett t.ex. Teletubbies?! Det är ofta inte ens ett klipp i minuten… Det är hastigare ”klipp” när man vänder en boksida. Jag har studerat 1,5-åriga barn i djup koncentration (nej, inte uppslukade!) under tv-avsnitt, alltsedan 1997 gjorda specifikt för deras ålder (se antologin Blöjbarnsteve, 2008). Hugo Lagercrantz har också, likaså utan att basera sig på empiriska belägg, ansett att upp till fem års ålder bör tv-tittandet begränsas till maximalt en timme per dygn.

I så fall är i stort sett samtliga västerländska vuxna under 50 år, inklusive svenska och amerikanska barnläkare, ”skadade” av att i sin barndom ha tittat på tv i 1,5-2 timmar per dag (uppmätt alltsedan 60-talet). I det svenska fallet såg de dessutom en hel del (snabba) vuxenprogram, eftersom barnutbudet länge var så magert. Kan Lagercrantz verkligen tro att vuxna med sådana hjärnor idag skulle ransonera sina barns tv-tittande?

(En utvikning: 1958 sa tyska barnexperter att barn under 8 år inte skulle titta på tv alls, vilket också public servicekanalen ARD fogligt rättade sig efter vid sina programval…)

I själva verket är forskningen om småbarn och ”skärmmedier” såsom pekskärmar ännu nästan obefintlig. Därför har man korrekt kunnat hävda att ingen visat att t.ex. iPads är bra för barn – eftersom ingen forskning visat just någonting överhuvudtaget. Således inte heller att pekskärmar är skadliga. Skärmvarnarna säger sig ha gått efter ”försiktighetsprincipen” och använt tidtagarur, istället för att ta sig en titt på vad som visas på skärmarna.

Känd amerikansk skärmvarnare har svängt om barn & iPads!

Trots att det vore rätt enkelt att t.ex. med ”ögonrörelsekameror” och MRI-teknik (eller fMRI-teknik) studera småbarns hjärnaktivitet när de betraktar bilder på pekskärmar, har detta tydligen ej skett. Däremot har sådan teknik använts i 50 år om barns ögonrörelser över en bok. Inte heller har det undersökts exakt vilka rörliga bilder som lockar de yngsta. Är det verkligen sådant som kännetecknas av ljud- och bildbombardemang? (Nej, är mitt svar, visserligen baserat enbart på slumpvisa iakttagelser.) Ingen av tv- & paddvarnarna har brytt sig.

Den mest frekvent förekommande ”auktoriteten”, den amerikanske barnläkaren Dimitri Christakis, beryktad som ”anti-tv-mannen”, har istället tillsammans med kolleger (Scientific Reports, juli 2012) låtit tio dagar gamla möss 6 timmar/kväll bombarderas av ljud från tecknade serier ackompanjerat av blinkade ljus. Detta experiment med möss anses mer etiskt än dito med småbarn. De på detta sätt överstimulerade babymössen blev, till skillnad från sina mödrar, mycket riktigt hyperaktiva, tog fler risker och fick inlärningsproblem. 

Christakis och hans kolleger i Seattle har även studerat hur utbytet av ord mellan föräldrar och barn i åldern 2 månader till 4 år minskar drastiskt när tv:n är på. (Hade de vuxna istället visat sig prata med de barn som samtidigt själva såg ett program, hade detta förmodligen tolkats som att barnen blev distraherade, okoncentrerade, överstimulerade…) Jag har i DN förgäves letat efter braskande rubriker om att vuxna inte ska titta på tv när småbarnen är i närheten.

Christakis var just en av dem som 2011 formulerade AAP:s rekommendationer, som den svenska Barnläkarföreningen ”köpt” rakt av. Han är därtill en av dem som Hugo Lagercrantz brukar referera till. Anti-tv-mannen har emellertid 2014 en helt annan syn på användningen av pekskärmar, som han anser vara mer aktiverande än tv-/videotittande, som fortfarande tros vara ”passivt”. Nu bryr sig denne barnläkare äntligen också om innehållet och dess formegenskaper. Det återstår att se om han får med sig AAP vid nästa ”uppdatering”, men de båda tidigare riktlinjerna var som sagt inte heller de baserade på empiriska forskningsresultat från studier av de berörda åldrarna.

Året innan Lagercrantz senaste deltagande i debatten om ”skärmexplosionen” typ ”paddor” (mars-april 2015) publicerade denne Dimitri Christakis hur som helst i den amerikanska medicintidskriften JAMA Pediatrics (maj 2014, nr 5) artikeln "Interactive Media Use at Younger Than the Age of 2 Years: Time to Rethink the American Academy of Pediatrics Guideline?”. Där konkluderar nu denne Christakis, den tidigare alltså mest framträdande förespråkaren för sträng mediediet, att ”I believe that judicious use of interactive media is acceptable for children younger than the age of 2 years”. 

Hur mycket anser han då vara ”judicious”, det vill säga ”omdömesgillt och förståndigt bruk” av iPads? Jo, upp till en timmes daglig ”skärmtid” för barn under 2 år: ”My answer is half an hour to 1 hour and here is how I arrived at what is, admittedly, an arbitrary number. First, children that age are only awake for about 8 to 12 hours per day. […] Second, children that age typically engage with other, traditional toys for about half an hour to 1 hour per day on average, and it seems prudent [= välbetänkt] that these devices be used an equivalent amount (compulsion concerns).” Möjligen syftar barnläkaren med ”compulsion” på småbarns ”tvångshandlingar” med nallebjörnar.

Både-och istället för bipolärt 

Christakis nya rekommendation är visserligen baserad på en ”föraning” om kommande forskningsresultat. Kanske rör det sig om underhandsresultat. Läser Lagercrantz, redaktör för den svenska barnläkarföreningens tidskrift Acta Pædiatrica, inte konkurrerande medicin-tidskrifter och den tidigare så ofta citerade Christakis? 

Tydligen inte. I en debattreplik i Svenska Dagbladet (16/4-15) jämför Hugo Lagercrantz 10 månader senare återigen (selektivt) barns användning av pekskärmar med resultat för tv-tittande, snarare än med exempelvis inget medium alls, eller med tysta föräldrar som sysslar med sin mobil, eller som utpumpade själva tittar på tv. Lagercrantz skriver:

"Jag har aldrig påstått att jag forskat på media, frånsett vissa studier om barns språkut-veckling. Däremot anser jag mig vara kompetent att referera barnmedicinska artiklar och den amerikanska barnläkarakademins rekommendationer. Det finns inga vetenskapliga belägg för att barns skärmtittande före två års ålder gör dem smartare, men vissa rapporter visar att språkutvecklingen kan försenas särskilt om de utsätts för mycket passivt tv-tittande. Det är bättre att föräldrarna berättar sagor, läser högt…” (SvD 16/4-15).

Till kompetens hör att ta in motsatta rön och värdera dessa. Kanske är det just det som Lagercrantz gjort, men då kunde han ju ventilera sina tvivel och komma med motiverade invändningar mot Christakis.

Fast måste man verkligen inta en så bipolär hållning? Det är väl ingen som förordat antingen skärmtittande eller interaktion med föräldrarna? Förekommer inte alltid både-och? Barnets vakna dag rymmer ju bäggedera. Frågan är väl snarare om föräldrarnas tid räcker till bilder-boksläsning och ifall de verkligen kommer ihåg några sagor, med tanke på hur mycket de själva såg på tv i sin barndom. (Det existerar för övrigt också andra rapporter med motsatt slutsats vad tv-tittande och språkinlärning anbelangar.)

Dessutom: finns det någon belagd koppling mellan sen språkutveckling i 2-årsåldern och skolproblem, eller varför är det så bråttom? Vad avses för övrigt med ”passivt tv-tittande”? Tänker inte barn också när de ser tv-program? Är tänkande passivt? Hur lätt brukar det annars vara för föräldrar att förmå sina småbarn att vara ”passiva”, hur mycket föräldrarna än försöker? Frågorna är som synes många och ännu obesvarade. 

Klart är dock att barn som vanligt visar fin fingertoppskänsla och redan runt 1-årsdagen mycket medvetet börjar använda enbart pekfingret på pekskärmen (Hourcade 2015). Således inte längre hela handen eller bägge händerna, inte heller bara biter på eller kysser paddan. Kan detta medvetna bläddrande verkligen vara fråga om passivitet? Jämför exempelvis med vad 1-åringar oftast gör med boksidor! Förhoppningsvis inte med biblioteksböckernas…

Pitebor påstås ibland vara självgoda… Det kanske inte är så dumt att av och till vara lite skeptisk till en del av det som experterna och ”stockholmarna” säger?

Missa inte Pelle Norlins Bilderboksstunden i förskolan!

Innan någon hann tipsa mig om en empirisk studie av förskolebarn och bilderböcker, snubblade jag i morse själv över en licentiatuppsats från Uppsala Universitet. Visserligen har också denna uppsats ett didaktiskt perspektiv, men verkar för den skull ytterst intressant: Pelle Norlins Bilderboksstunden i förskolan. Småflodhästarna och Kenta möter Piraten och Spenaten, 2013 

Författaren skriver:

”Det centrala undersökningsobjektet inom didaktiken är vilka innehåll som skapas i olika typer av lärandemiljöer och hur de skapas […] De grundläggande didaktiska frågorna är för det första ”vad?” och ”varför detta?”, det vill säga fokus ligger på vad jag som pedagog vill att barnen ska lära sig inom ett visst område och varför just det ska läras. För det andra har vi de didaktiska frågorna ”hur?” och ”varför så?”. 

Abstract

Uppsatsen Bilderboksstunden i förskolan undersöker potentialer i två välkända svenska bilderböcker under tretton videofilmade bilderboksstunder på två förskoleavdelningar i skilda kommuner. Undersökningen är gjord utifrån de föreställningsvärldar (Langer 1995:5) och den textrörlighet (Liberg m.fl. 2010c:46) som barn och pedagoger använder. Några möjliga innehållsliga teman i bilderböckerna kontrasteras mot det upptag som deltagarna ger uttryck för i dialogen – som förs med såväl språkliga som kroppsliga uttrycksmedel under tiden som boken blir läst – och i korta samtal direkt efteråt.

Föreställningsvärldar skapas utifrån flera olika hållningar. Vanligt är att, till skillnad från vad forskning i skolans värld dokumenterat, röra sig ut mot egna erfarenheter. Barnen som är mellan tre och sex år engagerar sig starkt i det innehållsliga temat det farliga i den ena bilderboken. Pedagogerna följer barnen i deras intressen, men när de försöker väcka tankar om underliggande betydelser svarar barnen vänligt med att styra samtalen mot upplevelser istället. I den andra boken vill pedagogerna fokusera det normkritiska temat som förskolans läroplan påbjuder. Barnens svar är vanligen undvikande utom i en bilderboksstund där en grupp pojkar starkt argumenterar för könssegregerade lekar gentemot pedagogen.

Deltagarna ställer många gånger olika hållningar bredvid varandra genom att hastigt röra sig genom olika föreställningsvärldar. Olika föreställningsvärldar kan till och med smälta samman därför att de med hjälp av hopfantiserade lekvärldar använder element från boken, egna och gemensamma erfarenheter eller kunskaper och sina personligheter. Vid upprepad läsning skapade barnen lekfulla kontrafaktiska resonemang utifrån böckernas handling.

Förutsättningen för att bilderböckernas rika tolkningsmöjligheter ska kunna utnyttjas är att yttrandefriheten respekteras och att barnen får avbryta läsningen. Den mest intensiva dialogen uppstår ofta i samtalet under själva läsningen, medan samtalet efter läsningen ofta avstannar. Det verkar också som om barnens förmåga att återknyta till upplevelsen av boken är omedelbar när läsningen återupptas.

Uppsatsen visar att det är möjligt att utveckla rika föreställningsvärldar och stor textrörlighet vid läsning av bilderböcker i förskolan. Detta sker om pedagoger samtalar med barn med öppenhet för de tolkningar och fantasifulla associationer som uppkommer under läsningen, bland annat sammansmälta föreställningsvärldar. Studiens fynd pekar framåt mot hur de didaktiska potentialerna i bilderboksstunden skulle kunna samverka med förskolans övriga verksamhet i ett mer utvecklat litteraturarbete.

Författaren har tydligen arbetat som förskollärare i 30 år. Studien går att läsa i fulltext på Nätet, vilket jag ska göra så snart jag hinner:

Pelle Norlin: Bilderboksstunden i förskolan. Småflodhästarna och Kenta möter Piraten och Spenaten, Uppsala 2013

http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:743867/FULLTEXT01.pdf 

Adultonormativitet #2: Avsaknaden av studier av barns meningsskapande utifrån kulturprodukter

Hur obegripligt det än kan låta, har det mig veterligt inte genomförts några studier av de yngstas faktiska mottagande, reaktioner, responser, reception, förståelse av, menings-skapande utifrån eller motiverade åsikter om bilderböcker, teaterföreställningar eller barnfilmer av svenska barnlittera-turforskare, konstve­tare, teatervetare eller filmvetare de senaste 20-25 åren!!! Ja, knappt dess­för­innan heller! Globalt sett, är sådana också för-svinnande få, troligtvis inte ens 1 procent av all barnfilm-, barnteater och barnlitteratur-forskning. 

Do­mi­nerat har istället textfokuserade studier, på bekostnad av läsarinriktade empiriska undersök­ning­ar av faktiska barn under 10 år. Det finns som synens av uppräkningen ovan inte ens en gemensam terminologi för dessa ”publikundersökningar”. Kan någon förklara det totala ointresset för barnens upplevelser? Fråga din närmaste kulturvetenskapliga representant! För mig är det totalt obegripligt.

Min hypotes är att de vuxna som, istället för åt publik- eller läsarresponsstudier, ägnar sig åt egna tolkningar och värderingar i textcentrerade studier av exempelvis barnböcker, filmer eller teaterföreställningar för barn därmed kan verka mer djupsinniga. De kan då upptäcka mer ”komplexa texter”. Det hela hänger möjligen också samman med barns svaga eller obefintliga status på exempelvis det barnlitterära fältet. Någon annan måste tala i deras sak och det sker inte längre i dagens självupptagna samhällsklimat.

Karin Helander (2004, 2011) har visserligen refererat till studenters uppsatser och smärre examinationsuppgifter och sammanfattat spridda iakttagelser med citat av lösryckta barnkommentarer om ett stort antal teaterföreställningar, men det rör sig här inte om någon publicerad barnresponsstudie. 

Emellertid genomförde Helander 1994 ett forskningsprojekt utifrån tre uppsättningar (en för barn från 5 år, två för barn 7 år och uppåt) genom åtskilliga observationer av publikerna samt efterarbete i (för)skolan. Det stora antalet barn (450 stycken sammanlagt) i studien redovisad på endast tio tidskriftssidor – som dessutom lägger större fokus på föreställ-ningens meningsproduktion än på barnens meningsskapande – gör det svårt att dra speciellt många slutsatser om de olika barnåldrarnas responser. 

Det är emellertid lätt att instämma i Karin Helanders inledande påpekande att ”man för att kunna beskriva, analysera och tolka barnteater måste uppmärksamma och studera barn-publikens reaktioner” (Helander 1994:18, understrykning i original). Ändå har detta inte skett mer fokuserat de senaste 20 åren… Ellinor Lidéns kommande avhandling i teaterveten-skap emotser jag dock med stort intresse. 

Ett fenomenologisk angreppssätt har dock Marie Ramm (2007) haft när hon i en magister-uppsats, medveten om sin egen speciella subjektivitet och metodens svagheter, tagit sig an den delikata uppgiften att tolka 6-12-månadersbarns kroppsliga uttryck under Suzanne Ostens Babydrama. Vuxnas spekulationer om förverbala barns upplevelser är dock ytterst osäkra. Man bör därför börja med talande och mer tydligt reagerande barn.

Karin Helander: ”Barn går på teater”, Bulletin för nordiska teaterforskare/BUNT nr.15/1994, sid.18-27

Ramm, Marie: Barns perspektiv och barnperspektiv på Babydrama: MAN KAN ALDRIG BÖRJA TIDIGT NOG, Stockholms universitet: Centrum för barnkulturforskning 2007

Inte heller barnlitteraturforskare är intresserade av texternas unga publiker och hur dessa begriper och uppfattar berättelserna. Nästan ingen studie av faktiska barns reaktioner har genomförts de senaste 25 åren. Maj Asplund Carlsson (1998) gjorde visserligen för snart 20 år sedan vad som möjligen kan för kallas för en läsarresponsstudie, men med styrande begriplighetsfrågor till ett antal förskolebarn utifrån bilderböcker. 

Studien ifråga vittnar tyvärr om större intresse för texten än för läsarresponsen. Undersök-ningen är snarare genomförd utifrån ett litteraturpedagogiskt perspektiv, än gjord av genuint intresse för barns meningsskapande. I övrigt råder i stort sett tystnad. Didaktikern Fredrik Lindstrand (2008) har dock studerat 2-åringars meningsskapande och engagemang utifrån ”Snuttefilm i förskolan” (i Blöjbarnsteve, red. Rönnberg 2008).

Man ska förvisso inte kasta sten i glashus, så hur är det då på filmforskningens område? På den fronten intet nytt att rapportera… Till filmämnets försvar ska dock sägas, att det finns betydligt färre forskare i landet med inriktning mot barnfilm/barn-tv, än det exempelvis finns barnlitteraturforskare (liksom färre filmforskare totalt än litteraturforskare). Jag inser att det är en klen ursäkt, men dock en viss förklaring. 

Själv har jag gjort ett antal försök inom barnteveforskningens gebit, alltsedan jag 1982 visade 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter på en förskola i Uppsala och video-filmade barnens reaktioner under tittandet. Därefter t.ex. 1989 studerat bland annat 5-8-åringars responser på den tecknade kortfilmen Herr Bohm och sillen från 1988. Det senaste decenniet, förutom avseende videofilmade 2-3-åringar i Blöjbarnsteve (2008), även skrivit t.ex. om 58 förskolebarns reaktioner på tv-reklam (2003), om framför allt tjejers syn på dokusåpor (2006), om fjärdeklassares åsikter om inslag i SVT:s nyhetsprogram för barn (2010) och med anledning av den förment ”rasistiska” Lilla Hjärtat rådfrågat 156 barn om deras tolkning av den svarta figuren (2013+2014). Under utgivning är även delar av mitt pågående bilderboksprojekt med barnreaktioner (2015). 

De mottagarstudier som i övrigt genomförts har alla handlat om tonåringar, som upplevs som mer lika de vuxna och därmed lättare att förstå. Men det är ju just de ”mest annorlunda” i sitt tänkande och beträffande sina hittills insamlade erfarenheter, som skulle behöva begripas bättre. Med andra ord: de yngsta. 

En del värjer sig mot att göra receptionsstudier p.g.a. att de är obekväma med ordet ”reception” (såväl som med beteckningarna ”respons” och ”reaktion”) som antas klinga ”passivt”, men det handlar ju helt enkelt om barns kritiska mottagande. När det gäller vuxenprodukter, är det ju ingen som oroar sig för att exempelvis kritikernas reception upplevs som för passiv, utan då talas det gärna om Det Kritiska Mottagandet. 

Läsarresponsstudier för å sin sida lätt tankarna till pavlovska hundars respons på stimuli. Fast ”respons” kan ju lika gärna betyda ”feedback”. Och ”reaktion” kan även innebära opposition… Protest… Här krävs onekligen post-adultistiska studier! Barnmottagarnas, d.v.s. de reella användarnas, främsta möjlighet att utöva inflytande på texterna är ju just vid receptionen. Inte som ”medforskare” eller ”delaktiga”…

Så hur förklarar ni barnboksforskare och barnteaterforskare att ni i över 20 års tid struntat i att undersöka barnpublikernas tolkningar och uppfattningar? Varför studerar och värderar ni inte barnläsningar lika omsorgsfullt som ni gör beträffande verken eller produktionerna? Några barnfilmsforskare att ställa till svars, finns det som sagt knappt…

Vaddå ”ställa till svars”?, frågar någon kanske. Det är klart att även forskare måste tåla ifrågasättande och ta ansvar för sina val och fokus.