Sitter och äter lunch. Risotto. Lyssnar som vanligt på P1 Kultur, för att kolla om redaktionen ännu upptäckt att barn utgör 20 procent av landets befolkning… Således även en femtedel av Kultursverige.
Nej, då. Aldrig att man har några inslag om kulturprodukter för barn eller barns kultur. Ja, visserligen någon barnfilmsrecension i Kulturnytt då och då. Till och med ofta förvånansvärt bra för att komma från svenska journalister, åtminstone de av Nina Asarnoj. Cirka en gång var fjortonde dag, kanske?
Men vad hör jag?! Hörde jag rätt? Måste kolla på webben! Jo, Mona Masri jämställer faktiskt barn med kaniner. Förvisso fiktiva och en fiktiv kaninkokerska med en lika fiktiv barnamörderska. Fast kulturmänniskor brukar ju fokusera det symboliska och jämställa fiktion med vad den har att säga om verkligheten och dess offer.
Så här uttrycker sig Masri, efter att ha radat upp några av litteraturens berömda förälskade som gör galna saker i kärlekens namn:
”Men en av de största kaninkokerskorna är nog ändå Medea, som dödar sin egna barn för att hämnas på sin ex-man Jason i Euripides 2500 år gamla tragedi.”
Det som åsyftas är förstås (underförstått) kaninen grytan i filmen Farlig förbindelse (1987) och den svartsjuka kvinnan Medea som dödar sina barn för att hämnas på sin man, påstått ”moderlig i sin grymhet”.
Bara cirka 3 procent av de svenska hushållen har kanin som sällskapsdjur, långt fler har barn som… driftkuckun?
Varför ska barn självklart få utgöra förmodat lustigt innehåll i vuxnas förment roliga formuleringar? Slå istället mot någon av din egen storlek, ditt eget kön, din egen klass, etc!
Detta är ett otyg, oavsett om det rör sig om en kringresande sociologiprofessor som inför jublande lärarutbildare gör sig lustig på barns bekostnad genom att härma deras yttranden, om s.k. lustifikationer i Skavlan eller Kjell Lönnås gamla underhållningsprogram Lekande lätt i Sveriges Television, där konkret tänkande barn gav beskrivningar av personer eller föremål och skrattande tävlande lag gissade vad det var som barnen beskrev.
Sociologen Talcott Parsons lär på 60-talet ha sagt att nyfödda barn var ”som småstenar inkastade i en samhällelig ankdamm” (like pebbles thrown into a social pond). Nu är tydligen barn som ”kokta kaniner”. Aldrig som kaniner runt ankdammen. Ytterst talande för den nya barnfientligheten.
För övrigt förenklar Masri idag grovt Ariels kluvna motivation i H C Andersens Den lilla sjöjungfrun, som inte alls offrar sin röst och sina fenor i utbyte mot ben enbart för att, som Masri säger, ”allt för att fånga drömprinsens uppmärksamhet”. Det religiösa motivet skippas som tur är i Disneys tecknade version. Se där vad kunskaper om barns kulturprodukter kan ge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar