Att Suzanne Osten fortsätter kampen för sin film Flickan, mamman och demonerna är fullt begripligt. Har man jobbat i kanske flera år med en sak, är man fortfarande helt upptagen av den och önskar förstås att ens hårda arbete ger resultat och når ut till andra. Hon överklagar filmens 15-årsgräns och vill att den ska få 11-årsgräns – och därmed även kunna ses av 7-åringar i föräldrars sällskap.
Konstnärer är kreativa och påhittiga, men inte alla gånger lika bra på att reflektera eller på att se ur andras perspektiv än sitt eget. Då skulle de kanske heller inte alla gånger skapa så mycket. Jag är varken kreativ eller påhittig, så jag ägnar mig istället åt att reflektera 16 tim-mar/dygn och åt att försöka betrakta produkter för barn ur barns perspektiv och dessutom oftast ur ett barnperspektiv. Jag har därför också flera gånger på denna blogg (10/3, 16/3) och på SvtOpinion haft invändningar mot en lägre åldersgräns.
Igår (30/3-16) fanns ännu en intervju med Osten på svt Kulturs webbsida. Om jag får förutsätta att citaten ur hennes mun är korrekt nedskrivna, hävdar hon där bl.a. detta:
”Till skillnad från medierådet tycker jag att väcka oro är själva poängen med konsten. Den ska ställa moraliska och nya frågor som gör att åskådaren skakas. Livet är tufft för alla människor och vi måste öva oss genom historier att överleva även det som är svårt.”
Min invändning lyder här att mycket i barns dagliga tillvaro är oroväckande, varför barn inte behöver ännu mer av den varan, utan istället efterfrågar förklaringar… Dessutom är det bara vuxna, eller kanske bara vuxna konstnärer, som behöver ”nya frågor”, efter att alla de som för barn fortfarande är nya redan har besvarats. Barn har nog av sina många frågor, som de ”övar sig på” en stor del av sin vakna dag.
Åskådaren bör dessutom själv få avgöra om den vill bli skakad. Barn har inte den lyxen, om de av en vuxen – förälder eller lärare – medtas på en film vars innehåll de inte på förhand känner och kan ta ställning till.
Konstnärers logik är heller inte deras främsta tillgång. Osten säger sig med filmen vända sig både till barn med en psykiskt sjuk förälder och till dem som har en trygg och harmonisk uppväxt:
”Jag vänder mig verkligen till de barnen. De kommer tycka att det här är en spännande spökhistoria. Barn behöver öva sin empati, tolerans och sitt intresse för olika livsöden. Barn i de yngre åldrarna är empatiska och vill förstå. Vuxna är ofta inte lika empatiska som barnen.”
Om barn redan är empatiska, har de väl inget behov av att öva på sin empati? Det är väl då snarare de oempatiska vuxna som behöver öva sig, genom att gå och se en vuxenfilm med 15-årsgräns?
Osten säger vidare:
”Jag frågar mig varför Medierådet är mer slapphänt när det gäller ohyggliga genusför-domar, blod och splatter medan en personlig och realistisk historia om en mor-dotter-relation skrämmer dem så. Det finns ett stort tabu i samhället när det gäller synen på psykisk sjuka, de framstår som mer skrämmande än allt annat.”
Jag kan upplysa Osten om att splatter har en humoristisk ton, är tydligt orealistisk, utspelar sig ej i svensk vardag med svenskt tal och mig veterligt är barn aldrig – så som tydligen i Flickan, mamman och demonerna – själva utsatta för de sjuka karaktärerna i dem. ”Ohyggliga” genusfördomar på film är inte heller barns första ”ohyggliga” bekantskap med dem. De motverkas dessutom av andra slags genusframställningar i filmer, tv-serier, bokberättelser och av människor i vardagen.
Min huvudinvändning sparas förstås till sist. När det nu onekligen finns ett tabu i samhället vad gäller synen på psykiskt sjuka, ”som framstår som mer skrämmande än allting annat”:
MINSKAR din film det skrämmande hos psykiskt sjuka????
Uppenbarligen är den psykiskt sjuka mamman både obegriplig och skrämmande, vilket gör berättelsen dubbelt skrämmande. Flickan, mamman och demonerna är i inledningen försedd med en välmenande prolog, där den 9-åriga skådespelerskan Esther Quigley, som gör filmens utsatta flicka, lovar att ”Det börjar läskigt, men slutar lyckligt!”. Troligen på grund av skäl, som Osten själv insett, efter att ha visat filmen för test-publiker bestående av barn.
Är filmen verkligen avsedd för en ung publik, men behöver denna försäkran, är det en dåligt berättad film och ingen skräckfilm eller saga. De genrerna bygger på förhand på en överens-kommelse om vad slags film eller saga man ska få se eller höra. Publiken är då införstådd med att det SKA sluta bra.
Ingen skulle idag ha hört talas om sagan om Rödluvan och vargen, ifall den hade börjat: ”Rödluvan klarade sig och blev inte uppäten av vargen.” För att därefter komma med detaljer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar